Christian Svensson

Massmedieretorik & diskursanalys

Diskursanalysen fick i nr. 2/97 kritik av Kristina Lundgren med artiklen “Diskurs­analys vs. massmedieretorik”. Christian Svensson tar här Lundgrens artikel på ordet och försvarar diskursanalysen – kanske har diskursanalysen mer att ge än Lundgren medger, och kanske finns det rum för båda.

Om artikeln
Ingår i: Rhetorica Scandinavica 5, 1998.
Artikel s 59-66.

15005_6 152.40 KB 5 downloads

...

Download

Om skribenten

❦ Christian Svensson är fil.mag. och doktorand vid Tema Kommunikation, Linköpings Universitet. Han arbetar med en avhandling om svenska tv-debattprogram med särskilt fokus på deltagarnas interaktion och den diskursiva konstruktionen av deltagarrelationer- och identiteter.

Fulltext:

VI nummer 2/97 i denna tidskrift skrev Kristina Lundgren under rubriken “Diskurs­analys vs. massmedieretorik”. I sin artikel behandlar Lund­gren förhållandet mellan massmedie­retorik och diskursanalys och hon frågar sig bland annat vad en ­diskursanalys är och om den bidrar med något nytt i förhållande till massmedie­retoriken. Som antyds i Lundgrens rubrik framställs förhållandet närmast som en boxningsmatch med diskursanalys i ena ringhörnan och massmedieretorik i den andra. En av Lundgrens poänger är att massmedieretoriken (tyvärr) är en aning bortglömd och jag måste tillstå att den var en ny bekantskap för mig. Om jag har lutat mig mot repen i någon ringhörna är det således diskursanalysens och eftersom jag tycker att Lundgren ger diskurs-analysen onödigt mycket stryk (dessutom under bältet ibland) känner jag mig föranledd att parera några av de yvigaste svingarna, utan att för den skull bli våldsam.
Diskursanalys- en metod, ett undersökningsområde?
Vad jag uppfattar som ett genomgående problem i Lundgrens artikel är att hon ofta refererar ganska svepande till diskursanalysen och det kan finnas anledning att göra en del förtydliganden.1 Hon påpekar att hon främst ska intressera sig för de användningar av diskursbegreppet som förknippas med Norman Fairclough, Teun Van Dijk och Roger Fowler. Redan här har hon till synes intresserat sig för en specifik gren av diskursanalysen, nämligen Critical Discourse Analysis (CDA), som både Fairclough och Van Dijk bekänner sig till. När det gäller Fowler brukar han hänföras till den skola som kallats Critical Linguistics (och på senare tid “social semiotics”). Som Lundgren själv påpekar “lär han inte vilja räkna sig som diskursanalytiker” och jag lämnar därför Fowler därhän i detta sammanhang.2
Inledningsvis utdelar Lundgren en högerkrok mot diskursanalysen för dess pretentioner att vara “den tulipanaros som kan förklara allt. Jag är också en smula skeptisk till åsikten att dess resultat är nya eller unika för denna metod.”3 Var hon har sett dessa pretentioner eller åsikter framgår inte och hennes uttalande förbryllar mig en aning. Varken Van Dijk eller Fairclough har knappast föresatt sig att förklara allt och huruvida de resultat som presenteras under diskursanalysens namn är unika eller inte torde vara avhängigt vad som studeras och hur. Detta beror naturligtvis på att diskursanalysen varken är eller föreskriver en metod. Detta gäller särskilt den kritiska diskursanalys som Fairclough och Van Dijk före­träder. En av poängerna med denna diskurs­analys är istället att man primärt är intresserad av att ta upp relevanta sociala frågor som man hoppas kunna förstå bättre genom att analysera diskurs. Metoder och teorier väljs därför utifrån deras relevans för att kunna realisera dessa strävanden. Van Dijk skriver:
Critical Discourse Analysis (CDA) is obviously not a homogenous method, nor a school or a paradigm, but at most a shared perspective on doing linguistic, semiotic or discourse ana­lysis. And where some scholars in this perspec­tive, at least in practice, remain within the theorethical and methodological mainstream of modern linguistics and discourse analysis, others extend their domain of exploration to semiotic, history, cognitive science and the social sciences.4
