Muhammed Ali – politiskt trash talk

Chris Hansen

Muhammed Ali  – politiskt trash talk

Muhammed Ali är världshistoriens bästa boxare och hans prestationer i ringen talar för sig själva. Men Ali var även känd som både poet och provokatör – en trash talker av rang tillika en slagfärdig förkämpe för medborgarrättigheter. Ali var en mästare på såväl fysiska som verbala käftsmällar. Han besatt nämligen en av retorikens viktigaste förmågor – känsla för situationen.

Float lika a butterfly, sting lika a …” Mer behövs inte, visst har du redan slutfört meningen? Citatet är intimt förknippat med Muhammed Ali och redan när det fortfarande stod Cassius Clay på kampprogrammet blev han världsberömd för sin språkliga uppfinningsrikedom. Den sprudlande personligheten gjorde invägningen nästan lika intressant som själva fighten och just denna dynamiska situation, pressmötet, blev Alis första retoriska plattform.

“I’m so mean I make medicine sick”

Medan Alis boxningsstil var avvaktande och utspekulerad var han desto mer konfronterande utanför boxningsringen. Där dansades det inte runt den stora björnen tills den tröttnade – Ali var en sann trash talker och den första att sprida konceptet i stor skala. Med ett flow som skulle få vilken rap­pare som helst att lyfta på kepsen avfyrade Ali sina rim och nådde kultstatus med rader som:

He will be mine in round nine,
and if he makes me soar I’ll cut it to four,
and if that don’t do we’ll get him in two,
if he run we’ll get him in one,
and in your heart you know I’m right.

Det var en stående gimmick för Ali att förutsäga i vilken rond han skulle slå ut motståndaren. Han var även känd för sitt obegränsade självförtroende och sättet på vilket han kaxigt skröt om sina förmågor:

I done wrestled with an alligator,
I done tossled with a whale;
handcuffed lightning, thrown thunder in jail;
only last week, I murdered a rock, injured a stone, hospitalized a brick.
I’m so mean I make medicine sick.

Media åt ur Alis hand när han rimmade sina megalomaniska metaforer och personifieringar. Sam­tidigt var han inte nådig när det kom till motståndarnas (bristande) talanger: ”Now you see me, now you don’t. George [Foreman] thinks he will, but I know he won’t!” Eller ”He’s too ugly to be a champ” om Sonny Liston, Joe Frazier och en rad andra stora boxare. Det är inte en slump att det engelska uttrycket säger ”throw a punchline” och ”take a jab” när det talas om hånfulla tillmälen. Ali var känd och fruktad för sin blixtrande vänsterjabb och meta­foriken har otvivelaktigt sina rötter i hans röda boxningshandskar.

I’m the greatest thing that ever lived

Det är kanske frestande att fråga: Vad ville Ali åstad­komma med sina elakheter gentemot motståndarna? Först och främst försökte han att med sitt trash talk få en reaktion och komma in i ­huvudet på sin motståndare. Han etablerade en hierarki där han själv var alfahanen. Ali var oemotståndlig i denna disciplin och strödde guldkorn runt sig: ”My only fault is I don’t realize how great I really am” och ”I am the greatest, I said that even before I knew I was”.

Annons

Vad han faktiskt sa var inte så viktigt och Ali beskyllde ofta, och upprepade gånger, sina motståndare för att vara fula, feta eller det vita Amerikas nickedockor. Den sista anklagelsen en aning paradoxal, eftersom Alis egen ringhörna var näst intill helvit. Det fick dock inte störa agendan. Ali förstod att utnyttja den retoriska situationen, för han visste att fans, promoters och inte minst pressen älskade hans ibland överdrivna ut­talanden. Ali var mycket medveten om den fördel han fick av att ha folk på sin sida när gong-gongen ljöd.

”I ain’t got no quarrel with the Vietcong”

Alis inflytande begränsade sig dock inte till boxningen. Han var även en mästare på att använda den politiska talarstol som medierna upplät åt honom. Detta i en tid då media hade ett större intresse för sporten än i dag. Ali förmådde samtidigt att skriva in sig i en av de starkaste berättelserna i modern kultur – Den amerikanska drömmen – genom att med stor framgång framställa sig som drömmen personifierad.

I en värld och i ett land som då fortfarande kontrollerades av vita människor, lyckades Ali på egen hand och mot alla odds nå toppen och bli de undertrycktas röst. I nära samarbete med medborgarrättskämpar som Malcolm X började Ali skapa sig en politisk identitet. Kulmen nåddes 1967, när han under Vietnamkriget blev inkallad till militären. Ali vägrade att delta:

Why should me and other so called negroes go 10 000 miles away from home here in America to drop ­bombs and bullets on other innocent brown people who has never bothered us, and I will say directly No, I won’t go.

Med en stark känsla för språkets poetiska potential rörde sig Ali med sitt uttalande in i den politiska boxningsringen. Hans protester medförde tre års karantän som Ali använde till att turnera landet runt som ’public speaker’ och tala emot kriget som med åren förlorade all folklig förankring. Som färgad, self-made hjälte och världsmästare var Ali under den här perioden en samhällsdebattör med enorm trovärdighet bland amerikanska minoriteter. Det inflytandet vann han bland annat genom att förstå den politiska och retoriska situationen. Utan att överge sin karaktäristiska personliga stil och utstrålning levererade han sin argumentation och sitt budskap till en befolkning som sökte efter en ledare.

Under sin storhetstid hade Ali med andra ord ­känsla för att slå rätt slag i rättan tid. Han an­passade sitt tal till situationen och utnyttjade de retoriska möjligheter hans sportliga status erbjöd. Även om Parkinsons sjukdom numera har tagit ­stora delar av talets gåva från honom, kommer Ali fortfarande att kommas ihåg som boxaren, poli­tikern och inte minst poeten som alltid var redo att dela ut en retorisk högerkrok. ❧

Författare: Chris Hansen studerar retorik vid Köpenhamns universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 56, s 15-17.