Retorisk identitet. Den kallar sig för Sveriges svenskaste tidning. Samtidigt ändrar den både färg och form på den svenska flaggan. Vad vill egentligen redaktionen bakom tidningen Gringo? Och varför skriver den som den gör?
Svenskast i Sverige
Stephanie Bierke
Den 23 augusti 2004 medföljde en bilaga i tidningen Metro. Det var det första numret av Gringo. Artiklarna handlade om Jantelagen och hur man blir en Svenne, skrivna på ett språk som vi alla hade hört och kände igen, men förmodligen aldrig sett i skrift förut.
’Vi är ett gäng snubbar och snubbinnor som tröttnat på den keffa ”integrationsjournalistiken”. En journalistik som idag skildrar utifrån och uppifrån. Integrationspolitiken har diskuterats på ledarsidorna av en Per eller Anna. När fick Abdul eller Manuela från förorten komma till tals? Det är trots allt dem politikerna diskuterar. Ett inifrånperspektiv behövs, en röst från förorten som talar med brytning yao!
Så skrev tidningens chefredaktör Zanyar Adami i den allra första ledaren. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Många hörde av sig till redaktionen, arga, upprörda och illa berörda. Men många blev också positivt överraskade. Äntligen var det någon som tog deras vardag på allvar, steg ut ur den illa beskrivna schablonen av förorten och beskrev livet där som det verkligen var.
Gringo skapades som en frustrerad reaktion på den allmänt vedertagna och nästan genomgående negativa mediebilden av miljonprogrammen och människorna som bor där. Med tiden har projektet undan för undan utvecklats till att bli en reaktion på mediebilden av Sverige. Man vill, från Gringos perspektiv, påminna folk om att vi ligger efter i vår bild av vad Sverige är. Enligt redaktionen är gemene mans och framförallt mediernas syn på Sverige och svenskheten förlegad. De vill påminna oss om att vår nationalitet rymmer mer än det som idag betraktas som svenskt, och menar att vi måste öppna upp ögonen för vad som verkligen pågår omkring oss. Alla borde se och acceptera hur verkligheten verkligen ser ut i vårt land idag och förstå att allt det ryms i begreppet Sverige. Gringo vill avskaffa den mediala och allmänt vedertagna uppfattningen som gör förorten och miljonprogrammen till syndabockar och representanter av det dåliga och tillika ”osvenska” i samhället idag.
Gringo föddes för att mediebilden av miljonprogrammen var pippad. Miljonsvenskar framställdes alltid som hot, offer eller exotiska undantag. Och vi reagerade på det genom att göra varm, kärleksfull och optimistisk journalistik om Sverige. Det Sverige som funnits så länge men så många inte sett. Vi snackar inte om ”nya Sverige”, för vi har haft invandrare sen fyrtiotalet och miljonprogram sen 1975. Det är ingenting nytt. Det är Sverige.
Ur Gringos programförklaring ”Om Gringo” på tidningens hemsida
Men, hur kommer det sig att man valt att använda det lokala talspråket, ”förortssvenskan”, som krydda i tidningens skriftspråk? Gringoredaktionen själva menar att språket är en del av det unika. Att det de kallar för miljonsvenskan inte är en dålig variant av det svenska språket utan rätt och slätt en variant. Det finns en stark vilja att visa att den är lika gångbar som ”vanlig” svenska, och tillika en nutida variation, likaväl som att skånskan är en dialektal dito. Det handlar inte om att skribenterna inte skulle kunna skriva på standardsvenska, i det här fallet har språket sitt eget syfte. Språkbruket är i det här sammanhanget, tillsammans med humorn och ironi, ett sätt att avdramatisera de fördomar och förutfattade meningar som finns om och mellan invandrare och arbetarklassvenskar idag. Samtidigt ska det hjälpa till att locka till sig en ny läsekrets och vara lättillgängligt och lättläst nog för att alla ska kunna läsa tidningen.
”Habibis! Härligt att ni fortsätter läsa oss och joinar oss in i det nya året – ett år som kommer att kryddas med mucho Gringo och mångkultur och allt vad det heter. Gringo tycker trevligt. Vi ser tillbaka på ett actionfyllt 2005, och ser ännu mera fram emot peppigaste 2006 med er alla schöööna shunnor och shunnar där ute.”
ur Gringo nr 18, 2006
Blatteord
En annan aspekt är ambitionen att berika svenskan genom att tillföra nya ord, till eksempel abri, haram och dissa, och inte minst att öppna upp för folk som vill säga något viktigt men som inte är så säkra på språket. Här kan man se till att de får utrymme. Gringoredaktionen kallar abri, haram och dissa ’blatteord’. Helt säkert är det avvikande språkbruket också ett sätt att skapa rubriker och på så sätt rikta fokus mot den problematik man behandlar. Till exempel duar de drottning Silvia (med hennes tillåtelse), och pryder omslaget av det tredje numret av Gringo Grande med en närgången och oredigerad bild av drottningen och rubriken ”Sveriges svartskalle nummer ett”. Ingressen till intervjun med Göran Persson i senaste numret lyder:
Han är Sveriges statsminister och låter inte någon jiddra om hans mamma. När Gringo möter Göran Persson slår han vår reporter, får lära sig brushanhälsningen och berättar om sina groupies.
Tidningens primära målgrupp är 15-30-åringar bosatta i miljonprogrammen, men läsekretsen har visat sig vara större än så. Från Gringos sida ser man inte så allvarligt på det där med målgrupp. Så länge man når ungdomarna är det bara kul att allmänheten visar intresse också. Redaktionen beskriver tidningen som ett tidsdokument som de gärna vill att så många som möjligt ska ta del av. Men visst har inriktningen mot unga människor att göra med de mål som tidningen strävar mot.
Miljonsvenskarna är Sveriges största kraft just nu. Det är två miljoner invånare varav snittåldern ligger runt 40, alltså är många unga och hungriga människor med kärlek och optimism inom sig. Vi kommer att bygga det här landet till ett av världens mest välmående.
Skribenten och redaktionsmedlemmen Carlos Rojas svar på varför den valda målgruppen kan förändra Sveriges framtid
I den allra första ledaren skrev Zanyar Adami om hur han vill avdramatisera journalistiken. Han menade att det är dags för journalistkåren att ta ett steg ner från sin piedestal och bli en del av folket igen. Om media gör anspråk på att skildra verkligheten, måste sammansättningen på redaktionerna spegla hur Sverige ser ut idag. När det gäller svenskheten och tidningens epitet Sveriges svenskaste tidning, så står det just för hur redaktionen bakom Gringo är sammansatt. Kanske är det sant som de säger själva, att de är den redaktion som representerar Sverige allra bäst idag.
Den genomgående filosofin vid författandet av artiklarna är att lägga fokus på det lösningssökande istället för det problemsökande samt att aldrig hänga ut eller skriva ner individer. Annars är det, enligt Carlos Roja, ”fett högt i tak”.
Artiklarna i tidningen är att betrakta som en heterogen text. Den är stundom motsägelsefull, innehåller olika röster som talar, olika perspektiv och olika stilar. Enande är användandet av en lågstil som ofta kännetecknas av jargong, folkligt talspråk, dialektala uttryck samt i vissa fall även av svordomar och kraftuttryck. Dessutom använder sig skribenterna i de allra flesta artiklar av humor. Ofta är den slående och ibland dessutom svidande svart.
Ett härligare Sverige
Att använda sig av humor för att slå tillbaka från något slags underläge är ingen ny företeelse, men den kräver en igenkänningsfaktor. Läsarna är många och olika men måste alltid känna till det som det ironiseras över för att ironin ska nå fram. Till exempel kan man använda sig av en allusion för att ironisera över något tidigare publicerat. Det är alltså nödvändigt att man åtminstone i någon aspekt delar samma världsbild. Humor skiljer sig därför åt i olika delar av världen, ända ner på detaljnivå. Då gäller det interna skämt som bara är roliga för de som är invigda och således delar samma kontext. Gringo ges ut i tidningsformat, ofta tillsammans med dagstidningen Metro och har således en väldigt bred läsekrets och läsare med olika bakgrunder. Här gäller det att bredda kontexten tillräckligt mycket för att många ska känna sig berörda och förstå, men samtidigt hålla den tillräckligt smal för att kunna kännas intim och personlig.
Artiklarna är på ett mycket påtagligt vis präglade av såväl skribenternas som varumärket Gringos ethos, den trovärdighet och ”personlighet” som skribenterna har byggt upp runt tidningen. Personerna bakom Gringo figurerar även flitigt i andra sammanhang, till exempel debatter, paneler och krönikor. På så sätt skapar de profiler, inte bara av tidningen utan även av sig själva som journalister och visionärer. Zanyar Adami är redan att betrakta som en representant för den nya tidens entrepenörer.
Sverige ska skita i hur du ser ut, vad du har mellan benen och vem du vill bazza. Vår ambition är att det ska finnas så få hinder som möjligt i samhället för att du ska kunna förverkliga det du vill
ur programförklaringen ”Vem är Gringo?” på tidningens hemsida
Visionen är att skapa ett härligare Sverige, där alla är välkomna och lika mycket värda, oavsett ursprung, kön eller sexuell läggning. Vägen dit är att ha en kärleksfull ton samt att undvika att späda på gnäll, bitterhet och den negativa bild som finns.
Gringo använder sig av en subkulturs språk och de gör det i syfte att sprida den vidare. Förorten som subkultur och språket som hör till är en del av en större kultur. Med tidningen Gringo visar redaktionen att Sveriges kulturskatt kan skrivas på andra sätt än på standardsvenska och att den rymmer mer än vad man vanligtvis ser. Gringo bryter medvetet mot de etablerade språkliga normerna men visar samtidigt att det inte råder brist på kunskap och bildning, något som annars är en vanlig föreställning hos språkliga normbrytare. Redaktionen, med Zanyar Adami i spetsen, vet mycket väl vad de avviker ifrån och gör det medvetet för att statuera ett exempel. Vad innebär det egentligen att Gringo under det senaste året vunnit priser såsom Stora Journalistpriset för årets förnyare och Årets nykomling av Sveriges Tidskrifter?
– ”Antingen ser man det som etablissemangets sätt att avväpna vår kritik mot mediernas brist på representation. Eller så väljer man att se det som att etablissemanget tar till sig av kritiken. Men jag är positiv och hoppas på det senare”, säger Zanyar Adami till DN.
Stephanie Bierke har läst retorik på Malmö Högskola.
Läs mer om RetorikMagasinet 30.