Det visar sig också bli problematiskt för Lundgren att jämföra diskursanalys och massmedie­retorik eftersom hon inte bara utgår från att det är en enstaka metod, utan att det bara rör ett undersökningsområde (nyhetstexter). Lund­gren ifrågasätter därför om Fairclough primärt är intresserad av nyhetsdiskurs “annat än som ett medel att nå sitt mål, att spåra tecken på social förändring och belägga dem”.5 Sedan “avslöjar” hon att Fairclough är primärt intresserad av just social och kulturell förändring genom en hänvisning till boken Discourse and Social Change (1992), som på intet sätt gör anspråk på att studera nyhetsdiskurs! Men även om Lundgren hade valt att hänvisa till Media Discourse (1995) hade detta inte varit riktigt. Som Fairclough (1995) själv skriver i den boken vill han visa hur man kan studera mediaspråk, särskilt för att det är ett viktigt element i forskning kring samtida processer av social och kulturell förändring (han undersöker dessutom inte bara nyhetsdiskurs, utan dokumentärer etc.). Denna miss­­upp­fattning från Lundgrens sida gör också att hon drar slutsatsen att Van Dijk problematiserar metoden för att studera nyheters struktur mer än Fairclough, vilket kanske inte är så konstigt då hon jämför Van Dijks bok News as Discourse (1988) (som handlar om hur man stu­derar nyhetsstrukturer) med Faircloughs böcker om Discourse and Social Change (1992) och Media Discourse (1995) (som handlar om språkets relation till sociala och kulturella förändringsprocesser).
Det förefaller alltså som om Lundgren kritiserar Fairclough för att inte vara primärt intresserad av nyhetsdiskurs, vilket väl måste betraktas som ett slag i luften. Det är ungefär lika rättvist som att kritisera Lundgren för att inte vara intresserad av barnlitteratur när hon skriver om nyhetstexter. Detta beror, som jag ser det, på att Lundgren allt för svepande talar om diskursanalysen. Diskursanalys i Van Dijks och Faircloughs tappning är varken en enstaka metod eller ett enda undersökningsområde.
En av Lundgrens poänger i artikeln är att massmedieretoriken “i stora delar genererar samma kunskap” som diskursanalysen och att massmedieretoriken på så vis är en typ av diskursanalys samt att den kompletterar den samma genom att gå in djupare “i textens sociokognitiva uttrycksformer” (bland annat den retoriska dimensionen).6 Jag håller helt med Lundgren om att massmedieretorik är en typ av diskursanalys (det vill säga en av flera metoder som kan användas i studiet av diskurs). Huruvida massmedieretoriken genererar samma kunskap som diskursanalysen torde däremot bero på vilken typ av diskursanalys som avses, vilket inte alltid framgår. Under artikelns gång framkommer dock att Lundgren till exempel har funnit många likheter mellan massmedieretoriken och vissa av Van Dijks textanalyser, som också fokuserar på retorik och sociokognition. Ännu tydligare står dock att Lundgren är kritisk till mycket av det hon har funnit i Faircloughs förslag till diskursanalysen. Det är framför allt denna kritik som jag skulle vilja bemöta innan jag återvänder till en diskussion om likheter och skill­nader mellan de båda riktningarna.
Diskursanalysen – individ­befriad?
Lundgren menar att det finns en överbetoning “i en del varianter av diskursanalys” på journalister som kollektiv, på “redaktionellt styrande modeller/mallar” där texter enbart ses “som symptom på nyhetsvärdering och nyhetsideologi”.7 Hon tycker att individnivån inte finns alls, att man inte erkänner objektens sam­tidiga existens som subjekt och därmed inte ser sig själv (forskaren) som tolkande subjekt. Lundgren befarar faktiskt att hela forskningsområdet (på grund av diskursanalysens framväxt?) håller på att tömmas på självständiga individer! Här verkar Lundgren ägna sig åt skuggboxning. Återigen saknas nämligen referenser, vilket framstår som naturligt då denna beskrivning knappast stämmer in på vare sig Van Dijk eller Fairclough. Förvisso betonar såväl Van Dijk som Fairclough ofta det kollektiva eftersom de är intresserade av mediernas plats i samhället utifrån en syn på språk som social handling där människor (individer och grupper) tillsammans (aktivt) skapar mening. De är oftast intresserade av journalisterna som representanter för en grupp och de är intresserade av vilka värderingar och ideologier som kan tänkas ligga bakom nyhetstexter (och dess produktion och konsumtion). Att de inte skulle se sig själva som tolkande subjekt är naturligtvis direkt felaktigt, vilket Lundgren senare själv tillstår “Fairclough tar upp dessa frågor helt kort vid några tillfällen och nämner forskarens roll bl.a. vid valet av textmaterial och insamlandet av data samt det faktum att även forskaren ingår i en särskild kontext och därför gör sina tolkningar utifrån den.”8 Möjligen har Lundgren en annan upp­fattning än Fairclough ifråga om hur långa sådana avsnitt ska vara, men att påstå att han, som bygger på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv av ett emancipatoriskt slag, inte erkänner sig själv som ett tolkande subjekt är absurt.
