Verbal nonverbalitet

Recension: Erland Lundström: Talaren, Talet, Lyssnaren – Handbok i praktisk retorik, Bilda Förlag, Stockholm 2000. 160 sidor.
Lena & Per-Åke Strid: (Nya) Talarens bok – handledning i muntlig framställning. Elless Böcker AB, Örebro 2000. 144 sidor.

Konceptböcker om kroppsspråk till kursister – finns det verkligen lärdom att hämta i böckerna om att hålla tal och framföranden? RetorikMagasinet har läst ett par praktiska handböcker.

Verbal nonverbalitet

Peter Ström-Søeberg

När jag första gången skulle hålla ”ett tal” var det efter två dagar på universitetet. Visst hade jag tagit till orda inför större eller mindre församlingar (oftast mindre) tidigare, men då aldrig uppfattat det jag skulle göra som att ”hålla tal”.

Nu var det ”tal” eftersom mina åhörare – som jag – var blivande retoriker. Och jag befann mig i en nära-döden-liknande trans. Jag bläddrade med stigande desperation i mina nyinförskaffade retorikböcker – Aristoteles, Cicero och Fafner – inventerade, disponerade, elocutionerade, memorerade och grimaserade framför spegeln (som bara hånfullt flinade tillbaka).

Konceptböcker

Jag skulle tro att det är denna situation som utgör fundamentet för konceptet ”Handbok i praktisk retorik/presentationsteknik”. Ångesten, desperationen, behovet av konkreta, lättanvändbara råd – som i den antika retoriken antingen är för vaga eller både-och-aktiga, eller för oanvändbara: vem fyller munnen med kiselstenar med tanke på dagens tandläkarkostnader?

Annons

Jag skriver ”konceptet”, för det är vad det är. Den svenska marknaden för retorisk facklitteratur har de senare åren dominerats av praktiska handböcker i talarkonst. Och visst finns det mycket att skriva om, när det gäller den praktiska retoriken.

Det som ter sig lite mer förvånande är att dessa många böcker alla börjar på samma ställe – och slutar på samma ställe. Antingen för att författarna inte läser varandras böcker – eller för att de alla är skrivna av ‘retorikkonsulter’ eller presentationsteknik-diton, som dels behöver ett material till sina kunder, dels ogärna uppmärksammar att det finns andra konsulter på marknaden.

Om detta kan man tycka som man vill, men för oss som försöker orientera oss i utgivningarna, ger det en lite förstämd bild av en kunskapsbank om pratisk retorik, som inte riktigt kommer någonvart. Små steg på stället.

Inte minst av denna anledning var det med stor glädje jag upptäckte att Erland Lundströms bok skulle förena det retoriska med teater-, om inte -vetenskap så i alla fall -kunskap. För det har alltid funnits ett nära släktskap mellan den praktiska retoriken och skådespelandet, från antiken och framåt. Och lika länge har släktskapet varit svårt att hantera för retoriken. Det är möjligt att även skådespelarkonsten har, eller har haft, problem med retoriken; det skulle vara intressant att veta mer om det.

Lundströms bok är en inbjudande liten sak på 160 sidor. Hans egen bakgrund är teatern och de många (!) goda råden i boken har samma bakgrund: Så här gör man inom teatern, det kan du som retoriker använda.
Den stora skillnaden mellan skådespelaren och talaren beskriver Lundström med att ”i teater är man någon annan än sig själv, i talet är man sig själv”. Och när han samtidigt betonar vikten av trovärdighet, så låter det ganska förnuftigt. Men hur blir det, när Lundström precis efter detta citat skriver: ”En god talare är alltid sig själv men lägger dessutom till ett medvetet actio – agerande” (s. 48, min kursivering).

Kroppsspråket

Som trogna läsare av RetorikMagasinet vet, så är inte kroppsspråket redaktionens favoritämne. Eller rättare sagt: den allt för ofta förekommande hänvisningen till ”undersökningar” som visar vissa procentsatser på röst, mimik och ord, hur de ‘påverkar’ eller ‘betyder’ eller ‘innebär’ kommunikation.

Jag ska inte trötta läsarna med att återigen slå fast att detta är kvalificerat struntprat. Självklart kan man inte sätta procentsatser på varken kroppsspråk eller ord, och de som vill veta mer om hur dessa procentsatser har uppkommit kan läsa mer i Albert Mehrabians Nonverbal Communication från 1972. Socialpsykologen Mehrabian undersökte då hur en publik uppfattar ironi (!) – och kom då fram till en rad procentsatser. Att sedan många (många!) har använt dessa hipp som happ som om det gällde ALLA typer av kommunikation, gör inte missförståndet mer förlåtligt.

Det är väldigt konstigt att Lundström går i denna fälla – liksom att han också har fallit för konceptets övriga traditionella begeistring för vetenskapliggörande av allsköns ”common sense” och huskurer. Det finns många ”denna sanning” och ”den goda talaren vet” sida vid sida med ordspråk, sentenser och ”sju åttondelar av våra handlingar styrs av vårt undermedvetna” i boken.

