Viljans triumf! – eller propagandans?

Tredje Rikets mest kända och kanske mest inflytelserika propa­gandafilm, Leni Riefenstahls ”Triumph des Willens”, skulle skildra partidagarna i Nürnberg 1934 för de tyskar som inte hade möjlighet att närvara, samtidigt som syftet var att mana det tyska folket till enighet och styrka.

Viljans triumf! – eller propagandans?

Karin Karlsson

Den 28 mars 1935 i Berlin hade en av Tredje Rikets mest kända och kanske mest inflytelserika propagandafilmer, ”Triumph des Willens”, premiär. Fotografen bakom mästerverket var den då 33-åriga Leni Riefenstahl. Filmen skulle skildra partidagarna i Nürnberg 1934 för de tyskar som inte hade möjlighet att närvara vid detta tillfälle, samtidigt som syftet var att mana det tyska folket till enighet och styrka. Trots sin ryktbarhet har filmen endast vid ett fåtal tillfällen visats i sin helhet. Den har funnits tillgänglig av och till i VHS-format och i år gjordes filmen återigen tillgänglig för en större publik genom att den gavs ut på DVD.

På direkt order av Hitler själv och i samarbete med bland andra arkitekten Albert Speer hade Riefenstahl iscensatt en suggestiv skildring av folkets deltagande i partimötet och de talare som framträdde under dessa dagar. Utnyttjandet av omkringliggande byggnader, symmetriska parader av såväl militärer som civila, noga genomtänkta kameravinklar och omsorgsfullt utvalda representanter för det tyska folket gav filmen en prägel av ordning och allvar som fortfarande slår emot tittaren.

Propagandans utformning

Receptet för all framgångsrik propaganda är aptum, eller anpassning, till den tänkta mottagaren. Att övertyga de intellektuella i landet lät sig inte göras utan alltför stort besvär. Därför valde man att i stället lägga resurserna på en publik med mer begränsad möjlighet till kritiskt granskande av det som framfördes; de breda folkmassorna som helt eller delvis saknade högre utbildning. Adolf Hitler själv konstaterade i Mein Kampf att man måste hålla sig på en låg nivå för att uppnå den önskade effekten gentemot en sådan publik: ”All propaganda måste vara folklig med dess intellektuella nivå anpassad efter den synnerligen begränsade intelligensen hos dem som den vänder sig till.”

I fallet med ”Triumph des Willens” är det uppenbart vem man vänder sig till. Folk från alla regioner i Tyskland ­presenteras på ett tidigt stadium för att skapa ett intryck av gemenskap. Partidagarna och de frågor som tas upp till behandling där skall vara något som angår alla tyskar, men den enkle mannen förväntas inte kunna följa med i komplicerade politiska debatter och mer avancerade resonemang. Detta ger flera avtryck i filmen. Exempelvis är bildspråket enkelt, kraftfullt och lätt att ta till sig, och merparten av de tal som hölls under evenemanget har kortats ner till att bestå av ett fåtal kärnfulla uttalanden som gemene man sannolikt kunde ta till sig.

Annons

Mottagarna av propagandan deltar dessutom själva i framställningen; fotfolket ges påfallande stort utrymme i de otaliga paraderna under partidagarna och sammantaget framträder en bild av det enade tyska folket under en stark ledning med all önskvärd tydlighet. Med hjälp av det enade folket skulle man bygga det Tredje Riket, såväl bildligt som bokstavligt. Allmogen defilerar förbi med spadar i händerna för att å det snaraste ta itu med uppbyggnaden av landets infrastruktur. Nationalsocialisterna hade sitt kanske allra starkaste stöd hos bönderna och det är också de som får stå modell för bilden av ett starkt, hälsosamt och arbetsvilligt folk.

Talen

Riefenstahl hade efter partidagarna drygt 60 timmar filmat material som i färdigt skick hade kortats ner till 107 minuter. Alla deltagande talare vid partikongressen får göra ett inledningsanförande, men de tal som i verkligheten framfördes är i filmen nedklippta till ett fåtal kraftfulla kommentarer från var och en.

