En övervunnen spricka

Recension

Recension: Christian Kock: Retorisk poetik. Retorikforlaget. 248 sidor.

Bibliografiskt

Författare: Lennart Hellspong är professor emeritus i retorik vid Södertörns högskola.

Rhetorica Scandinavica 60 (2012), s 90-92.

Annons

Scandinavian Studies in Rhetoric

Scandinavian Studies in Rhetoric

The 18 articles in this book are just a few highlights from 13 years – a total of over 225 peer-reviewed articles – of Rhetorica Scan­di­navica publications. They have been chosen to introduce some aspects of the study of rhetoric in Scandinavia Läs mer...

Read more

Scandinavian Studies in Rhetoric – Introduction

Scandinavian Studies in Rhetoric – Introduction

  Jens E. Kjeldsen & Jan Grue introduces the anthology ”Scandinavian Studies in Rhetoric. Rhetorica Scandinavica 1997-2010”. The Introduction The Study of Rhetoric in Scandinavia In the spring of 1996, Kell Jarner Rasmussen and Peter Ström-Søeberg, two former students of rhetoric at the University of Copenhagen were planning a magazine for people interested in the Läs mer...

Read more

Recensionen

En gång var retoriken en teori för både tal och diktning. Det betyder att gränsen mellan funktionella och estetiska framställningar inte var skarp. Också en historiker förutsattes skriva konstfullt, medan en dikt inte fick ­sakna retorisk kraft. Den här endräkten bröts med tiden. Kant, som såg ned på re­toriken, gav konsten uppgiften att vara sig själv nog, alltså ändamålslös. Och ro­mantiken misstrodde det retoriska regelverket som berövade konsten dess frihet och subjektiva äkthet. Separationen mellan retorisk teori och poetik har fortlevat in i vår tid. När Wayne C. Booth skrev sin klassiska A Rhetoric of Fiction (1961) var det en djärv handling, låt vara att den på amerikansk mark redan hade förebådats av Kenneth Burkes försök att göra retoriken fruktbar även för diktningen.

Mot den här bakgrunden är det mycket välkommet att vi numera också på ett skandinaviskt språk har ett modernt försök att pröva retoriska perspektiv på skönlitteratur. Det är professorn i retorik vid Köpenhamns universitet, Christian Kock, som 2008 utkom med boken Retorisk poetik. Det rör sig om en sammanställning av artiklar med olika tillkomsttid som överarbetats för att bilda en helhet. Boken är en betydande intellektuell prestation, rik på originella och intressanta synpunkter.

I det första kapitlet (”En retorisk poetik”) tar Kock upp en fråga som är grundläggande för hela den fortsatta framställningen. Den gäller vad det är som griper oss i litteraturen, vad som får den att göra intryck på oss som läsare och inte minst på våra känslor. Det som intresserar honom är alltså inte det som vanligen engagerar litteraturforskare, nämligen att tolka de litterära verken genom att bestämma deras semantiska eller kognitiva innehåll. I stället pläderar Koch för en poetik som söker spåra de retoriska eller ”psykodynamiska” krafterna hos litterära texter för att sedan gå vidare till att se vilka strukturella egenskaper hos dem som samspelar med deras verkningssätt. Eller som han själv skriver: ”Retorisk poetik antager og argumenterer for at litteratur er til for at virke på læsere” .

I nästa kapitel (”I Roman Jakobsons fodspor”) möter vi den ryske lingvist och litteraturteoretiker som har inspirerat Kock genom sitt intresse för texters ”poetiska funktion”, alltså den sida av dem som inte främst syftar till att referera till verkligheten utan att lyfta fram själva språket som ett estetiskt objekt. Här gör Kock ett försök att utveckla en poetik i Jakobsons efterföljd, där just den poetiska funktionen får representera den psykodynamiska kraft hos litteraturen som Kock själv är intresserad av att utforska.

I det tredje kapitlet (”Hvordan vers virker”) tillämpar Kock sitt (och Jakobsons) perspektiv på den litteraturgenre där den poetiska funktionen är särskilt framträdande, nämligen verskonsten. Här möter vi fina analyser av diktare som Johannes V. Jensen, William Butler Yeats, James Joyce och Charles Baudelaire.

I det fjärde kapitlet (”Fortællingen som kunst”) förskjuts perspektivet från vers till prosa. Där intresserar sig Kock särskilt för den betydelse som valet av synvinkel har för den retoriska effekten. För det syftet utvecklar han en ”multidimensionell synsvinkelsystematik”. Vidare uppmärksammar han tiden som strukturerande mo­ment i en berättelse och gör en intressant analys av olika ‘principer för tidslig form’ (som ekvivalensprincipen, ambivalensprincipen och retrospektionsprincipen).

Det femte kapitlet (”En retorisk periode: Romantikken”) till sist ägnas åt att frilägga de retoriska inslag i en litterär epok som i sin egen självförståelse gärna distanserade sig från retoriken, nämligen romantiken. Där söker Kock teckna konturerna av romantikens retoriska poetik. Vidare vidgar han synfältet till att omfatta även musiken och pekar på parallellerna mellan romantikens musik och metrik. Bland annat tar han i ett mycket kunnigt och intressant avsnitt upp Richard Wagners musik som ett exempel på olika principer för retorisk verkan.

*   *  *

Bokens djärvaste uppslag är att ställa upp ett antal hypoteser om de grundläggande principerna för ett konstverks retoriska verkan. Som exempel kan vi nämna hur den poetiska funktionen kan intensifieras genom en symbolisk undermening, eller genom närvaron av motsatta egenskaper i samma element, eller genom en slående kontrast mellan innehållets storhet och uttryckets litenhet, eller hur en ”fantastisk” effekt kan uppnås genom en dubbeltydig teckennivå med två tydningar som ute­sluter varandra (på det senare anför Kock William James berömda spöknovell ”När skruven dras åt” som ett slående exempel). Principerna prövas sedan genom att i några pilotstudier konfronteras med ”faktiska litteraturläsares estetiska textupp­levelser”.

De principer som Koch urskiljer är – och måste säkert vara – mycket allmänna. Det bidrar sannolikt till att det är lätt att bli övertygad om att de fångar något viktigt och intressant i texters estetiska verkan – även om de förstås aldrig kan garantera en sådan effekt, lika lite som retorikens regler för att utforma ett tal kan säkra att det blir bra. Kock betonar också att det inte handlar om en konkret verkan utan om texters verkningspotential, som bara kan bedömas utifrån en vidsträckt erfarenhet av allmänna drag i många slags texter.

Kock gör även egna, inträngande analysera av utvalda texter från olika språk­områden, analyser som i hög grad tar hänsyn till texternas specifika och konkreta egenheter, även om hans intresse för allmänna psykodynamiska verkningsprinciper sätter en retorisk färg på hans studier. Praktnummer är till exempel undersökningen av Poes långa dikt ”The Bells” (som för mig ter sig mindre ytlig och bombastisk sedan jag läst Kocks synpunkter på den) eller Coleridges ”Xanadu” där något till synes så pedantiskt som ett diagram över rimordens fördelning rad för rad ger oväntat intressant utdelning för vår förståelse av variationsprincipens estetiska betydelse.

Som helhet rör sig detta om ett mycket imponerande arbete: skarpsinnigt, välskrivet och mycket synpunktsrikt. Varje sida rymmer precisa och klargörande iakttagelser som var och en kunde vara värd en utförlig kommentar. Till det som gör intryck i boken hör också författarens breda beläsenhet på ett stort antal språk (jag noterar engelska, tyska, franska, ryska och tjeckiska men har säkert missat något). I en tid när referenslistor inom skandinavisk humanvetenskap förutom texter på det egna språket oftast bara har engelska titlar (och även storheter som Aristoteles, Habermas eller Perelman gärna behandlas som om de skrev på engelska) är det välgörande med en författare som vidgar synfältet till den mångskiftande språkgemenskap som Europa utgör.

Kocks bok är ett ytterst värdefullt tillskott till vår retoriska litteratur genom att öppna blicken för att tänka retoriskt också i kvalificerade estetiska frågor. Av den anledningen borde den vara av betydande intresse även för våra kolleger inom litteraturvetenskap och estetik. Tyvärr är jag inte säker på att där finns någon riktig mottaglighet för tankar från vårt ämne.

Genom att Kock tack vare sin egen utbildning, forskning och undervisning har en fot i vardera lägret är han synnerligen väl kvalificerad att slå en bro mellan två vetenskapsfält som alltför länge har haft alltför lite av en ömsesidigt berikande ­dialog.