Lundgren menar vidare att Fairclough delar “upp forskningsarbetet i tre delar – analysera, tolka respektive beskriva – där analysen ges högsta vetenskapliga status gentemot de mer hantverksmässiga hjälpredorna tolkning och beskrivning”.9 Men detta är en missuppfattning. Fairclough delar upp analysen i ‘beskrivning’ (av texten) och ‘tolkning’ (av diskurs­prak­tik och social praktik) och han är väldigt noga med att påpeka att: “…the division… between the analytical activities of description and interpretation is not a sharp one.”10 Hennes följande påstående att Fairclough för­lägger eventuella problem med den enskilde forskarens roll “till tolkningsstadiet medan analysstadiet tycks vara höjt över alla bias” är alltså felaktigt därför att det inte finns något enskilt ‘analysstadium’.11 När man väl har hittat det ställe hon hänvisar till (i fotnoten anges fel bok) säger Fairclough dessutom om detta: “As an analyst […] one is inevitably interpreting all the time, and there is no phase which is pure description. Consequently, one’s analysis of the text is shaped and coloured by one’s interpretation of its relationship to discourse processes and wider social processes”.12 Tydligare blir det väl inte?
Lundgren menar också att individens icke-existens (hos diskursanalytikerna) leder till svårigheter i att upptäcka mångtydigheter i texter liksom att man inte uppmärksammar texter som är bra. Hon tycker till exempel att man skulle kunna undersöka vad journalister själva anser om textproduktion (av bra texter som till exempel vinnare av Stora Journalistpriset). För det första tror jag inte att vare sig Van Dijk eller Fairclough skulle motsätta sig en studie av vad journalister anser om textproduktion. För det andra måste man kunna upptäcka mångtydigheter i texter utan att vara primärt intresserad av vad enskilda individer anser och för det tredje förnekar knappast någon diskursanalytiker existensen av själv­ständiga subjekt. Detta verkar vara ytterligare en missuppfattning från Lundgrens sida. Hon säger också att hon tror att Fairclough inte skulle gilla idén att fråga journalister vad de anser är bra texter. Det kan nog delvis stämma, men kanske inte på de grunder Lundgren anför. Fairclough är en kritisk diskursanalytiker. Det innebär att han primärt är intresserad av att studera hur ideologi och makt kan spåras i olika texter och inte av hur en ‘bra’ text skrivs. Detta betyder inte att han skulle ha någonting emot att någon annan studerar det, utan snarare att han angriper problemet från ‘andra hållet’. Det innebär också att han studerar diskurser (texter) i första hand och inte åsikter om texter, det vill säga vad folk anser.
Lundgren undrar också, i sin spekulation om Faircloughs ovilja att undersöka en bra text, om detta beror på att han inte tillerkänner individer existens eller åtminstone kreativitet. Här anför Lundgren ett citat från Fairclough “discursive creativity is an effect of social conditions, not an achivement of individuals who have particular (creative) qualities”.13 Vad Fairclough beskriver här är dock “creativity” i diskurspraktiker, det vill säga huruvida till exempel vissa genrer eller sätt att tala på kan anses kreativta, nyskapande och komplexa i motsats till genrer och sätt att tala på som kan anses mer traditionella och statiska. Eftersom Fairclough är intresserad av hur denna ‘creativity’ kan kopplas till sociala förändringsprocesser vill han undvika att termen uppfattas i individualistiska termer. Det handlar alltså om att Fairclough klargör sitt intresse, inte att han inte erkänner individers existens. Läser man Fairclough lite noggrannare ger han också en mer nyanserad bild av sin syn på individ kontra struktur.
Here again, analysis of real practice and real text are an important corrective to Foucault’s overstatement of the constitutive effects of discourse. For example, studies of media discourse which have focused upon how particular texts are interpreted as well as upon how they are organized have suggested a high­ly complex picture, in which texts may be interpreted from various more or less com­pliant or oppositional positions, making high­ly problematic any schematic view of the effect of discourse upon the constitution of, for example, social subjects. This sort of example also indicates that the process of constituting subjects always take place within particular forms of interaction between preconstituted subjects, where the forms of interaction influence the constitutive process. It also suggests that constituted social subjects are not merely passively positioned but are capable of acting as agents, and amongst other things of negotiating their relationship with the multifarious types of discourse they are drawn into.14
