Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/retorik1/public_html/wp-content/plugins/related-posts-thumbnails/related-posts-thumbnails.php on line 846
Metaforens makt
“Livets bok är upptäckt!” lät TT förkunna i den gångna månaden. 30 000 gener i vårt mänskliga DNA har upptäckts och väntar nu bara på att bli rätt uttolkade.
Vad som är intressant ur retorisk synpunkt är främst de förklaringsmodeller som vi får höra om av forskarna och i medierna. Förklaringsmodeller som antingen är rena metaforer – som “livets bok”, eller mer dolda, som när journalister börjar glida språkligen genom att skriva om att forskarna “presenterade” eller “beskrev” generna: man har modeller, ja, men att framvisa en gen på over head eller på en ritning är inte helt och hållet samma sak som att visa fram genen själv, som dessutom inte heller är detsamma som att “förstå” eller veta vad denna biologiska ‘sak’ är eller gör. Den atom som vi alla känner till, en kärna med en massa elektroner runt: hur ser den ut ‘i verkligheten’?
Visst, hur generna egentligen ‘ser ut’ – om de nu överhuvudtaget ‘ser’ ut – kan vara en struntsak. Men det faktum att man skapar illustrationer av dem, eller bara idén om att man kan ‘se’ dem, påverkar hur vi uppfattar dem. Och blir därmed en retorisk angelägenhet.
Det vi kan se, det existerar – och det som existerar, det har en funktion. Vi har lärt oss att vårt DNA är en typ av programmeringsspråk för människan; DNA innehåller ‘information’ om vår biologiska existens, om det liv en ännu ofödd kommer att leva. Vi har lärt oss att generna är pusselbitar i denna information; generna bestämmer hur informationen ska tolkas. Och eftersom vi ju kan ‘se’ DNA och generna, så måste det vara sant.
Men allt detta är metaforer – som i övrigt varje annan förklaringsmodell – och bara för att vi kallar DNA för programmeringsspråk, så betyder det varken att vårt liv är förutbestämt eller att vi kommer att “utföra förbjudna åtgärder” när man minst skulle vänta det. Men det är ändå så genetiken framställs: som något existerande med en egen vilja. Från de parodiska påståendena om allt ifrån homosexuella gener till cancergener. Och någonstans däremellan: de labila generna, de psykiska störningarnas gener, de gener som resulterar i asocialt beteende. De finns! För det har vår metafor och förklaringsmodell fastslagit.
Visst finns de – precis som atomerna. Men när man låter metaforen säga det man inte själv törs säga, då har man förlorat greppet om makten. Makten över begreppet.
Metaforer lever gärna sitt eget liv, livnär sig på en anpassad blandning av vår otrygghet inför det okända och vår lust att dikta ihop en skönare historia om oss själva och livet.
Läs mer om RetorikMagasinet 9.
Liknande artiklar:
Krisens perspektiv
Den professionella cynikern
Att synas för att finnas
Ett långt års väntan
Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642