Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Clintans retoriska spöken

Clintans retoriska spöken

av Mathias Møllebæk

Mathias Møllebæk

Clintans retoriska spöken

Talarstolen. Clint Eastwood gjorde en bisarr debut som andemanare i sitt tal vid det republikanska konventet i november 2012. Talets kärna var en arg dialog med en tom stol som Eastwood hävdade bar en osynlig Obama. Men andar och vålnader är inget nytt fenomen i amerikansk politik. Förtidens slavar och infödda hemsöker den amerikanska självförståelsen och används retoriskt i våldsamma protester mot Obama.

Till tonerna av Sergio Liones western ”The Good, the Bad, and the Ugly” tonar silhuetten av en lång man fram. Han rör sig mot talarstolen på scenen. Bakgrunden är ett collage av välkända westernmotiv: en gult-orange sliten westernstad med ihopsjunkna trähus, nerslitna hästvagnar och torra roadrunners. Och mitt i bilden: Clint Eastwood som Dirty Harry med sina två revolvrar, väderbiten, kisande, härdad.

Yeah. Vi är tillbaka i november, det amerikanska presidentvalet, republikanernas nationella konvent. Mannen, silhuetten, stiger fram ur sin egen Dirty Harry-skugga och beger sig mot talarstolen, där hans karga och okuvade western-persona ska lyfta Mitt Romney mot nationens högsta ämbete. Clint Eastwood är inte Mr. vemsomhelst och konventtalet är inte vilket tal som helst. Det är typiskt det tal som sparkar igång den intensiva slutspurten för presidentkampanjen. Förutom att vara en viktig intern ritual i partiet är konventet även partiets största möjlighet att presentera sig som samlat för de amerikanska väljarna. Efter de nationella konvent, som förra året bevittnades av 30-40 miljoner tittare, följer tre temadebatter mellan kandidaterna. Konventen ger möjlighet att presentera en presidentkandidat på hemmaplan och rikta in de förestående duellerna bäst möjligt. Valet av Eastwood som huvudtalare vittnar om den retoriska linje republikanerna ville markera vid konventet: back to the good ol’; amerikansk pionäranda, arbetet som dygd och privat ägande. Men Eastwoods manifestation kommer nog att få republikanska spindoktorer att våndas lång tid framöver.

Obamas vulgära vålnad

Eastwoods tal kommer att gå till historien som ett av de mest anmärkningsvärda vid ett konvent. I hans 12 minuter långa improviserade tal manade han fram en osynlig president Obama som sin retoriska samtalspartner. I fokus för Eastwoods retoriska prosopopeia (den retoriska figuren för att tala med en annans röst) var en tom stol mitt på scenen, där publiken skulle föreställa sig en sittande Obama. President Obamas retoriska vålnad existerade enbart för att Eastwood pratade med den. Publiken kunde vare sig se eller höra vålnaden, så Eastwood fick återkommande bekräfta dess existens genom att översätta vad den osynlige Obama sa. Och det var inte snälla saker. Även om Eastwood ’försökte’ hålla en hyfsat nivå på språket och ställa de viktiga politiska frågorna:

”Hr. president, hur upplever du i dag de löften du gav när du valdes, hur ser du på dem? Jag menar, vad säger du till folk? Är du bara – du vet, jag vet – folk undrar – du upplever det inte alls? Ok.”

Till en början är den osynlige presidenten obrydd och otrevlig. Men i takt med att samtalet fortsätter blir han otålig, avbryter och ber Eastwood hålla käften.

Annonce

Och jag tänkte, alltså jag tänker att stängningen av Gitmo [Guantanamobasen på Cuba] – varför stänga den? Vi har använt så mycket pengar på den. Men jag tänkte… kanske som en ursäkt för dig… Vad menar du, ’håll käften’? [skratt]

Talet utvecklas i mer vulgär riktning. Eastwood toppar på slutet med att antyda att Obama ber Eastwood säga åt Mitt Romney att göra något man definitivt inte kan säga på prime time amerikansk tv.

