God dag yxskaft

Naser Khader

God dag yxskaft

Om umgängesformer och samtal vid interkulturell kommunikation.

Den idealiske, traditionelle arabiske mannen, som många kvinnor faller för, är inte någon som först och främst ser bra ut, utan någon, som utöver att vara maskulin (och till maskulinitet hör bl. a. mustasch, beslutsamhet och handlingskraft), har en god formuleringstalang – är en talkonstnär.  Det förväntas att en riktig man talar högt, tydligt och förföriskt. Detta har att göra med att talekonsten och respekten för det talade ordet värderas högt i de arabiska länderna (från Marocko i väst till Irak i öst). I dessa länder finner vi den litterära konsten och i synnerhet poesin i högsätet bland konstarterna.

Språket, särskilt detta blomstrande språk kryddat med bilder, talrika rim och poesi, är musik i många arabers öron. Formen är många gånger viktigare än innehållet.  Den största arabiska sångstjärnan genom tiderna, Um Khaitum, som dog i mitten av 70-talet, förtrollar än i dag många araber med sina maratonlånga 2-3 timmarssånger. Det är få som förstår helt vad hon sjunger om, eftersom hon sjunger på klassisk arabiska, som skiljer sig från modern riksarabiska. Men framställningsformen trollbinder de flesta och många, särskilt från den äldre generationen, faller i trance när de hör hennes sånger. (Vänsterflygeln i 60-talets Mellan­östern föraktade henne och beskyllde henne och hennes sånger för att vara ett opium för folket. Ett medel att fly från verklig­hetens sociala armod och elände. Nu är det fotbollen som får skulden för det).

När två eller fler araber möts, är det mycket vanligt att ”behaga varandras öron” (och överträffa varandra) med ett måleriskt bildspråk. Det är ett av sätten man visar varandra respekt på. Kommer det en gäst på besök  kan en typisk hälsningsfras mellan gästen och värden låta som följer: Gästen: ”As-salam alaikum ja akhi alaziz”(Fred vare med Er, min käre bror – även om de inte är bröder). Värden: ”Wa aálaikum as-salam wa rahmat-allah wa barakathu. Alan wasahlan”. (Fred och Guds barmhärtighet och välsignelse vare med Er. Välkommen.). Gästen: ”Vi är mycket hedrade över att få beträda Ert gästfria hem.” Värden: ”Er närvaro lyser upp vårt enkla tjäll”. Osv. Tanken är att överträffa varandra, hela tiden gå ett trappsteg högre och på så sätt visa varandra respekt. Detta kallas ’musaraja’ på arabiska och kan översättas med ’att anpassa sig’.

Att visa ’musaraja’ kräver att man använder sig av en rad hövlighetsstrategier, som signalerar att man önskar ge motparten pres­tige genom att styrka hans eller hennes uppfattning om sig själv. Detta gör man antingen genom att visa upp en hög grad av självbehärskning eller genom att vara översvallande. Väljer man självbehärskning, krävs bl.a. att man undgår att avbryta, byta ämne eller vara oenig med sin samtalspartner. Väljer man att vara översvallande, används en hel rad olika taktiker, som alla har för avsikt att dramatisera och intensifiera relationen mellan samtalspartnerna. Detta sker genom att man använder sig av otaliga häls­ningsfraser, överdriven uppmärksamhet och olika typer av tilltals­­former.

En väsentlig del av ‘musaraja’ är att sträva efter harmoni istället för konflikt och inte minst att ta hänsyn till motpartens ålder, kön och sociala status. I Skandinavien tar man dock inte längre hänsyn till vare sig ålder, kön eller social status. Tilltalsordet ’Ni’ har t.ex. nästan försvunnit, och det är närmast diskriminerande om en man skulle tala annorlunda till en kvinna än till en annan man. Men i Mellanöstern tar man illa upp om man t.ex. inte tilltalar en läkare med ‘Herr Doktor’ , en ingenjör med ‘Herr Ingenjör’, eller en person som är äldre än man själv med ‘hadji’ , som betyder pilgrim. I princip skall ett barn (och i Mellanöstern är man barn i sina föräldrar ögon, så länge de lever) tilltala alla sin fars vänner “a´mou” (farbror), och alla sin mors väninnor med “khala”(faster) eller “a’amti” (moster).

Annons

Ad Herennium

Ad Herennium

De ratione dicendi ad C. Herennium.
En av de viktigaste läroböckerna i Västerlandets historia” (Kurt Johannesson). Läs mer...

Read more

På så sätt visar man att man önskar visa dem tillbörlig respekt. Det medför bl.a. att man i princip aldrig får avbryta deras samtal eller motsäga dem, utan alltid ge dem rätt. Avbryter man dem eller motsäger dem, riskerar man att bli utskälld för dålig upp­fostran. När ett barn blir utskällt förväntas det att han/hon sänker blicken mot golvet – för övrigt en stor kontrast till skandinavisk uppfostran. En hustru får i princip och enligt tradition inte heller avbryta sin man eller motsäga honom i andras närvaro.

Inbyggd överdrift

Fascinationen för och värderingen av det talade ordet, och den ofta överdrivna användningen av bildspråk, gör det arabiska språket, när det översätts till ett främmande språk, till ett ‘överdriftsspråk’. Därför kan ingen bättre än en arab omforma något som är neutralt vackert, till något överdrivet vackert. Ingen kan bättre än en arab beskriva en obetydlig händelse så överdrivet att den förvandlas till en våldsam händelse.

Den inbyggda överdriften i arabiskan kan leda till missförstånd, till att man talar förbi varandra och till problem, när en arab och en västerlänning möts – på samma sätt som en utlänning missförstår skandinavisk ironi och humor. Så kännetecknas t.ex. ­danska språket av en överdriven användning av ironi och humor. Detta drag kan få många repliker att verka nedsättande för en utlänning, även om intentionen var vänlig. Ett exempel: En gång var jag inbjuden till en dansk födelsedag. Närvarande var en muslim som inte ville dricka. En av de danska gästerna sa till muslimen: “Säg mig, går du ständigt på antabus?” Alla skrattade utom muslimen. Han fann uttalandet förklenande och kunde inte se något roligt i det.

Vissa skandinaviska uttryck ger helt felaktiga associationer om de översätts direkt. Medan skandinaver exempelvis använder uttryck som “Håll käften” som ett vardagsuttryck, väcker den direkta översättningen till arabiska anstöt hos araben. Och omvänt. Medan vissa arabiska uttryck som “jag slår ihjäl dig” och “jag slaktar dig” är lika vanliga uttryck som “håll käften”, så väcker dessa uttryck anstöt hos skandinaver. Det är inte ovanligt att en arab säger till sitt barn, som inte kan uppföra sig ordentligt: “Om du inte kan uppföra dig, så slår jag ihjäl dig.” Fadern menar det naturligtvis inte bokstavligt – han menar det lika bokstavligt som när en svensk säger: “Fan ta dig”. Men när det översätts ordagrant till ett annat språk kan det verka frånstötande. En gång tänkte min mor inbjuda en dansk bekant till middag. Min mors danska är bristfällig och onyanserad. Därför översatte hon vad hon ville säga ordagrant från arabiskan: Hon sa: “Du inte komma äta söndag, jag slaktar dig!” Min mor gjorde som många skandinaver gör, när de talar engelska: Det klassiska “I thought it ­enough”.

Den verbala överdriften i arabiskan skapar inte bara miss­förstånd och problem med västerlänningar på det personliga planet utan också på det nationella planet. Under årens lopp har den verbala överdriften fört arabiska länder in i många katastrofer. Alla kommer väl ihåg Saddam Husseins utstofferade tal och överdrivna språkbruk under Kuwaitkriget, t.ex. “Alla krigs moder”. Den största arabiska katastrofen i modern tid är nederlaget mot Israel i juni 1967, det s.k. 6-dagarskriget. En av orsakerna till katastrofen var Egyptens president Nassers överdrivna, blomstrande och krigiska retorik om Israel. I sina maraton-långa tal (à la Castro) överdrev han alltid arabernas stora styrka, som på nolltid kunde till­intetgöra “den sionistiske fienden”. Miljoner lyssnare både i och utanför Egypten blev euforiska, när de hörde honom tala. För många av dem var formen viktigare än innehållet. Israelerna tog Nassers svulstiga, men i realiteten tomma och överdrivna retorik, bokstavligt – medvetet, eller omedvetet? – och besvarade det med blixtangrepp. Den verbala överdriften föranledde den största arabiska katastrofen i modern tid: För­lusten av Sinai, Västbanken och Golanhöjderna. Många historiker är idag överens om att det inte var Nassers avsikt att gå i krig, utan att behaga ‘de arabiska massornas’ öron.

Passande omslagspapper

Ett annat karakteristiskt drag i arabisk kommunikationsstil är att man sällan talar direkt ur skägget. I Mellanöstern packas allt in i passande ’omslagspapper’. Mycket omslagspapper är bara rundprat, hövlighetsfraser och religiösa uttryck. Nyktert sett kan man faktiskt skära bort 50 procent av en arabisk sats utan att satsen förlorar meningen.

Omslagspapperet används till att dölja ord och uttryck, som aldrig nämns vid namns nämnande eller uttalas direkt utan att packas in, t.ex. fis, lort, sko m.m. En bildad arab uttalar aldrig ‘sabat’ (sko), om det finns någon utomstående, som han är Ni med, i närheten, utan att först ha slagit in ordet väl. Vill någon tala om att han/hon har köpt ett par nya skor, kan omslagspapperet vara: “Med alla respekt för de närvarande – jag har köpt, ursäkta mig, ny fotbeklädnad (hiza)”. Sko är något av det lägsta och smutsigaste man kan vara. När en person mister sin ära liknas han vid en spottloska, skithög, ett djur – eller en sko. När en arab ser skor ligga upp och ned, så att sulan pekar uppåt (mot Gud), vänder han ögonblickligen på dem. Skosulorna vända uppåt mot en person är alltid ett tecken på bristande respekt. Man förväntar sig också att man tar av skorna när man går in i någons hem.
Ord som ‘olycka’, ‘sjukdom’ och ‘död’ uttalas sällan direkt utan att först packas in och inleds alltid med “ba´id al-shaar”(må Gud hålla det långt borta från att drabba Er). Det skulle tas illa upp om man säger som skandinaver kan säga: “Om du skulle gå och dö…”. En arab skulle ge frasen följande inpackning: “Om Ni, Gud Den Allsmäktige, Skaparen, Herren, som har allt liv och död i sina händer – må förbjuda och hindra det , går bort…”. Mycket av det religiösa omslagspapperet slutar med uttrycket “llah” (Gud). När en arab uppmärksammar något vackert, frodigt eller sunt, säger han/hon “bismi-llah” (I Guds namn) eller “mas­hallah” (i Guds ögon). Sålunda håller man de onda andarna borta. Om man avtalar något med en arab eller en muslim, t.ex. att mötas på ett ställe eller göra något bestämt, svarar han eller hon alltid med “inshallah” (om Gud vill). De flesta har en före­ställning om, att om de inte uttalar “inshallah”, kommer saker och ting inte att lyckas.

Omslagspapperet används också till att packa in ett nej eller ett avslag. På så sätt undviker man att den som får avslaget ’tappar ansiktet’. Ett direkt avslag på en inbjudan är helt otänkbart. Det för med sig att den som inbjuder tappar ansiktet, eftersom man då signalerar att han inte är värd att besöka eller att äta hos. Därför kan ett inpackat avslag lyda sålunda: “Vid Gud, den Allsmäktige, Skaparen, Herren, som har gett Er rikligt, är Ert hem mitt hem, Ert middagsbord är som mitt… är jag mycket olycklig över att behöva göra Er besviken, eftersom det inte låter sig göras just nu, men vid första bästa tillfälle”. Det skall understrykas att inte alla avslag packas in. Myndigheterna i Mellanöstern packar t.ex. aldrig in vare sig ett avslag eller något annat.
Omslagspapperet används dessutom vid allvarliga diskussioner och problem. Man inleder alltid något allvarligt, en diskussion, ett problem eller ett viktigt samtal med harmlösa ämnen – och ofta frågar man efter den andra partens familj och barn. Därefter går man över till själva saken. Att gå direkt på själva ämnet är helt otänkbart. Denna stora skillnad i kommunikationsstil kan leda till missförstånd när folk från Mellanöstern och västerlänningar möts – för i Skandinavien är det en dygd att gå direkt till saken och tala ur skägget.

Kort efter Kuwaitkriget fick jag i uppgift att assistera en kuwai­tisk affärsman vid ett möte, som han hade med ett större skandinaviskt företag. Han ville undersöka möjligheterna att få agenturen i Kuwait. Vi hann inte sätta oss ned förrän företagets högsta chefer, produktionschefen, exportchefen o.s.v. gick direkt till saken – samtidigt som de överräckte sina visitkort till oss. Kuwai­tiern gick genast i baklås. Han hade först räknat med litet social samvaro, samspråk om väder och vind och därefter affärer. Han hade också räknat med att man skulle börja med att fråga honom, om  han själv och hans familj kom helskinnade genom kriget, om återuppbyggnaden av Kuwait gick enligt planerna o.s.v. Det kom inte ut någonting av detta möte.

Avslutningsvis används omslagspapperet i stor grad i förbindelse med en persons väl och ve, hälsa, sjukdom och död. Det är mycket sällan man säger rakt ut hur man egentligen har det – särskilt om man mår dåligt. Frågar man en arab hur han/hon mår, kommer svaret med 99 % säkerhet att bli “Bra, tackad vare Gud” – även om man har ett helvete. I brev skriver man aldrig att man mår eländigt – även om man  är nära döden. Man skriver: “Allt är bra, tackad vare Den Barmhärtige och Allsmäktige Gud.”  Man är generellt inte heller mycket för att förmedla andras allvarliga sjukdomar och dödsfall. Förmedling av dåliga nyheter, allvarliga sjukdomar och dödsfall packas in ordentligt och sker ofta i faser. Detta kommer sig av att man för allt i världen inte vill stämplas som en olycksfågel. Budbäraren av en dålig nyhet kan riskera att få stämpeln ‘olycksfågeln’ eller ‘den svarte katten’. Men man skyller också på rädslan för att de berörda, som får meddelandet om en högt älskad persons död,  skall lägga sig ned och dö p.g.a chocken – som ett skott i hjärtat. Därför är det i den arabisk­talande delen av Mellanöstern mycket vanligt att förmedlingen av allvarliga sjukdomar packas väl in, speciellt i  ‘religiöst omslags­papper’.

Argumentationsstrategier

Det förekommer inte bara skillnad i kommunikativa umgängesformer, som kan få ett samtal mellan en arab och en skandinav att misslyckas, men också användningen av olika argumentationsstrategier. Där finns den s.k. pseudologiska strategin, den framförande strategin och den analogiska strategin – och en mängd andra undertyper. Även om strategierna varierar i popularitet och användning från kultur till kultur, är de flesta språkforskare eniga om att de är universella.

Den pseudologiska strategin bygger på idén om rationell överbevisning eller formell logik, som man känner från matematiken. “Om alla handlingar, som förorsakar förorening, är moraliskt förkastliga, och X har förorenat, så har X handlat moraliskt förkastligt. ” Den framförande strategin bygger på förutsättningen att man kan övertala människor genom att påverka dem känslomässigt. Det centrala här är, att göra argumenten så tydliga som möjligt, och att gärna upprepa dem om och om igen, som t.ex. “Försök nu att lyssna på mig, min vän…” Den analogiska argumentationsstrategin bygger på övertyga folk genom att undervisa dem och få dem att minnas värden som varit gällande genom åren, t.ex. i form av historier från gamla dagar o.dyl. Exempel: “På den gamla goda tiden… och förr i tiden…då jag var ung…”

Grovt uttryckt kan man säga, att i Skandinavien är den pseudo­logiska strategin den mest förhärskande, och i Mellanöstern är både den framförande strategin och den analogiska strategin (var och en för sig och i kombination) de mest förhärskande. Men det betyder självklart inte att man i Skandinavien inte känner till eller använder någon av de andra två strategierna. Det gör man. Och omvänt i Mellanöstern. Där känner man också till den pseudo­logiska strategin, men den är inte den mest förhärskande. Där jag har upplevt brister i den interkulturella kommunikationen, är, när en dansk, särskilt en dansk offentlig person (pedagog, lärare, social­rådgivare, psykolog, studieledare eller syokonsulenter m.fl.) använder den pseudologiska strategin, där araben i samma kontext använder den framförande eller analogiska.

Ett exempel: En arabisk ingenjör (A) uppsöker  en dansk socialsekreterare (D) för att få veta var han kan få sina utbildningsdokument värderade så att han kan börja söka arbete som ingenjör i Danmark.
D: “Du kan inte bara få dina papper värderade utan vidare, bl.a. för att det är stora skillnader mellan den mellanöstliga och den danska undervisningsformen, läroämnenas olika betydelse m.m.”
A: “Jamen en ingenjörsutbildning är en ingenjörsutbildning.”
D: “Enligt dansk lag kan man inte bara utan vidare få översatt sina betyg rakt av. Du blir nog tvungen att läsa vissa ämnen om igen.”
A: “Vi araber är inte så primitiva, som du tror. Vi araber var de första med matematik, medicin och annan naturvetenskap. Araben Avicenna´s medicinska huvudverk ‘Kanoun fi-tibb’ var ända till slutet av 1800-talet den lärobok som användes i såväl öst som väst.”
D: “Det har jag ingen användning av. Jag följer bara Undervisningsministeriets riktlinjer.”
A: “Jag har en vän i England. Han fick automatiskt sina betyg värderade och har ett arbete idag.”
D: “Jag känner inte till de engelska reglerna.”
A: “Du vet ju att när man lever på bidrag har man inte så mycket pengar. Jag måste jobba för att vi ska kunna klara oss.” O.s.v. o.s.v.

Där den danske studievägledaren använder en pseudologisk argumentation i ett försök att överbevisa den arabiske ingenjören om den instutitionella sanningen, reagerar araben genom att använda sig av den framförande och analogiska argumentationen.

Olika kroppsspråk

En tredje skillnad är användningen av det non-verbala. Dvs. kommunikationsavstånd, beröring, klädsel och gester.  Karak­teris­tiskt för den mellanöstliga  kommunikationsstilen är också att kommunikationsavståndet är mycket kort. Kommunikationen sker bokstavligen ansikte mot ansikte. Man ska visa att man är involverad i och intresserad av motparten. Det är naturligt att man använder kroppen att kommunicera med.

Västerlänningar, som hör två araber samtala, tror, att de är mitt i ett gräl. Araber­nas kroppsspråk är mycket starkt – starkare än sydeuropéernas. De talar med händer, ögon och hela kroppen och är allmänt känslo­mässigt engagerade. Det är inte ovanligt att röra vid varandra när man samtalar. Det är heller inte ovanligt att två män går hand i hand på gatan. Det är ett tecken på varm vänskap. Men det skall understrykas att detta gäller endast mellan två likvärdiga män eller två likvärdiga kvinnor.

Kommunikationsavståndet mellan två av det motsatta könet är större – större än skandinavernas vanliga kommunikations­avstånd, som är 80-100 cm från nästa till näsa. Det förväntas av en ärbar flicka/kvinna att hon sänker blicken, tar på ‘den arroganta masken’ och intar ‘ett ärbart avstånd’, när hon möter eller talar med en främmande man. Om hon har ögonkontakt och ler mot en förbipasserande betraktas det som en invit, och han kommer att följa efter henne – och det är vad hon själv ute efter. Skandinavers stora behov av ögonkontakt och leenden, leder många ­gånger till stora missförstånd. Människor (män) från Mellan­östern lägger in mycket mer i  ögonkontakten och leendet än vad kvinnor i Skandinavien gör. Vad angår beröring är det helt otänk­bart att man rör vid en samtalspartner av motsatt kön. Somliga är så ­extrema att de inte ens ger varandra handen när de hälsar på det motsatta könet. Somliga skandinaviska kvinnor blir förnärmade och tar det personligt, om en muslimsk man inte räcker fram handen, när han hälsar. Men de ska veta att han inte heller skulle ge en muslimsk kvinna handen. Att inte räcka fram handen när man hälsar på det motsatta könet, betraktas om en väsentlig del av den skarpa könsskillnaden.

Skandinaver är världsmästare på att säga nej, ge ett fast hand­slag och stryka över med ett leende. Ett nej, ett avslag eller en till­rättavisning åtföljd av ett leende tar man inte på allvar i Mellan­östern. Det är bl.a därför, som somliga skandinaviska rådgivare i socialförvaltningarna inte kan förstå, att deras mellanöstliga ­klienter inte tar ett nej för ett nej, utan fortsätter att framhärda sin begäran. I Mellanöstern förstås ett nej åtföljt av ett leende som “ja, kanske”. Missförståndet bottnar i att budskapet inte stämmer överens med kroppsspråket – som man är van vid från hem­landet. Detsamma gäller när en skandinavisk kvinnlig pedagog inte kan få en arabisk (eller mellanöstlig) yngling att göra som han blir till­sagd. Skandinaviska pedagoger, av vilka de flesta är kvinnor, uttalar ofta: “De (mellanöstliga pojkarna) får inte lära sig att respektera oss för att vi är kvinnor. De rättar sig inte efter vad vi säger.” Jag menar, att den uppfattningen är en myt. Det kan väl hända att en av 200 arabiska eller mellanöstliga pojkar medvetet uppfostras till att inte respektera eller rätta sig efter kvinnorna. Men generellt har det mer att göra med kroppsspråket och signalerna än med könet. Använder man ett kroppsspråk, som överensstämmer med budskapet, kan man hävda sig bättre och sätta sig i respekt. Barnen är vana hemifrån vid att föräldrarna använder ‘den stramaste mask’  de kan åstadkomma, när de tillrättavisar sina barn – och det förväntas att barnen sänker blicken. Därför blir de förvirrade när den skandinaviska pedagogen tillrättavisar dem med en ‘vänlig mask’ eller säger “se på mig när jag talar till dig”. Använder man den rätta masken, utstrålar man säkerhet och auktoritet, så kan man mycket lätt sätta sig i respekt – oavsett kön. I Mellanöstern finns många kvinnliga lärare, och de kan sätta sig i respekt.

Efterskrift

Jag kom till Danmark som 11-åring 1974, och jag vet av personlig erfarenhet och genom  mitt arbete som tolk, invandrar- och flyktingkonsulent, att skillnader i kommunikativa umgänges­former ibland kan få det interkulturella samtalet att brista. När det är sagt, så ska man tänka på, att det finns en individ bakom kulturen, och att man därför inte kan ge kulturen skulden för allt.

Men man ska komma ihåg, att en människas språk och kropps­språk är så djupt förankrat att det fungerar av sig självt utan att vi vet om det – liksom reflexer. Därför är det viktigt att vara uppmärksam på detta, och därför är det extra viktigt  att båda parter i en interkulturell kommunikation har den goda viljan att försöka förstå och sätta sig in lite i varandras umgängesformer. ❧

Författare: Naser Khader är cand.polit., tolk, invandrar- och flykting­konsulent, föredragshållare och författare.
Han är ledamot i kommunstyrelsen i Köpenhamn samt i Etiskt Råd i Danmark.
Översatt från danska av Madeleine Ström-Ahrnstedt.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 1 / 1999