Didaktik & Retorik i forskarutbildningen

Projektpræsentation

Forfatter: Tina Kindeberg.

Rhetorica Scandinavica 16 (2000), side 70-71.

Projektpresentation: Didaktik & Retorik i forskarutbildningen

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.

Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fagmiljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.

Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.

Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.

Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at fremhæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.

Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.

Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.

Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken – og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.

Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Universitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimensional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdibaserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.

Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension – kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!.

I likhet med högskolelärare har forskare en nästan obefintlig utbildning i retorik och didaktik. Detta är en svaghet i forskarutbildningen som kan påverka forskarens möjligheter att bli en kompetent lärare och att aktivt och kunnigt verka för den så kallade ‘tredje uppgiften’ – förmedlingen av forskningens resultat och kunskaper utanför universiteten.
Önskvärda färdigheter i yrkesrollen efter avslutad forskarutbildning är att kunna framföra ett ämnesteoretiskt innehåll på ett professionellt sätt i olika sammanhang, inte minst som lärare på universitet och högskolor. Några exempel på kommunikativa sammanhang förutom lärarrollen är, när forskare vill definiera sitt ämne i förhållande till angränsande discipliner eller när forskare söker forskningsmedel.
Kunskap och färdigheter i muntlig och skriftlig argumentation och kommunikation förväntas vara centrala kvalitéer i den forskarutbildades kompetens och yrkesroll.
Detta är inledningen till den projektbeskrivning som Högskolverket beviljat anslag till att genomföra under de kommande åren vid Pedagogiska Instituitonen, Lunds Universitet.

Annons

Topos som meningsskapare

Den här avhandlingens långsiktiga mål är att bidra till en högskoledidaktik som förmår hantera föränderlighet, motstridighet och mångsidiga problem. En sådan didaktik bör emellertid vara förankrad i en reflekterad teori om meningsskapande. Avhandlingen pr Läs mer...

Syftet

Syftet med projektet är att utveckla de forskarstuderandes didaktiska och retoriska kompetens. De didaktiska inslagen skall med ämnet som utgångspunkt ge de forskarstuderande en medvetenhet om varför ett ämnesinnehåll behandlas, och på vilket sätt ett visst innehåll bör behandlas för att bli relevant för de lärande. Genom att de forskarstuderande prövar retoriska kommunikationsfärdigheter, som svarar mot den didaktiska analysen, skall de få insikter i hur uppbyggnaden av argument påverkar framställning och de lärande.
I institutionens forskarutbildning ingår flera obligatoriska inslag som förutsätter en medveten didaktisk och retorisk kompetens. De studerande skall bland annat undervisa studenter på grundutbildningen, opponera på andras arbeten och även vid flera tillfällen försvara och argumentera för sitt eget. Hittills har vi inte på ett medvetet sätt tränat eller fördjupat de studerandes kunnande i hur man argumenterar och kommunicerar sitt ämne. Genom att införa retorik och didaktik kan utbildningen stärka den kommande professionaliteten och bidraga till en tydligare yrkesidentitet som i sin tur kan främja yrkesstolthet och en medveten yrkesetik.

Uppläggning

Projektet inleds med att doktorander och handledare tillsammans träffas och fördjupar sitt kunnande inom didaktikens och retorikens vetenskapsområde. Individuella handlingsplaner formuleras för hur fördjupning och träning i didaktik och retorik praktiskt ska organiseras.
Jag ska som projektledare under de två åren följa och handleda doktorander individuellt och i grupp. Inför varje presentation, muntlig och/eller skriftlig, planerar vi tillsammans framförandet/texten. Doktoranden får möjlighet att argumentera för sina val och vi diskuterar didaktiska konsekvenser. Efter varje framförande utvärderas presentationen. En didaktisk och retorisk analys görs av den vetenskapliga argumentationen och av framförandet i sin helhet.
Analysen dokumenteras och används sedan som underlag och utgångspunkt inför planeringen av nästa presentation. Därtill kommer möjligheten för doktoranden att få kontinuerlig respons på sina skriftliga och muntliga framföranden av övriga doktorander och handledare som medverkar i projektet.
Efter de två projektåren ska varje doktorand ha en dokumentation över sin kompetensutveckling. Erfarenheterna sammanställs och presenteras i form av en handledning med syftet att kunna användas i andra forskarutbildningar.
För vår egen del hoppas vi att de didaktiska och retoriska inslagen i forskarutbildningen även fortsättningsvis uppmärksammas och kontinuerligt utvecklas och förbättras.

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.