Vad? Vad ska jag säga till Romney?? Det kan jag inte säga till Romney. Det kan han inte göra med sig själv. [skratt och applåder]. Du är helt galen. Du håller på att bli lika stygg som Biden! [skratt].

Det är inte precis en verklighetstrogen utgåva av Obama  Eastwood manar fram.
clintan2 Så varför då benämna det andemaneri och inte retorisk personifiering av en stol eller ett slags fiktivt samtal? Jag får erkänna att de konkreta åhörarna eller tittarna hemma i sofforna sannolikt inte blev överdrivet chockerade av Eastwoods för­mågor som andemedie eller president Obamas plötsliga spökfulla närvaro vid konventet. Det var en lek, en fiktion, ett retoriskt grepp. Men till saken hör att samtalet med en osynlig person eller en vålnad inte kommer ur ingenting, men har en historia. Den amerikanska självuppfattningen, som det republikanska partiet kan sägas att representera, och som den visuella presentationen av Eastwood manifesterar, är och har alltid varit präglad av vålnader och ohandgripliga fenomen.

Vålnaden markerar gränsen mellan person och icke-person

Vålnaden som figur är central i den amerikanska historien om diskriminering av afroamerikaner – och det är för att den illustrerar gränserna mellan det man historiskt har uppfattat som en person och en icke-person. I den amerikanska nationens tidiga år definierade de första slavhandlarna typiskt en afrikansk slav som tre-femtedelar av en (vit) europeisk människa. De hade status som arbetsmaterial och ansågs varken som personer eller människor, vare sig juridiskt eller politiskt. Tre århundraden senare, i 1956, vann den afroamerikanska Ralph Ellison ett Pulitzerpris för  romanen Osynlig man. Den socialrealistiska romanen beskriver i detaljer hur den namnlösa huvudpersonen både var och kände sig osynlig i samhället – för att han var afroamerikan. Även nutida författare som Philip Roth och Toni Morrison har använt vålnaden som central figur för att beskriva rasism. Morrisons Pulitzervinnare Älskade handlar om hur huvudpersonen Sethe hemsöks av sin nyfödda dotter Älskade, som hon har dödat för att hon inte skulle upp­leva det förfärande slaveriet.

Så att USA skulle vara så kallat ”post racial” – alltså ha passerat alla rasproblem – efter Obamas valvinst, är i sin kärna även en uppgörelse med den kulturella idéen– och den retoriska figuren – om afroamerikaner som osynliga, spökande icke-personer. Därför är Clint Eastwoods spel med president Obama som en osynlig afroamerikansk president även en smärtfylld påminnelse om ett traumatiskt retoriskt drag i afroamerikaners kamp för medborgarrättigheter och jämställdhet.

Hängda stolar som rasistisk symbol

I dagarna som följde konventet visade sig slaveriets trauma i en ny skepnad. Eastwoods anmärkningsvärda retoriska samtal med den osynlige Obama bildade grund för konkreta och symboliskt våldsamma protester mot president Obama. I Austin, Texas, rapporterade lokala medier om en husägare som hade hängt upp en stol i ett trä i sin trädgård. Bland lokala medier och de kommentarer artiklarna fick på nyhetssidorna, sattes protesterna i samband med Eastwoods tal och det tolkades som en symbolisk lynchning av president Obama, med referens till tidigare tiders lynchningar av afroamerikaner. Senare samma dag rapporterades från Centerville, North Carolina, om samma typ av lynchning av en tom stol, men denna gång med en klar hänvisning till presidenten i form av en amerikansk flagga med påskriften ”Nobama”.

