Komik med ord – och bild

Roliga streck. I förra numret skrev Anders Bergman om ordkomik. Lennart Hellspong tar här upp tråden och blandar in bilder; vad händer i skämtteckningarnas spel med bilder och ord? Hur blir det roligt – och har det med retorik att göra?

Komik med ord – och bild

Lennart Hellspong

I RetorikMagasinet nr 29 skrev Anders Bergman en ar­tikel om komik med ord. I den tog han upp tre olika ­teorier om humor: överlägsenhetsteorin som går ut på att skrattet är ett uttryck för överlägsenhet, inkongruensteorin eller oförenlighetsteorin som utgår från att skratt uppstår när något visar sig vara annorlunda än vi tänkt oss och lättnads­teorin som ser skratt som ett uttryck för avslappning. Bergmans ­artikel fick mig att fundera över vad som händer när det ­
också finns bilder tillsammans med orden. En utlösande omständighet var att den amerikanska veckotidningen The New Yorker i fjol gav ut ett jättealbum med skämtteckningar från sin åttioåriga historia (komplett med samtliga 65 697 teckningar från alla nummer på två cd-skivor). När man ögnar igenom alla dessa visuellt-verbala skämt kan man inte undgå att fundera över vad som gör dem roliga (ibland) och hur samspelet ­fungerar mellan bild och ord.

Här ska jag närmast ansluta mig till oförenlighetsteorin för att förklara skämtteckningars komiska verkan. Men jag vill nyansera teorin lite och knyta an den till retoriken. Låt mig illustrera hur det kan gå till med en (något mossbelupen) anekdot som roade Sigmund Freud. I ett av 1800-talets små tyska furstendömen har den gamle kungen dött och efterträtts av sin son. En dag ser den nye kungen en hantverkare som liknar honom själv på pricken. Han anar vad orsaken kan vara och frågar sin dubbelgångare: ”Tjänade er mor på slottet?” Som skämtets logik kräver blir svaret inte riktigt det väntade: ”Nej, men min far”.

Perspektivbyte, normbrott & överdrift

Det är svårt att säga vad ett skämt är, men jag tror att den här dialogen visar på tre principer som ofta verkar i vitsar. Vi kan kalla dem för perspektivbyte, normbrott och överdrift. Den första är nog den viktigaste. När kungen överraskande får veta något om sin egen börd i stället för den andres, kastar det tvärt om hur vi lurades att se på saken från början. För det andra bryts de förväntningar om könsroller och äktenskapsmoral i kungliga familjer som fanns på Freuds tid (och kanske nu med). Till det kommer en överdrift, en tillspetsning. Att ”fel part” varit otrogen får en förhöjd dramatik genom det lakoniska svaret.
Alla tre principerna tycker jag passar ihop med inkongruensteorin. Något stämmer inte med vad vi hade väntat oss – perspektivet är förskjutet, normerna håller inte, proportionerna är fel. Det ger en överraskningseffekt. Men som bakgrund krävs något vant och bekant som överraskningen utmanar och samtidigt paradoxalt bekräftar. Vi kan jämföra med en tidig källa till munterhet. Ett spädbarn som hissas kiknar av skratt. Etologen Desmond Morris har tolkat reaktionen som gråt plus leende. Gråten framkallas av den ovana lägesrubbningen medan leendet kommer av tryggheten i famnen på en vuxen som barnet litar på.

Kanske gäller det för alla skämt att de vädjar till barnet inom oss. För att se hur det fungerar för perspektivbyte kan vi tänka på Alice i Underlandet. Där finns som bekant en scen där hon ändrar storlek efter att ha druckit ur en konstig flaska, blir mycket längre eller mycket mindre. Och då ser hon allt på nya sätt. Det blir besynnerligt, lite skrämmande och löjligt på samma gång. Det är en komik som speglar barnets förundran inför en värld som hela tiden öppnar sig för nya och mot­stridiga synpunkter. Eller se på normbrott. Barn skrattar när vuxna beter sig tokigt, som när de säger fel ord eller tar ­skeden i avig ända. Den barnlitterära genre som rör mundus inversus, den upp- och nedvända världen, där kon kvittrar och sparven råmar, har också normbrottet som lustighetsprincip. Och till sist finns också överdriften med i all barnslig komik: i clownens alltför röda näsa och jättestora skor, i hans yviga gester, gränslösa förväntningar och sprutande tårar när drömmarna krockar med verkligheten.