Efter en kort men kärnfull inledning av mötet framförd av Rudolf Hess där han hedrar minnet av de stora ledare inom partiet som nyligen har avlidit, ges olika ledare, exempelvis Adolf Wagner, Otto Dietrich, Hans Frank och Joseph Goebbels, utrymme för kortfattade inledningsanföranden. Här gäller för talarna att framför allt etablera gemenskapen bland de församlade och att klargöra för de övriga deltagarna att de alla har ställt sig bakom Hitler. Även de tal som Hitler själv framför är nedkortade men tillräckligt mycket av dem återstår för att åskådaren skall kunna bilda sig en uppfattning om innehållet. Framför allt är tre tal i filmen av större intresse, talet till Hitlerjugend, det tal som Hitler höll under det så kallade skymningsmötet och talet som hölls vid partidagarnas avslutande. Inget av talen är återgivet i sin helhet.

När Hitler skall tala till Hitlerjugend gör han sin bejublade entré mitt bland ungdomarna. Scenen han talar från är lägre än vid andra tillfällen och det verkar som om man har ansträngt sig för att ge ett intryck av intimitet mellan ledarna och åhörarna. Oändliga rader av allvarliga unga män i uniform, blonda och välväxta, får gång på gång höra att de är nationens framtidshopp. Ingen skillnad skall göras på klass och härkomst, för om man skall lyckas i sin strävan att bli en stark och enad nation kan man inte göra åtskillnad på folk. Alla skall kämpa för ett och samma mål: ett rike bestående av ett lydigt, fredsälskande, starkt och modigt folk. Hitlers tal till Hitlerjugend avslutas med ett kraftfullt trikolon: ”Tyskland ligger framför oss, Tyskland brinner inom oss, Tyskland ligger bakom oss.”

Ett av sina mest estetiskt regisserade framträdanden håller Hitler under det så kallade skymningsmötet. Inför en helt mörklagd arena med upplysta standar och en stiliserad örn bakom sig talar han till sin publik. Här arbetar Riefenstahl med kontraster som ljus och mörker och markerar Hitlers storhet och makt genom att belysa honom både bakifrån och framifrån. Belysningen bakifrån gör att hans konturer avtecknar sig än mer tydligt mot det kontrasterande mörk­ret och får hans ögon att verka helt svarta. Som en frälsar­gestalt tonar han fram ur mörkret och talar om hur man inom den tyska nationen har kämpat tillsammans. Ingen som kommer utifrån kan förstå vikten av att ge sitt yttersta för det egna landet; att ge upp det man har kämpat så hårt för att uppnå vore en synd. Det är Gud som har givit det tyska folket denna styrka och Gud skall leda det rätt.

I avslutningstalet för partidagarna 1934 inleder Hitler med en nästan ödmjuk ton när han talar om kamratskap och om hur viktigt mötet har varit för arméfolket eftersom de finner styrka i varandra. Hitler menar att folket utanför möteslokalen kanske har svårt att se mötet som mer än ett vanligt möte, men att det handlar minst lika mycket om att minnas det som varit och om att ta sikte på framtiden. Alltsedan partiets grundande, när det blott bestod av sju män, har man haft två riktlinjer. Man har strävat efter att vara ett parti med världsperspektiv och att, utan kompromisser, vara den enda maktinstansen i Tyskland. Hitler menar att partiet från första början har kämpat i motvind eftersom de som var beredda att offra allt för partiets mål var en liten minoritet. Men eftersom de främsta representanterna för den goda, tyska rasen nu hade anslutit sig så hade vägen till framgång grundlagts. Resten av talet ägnas åt prisandet av den högt­stående tyska rasen som aldrig ger upp och som är beredd att strida för sin sak. Framtiden tillhör det tyska folket. Rudolf Hess avslutar mötet genom att konstatera att partiet är Hitler, och leder sedan folket i upprepade hälsningar.

I samtliga tre tal gör Hitler tydliga konstpauser för att folket skall kunna jubla; detta har en gemensamhetsskapande funktion eftersom åhörarna känner sig mer delaktiga i framträdandet. Deras jubel blir en direkt respons på det som sägs i talet, ett omedelbart godkännande av uppmaningarna som förs fram. Ständigt återkommande i de tre talen är ord som enande och styrka. Tyskarnas goda härstamning och fysik, höga moral och kampvilja omnämns vid upprepade tillfällen. Armén prisas reservationslöst som de starka armar som skall bära det stolta tyska folket till seger. Det tyska folket framställs som en moraliskt och fysiskt överlägsen ras vars öde det är att härska över andra. Tillsynes läggs större vikt vid personargument än vid sakargument.

Det outsagdas retorik

Det mest intressanta är kanske inte det som sägs i filmen, utan snarare det som inte sägs, eller kanske rättare: sägs utan ord. Bildspråket är slående. Med hjälp av ljussättning och kameravinklar uppnås en förstärkning av det redan visuellt välregisserade scenariet. Personerna filmas påfallande ofta snett underifrån för att ge ett intryck av storhet och styrka.

De otaliga paraderna och uppställningarna syftar till att ge ett intryck av ordning och lag. Det tyska folkets beredvillighet är uppenbar; man är redo att tjäna sitt land, både i ord och handling. Samtliga män som förekommer i filmen bär dessutom uniform medan kvinnorna är klädda i civila kläder. Könsrollerna blir härigenom extra tydliga, kvinnorna förväntades sköta allt som hade med hemmets sfär och det civila livet att göra medan männen rustade sig för krig.

Persedelvård och produktplacering

Filmen består dock inte bara av parader. Stor vikt läggs även vid att visa upp den kamratskap som råder mellan människorna som har kommit för att delta i partidagarna. Scener där man gemensamt och ute i det fria sköter sin dagliga hygien, persedelvård och leker och umgås bär vittnesbörd om att sammankomsten var av stor vikt för många. Storköksutrustning säkerställer att deltagarna slipper gå hung­riga, och hundratals tält sörjer för att folket har en temporär bostad. Stolta och glada tyskar från alla regioner i landet paraderar fram i folkdräkter och de lyckligt lottade får chansen att personligen skaka hand med sin ledare. Produkt­placeringar, som exempelvis ett mitt i blickfånget placerat kylaremblem till en Mercedes, understryker än mer att det tyska folket är ett folk att räkna med.

Framförallt används så kallade point-of-view-shots när den stora symmetriska uppställningen av människor inför minnesceremonitalet över de stupade filmas. Hitler, Lutze och Himmler går ensamma i den raka mittgången med tre svastikabanér fullt synliga i fonden och folkmassorna symmetriskt uppställda framför krigsmonumentet. Betraktaren ges en upplevelse av att själv bevittna händelsen från en punkt långt bak i publikhavet, något som förstärker den dokumentära känsla man har försökt uppnå. Hade foto­grafen istället valt att genomgående filma på närmare håll hade känslan av autenticitet gått förlorad på bekostnad av ett mer intimt intryck. Genom utzoomningen ges bilden ett helt annat djup och görs mer översiktlig. Publiken skall få en känsla av att vara en liten, men betydelsefull, del i det storslagna scenariot. Ibland kompletteras dessa point-of-view-shots med flygbilder för att understryka mötets väldiga omfattning. Det är först när man betraktar evenemanget uppifrån som man till fullo ser dess storlek.

Ett genomgående använt och karaktäristiskt inslag i filmen är de många diagonalerna. Paraderna passerar kameramannen diagonalt, när Hitler skall inspektera de unga män som står uppställda längsmed paradvägen framträder den diagonala linjen tydligt, de tusentals armar som höjs i hälsningen utgör diagonaler. Diagonalerna kan sägas representera ordning och lag och visar att samhället är väl sammanhållet och kan erbjuda trygghet för sina medborgare. Geometriska strukturer av den här sorten förekommer hos både impressionistiska och expressionistiska filmare, och den för Riefenstahl typiska estetiken kan sägas vara upp­byggd av lån från dessa båda inriktningar. En tänkbar inspirationskälla kan vara Sergeij Eisenstein som gärna arbetade med sådana grepp.

Propaganda är som bekant i första hand inte till för att övertala motståndarna utan för att bekräfta den egna befolkningen i dens övertygelse. Det är av yttersta vikt för försvarsviljan dels att tydliggöra motståndaren, dels att upp­mana folket att stå enade i kampen mot fienden. Under Andra Världskriget kom propagandan att få en större betydelse än någonsin förut. Teknikens landvinningar gjorde det i större utsträckning än tidigare möjligt att sprida sitt bud­skap till en vidare krets än tidigare. TV-mediet hade ännu inte gjort sitt intåg i vardagsrummen, men genom tidningar och journalfilmer fördes budskapet effektivt ut i världen. Bilden som trädde fram var att Tyskland stod enat och starkt mot resten av världen och att det var de egna med­borgarnas enande som skulle komma att lägga grunden till det planerade Tredje Riket.

Trots att ”Triumph des Willens” är en ren propagandafilm har man inte tillfört något i efterhand för att öka filmens genomslagskraft. Visserligen har man använt sig av för ändamålet uppbyggda kulisser av existerande byggnader för att kunna arbeta ostört men på det hela taget har man inte lagt till något i efterhand som inte har filmats under själva partikongressen. Riefenstahl har med sorgfällig klippning och i vissa fall ändring av tågordningen uppnått den önskade effekten utan att arbeta mot ett på förhand uppgjort manus. Enda undantaget torde vara upptakten till filmen med vyer från överflygningen av Nürnberg, där åskådarna får följa Adolf Hitlers ankomst till staden.

Riefenstahl inför rätta

Efter Andra Världskrigets slut frikändes Leni Riefenstahl från anklagelser om delaktighet i de krigsförbrytelser som merparten av de styrande i Tyskland ställdes inför rätta för. Hon menade sig inte ha haft insikt i vad hennes filmer ­skulle kunna åstadkomma och hävdade att hennes medverkan i filmprojekten handlade om konstnärlig utövning. Riefenstahl fortsatte sin karriär som fotograf långt upp i åren med samma briljans och estetik som tidigare, men nu med andra motiv; bland annat reste hon till Afrika och fotograferade olika folkstammar.

Tillsammans med Riefenstahls övriga produktion förde ”Triumph des Willens” fram både ideologiska och estetiska ideal på ett sätt som fick den enkle mannen att känna sig delaktig i uppbyggnaden av det Tredje Riket. Handplockade, leende och välmående barn och ungdomar, strävsamma bönder och disciplinerade soldater paraderar förbi kamera­ögat i en aldrig sinande ström. Ordning och lag råder i det tyska riket; nationalsocialisterna skapar trygghet och väl­stånd åt medborgarna. Ingen oro inför ett eventuellt krig lyser igenom raderna av leende människor och allvarliga militärer. Enat under en stark ledare skulle Tyskland inta tätpositionen i den nya världsordningen. ”Triumph des Willens” utstrålar framtidstro, hopp och engagemang på ett sällan skådat sätt och i sin genre kan den med rätt betraktas som ett mästerverk.

Något förvånande är det faktum att ”Triumph des Willens”, trots att den blev en oerhörd kommersiell framgång i storstäderna, i sin helhet inte rönte någon större framgång hos folket på landsbygden. Den kom heller inte att användas i propagandasyften mer än i begränsad omfattning. Man menade att filmen kanske var alltför konstnärlig för att tilltala andra än storstadsbefolkningen. Enstaka scener ur filmen fungerade bättre som propaganda än hela verket. Resten är, som man brukar säga, historia. ❧

Läs mer:

Gladstone, Kay: Triumph of the Will. An Introductory Text (medföljer DVD-utgåvan av filmen), 2001

Johannesson, Kurt, Retorik eller konsten att övertyga, ­Norstedts 1990

Eller se filmen: Riefenstahl, Leni: Triumph des Willens 1934-35, (107 minuter), DD Video 2001

Författare: Karin Noomi Karlsson är doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs Universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 12, s 9-13