Om Eastwoods andemanande framför konventet föreföll som ett lite konstigt underhållningsinslag för stunden, fick det med de följande – och ganska drastiska – Obamaprotesterna en klar och handgriplig anknytning till verkligheten. Eastwoods obskyra retoriska samtal med en skuggvarelse transformerades till ett återöppnande av slaveriets djupa sår som vanligt folk från Texas och North Carolina kunde påträffa i sina bostadsområden. Från ett retoriskt perspektiv är de morduppmanande protesterna en påminnelse om vilken legitimerande styrka officiell politisk retorik kan ha. De vittnar om att oskyldiga retorik- och kulturhistoriska språkdrag som vålnadsfiguren kan ha stor känslomässig betydelse för specifika grupper i samhället. Ofta är just sådana idiomer, retoriska figurer och språkliga bilder vittnesmål om centrala element i kulturell och politisk självuppfattning.

Den amerikanska självuppfattningen är full av spöken

I boken ”The National Uncanny. Indian Ghosts and American Subjects” frågar kulturhistorikern Renée Bergland sig varför Amerika beskriver sig självt som hemsökt. Hon argumenterar för att ett grundläggande drag i amerikanernas nationella självuppfattning är idén om ’de amerikanska andra’. Hon undersöker amerikanernas plågade förhållande till de amerikanska infödda och de sätt på vilket dessas ”irrationalitet”, ”övernaturlighet” och ”mång­tydighet” har varit ett centralt tema i amerikansk litteratur genom 300 år (även med bäring på modern populärkultur – hur många skräckfilmer handlar inte om hemsökta hus byggda på begravningsplatser för indfödda amerikaner?).
Berglands huvudpoäng är att den amerikanska nationen, guds eget land, grundat på rationalitet, privat äganderätt och frihet, ska förstås mot en bakgrund av ’de mörka andras’ ambivalenta och övernaturliga närvaro. De mörka andra och deras öververkliga kosmologi personifierar det den amerikanska nationen växte eller upplyste sig från.
Den nationella självuppfattningen Bergland skriver om stämmer överens med Eastwoods presentation i hans tal:

Något jag tycker är viktigt. Det är att ni – vi – vi äger detta land… [Jag] tycker det är viktigt att ni förstår att ni är de bästa i världen. Om man sedan är demokrat eller republikan eller om man är libertär eller vad man är. Ni är de bästa.

Ska vi förlita oss på Berglands argument är alltså de amerikanska andra – afroamerikaner och infödda – mångtydigt och övernaturligt närvarande i det amerikanska ”vi” som ”äger landet” och är ”de bästa”. Som den historiska retoriken visar har afro­amerikaner och infödda inte alltid varit en del av det amerikanska ”vi”, de uppfattades inte som personer. Både de vålnader Eastwood själv manar fram och de som den amerikanska självuppfattningen bygger på, vittnar om hur begreppet ”person” är historiskt betingat och under ständig förändring. Retoriska former och figurer är sällan helt utan kulturell förhistoria och kan i situationer som Eastwoods mana fram vålnader på gott och ont.

En retorisk resurs som kan skapa hat

Eastwoods tal blev föremål för intensiv kritik och förlöjligande kommentarer från både republikanska och demokratiska debattörer. Men oberoende av vad man kan tycka om talets retoriska effekt inför konventet och i presidentkampanjen i stort, ger talet oss insyn i retorisk historia. Talet vittnar om hur vi genom historien språkligt har markerat gränserna mellan person och icke-person, inklusion och exklusion, mänskligt berättigande och osynlighet, rationalitet och övernaturlig besatthet. Vålnader, spöken och osynligheter kan manifestera det som ligger precis på kanten av lagens revir.

Vålnadsretorik har historiskt använts för att placera icke-vita utanför lagen i en etiskt tveksam sfär där de blir föremål för förtryck och utnyttjande. Infödda amerikaner placerades utanför lagen på grund av deras öververkliga kosmologi och afroamerikaner var osynliga för lagens ögon eftersom de var icke-personer. Men som de våldsamma protesterna mot Obama visar är den typen vålnadsretorik inte ett spöke från förtiden. Det är alltjämt en retorisk resurs som kan skapa hatfulla politiska deklamationer på ett skrämmande konkret sätt.


 

 


 

Mathias Møllebæk studerar retorik vid Köpenhamns universitet.


25051Läs mer om RetorikMagasinet 51/52.


You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere