Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Projektpræsentationer » Retoriska övningar

Retoriska övningar

av Anders Eriksson

Projektpræsentation

Forfatter: Stina Hansson, projektledare, och Anders Eriksson,biträdande projektledare.

Rhetorica Scandinavica 9 (1999), side 54-59.

Projektpresentation: Retoriska övningar

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.
Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fag­miljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.
Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.
Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.
Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at frem­hæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.
Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.
Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.
Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken ­– og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.
Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Univer­sitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimen­sional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdi­baserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.
Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension ­– kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!

Riksbankens jubileumsfond har nyligen, under temat ”Kulturvetenskapens grundvalar,” beviljat medel till ett nytt tvärvetenskapligt forskningsprojekt med titeln “Från antikens progymnasmata till den moderna ‘skrivprocessen’. Grundläggande retorik som text- och tankeform”. Projektet avser att studera de grundläggande retoriska övningarna som under mer än två tusen år lärts ut i västerlandets skolor och därmed format den litterära och intellektuella verksamheten under denna långa tid.

Om man för trehundra år sedan skulle frågat vilken trettonårig skolgosse som helst i västerlandets skolor vem Afthonios var, så skulle man antagligen fått svaret att det är författaren till den övningsbok vars retoriska övningar man höll på att gå igenom, någon kanske skulle säga tragglade. Om man däremot skulle fråga en litteraturforskare idag, till och med en retorikintresserad läsare av dessa rader i Rhe­torica Scandinavica, så är det inte säkert att han eller hon skulle känna till Afthonios. Re­toriken har tills nyligen fallit i vanrykte och försvunnit från de flestas medvetande. De grundläggande retoriska övningarna är ännu mera okända eftersom de inte befinner sig på den höga litterära nivå som de flesta litteraturforskare är intresserade av.

Annonce
Bakgrund

Den grundläggande retorikutbildningen har varit förvånande konstant genom tiderna och därtill fungerat som ett slags gemensam läro­plan för hela det stora europeiska området. Från grekisk antik fram till åtminstone 1700-talet utformades denna utbildning i de olika europeiska länderna som en serie övningar i stigande svårighetsgrad, som brukade gå under benämningen progymnasmata.
Den äldsta bevarade sviten av progymnasmata knyts till rhetorn Ælius Theon, ca 50-100 e. Kr. Serien som sådan härstammar troligen från första eller andra århundradet före vår tideräknings början. Hermogenes av Tar­sos, ca 160-200 e. Kr, vidareför serien till eftervärlden men det är inte hans version utan den version som härstammar från hans efterföljare Afthonios från Antiokia, ca 400 e. Kr., som kom att bli dominerande. En anledning var att Afthonios progymnasmata, till skillnad från Theons och Hermogenes, innehåller exemplifieringar av de olika övningarna. Afthonios version kom därför att placeras som inledning till Corpus Hermogenianum, den samling av Hermogenes skrifter som blev auktoriteten för retorikstudiet. Det blev alltså progymnasmata i deras afthoniska form som kom att bli dominerande i skolorna runtom i Europa från senantiken och framåt.
Dessa övningar har genom tiderna varit påfallande likartade, även om vissa övningstyper omformades efter samtida behov, så att exempelvis enklare brevskrivning kunde räknas dit från renässansen och framåt. Övningarna gjorde de studerande förtrogna med den klassiska retorikens elementa, men samtidigt också med en repertoar av traderade innehåll, av specifika textuella former och intellektuella böjningsmönster, vilka i sin tur på ett avgörande sätt kom att påverka såväl text- som tankeformer under denna långa tid.
Ett exempel på ett sådant traderat innehåll är berättelsen om hur rosen fick sin röda färg. De flesta svenskar förknippar rosens röda färg med kärlek men förvånansvärt många kan dessutom lägga till hjärteblod och variationer av den förklaring som under tusentals år lärts ut i skolan. Det är kärleksgudinnan Afrodite som blöder när hon river sig på rosens tagg då hon rusar till sin älskade Adonis räddning. Vi har stött på denna förklaring alltifrån böcker om rosor till bröllopstal. Vi hävdar därför att detta är ett ‘historiskt minne’ om det nära sambandet mellan kärlek och smärta som förts vidare från generation till generation med hjälp av den retoriska övningsserien utan att man längre kommer ihåg dess ursprung i den grekiska mytologin.
Afthonios serie av progymnasmata innehåller fjorton retoriska övningar. Först kommer fyra övningar som kan föras till den deliberativa eller rådgivande retoriken. Den första är fabel, en övning i att återberätta Ai­sopos’ fabler så att fabelns moral kunde appliceras på aktuella frågeställningar. Den andra är berättelse, en ”redogörelse för en händelse som antingen inträffat eller som framställs som om den inträffat”, händelser som hämtades ur de litterära eller historiska verk de unga eleverna studerade. Den tredje övningstypen, kria, är mer komplex och framstår också som en av de särskilt inflytelserika text- och tankemodellerna i serien. Den utgick från ett pregnant yttrande eller en sententiöst formad summering av en händelse, knutet till någon berömd person, t.ex. Isokrates utsaga att “Bildningens rot är bitter, men dess frukt är söt”. Krian skulle utarbetas i åtta steg: 1) Lovtal av den person vars yttrande eller handling som skulle behandlas; 2) Omskrivning av den tes som skulle behandlas; 3) Skäl för tesen; 4) Indirekt stöd för tesen genom anförande av en motsats; 5) Liknelse från ett annat område, ofta naturens eller jordbrukets; 6) Exempel i form av ett liknande yttrande eller en liknande handling av en annan historisk eller fiktiv person; 7) Auktoriteters vittnesbörd; och 8) Sammanfattning och tillämpning. Den fjärde deliberativa övningstypen var maximen, “ett summariskt yttrande format som ett påstående som tillråder eller avråder något”. Maximen skulle utarbetas enligt samma åtta steg som krian.
Därefter följde tre övningar som anknyter till den juridiska retoriken: först två övningar i att vederlägga respektive bevisa något, dessa övningar fördes ofta samman hos senare teoretiker till en övning med benämningen pro & contra. Den tredje juridiska övningen gällde topoi, dvs de vedertagna ‘platser’ där en talare kunde finna material till sitt tal. Dessa topoi skulle varieras i fråga om form och utförlighet och på positivt respektive negativt sätt.
Sedan följer fem övningar inom den demonstrativa retoriken: en övning i att lovprisa någon eller något och en i att smäda, en i att jämföra en sak eller en person med en annan, en i prosopopopeia, dvs en monolog som lades i munnen på någon historisk eller fiktiv person, samt en övning i att noggrant beskriva någon eller något.
Övningsserien avslutades av två mer komplexa övningar: den så kallade thesis, som innebar ett noggrant skärskådande av en företeelse eller ett förhållande, samt en övning i att tala för eller mot en lag. Åtminstone dessa två avancerade övningar försökte man i antiken behålla i retorskolan, den elitutbildning som var reserverad för samhällets ledande skikt. Men de flesta av de andra övningarna togs upp av den grammaticus som redan på den andra av det antika utbildningsväsendets tre nivåer undervisade tonårspojkar.

Progymnasmata hörde från början framför allt samman med studier i grekiska respektive latin, under antik och senantik tid alltså i studiet av hur det egna språket skulle hanteras för att ge bästa effekt på åhörarna. Längre fram — när latinet inte längre var någons modersmål — knöts övningsserien framför allt till latinundervisningen. Hur pass starkt progymnasmata stod i den medeltida utbildningen har forskningen dock ännu inte kunnat ge några klara besked om: att Corpus Hermogenianum under denna period var en av de viktiga källorna inom retorikundervisningen står dock klart. Det har också tydligt visats att renässansen innebar en renässans även för den antika övningsserien. När folkspråken sedan fick rangen av litteraturspråk under 1500- och 1600-talen kom serien att påverka även den folkspråkliga undervisningen och textutformningen. Att serien fortfarande användes under 1700-talet är dokumenterat, men hur länge den därefter levde kvar i europeisk och i svensk skoltradition vet man inte — att det kanske var längre än man i förstone kan tro antyds kanske av att skoluppsatser ännu så sent som på 1950/60-talen fortfarande kunde kallas för ‘krior’. Progymnasmata framstår, när det gäller perioden från 1700-talet och framåt, som ett exempel på hur en stark pedagogisk tradition kan förmedlas över generationer som en kulturell praktik, trots att motiveringarna för och ursprunget till traditionen successivt har fallit i glömska.

Tidigare forskning

I de amerikanska forskarna J. Butts och R. Hocks introduktion till “The Chreia Discus­sion of Aphthonius of Antioch”1 – ett av de få större arbetena om en av de ovan nämnda övningstyperna – sägs det, med rätta, att det är “hard to overestimate the impact of ­Aphthonius on European rhetoric and edu­cation.” Svensk forskning på kultur- och samhällslivets områden har emellertid knappast alls uppmärksammat progymnasmata – som svenska undervisare först kom i kontakt med via utomlands tryckta arbeten och från 1670 och framåt genom en latinsk men i Sverige utgiven version av Johannes Schefferus, som sedan återkommer i flera andra lärares handböcker – och än mindre lagt märke till övningarnas starka formativa betydelse för tänkande och textgestaltning genom tiderna. Bortsett från i arbeten av två medlemmar i den tilltänkta projektgruppen, Anders Eriksson2 och Stina Hansson3, har textmodeller från progymnasmata, så vitt vi vet, av svensk forskning bara lyfts fram av Leif Åslund4.
Även internationellt sett är området föga kartlagt, trots att Friedrich Paulsen redan under tidigt 1900-tal underströk progymnasmatas betydelse för tysk skolutbildning5. Pionjärinsatser av senare datum är R. Nadeaus engelska översättning av Afthonios’ lilla traktat i 19526, och D.L. Clarks uppsats7 i samma tidskriftsnummer. J.J. Murphy har ägnat progymnasmata några sidor8, och Vernon Robbins har studerat kria-modellens betydelse för evangelisternas utformning av Jesusorden i några olika arbeten9. Theons progymnasmata har också nyligen kommit ut i en fransk text­kritisk utgåva av M. Patillon. En artikel om ­progymnasmata förbereds för volym 5 av Historisches Wörterbuch der Rhetorik, men är ännu inte tillgänglig.
Att övningsserien hittills inte tilldragit sig större intresse från den livaktiga internationella retorikforskningens sida hänger troligen samman med att den i skolsammanhang inte tillhörde, utan bara förberedde för, det avancerade retorikstudiet. Vi har dock kunnat konstatera, att progymnasmata åter börjat uppmärksammas och att ny forskning är på gång på olika ställen.10
Det aktuella forskningsläget kan summeras som följer: Den klassiska retorik, som progymnasmata alltså förbereder för, är numera förhållandevis väl utforskad såväl ifråga om teori som historisk betydelse. Men om denna grundläggande utbildning i retorik och om dess betydelse som text- och tankeform finns däremot inte mycket gjort. Övningsseriens ställning i svensk skolundervisning från 1600-talet och framåt och dess formativa betydelse i Sverige på ett vidare plan måste ändå sägas vara ett nästan helt obearbetat forskningsområde. Det finns inte heller ännu någon forskning om förhållandet mellan text- och tankemodellerna från pro­gymnasmata och de nya (om den gamla övningsserien påminnande) metoder som numera används inom den växande retorikundervisningen. Vårt projekt avser att fylla ut åtminstone en del av dessa kun­skapsluckor.

Medarbetare i projektet

Projektet är, liksom retoriken själv en gång, i eminent grad tvärvetenskapligt. Ledare för projektet är Stina Hansson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg. Biträdande projektledare är Anders Eriksson, TD i bibelvetenskap i Lund. De övriga elva medarbetarna är i bokstavsordning Nils Ekedahl, blivande FD i litteraturvetenskap i Uppsala; Kurt Johannesson, professor i retorik i Uppsala; Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria i Stockholm; Lena Lötmarker, doktorand i nordiska språk i Lund; Bernt Olsson, professor emeritus i litteraturvetenskap i Lund; Mats Rosengren, FD i teoretisk filosofi i Göteborg; Ingemar Rådberg, doktorand i litteraturvetenskap i Göteborg; Anders Sigrell, blivande FD i nordiska språk i Umeå; Annika Ström, FD i latin i Stockholm; och Per-Johan Ödman, professor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Syfte och åtaganden

Projektets syfte är att — både på ett historiskt översiktsplan, genom fördjupningar i bibliskt och svenskt historiskt material på särskilt centrala områden samt genom en uppföljning som gäller aktuell retorikundervisning — undersöka de samband som under olika tider har funnits mellan den ovan beskrivna grundläggande retorikundervisningen å ena sidan och olika typer av textuell och intellektuell verksamhet å den andra. Det står nämligen redan nu klart, att progymnasmatas text- och tankemodeller har satt djupa spår, inte bara i hur olika typer av texter utformades för att bli retoriskt effektiva utan också i fråga om den repertoar av traderade innehåll och former, tankestilar och argumentationsmodeller som genom tiderna har tagits i bruk för att gestalta eller resonera kring olika frågor och företeelser och att övertyga andra om det rätta i att se dem i ett visst ljus och att hysa en viss uppfatt­ning om dem. Ett exempel är att man på Stina Hanssons eget centrala forsknings­område, det svenska 1600-talet, möter progymnasmatas modeller praktiskt taget ‘överallt’: från riksrådets diskussioner pro & contra i politiska frågor ner till den träning i argumentation och litterär stilisering som skulle göra den lilla adelsflickan Beata Rosenhane till en parfaite dame i den nya franska salongskulturens mening. Progymnasmatas modeller möter dessutom i predikningar och traktater, i litterära texter inom olika genrer och i historiska framställningar. Pro & contra-argumentering förekom för övrigt flitigt ännu i arbetarföreningarnas diskussionsklubbar under sent 1800-tal.
Den primära och samlande teoriramen för projektet ges av den klassiska retoriken. Materialmässigt och metodiskt kommer undersökningen också att präglas av att medarbetarna tillhör olika discipliner, med olika typer av forskningsintressen och olikartade infallsvinklar. För att hålla samman arbetet och för att hela tiden kunna sträva åt samma håll kommer vi samla alla medarbetare till gemensamma, terminsvisa seminarier kring de forskningsproblem som aktualiseras och de texter som produceras.
En första uppgift inom projektet är en översättning av Afthonios’ lilla lärobok om progymnasmata till svenska med introduktion och kommentarer. Huvudansvarig för översättningen är Anders Eriksson och den sakkunniga granskningen utföres av Gertrud Lindberg, docent i grekiska vid Lunds universitet. Introduktion och kommentarer utarbetas av projektgruppen gemensamt.
En andra och för samtliga projektmedarbetare gemensam uppgift — som enligt våra planer ska resultera i en ganska omfattande uppsatsvolym som publiceras då projektet har avslutats — är ett översiktligt studium med punktvisa fördjupningar av progymnasmata som kulturbärare från antiken och, inom den svenska kontexten, fram till den tid då dessa övningar inte längre brukades i Sve­rige.
I uppsatsvolymen inryms för det första ett studium av övningsprogrammet i dess antika filosofiska och retoriska kontext samt av dess betydelse för tolkningen av Pauli brev, uppgifter som kommer att åvila Mats Rosengren respektive Anders Eriksson; för det andra en kartläggning av den svenska skolundervisningen i retorik från 1600-talet och framåt som genomförs av Stina Hansson och Per-Johan Ödman med bistånd av Annika Ström och Lena Lötmarker. För det tredje ingår en rad studier av effekterna av denna undervisning: de traderade innehållens, formernas och tankemodellernas betydelse för produktion och utformning av litterära och historiska texter, politiska tal, predikningar, dissertationer, rättegångstal och skoluppsatser. I denna del av uppsatsvolymen medverkar Nils Ekedahl, Anders Eriksson, Kurt Johannesson, Bo Lindberg, Lena Lötmarker, Bernt Olsson, Ingemar Rådberg, Anders Sigrell, Annika Ström och Stina Hansson. Vidare ska i uppsatsvolymen ingå en argumentationsteoretisk undersökning av övningsprogrammet, av Anders Sigrell, och en pedagogisk undersökning av dess kunskapssyn, av Per-Johan Ödman.
De gemensamma åtagandena kompletteras och fördjupas av fem individuellt upplagda undersökningar. Dessa studier, från vilka delresultat också kommer att ingå i uppsatsvolymen, redovisas i varsin monografi då projektet avslutats. De individuella undersökningarna gäller följande medarbetare och forskningsområden:

Anders Eriksson, Lund, disputerade i bibelvetenskap februari 1998 på en avhandling11 som bland annat studerar krians betydelse för argumentationen i Första korinthierbrevet. Han kommer att utvidga sin analys till progymnasmatas betydelse för utformning av alla Pauli brev.
Nils Ekedahl, Uppsala, disputerar i litteraturvetenskap våren 199912, och kommer att undersöka hur retoriska modeller från progymnasmata användes för att konstruera ett ideologiskt och politiskt budskap i historieskrivningen under svenskt 1500-tal, med utgångspunkt från Olaus Petris En swensk chröneka och Peder Swarts Konung Gustaf I:s krönika.
Anders Sigrell, Umeå, disputerar i nordiska språk våren 199913, och kommer att undersöka de likheter respektive skillnader i synen på kunskap och argumentation som ligger till grund för progymnasmatas efterföljare inom modern retorisk utbildning. Detta gäller särskilt den elementära retorikutbildning som importerats från USA och kallas ‘skrivprocessen’.
Annika Ström, Stockholm, disputerade i latin hösten 199414. Hon kommer att studera den även internationellt sett nästan helt outforskade frågan om progymnasmata­programmets inflytande på medeltida text­produktion, med utgångspunkt från det material som har inventerats genom HSFR-projektet “Vadstenabrödernas predikan”.
Ingemar Rådberg, doktorand i litteratur­vetenskap i Göteborg15. Han kommer att undersöka progymnasmatas och speciellt ­krians betydelse för Wallenbergs predikokonst.

Forskningsinformation

Projektmedlemmarna kommer som nämnts att samlas en gång per termin på olika universitetsorter till seminarier, först kring Afthonios­översättningen, därefter kring de undersökningar som ska ingå i uppsatsvolymen och resultat från de pågående individuella undersökningarna. Första seminariet ägde rum i Göteborg i december 98. Det andra seminariet hålls i Göteborg i april 1999. Det tredje seminariet, i vilket Manfred Kraus från Tübingen kommer att deltaga, kommer att hållas i Örebro i september månad 1999 i anslutning till den retorikkonferens som där anordnas av Brigitte Mral och Retorikforum. Under slutet av vårterminen 2000 kommer sedan Alexandru Cizek till ett seminarium. Under dessa seminarier kommer gruppen främst att inrikta sig på översättningen och studiet av Afthonios progymnsamata.
Seminarierna kommer, då vi har gäster eller egna resultat att visa upp, att innehålla en ‘öppen’ del som riktar sig till intresserade forskare på de olika universitetsorterna. Publiceringen av Afthoniosvolymen kommer rimligen att dra uppmärksamhet till projektet, inte minst från lärare i retorik. Att försvenskningar av gamla retorikläroböcker tas emot med öppna armar och ses som högst relevanta även för nutida retorikundervisning har Stina Hansson själv erfarit i samband med sin utgåva av Vossius Elementa rhetorica på svenska16. Information om projektet och de resultat som uppnås ska successivt förmedlas både till medlemmarna i International Society for the History of Rhetoric (ISHR), där Stina Hansson nyss har avslutat en treårsperiod som styrelsemedlem, och till Sverige och Norden via den elektroniska diskussionslista för retorikforskare och retoriklärare som administreras av Retorikforum vid Högskolan i Örebro. På denna lista kommer vi också att publicera tider och program för de öppna projektseminarierna. Projektet uppmuntrar medlemmarna att delta i internationella konferenser, nu närmast ISHR:s konferens i Amsterdam sommaren 1999, liksom till publicering av delresultat i mer populära former i tidskrifter som Svenskläraren och Rhetorica Scandinavica.

Tvärvetenskap

Vi tycker att det är mycket positivt att vi lyckats samla forskare från skilda discipliner och lärosäten till den gemensamma forskningsuppgiften att studera den grundläggande retoriska undervisningen och dess efterverkningar i olika sorters textproduktion. Vår uppgift inte bara förenar discipliner och forskare utan försöker också knyta ihop de allestädes närvarande historiska rötterna med dagens förståelse och förmedling av retorikens otvivelaktiga betydelse. Detta är någonting positivt såväl för oss som enskilda forskare som för retoriken som vetenskaplig disciplin.

Noter

1    Hock & O’Neil (1986).
2    Eriksson (1998).
3    Hansson (1993).
4    Åslund (1989) og (1992).
5    Paulsen (1919-21).
6    Nadeau (1952)
7     Clark (1952). Om övningsserien i dess antika kontext, se Clark (1957), och S.F. Bonner har (1977) byggt vidare på den undersökning som påbörjades av Clark
8    Murphy (1974)
9    Bland annat i Robbins (1989). Robbins samarbetar med några amerikanska bibelforskare intresserade av progymnasmata; en av dessa, J.R. Butts, har författat den otryckta doktorsavhandlingen The Progymnasmata of Theon: A New Text with Translation and Commentary (Claremont Graduate School 1987)
10    I Tübingen lär Gert Üeding, utgivare av Historisches Wörterbuch der Rhetorik, ha haft en doktorandkurs om progymnasmata med titeln “Lehrplan Europas”.I Münster finns Alexandru Cizek som arbetar med progymnasmata i grekisk, latinsk och bysantisk kontext. I Tübingen arbetar Manfred Kraus på en större artikel om Afthonios. Kraus har undersökt den mängd editioner i vilka Afthonios progymnasmata gavs ut under sexton och sjuttonhundra­talen och därmed understrukit verkets stora betydelse. Däremot tycks det inte förekomma någon forskning om övningsserien i det övriga Norden.
11    Traditions as Rhetorical Proof: Pauline Argumentation in 1 Corinthians, Stockholm, 1998
12    Med avhandlingen Enväldets predikant. Retorik och ideologi i Haquin Spegels predikokonst
13    Med avhandlingen Att övertyga mellan raderna. En retorisk studie om underförstådda inslag i modern politisk argumentation.
14    Lachrymæ Catharinæ. Five Collections of Funeral Poetry from 1628. Edited with Studies on the Theoretical Background and the Social Context of the Gen­re, Stockholm 1994
15    Ingemar Rådberg arbetar, med Stina Hansson som handledare, med en textutgåva av Jacob Wallenbergs predikningar från åren 1770-78 för Svenska Vitterhetssamfundet samt på en doktorsavhandling, Jacob Wallenbergs predikningar, om samma material
16 Vossius används på de flesta ställen där retorikundervisning bedrivs. Alldeles nyss fick jag dessutom brev om att Vossius till och med är användbar i utbildningen av sommelierer, eftersom man kan göra precis samma typ av inventio då man ska prisa ett vin som då man prisar en avliden storman — bortsett från de loci som gäller dödssätt och begravning

 

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.

Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fag­miljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.
Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.
Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.
Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at frem­hæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.
Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.
Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.
Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken ­– og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.
Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Univer­sitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimen­sional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdi­baserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.
Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension ­– kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!Læs

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere