Läraren som förebild
Förebildligheten som pedagogiskt stöd är beroende av att känslan av tilltro mellan lärare och studerande är närvarande. Grunden för detta antagande kan knytas till människans väsen som biologisk, moralisk och politisk individ. I den muntliga relationen är lärare och studenter bundna till dessa förutsättningar som möter frågorna: Vad är ett vi? Vad gör vi? Vad skapar vi? Hur förebildligheten kan knytas till dessa frågor och på vilka grunder de har betydelse för närvaron av tilltro är här i fokus. Specifikt uppmärksammas den pedagogiska retoriska innebörden i begreppet tilltro i relation till talets tidsrörelser, vänskapens dubbla funktion och vikten av att beakta den pedagogiska situationen från ett kollektivt perspektiv, som ett vi. Dessa kvaliteter är inbördes beroende och påverkar tilltrons pedagogiska retoriska funktion. De måste därför beaktas om vi vill förstå läraren som potentiell förebild