Också för retoriken är de här tre principerna viktiga. Det visar sig i att vi kan knyta dem till lika många tankefigurer. Så gäller det ofta för en talare att finna former för att byta perspektiv. Då får lyssnarna se något från en ny sida. Och att kunna växla synpunkt hör till den intellektuella rörlighet som retoriken stödjer i sitt inventiva program. För det passar troper av olika slag (ordet betyder “vändning“). Främst bland dem är metaforen, bilden. Är den originell visar den något välkänt från ett oväntat håll. Särskilt passar det när vi fastnat i ett synsätt, då kan det befria att pröva ett annat.

Hur förhåller det sig då med normbrott? Allmänt ser retoriken det kreativa hos regelöverträdelser. Det kommer fram i distinktionen mellan ordo naturalis och ordo artificialis, den normala och den onormala ordningen. Det senare är retorikens speciella domän. Så handlar dess figurlära om konsten att avvika från det gängse uttrycket. Och normbrottets mest typiska retoriska uttryck är paradoxen, som ställer en veder­tagen sanning på huvudet eller förenar två motsatser i en form.

Och hur är det med de överdrifter som går igen i så många former av komik? Vi kan tänka på skrönor kring små frön av sanning och karikatyrer som förlöjligar genom att förstora typiska drag. Bland retorikens tankefigurer visar sig överdriften både som hyperbol och litotes – som en förstärkande eller försvagande gest. En elastisk behandling av sakernas proportioner hör också till propagandans viktigaste tekniker.

En sak till kräver ett skämt. Vi ska själva upptäcka det ­roliga i det. Men denna speciella form av tystnad, alltså hur poängen döljs för att uppdagas, är viktig också i retoriken, för genom den öppnas en text eller bild för motpartens bidrag. Med emblematisk tydlighet framstår det i den retoriska motsvarighet till logikens bevis som kallas för enthymem – en antydande slutledning med en lucka i tankegången. Den för in en dialog i monologen och aktiverar doxa som är lyssnarnas syn på världen.

Teorin i skämtens verklighet

En teori är ju inte bättre än sin förmåga att förklara. Låt oss ”testa” de tre komiska principerna på några skämtteckningar. Lite på måfå har jag plockat dem från ett uppslag från 1962 i The New Yorkers samlingsalbum. Kan vi återfinna de retoriska figurerna i det som är roligt i bilderna?

Finns det ett perspektivbyte i Shanahans teckning av de två hundarna i baren? Ja, till det som vi skrattar åt hör väl att metaforen (”sons of bitches”) krockar med sitt sammanhang, alltså att de som talar är riktiga hyndor. Det leder blicken från innehållet till formen hos både orden och bilden och från en figurlig till en bokstavlig läsning. Men det ändrar inte bara vad vi ser hos en sliten fras och en välkänd form av allegorisk djurteckning. När bilden visar djur och orden människor och när metaforens spänning hindrar en överslätande utjämning, ja, då förskjuts också synen på oss själva till en akut kluvenhet inför vårt dubbla väsen.

Och hur är det med normbrott? Finns det en språklig konvention att inte tala tvetydigt (och det tänkte sig språkfilosofen Paul Grice), bryter bargästerna oavsiktligt mot den. För talar de realistiskt om hundars biologi eller allegoriskt om mäns karaktär? Här visar sig paradoxen i en hotande trivialisering av de talandes bittra ord som gör dem skrattretande. Den motsvarande figuren är equivocatio, mångtydighet. Den blir komisk, när den döljer sin ironiska dubbelmening för talaren men röjer den för betraktaren (vilket också kunde stämma med överlägsenhetsteorin).

I en mening kan vi väl också tala om en överdrift av något välbekant. I botten finns något som vi gott känner till. Vi skrattar åt hundarna som grymt karikerar hur vi överlämnar också vår smärta åt nötta klichéer. Och som visar hur vi tanklöst ser språket som givet och genomskinligt fast dess väsen är förklädnad och förskjutning. Vi skrattar alltså, men skämtet är så vasst att det fastnar i halsen.

Snigelskämt

LH_ex2Kan vi pressa in även denna skämtteckning i analys­modellen? Det verkar inte svårt. Här finns både perspektiv­byte och normbrott som ingredienser i den komiska effekten. Vad som först fångar ögat är en bild-metafor. Vi ser snigelformen hos tejphållaren. Det visar hur vi visuellt kan om­tolka det till­verkade tinget som ett levande djur och djuret som ett ting. I sin tur blir det begreppsbytet lustigt genom att avslöja en ­slående men förbisedd likhet, som suddar ut ­gränsen mellan natur och kultur.

Men perspektivbytet bäddar samtidigt för en paradox, för trots sin krökta rygg är ju tejphållaren bara en manick. Därför duger den inte som partner åt en riktig snigel. Genom att ändå skylta med samma kontur trotsar den normen att formen ska följa funktionen. Men en ännu djupare paradox finns i orden under bilden. Snigeln som yttrar dem har förlorat sitt hjärta till ett själlöst nyttoting, fast han vet att det är en absurd romantik. Som verbfras kan ”love her” inte gälla föremål, men här gör den det. Snigelns paradox är existentiell.
Till sist finns här också en stegring av något som alla vet. Så får skämtet i sin komisk-patetiska överdrift en botten också i vår egen erfarenhet som inblandade iakttagare. Djur kan luras av attrapper som djurägare känner till. Och från djupet av vårt hjärta vet vi att man kan älska mot allt förnuft – men sällan så utan illusioner.

Inkongruens

I båda de föregående skämtteckningarna byggde komiken på ett samspel mellan bild och text. I den första hade vi en fullständig balans. Bilden ensam skulle inte ha haft någon poäng men heller inte bara texten. Först båda tillsammans gav komisk utdelning. I den andra skämtteckningen fanns en komik redan i bilden, i den överraskande sammanställningen av snigeln och tejphållaren som varianter på samma form. Men skämtet förhöjdes genom texten, som uttryckte något som bilden inte kunde säga på egen hand.

LH_ex3I den tredje teckningen är balansen möjligen förskjuten till bildtexten, som med en kommentar om situationen kanske kunde stå utan stöd. Men resultatet skulle nog trots allt inte bli så rolig. Av det ser man hur viktig den konkretion är som bilden ger. Den kan få oss att dra på munnen åt även skruvade skämt i ord.

Så vad handlar det om här? Kan vi fånga poängen med våra principer? I första hand är det väl ett bisarrt normbrott som skapar en komisk inkongruens. Den som för ordet tycks blanda ihop en boxningsmatch med ett viktväktarmöte. På bilden verkar situationen entydig, men texten gör den tvetydig genom sin kollision mellan oförenliga stilar. De har sin hemvist på varsitt håll, i aktiviteter som vi brukar hålla strikt isär. Det uppstår en förvirrande paradox som vi bara kan lösa genom att skratta åt den.

På samma gång skiftar perspektivet på de två kontexter som går i clinch här. Vi ser boxningens narcissistiska sida och vikt­väktandet som en kampsport mot överflödiga kilon. Till det kommer en överdrift av hur massmedierna exponerar idrotts­kvinnor för publiken med en kroppslighet som är lika mycket estetisk som atletisk och därmed gör den sårbar för kritiska blickar. Med tanke på det senare bör nog en sak tilläggas. Fast det är mannen som blandar ihop objektivt och subjektivt, registrering och intimisering, så är det den kvinnan som förlöjligas. För skämtteckningen spelar på de förväntningar som finns i fördomar. Enligt dem har den kvinnliga boxaren hamnat fel, i en maskulin domän. I det perspektivet rör det sig om ett komiskt (och kanske också utmanande) normbrott. Det får sitt eko hos den manliga kommentatorn. Här ser vi hur den inkongruens som ska vara komisk också är oavsiktligt avslöjande genom att blotta förutsättningarna för skämtets tänkta verkan.

Logos löper amok

Låt mig avsluta med ytterligare en tidningsgenre som förenar ord och bild för att locka till skratt. Liksom skämtteckningar är skämtserier retoriskt intressanta också av tekniska skäl. De ska ju åstadkomma en viss reaktion (munterhet) på kort tid (några sekunder) och med små medel (få bildrutor och lite text). Att göra det med framgång kräver säker beräkning. Och en väl inövad rutin om tecknaren ska upprepa prestationen dag efter dag.

Som exempel tar jag Martin Kellermans ”Rocky”, som enligt sin egen myt karikerar författarens dagbok. I huvudrollerna finna unga manliga storstadsbor med en rätt självcentrerad livsstil. Fast situationerna växlar återkommer vissa ämnen. Dit hör inte minst kommunikationsproblem av olika slag. Det är förstås ett tema som kan ge poänger.

Till komiken bidrar också formen. Visuellt liknar serien en djursaga. Alla figurerna har djurhuvuden på små människokroppar. Men de har inte sina gestalters fabelegenskaper, som trofast hund, sorglös fågel eller glupsk gris. I stället är djurdragen masker som döljer bärarnas identiteter. (Fast det finns ett visst samband mellan djurart och kön som röjer stereo­typer för båda. Flickor som står Rocky nära ritas vanligen som katter men ibland också som kaniner. Flickor på större distans från hjälten blir fåglar, särskilt om de framställs som vulgära eller bara väcker hans sexuella intresse. Krokodiler, rävar eller hundar har aldrig kvinnligt kön.)

Vi talade nyss om retoriska figurer och deras samband med tänkbara grundprinciper för skämt. Men vi kan också analysera komiska effekter med hjälp av de retoriska begreppen logos, språk, ethos, karaktär och pathos, känsla. Det för oss kanske närmare en föreställning om humor som ett grundläggande sätt att förhålla oss till oss själva och våra medmänniskor. Då kan vi se logos som instrumentet för den verbala och intellektuella uppfinningsförmåga som skapar poänger med vitsar och språkliga fyndigheter. Men också genom absurda effekter som utmanar vårt sinne för ordning och logik.

Ethos får sin betydelse genom livets prövning av våra karaktärer som ständigt hotar att blotta våra svagheter som komiska brister. Det gör ethos till en rik källa för skämt. Den danska serien ”Gnidén” hade som bärande idé att låta huvudpersonen visa sin snålhet i ständigt nya former. Driften med ethos blir förstås roligast för den som känner igen en figurer och vet vad hon kan vänta sig av den.

Pathos är viktig som komisk kategori redan av det enkla skälet att det som roar oss ju vädjar till känslorna. Ibland rör det sig om sammansatta känslor som igenkännande, medlidande, avståndstagande. Det är just sådana blandade känslor som skiljer humor från enkel komik. Men känslor är också komiska. Till det som retar till skratt hör när seriefigurers känslor inte stämmer med det som vållar dem. Kanske blir de vettskrämda för något ofarligt eller ifrån sig för en bagatell. I ”Tintin” pyr kapten Haddocks koleriska temperament. Därför firar serien komiska triumfer när hans ilska kokar över inför de förargelser som livet är fullt av.

LH_ex4I ”Rocky” finns både komiska repliker, svallande känslor och udda karaktärer. Mest speciell är titelfiguren själv. Bland annat har hunden Rocky två påfallande drag: retlighet och svada (han är också påfallande benägen för självömkan). Ofta händer något som utlöser hans vrede i kaskader av bilder och överdrifter. Här bredvid ett typiskt exempel.

Det våta kalla vintergloppet gör Rocky dyster och gnällig, när han står utanför en husport med sin kompis medan snön samlas på deras mössor i melankoliska drivor. Hans mer gladlynta kamrat drömmer om sommaren i stället. Men Rocky kan inte kan låta bli att säga emot, eftersom han är en riktig felfinnare. Kamraten protesterar men lyckas inte hindra att det nu är sommaren som utan minsta samband med den yttre situationen blir föremål för Rockys klagovisa. Det är en huvudpoäng i serien. Orden skapar sin egen värld. Logos löper amok. I sista rutan återknyter kamraten ironiskt till verkligheten. Rocky framstår som den gnällspik han är. Från början till slut sker ett komiskt spel med logos, pathos och ethos. Orden drar med sig tankarna och känslorna orden medan huvudpersonen lever ut sin karaktär genom att följa sina infall.

Att bryta vanans makt

I retorikens teori har också underhållning en roll, men någon huvudroll är det knappast, även om kvickhet har prisats starkt under vissa epoker. Att tala roande verkar närmast vara ett sätt att jämna marken för det seriösa budskapet. Det framgår av den stående uppmaningen till talare att inte tråka ut publiken så att den slutar lyssna. Som bekant nämner Cicero tre uppgifter för en talare: docere, att undervisa, movere, att röra och delectare, att roa. Här kommer idén om det nöjsamma in i en klassisk systematik, fast delectare väl också står för ett vinnande sätt mer allmänt. Själv var Cicero känd för sina kvicka sarkasmer, som kunde dra löje över motståndare i rätt och senat. Då var syftet nog instrumentellt: att tjäna talarens mål att vinna lyssnarna för saken.

Men vitsar och skämt kan beröra retoriken också mer i grunden. Retoriken uppstår när vi blir medvetna om våra symboler. Då ser vi hur de kan brukas och missbrukas som redskap. Men det öppnar sig också en tredje möjlighet: att leka med deras former. Då leder retorikens intresse för ords och bilders funktioner över i skämtets intresse för deras motsägelser och inkongruenser. Det möjliggör omtydningar av dem som gäckar våra förväntningar att tecken ska vara stabila. Här rör det sig om att vända det välkända i något nytt genom att bryta vanans makt över våra föreställningar. Även det är en viktig del av talarkonsten.


Lennart Hellspong är professor i ­retorik vid Södertörns Högskola..
Läs mer om RetorikMagasinet 30.


Om skribenten

Lennart Hellspong är professor emeritus i retorik vid Södertörns högskola

Lämna ett svar