Att utifrån detta, som Lundgren gör, påstå att Fairclough inte tycks erkänna “några individer som handlande subjekt i den diskursiva praktiken” verkar ohållbart.15 Möjligen är det så att Lundgrens fasa över Faircloughs syn på individen lurat in henne på villovägar och gjort att hon läst honom slarvigt. Hon nämner (på sidan 69) till exempel med andan i halsen att Fairclough i Media Discourse bara har en enda referens till ordet ‘individuals’ och att det då hänför sig till en diskussion om programledare i TV som stereotypa personlig­heter. Här har Lundgren uppenbarligen försökt få kläm på Faircloughs individsyn genom att slå upp Word Index och titta efter ‘individuals’. Nu är inte det nödvändigtvis någon bra metod för att undersöka en författares inställ­ning till individer som handlande subjekt, vilket citatet ovan visar. Det går utmärkt att tala om handlande subjekt utan att kalla dem individer. Dessutom står det faktiskt inte ens ‘individuals’ i Word Index utan ‘individualism’, vilket Fairclough talar om som ett fenomen när han ifrågasätter om programledare verkligen har blivit mer personliga eller om det rör sig om stereotyper.16
Lundgren tvivlar också på förändrings­potentialen i Faircloughs diskursanalys utifrån (det falska) antagandet att han inte tror på handlande subjekt. Hon menar att han ser kontexten som helt styrande och att han saknar en kritik som pekar på lösningar och alternativ till den dominerande diskursen. Förutom att Fairclough inte ser kontexten (eller snarare kontexterna) som helt styrande så förefaller Lundgrens kritik egendomlig. Faircloughs huvudmål, som kritisk diskursanalytiker, är ju att bidraga med kritik av den dominerande diskursen, att peka på dess brister och eventuella faror (och att vidareföra detta till praktikerna)! Det verkar därför som om Lundgren anser att det enda sättet att bringa alternativ till den rådande diskursen är att ta fasta på det som redan är bra i den (till exempel fråga ‘lyckade’ journalister hur de gick till väga).
Vidare saknar Lundgren hos Fairclough en analys av varifrån texter kommer, hur de skapas och av vem. Återigen frågar jag mig om det inte är precis det Fairclough undersöker? Ett av hans huvudintressen är ju texters intertextualitet, det vill säga en texts förhållande till andra texter, hur texten bygger på, lånar av och relaterar sig till andra texter (och samhälls­sektorer). Han intresserar sig också för diskurspraktiker, det vill säga hur texter produceras och i det sammanhanget menar han att olika texter produceras på olika sätt: “Consumption like production may be individual or collective”.17 Eftersom Fairclough anser att produktionen av till exempel en nyhetsartikel oftast är av kollektiv natur undersöker han den som detta. Det innebär inte att han inte är intresserad av vem författaren, redaktören, redigeraren, chefredaktören, fotografen och så vidare är, men han är mer intresserad av om de är kvinnor/män, deras etniska status, ålder etc. än deras namn, personliga egenskaper eller påstådda intentioner.
Diskursanalysen – rigid och tolkningsfri?
Lundgren beskriver sedan en (tänkt) mass­medieretorisk studie av Stora Journalistpriset, en analys som verkar innehålla många förtjänster och användbara begrepp. Men jag ser ingenting som en diskursanalytiker skulle avråda från eller avsäga sig. Lundgren däremot menar att diskursanalytiker målmedvetet följer vissa lingvistiska axlar medan massmedie­retoriken låter frågeställningen kring händelse-aktör vara styrande. I detta fall känner jag inte igen Lundgrens beskrivning av hur diskursanalytiker jobbar och jag förstår inte vilka de lingvistiska axlarna är. Möjligen avser hon de förslag på metoder och språkliga dimensioner att undersöka som till exempel Fairclough föreslår, men dessa är rekommendationer att beakta beroende på undersökningsområde och inte mallar att slaviskt följa (vilket Lundgren antyder, se nedan).
Enligt Lundgren kräver massmedieretoriken ett erkännande av subjektets existens för att möjliggöra en diskussion och prövning av olika tolkningar (vilket självklart också diskursanalysen gör). Lundgren menar också att massmedieretoriken ger en tolkning av flera möjliga, medan diskursanalysen “med dess striktare systembygge med långa serier av jämförande analyser ger intryck av att ge den enda tolkningen”.18 Återigen förstår jag inte vad Lundgren pratar om. Det hon kallar ett ‘striktare systembygge’ måste vara (till exempel) Faircloughs teoretiska antaganden och det kan väl inte vara ett fel att vara strikt i teorin? Till skillnad från Lundgren, som menar att Fairclough har “ett pretentiöst drag av att se sig själv som den ende sanne vägröjaren mot diskursens höjder som dels är lite stötande, dels riskerar att frånhända sig möjligheterna att vidareutveckla vissa dimensioner i det analytiska ramverket”,19 uppfattar jag att han överhuvudtaget är ganska ödmjuk i beskrivningen av sina teoretiska och metodiska förslag:
My objective then is to develop an approach to discourse analysis which could be used as one method amongst others for investigating social changes”. (…) “What follows is not to be regarded as a blueprint, as there is no set procedure for doing discourse analysis; people approach it in different ways according to the specific nature of the project, as well as their own views of discourse. The points below, therefore, should be treated as general guide­lines.20
Jag vet inte heller varför denna approach skulle kräva långa serier av jämförande analyser och även om den gjorde det skulle det väl inte behöva innebära att man påstår sig komma med den enda lösningen? Tvärtom påpekar (särskilt) Fairclough texters heterogenitet och hur olika publiken tolkar texter: “… texts are usually highly ambivalent and open to multiple interpretations”.21 Dessutom är tvärvetenskap en nyckelkomponent i kritisk diskurs­analys, just därför att man anser att (medie)-texter behöver belysas (tolkas) från olika perspektiv.
Diskursanalysen- svävande?
Trots den tidigare kritiken menar Lundgren att massmedieretorikens frågebatteri påminner mycket om Faircloughs frågeområden, även om hon påpekar att han inte nämner ordet retorik (vilket han för övrigt gör flitigt i den bok Lundgren just vid detta tillfälle väljer att inte referera till, men som ansågs lämplig för att visa att han inte primärt är intresserad av nyheter). Avsaknad av vissa ord (jämför individ) framstår som besvärande för Lundgren, men hon tillstår ändå att Fairclough täck­er detta område utan att tala om just retorik.
Lundgren frågar sig sedan om Faircloughs diskursanalys ger några andra resultat än en massmedieretorisk textanalys och man förväntar sig att den hårtslående sluggern en gång för alla ska göra slut på den redan liggande motståndaren. Men istället tar hon ett steg tillbaka och tillstår att han erbjuder en mer precis analysmodell och att hans analys leder längre genom dess strävan att förklara också den sociala praktiken (förutom text och diskurspraktik). Samtidigt menar Lundgren att analysen på denna nivå blir svävande och att den inte skiljer sig mycket från andra debattörers syn på massmedias utveckling och betydelse! Vad menar Lundgren med detta? Analysen blir svävande. Jaha, hur då? Utan en hänvisning till någon särskild analys faller den kritiken ganska platt, eller blir åtminstone svår att parera. Hon säger också att Faircloughs analys inte “skiljer sig mycket” från andra de­bat­törers syn på massmedias utveckling och betydelse och nämner Neil Postman, Edwin Diamond och James Curran.22 Först kan man naturligtvis fråga sig hur mycket en ny riktning ska skilja sig för att vara legitim enligt Lundgren. Sedan tillstår jag gärna att jag inte vet mycket om Postman, Diamond och Curran, men det utmärkande för alla tre är väl att de är intresserade av och arbetar med teorier om mediernas roll som offentlig sfär och del av demokratin, det vill säga de är inte diskurs­analytiker. De studerar inte (empiriskt) diskurs och knappast heller diskurspraktiker.
Faircloughs poäng med att inkludera den sociala praktiken är nog inte heller att bidra med nya revolutionerande insikter om hur media har utvecklats. Snarare är det så att han genom att använda andras resultat om medias utveckling och betydelse i ett samhälleligt perspektiv vill förklara och förstå diskurspraktiken och texten och genom studier av texten och diskurspraktiken förklara och förstå den samhälleliga nivån och på så vis bidra med nya insikter om mediernas utveckling och betydelse. Poängen med Faircloughs diskursanalys är ju att de olika stegen kopplas ihop, inte att varje steg är ‘nytt’.
Samtidigt är det självklart att det finns en risk i att bli “svävande” när man vill uttala sig om större processer i samhället och dess relation till olika texter och diskurspraktiker än om man frågar tre journalister om hur de skrev sin text, men det hindrar knappast att det kan vara värt att försöka eller att det kan bidra med insikter som annars skulle gå för­lorade. Lundgren menar också att det är tveksamt om Faircloughs empiri alltid håller för större diskussioner om förändringar i samhället och det kan man naturligtvis fråga sig. Han är naturligtvis (precis som alla andra) mer eller mindre övertygande i olika frågor (men då måste man ju veta vilken empiri det gäller och vad frågan är).
Massmedieretorik och diskursanalys ger samma kunskap?
Lundgrens artikel är en ganska märklig fram­ställning. Dels menar hon att massmedieretoriken genererar samma kunskap som diskursanalys och sedan ägnar hon en artikel åt att tala om vilka brister en viss typ av diskursanalys har. Det är som om hon vill säga att mass­medieretorik är lika bra som diskursanalys, fast bättre. Detta har visat sig betyda att mass­medieretoriken är lika bra som Van Dijks diskursanalys och mycket bättre än Faircloughs. Jag har funnit två problem i detta. Dels att det finns en fara i att alltför enkelt referera till diskursanalys som en enda metod eller ett under­sökningsområde och dels tycker jag mig ha visat att Lundgrens kritik av Fairclough bygger på felaktiga antaganden om hans så kallade pretentioner (och påstått dogmatiska lära), om hans syn på förhållandet mellan kontext-aktör och på hans syn på tolkning.
Det är svårt att inte tolka Lundgrens artikel som ett slags upprördhet över att det verkar vara fler som begagnar sig av de begrepp och teorier som utvecklats inom (den relativt unga) diskursanalysen framför de mer ‘traditionella’ teorier och begrepp som Lundgren menar används inom massmedieretoriken. Lundgren säger också att hon “vill komma åt” att det traditionellt textanalytiska perspektivet (hermeneutik) i hög grad tangerar diskurs­analysen.23 I det sammanhanget ‘avslöjar’ hon också att diskursanalytikerna inte upptäckte termer som ‘konstruktion’, ‘kontext’ och ‘inter­textualitet’. Men detta är ju inte heller något som Van Dijk eller Fairclough påstår. Istället är det självklart så att de har inspirerats av och försöker utveckla tidigare insikter om dessa begrepp. Hermeneutiken betraktar jag dess­utom snarast som en metatolkningsteori och diskursanalyser (eller massmedieretorik) som olika sätt att utföra hermeneutik på.
Det finns ju också uppenbarligen stora likheter mellan dessa två inriktningar. Båda är intresserade av hur nyhetstexter (eller andra texter) konstrueras, båda menar att texter måste förstås i förhållande till olika kontexter och båda ser språket som en handling som är icke-neutral och ideologibärande. Men sedan finns också skillnader. Diskursanalysen är inte en metod eller ett undersökningsområde medan massmedieretoriken (som Lundgren presenterar den) är just en metod för studiet av ett specifikt undersökningsområde (nyhets­texter). Sedan kan man finna mer eller mindre skillnader beroende på vilken diskursana­lytiker man läser och vilken text av denne, men låt oss ta Fairclough.
En skillnad verkar då ligga i synen på konstruktion, där Lundgren mer är ute efter en individuell (sociokognitiv) konstruktion medan Fairclough är mer intresserad av den sociokulturella konstruktionen. Lundgren menar till exempel att Fairclough inte “identifierar aktörerna bakom texterna i kontexten”.24 Lundgrens lust att identifiera individer, aktörer och handlande subjekt innebär uppenbarligen att hon vill identifiera specifika personer och deras intentioner, men det innebär inte att Fairclough, som främst är intresserad av journalister som kollektiv (för att han vill uttala sig om större samhälleliga processer och strukturer), inte identifierar aktörerna bakom texterna, utan snarare att han identifierar dem som ingående i olika sociala kollektiv.
Det är också skillnad i synen på kontext. Lundgren är rädd för att Fairclough förskjuter tyngd­punkten till kontexten. Detta beror som jag ser det på att Lundgren dels är mer intresserad av sociokognition och Fairclough av sociokulturella aspekter. Men jag tror också att det beror på att Lundgren har ett snävare kontextbegrepp än Fairclough i två bemärkelser. Dels stannar hon vid den diskursiva praktiken och intresserar sig inte för den sociala praktiken (för att hon inte vill sväva) medan poängen med Faircloughs diskursanalys är att koppla ihop de tre stegen text, diskurspraktik och social praktik. Dels verkar hon uppfatta kontext som totaliteten av omgivningen och som något främst hindrande. Hos Fairclough är kontexterna det som görs relevant i diskursen. Man skulle kunna säga att diskursen står i dialog med de kontextuella förutsättningarna. På det viset är kontexter för Fairclough någonting som både kan vara hindrande och möjliggörande, som någonting både utanför och ‘i’ texterna. Lundgrens rädsla för att kontexten ska få för mycket utrymme och ses mekaniskt (som hindrande) är därför lite ironisk då jag menar att det är Lundgren som betraktar kontexten mekaniskt och gör en delvis kartesiansk uppdelning mellan tänkande individer och social kontext. 25
Lundgren säger också att massmediereto­riken kanske bäst lämpar sig för mindre text­enheter eftersom den är tidskrävande, men att den också kan appliceras på större korpusar. Samtidigt menar hon att Faircloughs diskursanalys måste inkludera stora textmassor och utövas av ett stort antal personer, vilket jag inte alls menar är nödvändigt. Min slutsats av detta är att varken massmedieretoriken eller diskursanalysen kräver en viss textmassa eller ett visst antal forskare. Jag menar istället att det främst är en skillnad i fokus och intresse där massmedieretoriken verkar ägna sig åt en (mer detaljerad) analys av retoriska och sociokognitiva aspekter medan den kanske inte beaktar de mer övergripande samhälleliga kontexter som är viktiga i den diskursanalys som Van Dijk och Fairclough förespråkar.

Om sparring som alternativ till knockout
Lundgren ställer mot slutet en retorisk fråga: “Är det bara retorik Fairclough ägnar sig åt när han framställer sin diskursanalys i ett vetenskapligt mera strikt och linjärt paradigm” (än Fowlers eller Van Dijks)?26 Förutom att Lundgren verkar svartmåla sitt eget intresseområde, retoriken, genom att antyda att Fairclough ‘bara’ är retorisk så kan man fråga sig om hon har något emot att han är mera vetenskapligt strikt? Och att han skulle framställa sin diskursanalys i ett ‘linjärt paradigm’ håller jag inte med om (om det betyder fastlåst). Av någon anledning verkar Lundgren inte kunna svälja att Fairclough har kritiska synpunkter på andra diskursanalytiker och hon menar att han därför är snorkig, pretentiös och stötande! Men det är ju på teoretiska grunder han argumenterar emot deras analyser, precis som Lundgren argumenterar emot Fairclough (och jag mot henne). Det är väl precis det som det vetenskapliga samtalet handlar om, att på ett övertygande sätt argumentera för sina teorier och metoder? I det avseendet är inte retorik så ‘bara’.
Lundgren avlutar ändå sin arga läsning av diskursanalysen (Fairclough) på ett något så när försonande sätt. Hon menar att mass­medieretoriken i likhet med till exempel Van Dijk har en djupare förankring i texten än Fairclough och därigenom är bättre lämpad i vissa sammanhang, för vissa syften och vice versa.27 Detta är som jag ser det kärnpunkten, näm­ligen att olika metoder och teorier kan komplettera varandra beroende på analysobjekt. Det finns så att säga ingen anledning för någon att kasta in handduken. Istället kan säkert massmedieretoriken, med dess fokus på den journalistiska praktiken, på hur enskilda journalister arbetar, på texternas socio­kognitiva och retoriska aspekter, bidra med många viktiga insikter, som forskare (intresserade av språkanvändning-i-kontexter) kan använda sig av. Men likväl måste väl det som omnämns som ‘vice versa’, det vill säga Faircloughs intresse för språkets förhållande till större sociala och kulturella förändrings­processer kunna bidra med (andra) insikter från sitt perspektiv. Om vi sedan kallar oss diskursanalytiker eller inte är kanske mindre viktigt. Det viktiga är att det vetenskapliga samtalet (retoriken/diskursen) pågår och kanske vore vi mer betjänta av konstruktiv sparring än försök till knockout?

Noter

1    Det som går under allmänna beteckningar som diskurs och diskursanalys står för många olika saker eftersom det är många olika teorier som lagt beslag på begreppen. Diskursforskningen är uppdelad på många discipliner och skolor inom framför allt ling­vistik, sociologi, psykologi, antropologi och kognitions- och kommunikationsforskning. En grundläggande skillnad är den mellan en ling­vistisk och en sociologisk tillämpning där den förra betonar de språkliga mönstren i tal och texter, den senare den sociala kommunikation som talet eller texten är en del av.
2    Lundgren (1997), s. 75.
3    Lundgren (1997), s. 65.
4    Van Dijk (1993), s. 131.
5    Lundgren (1997), s. 69.
6    Lundgren (1997), s. 65. Eftersom massmedieretoriken var en ny bekantskap för mig bygger mina kommentarer om densamma på Lundgrens artikel.
7    Lundgren (1997), s. 68.
8    Lundgren (1997), s. 72-73.
9    Lundgren (1997), s. 73.
10    Fairclough (1992), s. 73-74.
11    Lundgren (1997), s. 73.
12    Fairclough (1992), s. 199.
13    Fairclough (1995), s. 61. citerad i Lundgren (1997), s. 69.
14    Fairclough (1992), s. 60-61.
15    Lundgren (1997), s. 69.
16    Fairclough (1995), s. 213/147.
17    Fairclough (1992), s. 79.
18    Lundgren (1997), s. 72.
19    Lundgren (1997), s. 75-76.
20    Fairclough (1992), s. 8/225.
21    Fairclough (1992), s. 75.
22    Lundgren (1997), s. 74.
23    Lundgren (1997), s. 67.
24    Lundgren (1997), s. 69.
25    Här anas också en grundläggande skillnad i synen på kommunikation och kognition. Lundgren har till synes en mer monolo­gistisk inriktning där individer med viss språklig kompetens (medvetet) antas använda språket som ett fixt och färdigt system inom “totalsumman av omgivningen”. Fairclough utgår däremot från ett dialogiskt perspektiv där individer, diskurs och kontext inte enkelt kan skiljas från varandra, utan ses som ingående i ett ömsesidigt förhållande. Istället för individer sätts den diskursiva praktiken i fokus, vilken betraktas som en dynamisk process där individer ses som “aktörer-i-specifika interaktioner och kontexter”.
26    Lundgren (1997), s. 74.
27    Lundgren tror till exempel att Van Dijk och massmedieretoriken är bättre rustade för att studera texter ur ett genderperspektiv än vad Fairclough är. Detta skulle bero på att de ägnar sig åt när­mare analys av textstruktur och sociokognition. Men det skulle väl bara ge en typ av analys? Genusperspektiv måste väl kunna anläggas från flera olika håll?

Referenser

Fairclough, Norman. (1992). Discourse and Social Change. Polity Press. Cam­bridge.
Fairclough, Norman. (1995). Media Discourse. Edward Arnold. London.
Lundgren, Kristina. (1997). “Diskursanalys vs. massmedieretorik”. I: Rhetorica Scandinavica, nr. 2/97, s. 64-76.
Van Dijk, Teun. (1988). News as Discourse. Lawrence Erlbaum. New Jersey.
Van Dijk, Teun. (1993). “Editor’s foreword to Critical Discourse Analysis”. I: Discourse & Society 1993, vol. 4, nr. 2: s. 131-132.