Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Våld, identitet och verklighet

Våld, identitet och verklighet

av Ulrik Jorstad Gade

Ulrik Jørstad Gade

Våld, identitet och verklighet

Retoriskt X. Med en oförsonlig, militant retorik skrämde Malcolm X både sin samtids svarta och vita.  Han uppmanade att vända det vita samhället ryggen för bara genom ekonomisk, social och politisk självständighet kunde svarta uppnå verklig jämlikhet. Men kanske var både separatismen och hans hot om våld primärt retoriska redskap som skulle ändra de svartas medvetenhet. Malcolm X var en politisk retoriker som försökte att förändra verkligheten genom att ändra tankemönstren.

Malcolm Little föddes i Nebraska 1925. Som pojke drömde han om att bli jurist men flyttade som tonåring till Harlem i New York, där han inledde en kriminell karriär. Han hamnade i fängelse, där han väcktes religöst och politiskt och blev medlem i Nation of Islam, en svart, nationalistisk, muslimsk, sekteristisk organisation, som anser den svarta rasen vara den ursprungliga och sanna människorasen och islam vara den svarte mannnens sanna religion.  Nation of Islam ställer stränga krav på en moralisk, nästan asketisk livsföring, talar om separation från det vita USA och drömmer om att ”vända hem”  till det afrikanska ”moderlandet”. Malcolm ersatte sitt efternamn med bokstaven X för att markera, att han som efterlevande till slavar blivit bestulen på sin afrikanska släkt och identitet.

malcolmx

I början av 1960-talet blev Malcolm X oense med Elijah Muhammad, organisationens andlige och politiske ledare, som 1963 uteslöt honom från Nation of Islam.  Ett år senare förklarade han sig som oavhängig av rörelsen och introducerade sin egen organisation, The Muslim Mosque, Inc.  De följande månaderna fjärmade sig Malcolm X stadigt från Nation of Islam, retoriskt och ideologiskt, tills han den 21 februari 1965 mördades i New York. Hans attentatsman var från Nation of Islam.

Röstsedel eller projektil

Malcolm X höll talen The Ballot or the Bullet två gånger i april 1964 kort tid efter sitt  brott med Nation of Islam. Den närmaste publiken var församlingar med primärt  moderata medborgarrättskämpar varav många var skeptiska inför hans militanta åsikter.

Malcolm X ställer upp sina argument som om det mest avgörande valet görs av det omgivande samhället; Amerika måste välja mellan politisk rättvisa och väpnat uppror. Just nu, säger han, står USA i den historiskt enastående situationen att man kan välja mellan en oblodig revolutionen framför en blodig.  Man kan välja att ögonblickligen ge svarta medborgare alla de politiska, sociala och ekonomiska rättigheter som hittills har förnekats dem  eller man kan välja en våldsam revolution. Valet är talens titel – röstsedel eller kula. Talens ultimativa mål verkar vara en panoafroamerikansk  nationalistisk väckelse på tvärs över religioner och andra ideo­logiska eller organisatoriska skillnader. Malcolm X säger klart att svarta har behov av ett´självhjälpsprogram´och ett självhjälpsprogram kräver en självhjälpsfilosofi, säger han. Denna filosofi kallar han svart nationalism.

Malcolm X och Dr King

Martin Luther King, Jr. är för många symbolen för medborgarrättskampen. Malcolm X var på många sätt Kings motsats. Medan King i sina tal sökte enighet och harmoni tvärs över rasgränser framhävde Malcolm X splittringen mellan svarta och vita.

Baptistprästen Martin Luther King, Jr.  framställde i sina tal sig själv som en herdefigur. Hans tal var bibliskt inspirerade profetior med titlar som ”I have a Dream” eller ”I have been to the Mountaintop”. Malcolm X hade en annorlunda nykter, ironiskt konstaterande stil. Han såg sig inte själv som profet utan snarare som den realistiske iakttagaren. ”Det är dags att du och jag vaknar och börjar att se det som det är. Då kan vi hantera det som det är”, säger han. Retoriskt  utraderar han sig som subjekt.

Skillnaden gäller inte bara personlighet och retorisk stil utan också det personliga innehållet. Även om King upprepade att ”the time is now” så opererade han genom sina bibliska framtidsversioner med ett tidsperspektiv som saknas helt hos Malcolm X. I Malcolm X:s världsbilder finns det ingen ”mountaintop” från vilken man profetiskt kan skåda en ”dream” – ett evangeliskt paradis som likt ett fjärran fyrtorn i mörkret ger mod och förtröstan. Här finns ingen tålmodighet. ”Låt oss få dem nu”, säger Malcolm X om medborgarrättigheterna. ”Vänta inte till nästa år. Ge det till oss igår, och det är inte snabbt nog”. Malcolm X:s världsbilder är en kall och oförsonlig reaktion på en konkret verklighet. Och han anser att det enda som kan förändra en konkret verklighet är en konkret handling. Verkligheten är en retorisk stridsplats där handlingar och händelser är till för att forma människors medvetenhet.

Våld som retorik

Det är i detta sammanhang man bör förstå talens hot om våld och väpnat uppror. Malcolm X:s ´realism´ betyder nämligen inte  att han inte tolkar eller förstår att uttrycka sig i bilder. Tvärtom  är hans läsning av verkligheten närmast allegorisk – konkreta händelser blir figurationer av bakomliggande strukturer. En vit polismans våld mot en svart demonstrant blir en bild av det hela vita Amerikas våld mot svarta. Och därför blir det för Malcolm X avgörande hur individer i konkreta situationer förhåller sig till fysiska övergrepp.

Också här stod Malcolm X i motställning till Martin Luther King som var den mest kände förespråkaren för icke-våld-aktioner. King och andra använde bland annat aktions­formen sit-ins då svarta aktivister satte sig på restauranger, platser eller andra ställen förbehållna vita tills de  blev bortförda av polisen. Men Malcolm X betraktade sit-ins som självvald förödmjukelse. Han ansåg att det visade en kastrerande filosofi. ”Du och jag har suttit länge nog och nu är det tid att stå upp och kämpa”. Därför uppmanade han till motstånd, om så krävdes med våld. ”Jag menar inte att man ska gå ut och vara våldsam. Men å den andra sidan ska man heller inte bli icke-våldsam med mindre än man dras in i något icke-våld”, som han sarkastiskt uttrycker det. Med sin uppmaning till fysiska motstånd mot övergrepp – öga för öga, tand för tand – hyllade sålunda Malcolm X en mer aggressiv och potentiellt farligare medvetenhet bland svarta grupper. En (själv)medvetenhet som envist och militant insisterade på likställighet med förtryckaren: ”Låt din död bli ömsesidig”, uppmanade Malcolm X. ”Det är vad som menas med jäm­likhet”.

Det finns bara två slags människor: Vänner och fiender

Malcolm X betraktade interna intressemotsättningar bland svarta som ett stort problem. Rivalitet och avundskap mellan olika ledare hämmade den politiska slagkraften medan sociala problem som kriminalitet och knarkmissbruk försvagade svarta både som individer och som grupp. Därför fanns behov av en stark svart nationalistisk medvetenhet som på en gång kunde skyla de interna problemen och skapa en stark front utåt.

       Det lämnas inga möjligheter för kompromisser eller fredlig, likvärdig samexistens

Malcolm X delar därför upp världen i två: de svarta som bör förena sig i en svart nationalism och det omgivande (vita) samfundet, som hotas med väpnat uppror om inte de svarta får radikala politiska förbättringar ögonblickligen. Gränsen mellan svart och vit – vän och fiende – är det mest centrala temat i talen.

För att rita fronterna så klart som möjligt använde Malcolm X en stor del av talen till att förklara det politiska systemet identiskt med förtryck och båda identiskt med de vita. Det lämnas ingen möjlighet för kompromisser eller fredlig, likvärdig samexistens, och Malcolm X använder begreppen ”den vite mannen”, ”Amerika” och ”Onkel Sam” som synonymer.

I denna betydelseram görs det ingen skillnad på politiker, som öppet är anhängare av rasskillnader, och de som säger sig vara emot. En vit man är en vit man är en vit man och han är per definition den svarte mannens fiende. Men det är inte bara vita ”vänner” som Malcolm X tar avstånd  från.  Också svarta som vill samarbeta med vita om medborgarrättigheter förkastas som ”Onkel-Tom-negrer” i fiendens ficka – en form av lakejer som låter sig lockas av tomma löften men som reellt hjälper den härskande regimen att upprätthålla förtrycket.

Arvet från Machiavelli

”The Ballot or the Bullet” följer en retorisk tradition som kan spåras tillbaka till Niccolò Machiavelli (1469-1527). Machiavelli såg inte politiska rörelser som något  olösligt knutna till individer eller fysiska egendomar, men däremot krafter som transcenderar den enskilde och därför kan mobiliseras genom påverkan av individers medvetenhet. Därmed var han den förste som såg makten som ett politiskt problem – alltså en fråga om att mobilisera potentiella krafter i samhället till fördel för sitt egna politiska projekt.

macchiavelliMot denna bakgrund ställde Machiavelli det gängse förhållandet mellan krig och politik på huvudet. Hären var för honom inte bara ett medel för att vinna kriget; en folkligt förankrad här var i sig ett politiskt mål. Det var nämligen politisk samlingskraft och identitet som mer var härens egentliga mål än den militära segern.
Det samma synes vara sant om Malcolm X. Hans militanta retorik var primärt ett medel att skapa en stark, gemensam identitet. Hans oförsonlighet skulle förena svarta mot en klart definierad yttre fiende. Och om retoriken samtidigt skrämde denne fiende skärpte det bara konflikten ytterligare – och understödde därmed strategin.

Liksom Machiavelli är Malcolm X mer intresserad av sina ”soldaters” moral eller medvetenhet, än i våld eller militär seger som sådan. Det är den politiska och sociala mobiliseringen som är hans egentliga intresse. Här är stolthet och självrespekt centrala element och våldet (eller talen om våldet) är först och främst nödvändigt för det begrepp om jämlikhet Malcolm X rör sig med.

Liksom Machiavelli är Malcolm X mer intresserad av sina ”soldaters” moral eller medvetenhet än i våld eller militär seger som sådan. Det är den politiska och sociala mobiliseringen som är hans egentliga intresse

Det fysiska våldet mot svarta hade retorisk effekt, menade Malcolm X. Som varje form av  förtryck var den till för att krympa de svartas medvetenhet.  Men han verkade samtidigt ha menat, att hans egen retorik om våld kunde ha effekt på verkligheten. När Malcolm X aldrig aktivt försökte att realisera sina retoriska hotelser om fysiskt våld var en av grunderna kanske att det inte var nödvändigt att uppfylla hans retoriska mål: en starkare och stoltare svart medvetenhet. Om den militanta retoriken i sig själv kunde förändra folks medvetenhet skulle den samtidigt ändra handling och därmed själva verkligheten.


The Ballot or the Bullet

Malcolm X, 3 april 1964.
Förkortad och översatt ifrån www.edchange.org

 

Ordförande, broder Lomax, bröder och systrar, vänner och fiender: jag kan inte tro att alla här är vänner och jag vill inte utelämna någon. Ämnet i kväll, som jag ser det, är ”Negerrevolten” och ”Vart tar vi nu vägen?” eller ”Vad nu?”. I min ödmjuka förståelse pekar det mot antingen röstsedeln eller kulan.

