Att legitimera våld

Charlotte Wagnsson

Att legitimera våld

Att språket är ett vapen är allmänt känt. Men kan man genom retorik bilda en så stark opinion att man legitimerar ett krig? Före, under och efter kriget i Tjetjenien använde den ryska ledningen olika retoriska grepp för att få med sig media och folkopinionen. Förutom hårda ”fakta”, spelade man på känslomässiga faktorer som det ryska folkets förlorade identitet. I den här artikeln kan du läsa mer om vilka argument den ryska ledningen använde och om hur opinionen reagerade.

Den ryska ledningen byggde under åren 1992–1997 upp en argumentation för att legitimera flera kontroversiella säkerhetspolitiska projekt, bland annat den väpnade interventionen i Tjetjenien 1994 och dess efterspel. Samtidigt brandtalade ledarna mot andra säkerhetspolitiska utvecklingar, såsom NATO:s planerade östutvidgning. Medborgaropinionen var en av flera måltavlor för deras budskap. Vilka argument anförde ledarna och hur reagerade opinionen?

Känslomässiga argument och hårda “fakta”

För att underbygga sin politik tillgrep ledarskapet (president, utrikesminister och försvarsminister) två huvudtyper av argument. De talade i termer av hårda “fakta” – geopolitik och realism – men refererade också till mer känslomässiga faktorer, som hade att göra med identitet. Ledarna kunde exempelvis framställa det som att NATO-utvidgningen skulle skada maktbalansen i Europa (ett argument kopplat till realism/geopolitik), eller att de stridande tjetjenernas illdåd hade att göra med deras dåliga karaktärsdrag (identitet). Ibland kunde de olika retoriska strategierna säga emot varandra. I andra fall verkade ömsesidigt förstärkande, som när president Boris Jeltsin hävdade att Ryssland var en stormakt både i kraft av geopolitisk potential och högtstående kultur och historia.

Sökandet efter en identitet som kunde ersätta den sovjetiska statsbärande ideologin återspeglas i argumentationen. Inom identitetsforskning sägs ofta att “självet” förutsätter en motbild; man kan inte veta vem ”jag” är utan att tydliggöra gränsen och skillnaden mot en “andre”. Centralt för dessa frågeställningar är med vem vi identifierar oss positivt och vilka vi odlar som en negativ spegelbild. Krigföring är ett sätt att bedriva negativ identifikation. Man målar upp fiendebilder och stärker så det nationella medvetandet. De ryska ledarna utnyttjade negativ identifikation då de demoniserade de tjetjenska krigarna, anklagade dem för folkmord på sitt eget folk och kallade dem för “terrorister” och “banditer”.

Men kollektiv drivs inte enbart av behov att avgränsa sig och betona skillnaderna till andra aktörer, utan kan också ha behov av att söka bekräftelse och “positiva speglar” i omvärlden. Ledarna utnyttjade positiv identifikation bland annat då de utmålade den ryska staten som en harmonisk enhet, uppbyggd av många olika kulturer och folkgrupper, varav den tjetjenska var en viktig beståndsdel. Multikulturalismen framställdes som ett av den ryska statens karaktärsdrag, som gav sammanhållning. Denna källa till positiv identifikation måste skyddas mot den tjetjenska separatismen.

Geopolitiska och realistiska argument förekom också under Tjetjenienkriget, bland annat refererade man till republikens strategiska läge. När ledarna skulle underbygga sitt NATO-motstånd dominerade de geopolitiska och realistiska argumenten. De klargjorde att Ryssland var en stormakt, i kraft av inte minst geopolitiska och realistiska faktorer såsom folkmängd och geostrategiskt läge. Utvidgningen kunde dock skapa en ny, ofördelaktig, internationell ordning, där USA dominerade, till skillnad från den multipolära världsordning som Ryssland föredrog. Projektet kunde förstöra maktbalansen mellan stormakterna.

Annons

Chechen fighters, supporters of President Dudayev, pray next to an eternal flame in front of the Presidential Palace in Grozny, December 1994, Photo: Mikhail Evstafiev.

Stridsvilliga ledare mötte en fredssträvande opinion

Opinionen accepterade inte ledarnas argument för kriget i Tjetjenien. Motståndet mot kriget var starkt redan från början. Även vad gäller NATO-utvidgningen var klyftan mellan ledare och medborgare relativt stor. Folkopinionens NATO-motstånd var inte på långt när så starkt som ledarna påstod. I detta fall var det dock inte främst fråga om en principiell meningsåtskillnad, utan snarare en kontrast mellan ledarnas starka engagemang och folkmajoritetens relativa ointresse och okunskap.

Hade klyftan mellan folkopinion och ledarskap någon politisk betydelse? Motståndet mot det första Tjetjenienkriget 1994–1996 tycks ha spelat en viss roll för ledarskapets agerande, åtminstone vad gäller krigets slutskede. Presidenten angav våren 1996 att han “inte skulle kunna vinna presidentvalet om han inte först stoppade kriget i Tjetjenien”. Den ljumma opinionen i NATO-frågan påverkade knappast ledarskapets linje, men den kan ha gjort det lättare för ledarna att acceptera kompromissen med NATO 1997. Avsaknaden av en stark rysk opinion mot utvidgningen tycks också ha underlättat för NATO att fullfölja sin linje.

Säkerhetisering – att göra en fråga “het”

För att kunna studera skillnaden mellan ledares retorik och publikens reaktioner vidareutvecklades en teori som framlagts av den så kallade Köpenhamnsskolan (bland annat Barry Buzan och Ole Waever). Till skillnad från traditionella uppfattningar av säkerhet, som främst fokuserar på militär säkerhet, utgår denna skola från ett “vidgat säkerhetsbegrepp”. Analysen berör inte bara militära säkerhetsfrågor utan även hot mot t.ex. miljö, ekonomi och samhälle.

Forskarna uppmärksammar att olika aktörer (ofta politiker) med hjälp av retorik kan försöka “skapa” säkerhetsfrågor av frågor som tidigare inte ansetts vara det. Precis som aktörer kan försöka skapa uppmärksamhet kring en fråga som tidigare inte funnits på den politiska agendan, och på så vis “politisera” den, kan man retoriskt upphöja en fråga till “säkerhetsfråga”, eller “säkerhetisera” den. Om publiken inte accepterar retoriken kan man däremot inte säga att en fråga är “säkerhetiserad”, utan bara konstatera att det skett ett försök till säkerhetisering (securitising-move).

Säkerhetiseringsprocessen kan vara mycket viktig, då säkerhetsfrågor tenderar att få en särskild status i det politiska spelet. Eftersom säkerhet ofta rör mycket allvarliga saker, i värsta fall en aktörs överlevnad, kan en säkerhetiserad fråga legitimera användningen av extrema åtgärder, såsom krigföring eller ekonomiska sanktioner.

Begrepp som beskriver språk och våld

Teorin revideras i min avhandling, bland annat för att tydliggöra skillnaden mellan säkerhetisering och “violisation”. Det första begreppet används för att analysera språk och hur det uppfattas av en publik, medan det andra beskriver faktisk, fysisk våldsanvändning.

Skillnaden är viktig, eftersom politiker kan använda våld, utan att först genom retoriska strategier ha byggt upp ett stöd för detta. De kan, som i det första Tjetjenienkriget, välja att bortse från att våldsanvänding inte är legitim i exempelvis medias eller folkopinionens ögon. Begreppen används för att tydliggöra att språk, handling och stöd från en publik är olika saker som inte nödvändigtvis sammanfaller.

Vilka faktorer avgör om retoriken blir framgångsrik?

Vad kan underlätta respektive försvåra säkerhetisering? Det kan vara lättare att säkerhetisera en fråga om aktören fritt kan använda de argument han/hon finner lämpliga. En redan politiserad fråga bör också vara lättare att säkerhetisera än en som inte tidigare varit föremål för allmän diskussion. Om en kampanj går dåligt i faktiska termer, exempelvis om ett krig ger stora förluster, kan publikens vilja till säkerhetisering också minska.

Vidare kan identitetsrelaterade faktorer ha betydelse. Kampanjer som stärker positiva självbilder bör vara lättare att vinna gehör för, än sådana som skadar stolthet och ­självbild. Tjetjenienkriget 1994–1996 är ett exempel på det senare. En majoritet av opinionen ansåg att en sann rysk patriot borde stå upp emot kriget, vilket tyder på att den ­ryska stoltheten inte gynnades av kampanjen. Vidare kan det vara svårare att nå enighet om vad som bör betraktas som säkerhetspolitik och skapa stöd för t ex ett väpnat angrepp, om sammanhållning och identifikation saknas mellan ledare och folk eller mellan olika delar i statsappa­raten. Om den grundläggande gemenskapskänslan är svag kan stridsviljan minska. Kanske kan man hävda att en “tröskel” av positiv identitet helst bör uppnås innan ledare för­söker ena nationen genom att använda sig av negativ identifikation.

Charlotte Wagnsson, fil.dr., är forskarassistent vid ­Försvarshögskolan, Stockholm. Artikeln bygger på hennes avhandling, med titeln “Russian Political Language and Public Opinion on the West, NATO and Chechnya 1992-1997. Securitisation Theory Reconsidered” (Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet 2000) och presenterades först på Stockholms Universitets Forskardagarna, oktober 2001.

Läs mer om RetorikMagasinet 13.