När detta är sagt, så är Lundströms bok fortfarande intressant för den som söker likheter och utbyten mellan retorik och teater. Vad man kunde ha önskat sig är däremot ett tydliggörande av hur de många teknikerna kan användas i teater- respektive talarsituationen: kan retoriska lösningar och metoder användas i teater? Vilka är nackdelarna med teatertekniken för en retoriker? Kort sagt: en mer , förtroendeingivande, kritisk inställning och lite mindre ”Det är enkelt att lära sig tala” (som irriterar på samma sätt som jag tror en retorikers ”Det är enkelt att lära sig skådespelarkonst” skulle göra…)

Icke-retorisk retorik

I Lena & Per-Åke Strids ”(Nya) Talarens bok” är det också i mångt och mycket kroppsspråk och actio som står i fokus. Boken är inte en handbok i retorik – utan i presentationsteknik. Om förhållandet mellan retorik och presentationsteknik har jag tidigare ägnat en recension (RetorikMagasinet nr 3), så vi låter ämnet vila här.
Vad som är mycket positivt med Nya Talarens bok är att Stridarna tar upp ”kampen mot kroppsspråksprocenterna” genom att skilja lite på begreppen: de skriver om kroppsspråk som ”omedvetet icke-verbalt språk” till skillnad från medvetna gester, rörelser och mimik. Och om detta med ordens betydelse: ”Du får ett begrepp om ordens stora betydelse om du utesluter dem.” Enkelt och givande.

Liksom i Lundströms bok är det de många råden, som fyller sidorna. Allt från taltempo, målgruppens storlek, vikten av att hålla tiden och en förbluffande ingående beskrivning av argumentation, har sin plats mellan bokens pärmar. Och liksom i Lundströms och många andras böcker står det snart klart att boken främst är tänkt som stöd för studenten.

Det som utmärker denna lilla bok är i mina ögon dock upplägget: vi slipper alltför käcka ”Du kan” och får i stället problem, till på köpet fyra av dem, ”språkliga kommunikationsproblem”: 1. Invandrare – utan att hymla för mycket om politisk korrekthet handlar det om de, speciellt kulturella, ”förgivettaganden” som en homogen befolkning inte med samma säkerhet delar med en befolkning som den svenska som lyckligtvis har berikats med invånare med andra ”förgivettaganden” ; 2. Fackspråk – att det språk man använder tillsammans med kolleger inte nödvändigtvis kan användas inför andra; 3. Olika storlek på ordförråd – att det helt enkelt finns skillnader i aktivt språkanvändande; 4. Olika tolkningar av ord – att ”en hund” aldrig är samma hund för alla.
Boken återkommer genom alla sina råd till dessa fyra grundproblem, och mycket är faktiskt vunnet därmed.

För det ger det traditionella konceptet ett syfte, som är större än att bara sprida begeistring för det talade ordet. Det ger boken ett problemlösande syfte – och det gör klart att även vältalighet måste ta sitt avstamp i verkligheten.

Kan man lära sig retorik?

Men frågan återstår: Går det verkligen att lära sig retorik? Går det att – i positiv mening – läsa eller få så pass konkreta råd och anvisningar, att man kan förbättra sin förmåga att skriva eller berätta/tala?

Ska jag vara lite polemisk så blir svaret ”Nej”. Det går inte att direkt använda något som helst råd. Men – och det är ett viktigt men – det går att lära av egna och andras erfarenheter, och då speciellt de negativa.
Retoriken har också kallats en ”erfarenhetsvetenskap”: kärnan är de enskildas många praktiska erfarenheter, som samlas till en mer omfattande, gemensam och systematiserad kunskap.

Men där erfarenhet är person- och situationsanknuten är den systematiserade kunskapen tidlös och generell. Hur ska man då omvandla generella råd till konkreta lösningar? Genom att ta dem bokstavligen – eller genom att låta sig inspireras?

Min egen erfarenhet – som jag inte ska låta framstå som någon större sanning – är, i alla fall när det kommer till mycket personliga uttryck som kroppsspråk, actio och den precisa stilistiska nivån, att vi bara kan lära oss ‘negativt’: genom att göra fel. Av att göra rätt lär man sig ingenting.

Bra är gott, så gott är allt

Det man saknar med dessa, och de flesta andra s.k. praktiska böcker är de lite djupare insikterna. Kanske det är rädslan för att bli ‘akademisk’ eller ‘filosofisk’ eller annat avskyvärt opraktiskt, jag vet inte. Men en liten sak som i alla fall jag har lärt mig, och som gör att jag trots alla fiaskon och mardrömslika upplevelser ändå ställer mig upp framför en publik, är att man alltid blir lite klokare. Både på sig själv, men faktiskt också på det man talar eller skriver om. Kunskap är ingenting man har eller kan köpa eller på annat sätt förvärva sig flask- eller lådvis. Det är något som dyker upp när man har behov av det.

När man arbetar med en text är det ju inte bara i de förberedande faserna – retorikens inventio – man lär sig. Det finns även något ‘i situationen’ som gör kunskapen levande. En poet har uttryckt det som att ”Man begriper ingenting rätt förrän man har formulerat det”. Jag har många gånger läst eller lyssnat till mina egna argument och först då insett att ”det där det var uselt” – och på så sätt tvingat mig själv att byta ståndpunkt (kanske inte ofta nog…) Som när det gäller förklaringar som jag alltid har trott vara självklara – tills det ögonblick jag ska förklara dem i tal eller skrift.

Och härmed fångar jag återigen mig själv: för om learning-by-doing är så bra, då är det väl bra med alla dessa praktiska böcker? Om de – med vilka motiv de än har – faktisk får någon att tala eller skriva?

Som sagt.

. ❧

Artikeln finns i RetorikMagasinet 9, s 24-25