Innan vi ser närmare på vad som menas med röstsedeln eller kulan ska jag göra ett par saker klara om mig själv. Jag är fortfarande muslim, min religion är alltjämt islam. Det är min personliga tro. Precis som Adam Clayton Powell är en kristen präst som leder den abyssinska baptistkyrkan i New York, men samtidigt deltar i de politiska strävanden efter rättigheter för svarta människor i detta land; och dr. Martin Luther King är en kristen präst nere i Atlanta, Georgia, som leder en annan organisation som kämpar för medborgarrättigheter för svarta i detta land […] Jag själv är präst, inte kristen, utan muslimsk, och jag tror på handling på alla fronter med alla till buds stående medel.

Även om jag fortfarande är muslim, är jag inte här idag för att diskutera min religion. Jag är inte här för att förmå er att ändra er religion. Jag är inte här för att argumentera eller diskutera en oenighet, för det är dags att lägga våra olikheter åt sidan och inse att det bästa för oss är att se att vi har samma problem, ett gemensamt problem, ett problem som drabbar dig oavsett om du är baptist eller metodist eller muslim eller nationalist. Oavsett om du är utbildad eller analfabet, om du bor på en boulevard eller i en gränd, du drabbas precis som jag. Vi är alla i samma båt och vi drabbas alla på samma sätt av samma man. Som av en slump är en vit man. Alla vi har lidit här, i detta land, lidit under de vitas politiska förtryck, under de vitas ekonomiska utnyttjande, under de vitas sociala förnedring.

Ett sådant sätt att uttrycka sig handlar inte om att vara anti-vit, utan om att vara anti-utnyttjande; vi är anti-förnedring, vi är anti-förtryck. Och om den vita mannen inte vill att vi ska vara anti-honom, då får han sluta förtrycka och utnyttja och förnedra oss. Oavsett om vi är kristna eller muslimer eller nationalister eller agnostiker eller ateister måste vi först lära oss att glömma våra olikheter. Om vi är oense, då får vi vara det i smyg; när vi kommer ut i det öppna, låt oss inte ha något att bråka om, förän vi har bråkat klart med mannen. Om avlidne presidenten Kennedy kunne göra upp med Chrusjtjov om vete, då har vi definitivt mer gemensamt med varandra än vad Kennedy och Chrusjtjov hade.

Om vi inte gör någonting mycket snart, tror jag ni är överens med mig om att vi blir tvingade att använda antingen röstsedeln eller kulan. Det är antingen eller nu. Och det är inte för att tiden rinner ut – den har runnit ut!

Jag är inte amerikan. Jag är en av 22 miljoner svarta offer för amerikanism. En av de 22 miljoner svarta offer för en demokrati som inte är annat än förklädd hyckleri. Så jag talar inte med er som amerikan eller patriot eller flagg-viftare, nej, inte jag. Jag talar som ett offer för detta amerikanska system. Och jag ser Amerika genom ett offers ögon. Jag ser inte en amerikansk dröm – jag ser en amerikansk mardröm.

Dessa 22 miljoner offer håller på att vakna. Deras ögon håller på att öppnas. De börjar syna vad de tidigare enbart såg på. De håller på att bli politiskt mogna. […] När vita människor är jämnt fördelade mellan demokrater och republikaner och de svarta har ett eget block av röster, är det upp till dem själva att bestämma vem som ska sitta i Vita huset och vem i hundkojan. […]

De svarta nationalister, de vars filosofi är svart nationalism, ger en helt ny mening till begreppet medborgarrättigheter. De ser det, som broder Lomax har påpekat, som lika möjligheter. Vi har rätt att söka medborgarrättigheter om det betyder lika möjligheter, för det enda vi gör är att söka avkastning på vår investering. Våra mödrar och fäder investerade svett och blod. Vi har arbetat trehundra och tio år i detta landet, utan att få ett öre tillbaka – och jag menar utan att få ett öre tillbaka. Ni låter den vite mannen gå runt och tala om hur rikt landet är, men ni tänker aldrig på hur det kunnat bli rikt så fort. Landet blev rikt för att ni gjorde det rikt. Det är vår investering. Det är vårt bidrag, vårt blod. […]

Vi har offrat mer än någon annan i Amerika idag. Vi har bidragit med mer och fått mindre. Medborgarrättigheter betyder, för oss som har svart nationalism som filosofi, ”Ge det till oss nu. Vänta inte till nästa år. Ge det till oss igår, och det är inte snabbt nog.”

Låt mig bara slå en sak fast. När du griper efter något som är ditt, då är alla som hindrar dig kriminella. Fatta detta. När du griper efter något som är ditt, har du juridisk rätt att kräva det. Det har högsta domstolen beslutat. Den har förbjudit segregationen.

Det betyder att segregation är emot lagen. Och att han som utövar segregationen är kriminell. Det går inte att benämna honom på annat sätt. Och när du demonstrerar emot segregation har du lagen på din sida. Högsta domstolen är på din sida.

Men vem är det som hindrar dig att leva efter lagen? Polisen. Med polishundar och batonger. Varenda gång du demonstrerar emot segregation – inom utbildning, boende eller annat – är lagen på din sida, och alla som går emot dig är på fel sida lagen. De bryter lagen; de representerar inte längre lagen. När helst du demonstrerar mot segregation och någon har fräckheten att skicka en polishund på dig: slå ihjäl hunden, slå ihjäl honom, jag säger er att ni ska slå ihjäl den hunden. Jag säger det, om de tar mig till fängelset imorgon: Slå ihjäl den hunden. Så får vi ett slut på det. Och om dessa vita människor inte vill uppleva den slags, så gå till kommunalrådet och säg att han ska få polisen att dra tillbaka hundarna. Det är allt du behöver att göra. Och om inte du gör det, är det någon annan som gör det.

Om inte du tar ställning på detta sätt, kommer dina barn att växa upp och se på dig och tänka ”Skäms”. Om du inte intar en kompromisslös position – och med det menar jag inte att du ska gå ut och vara våldsam. Men å den andra sidan ska man heller inte bli icke-våldsam med mindre än man dras in i något icke-våld. Jag är inte våldsam mot dem som är ickevåldsamma mot mig. […] När helst du befinner dig inom lagens råmärken, inom dina juridiska rättigheter, inom dina moraliska rättigheter, enligt vad som är rättfärdigt, så dö för vad du tror på. Men dö inte ensam. Låt din död vara ömsesidig. Detta är vad likhet betyder. […]

Vi måste själva höja nivån på våra bostadsområden; standarden på våra bostadsområden till en högre nivå, göra våra bostadsområden vackra, så vi blir nöjda i våra egna områden så vi inte behöver springa runt här och slå huvudet mot väggen i försöken att bli infattade i områden där vi är icke-önskvärda. Så när jag pratar om den svarta nationalismens evangelium, är det inte en fråga om att omvärdera den vite mannen – vi känner honom redan – utan att få den svarte mannen att omvärdera sig själv. Försök inte ändra den vite mannens tankesätt – det går inte, och samma med detta om att appellera till Amerikas moraliska samvete – Amerikas samvete är bankrutt. Han förlorade allt samvete för länge sedan. Uncle Sam har inget samvete. Han vet inte vad moral är. Han kämpar inte mot det onda för att det är ont eller för att det är olagligt eller för att det är orättvist; han kämpar enbart när det hotar hans egen existens. Så ni kastar bort tid på att appellera till ett moraliskt samvete hos Uncle Sam. […]

Om ni inte ser mig igen, om jag dör imorgon, då dör jag med detta på läpparna: röstsedel eller kula, röstsedeln eller kulan.



jorstedgadeUlrik Jørstad Gade är junior­konsult i Geelmuyden.Kiese och frilansskribent.

Läs mer om RetorikMagasinet 44.


 

Latest posts by Ulrik Jorstad Gade (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere