Ordets makt

Eberhard Harbsmeier

Ordets makt

Den moderna predikan sätter åhöraren i centrum och uppmanar till inre dialog och förståelse. Men predikanten kommer alltid att kunna styra denna process med sitt tal, ty varje god predikan rymmer ett element av förförelse

Enligt en gammal prästhistoria skall en präst i sitt manuskript en gång ha infogat följande regianmärkning om predikans framförande: “Argumentet svagt, höj rösten!”, en anmärkning som nog återger många prästers och teologers traditionella förbehåll inför retoriken: När man talar om retorik, talar man bara om den yttre formen, gester, röstläge, kroppsspråk – alltsammans yttre former och knep med vilka en talare kan lägga kraft bakom sitt anförande, men underförstått menas: Den som har sanningen har inte användning för retorik, den som har goda argument kan undvika att vara våldsam i sitt framförande. Retorik handlar enligt denna inställning endast om den yttre formen, inte innehållet, den förstås bara instrumentellt, som ett medel varmed man effektivt kan påverka åhöraren – ­oavsett innehållets sanning. Att tala ‘retoriskt’ är i denna tradition detsamma som att tala osanningsenligt, att manipulera, att ‘förföra’, att missbruka talets makt – att begå övergrepp på åhöraren.

Denna kända retorikkritik är inte en teologiskt uppfinning. Sedan Platons dialog Gorgias har retorikkritiken såväl inom som utom teologin en lång tradition. Den, som har eller talar sanning, kan klara sig utan retorik. Och i predikohistorien har de ‘retoriska’ predikanterna ofta ett dåligt rykte. Logiken är klar: Den, som verkligen har något att säga, kan undvara retorik, när retoriken tar överhand är det ett tecken på teologiskt förfall, varför retoriska perioder i predikohistorien som t ex senantiken och upplysningstiden värderas mycket lågt.

Retorikens pånyttfödelse

Men med retoriken är det som med åkerjordens oönskade gröda: Man kan kultivera den med en grep – den vänder dock alltid tillbaka. För vad ont teologer – och filosofer – än har sagt om retoriken, återvänder den alltid, ja, den är – sett i historiskt perspektiv – en ärad disciplin, och har i århundraden varit alla teologers och prästers grundskola. T o m Martin Luther – som annars ofta tas till intäkt för en antiretorisk predikoförståelse – var en välutbildad retoriker och också i sitt predikoutövande inte bara en teo­logisk naturbegåvning, utan också en skolad retoriker. Man skulle kunna uttrycka sig på detta sätt, för att nu argumentera litet psykologiskt: Retoriken är innerst inne oumbärlig – men det är kanske just därför man inte vill kännas vid den och föraktar den.

När man idag inom teologin ser mer positivt på retoriken – både i teori och praktik – så har det många orsaker. En av dem är en djupare förståelse för retorikens väsen. Mycken retorikkritik – som tidigare nämnts – beror ju på en vulgär och ignorant misstolkning av retorikens väsen. Den gamla skillnaden mellan form och innehåll duger inte och därför är den rent instrumentella förståelsen av retoriken, som kommer till uttryck i mycken retorikkritik, för­felad. Retoriken har också med innehållet att göra, teo­loger talar om en hermeneutisk förståelse av retoriken, den är mer än bara teknik.

I och för sig är detta en elementär erfarenhet. Man hör ibland präster säga ungefär så här: Jamen, vi har ju sanningen, det goda budskapet, problemet är bara hur vi ska “få ut det till folk”. Var och en som har suttit och kämpat med en predikan – eller ett tal – vet att denna utsago är felaktig: Vi ‘har’ inte ett budskap som det bara är en fråga om teknik att förmedla, vi ‘har’ först ett budskap när vi också kan förmedla det. Detta att förstå och förmedla kan inte åtskiljas. Man har själv först ‘förstått’ det när man kan förmedla det. Därför är inventio den klassiska retoriska disciplinen, inte endast pronuntiatio, framförandet.

Annons

Muntlighet

Jag tror också att det är en helt praktisk och konkret or­sak till att teologin och särskilt präster värderar retoriken mycket mer positivt både praktiskt och teoretiskt. Man framhäver mycket oftare talets muntlighet. Det går inte längre att bara läsa upp ett tal eller en predikan. Det muntliga har en egen vikt i förhållande till det skriftliga.

Under reformationstiden fanns det inte något originalitetskrav. Man kunde gott ’knycka’ från postillor – men i gengäld skulle man kunna framföra predikotexten fritt. På en eller annan tidpunkt inträffade en förändring, kanske ett arv från romantiken: Nu skulle man inte kunna framföra predikotexten fritt, det var innehållet som skulle vara ori­ginellt. Predikan blev ett slags konst­verk – en ’Dichterlesung’. Det personliga ligger inte i framförandet utan i innehållet. Det är en predikotradition som har avlat många tankedigra och i nyare tid pseudopoetiska predikningar. Hela vikten ligger på innehållet, man faller för ett – romantiskt – originalitetstvång, men det hela blir uppläst såsom en skolflicka läser upp sin uppsats.

Idag är skriftligheten på retur, muntligheten står i centrum. Analyser av nybörjarpredikningar visar att felet ofta ligger i ett innehållsöverflöd och en brist på förmåga att hålla fast en tanke och konkretisera den. Det är ett typiskt nybörjarfel, en brist på muntlighet, att överfylla talet med innehåll och inte kunna hålla fast en tanke och fördjupa den.

En annan orsak till retorikens pånyttfödelse i homile­tiken är, att åhöraren har kommit i centrum, man ser ­predikan, inte längre som enbart under paradigmen: från text till predikan, utan som från predikan till åhöraren.

Auktoritet

När retoriken idag kommit in i värmen igen, har det ­också att göra med att frågan om auktoritet framställs på ett nytt sätt. Man kan inte tala utan auktoritet – endat på grund av att den är nödvändigt för att folk ska lyssna. Men var­ifrån får en talare – eller en präst – sin auktoritet? Den moderna synen – den visste t ex filosofen Søren Kirke­gaard mycket om – kännetecknas av en dramatisk nedbrytning av all yttre auktoritet. Ingenting är rätt bara för att det står i bibeln eller för att prästen säger det. Prästkappan förlänar inte prästen med en självklar auktoritet. Man ska tala övertygande, auktoriteten är också alltid knuten till personen.
När har man auktoritet? Jag ska ge ett enkelt svar, som dock är mycket svårt i praktiken: När man tror på vad man säger och det kan märkas på en. Det låter pietistiskt, men är icke desto mindre sant.

Att övertala och att övertyga

Den som har ordet, har makten, den som tar ordet, tar makten. Att vilja bestrida detta är svärmeri – i värsta fall den förljugenhet som består i att utöva makt utan att vilja kännas vid det. Just i kyrkliga miljöer finns det mycken förljugenhet, instängd maktanvändning under täckmantel av falsk ödmjukhet. När teologer ofta inte vill veta av retorik – även om de i själva verket praktiserar den – kan det vara för att de inte vill erkänna att det att ha ordet innebär maktutövning. Också när det talas om ‘herraväldesfri’ kommunikation, utövas det makt, för någon har större överblick, bättre argument, mer kun­skap och därmed mer makt.

Man har försökt att lösa detta maktproblem genom att skilja mellan det att övertala och det att övertyga. Teologer skiljer t ex gärna mellan sina förkunnelser och reklam eller propaganda och många predikanter känner sig långt upphöjda över dem som producerar ‘reklam’ eller ‘propaganda’ för en sak och som vill övertala andra till något. Jag tror inte på att denna skillnad håller: En god formulering, en bra bild, ett träffande uttryck både övertalar och övertygar. Dessa två begrepp kan inte åtskiljas, varken i reklamen eller i förkunnelsen.

Skillnaden går inte mellan förkunnelse eller reklam men mellan god och dålig reklam eller god och dålig förkunnelse. Det är bara dålig reklam som endast kan övertala utan att övertyga, och det är en trist och ovidkommande förkunnelse som inte också kan övertala. Den snipiga in­ställning som kyrkfolk har till allt som luktar reklam, träffande slogans, retorisk genomslagskraft, är i verkligheten en snipig inställning till ordets makt. I och för sig borde teologer veta bättre och ha en förnimmelse av att ord är makt. Bibeln är full av historier om ordets makt.

Dialog och förförelse

När jag säger att tal är makt och att det handlar om att inse det, så verkar det strida mot den moderna tendensen till att förstå predikan – och talet i allmänhet – som en form för samtal och dialog. Inte i bokstavlig bemärkelse, men implicit. De flesta moderna homiletiker framhäver vikten av det dialogiska talet, där åhöraren står i centrum. Endast i en sådan dialog kan man tala trovärdigt på modernitetens villkor.
Hur kan dialogen förenas med förställningen om talet som makt?

Jag vill här hänvisa till Søren Kierkegaard som med sina fiktiva – nämligen skrivna – och uppbyggliga tal just framhäver talet eller predikan som ‘samtalets konst’. Där det är åhöraren – eller också läsaren, som står i centrum och skall göra det egentliga arbetet, nämligen tillägna sig det sagda, som enligt Kirkegaard är alla samtals ‘hemlighet’. Det ser ut som om Kierkegaard med denna teori om det indirekta meddelandet vill bryta ned all auktoritet och förvandla den till en dialog med åhöraren i centrum. Gång på gång betonar Kierkegaard i för­orden till sina upp-byggliga tal att han vill få åhöraren att tala – dvs tala med sig själv.

Man måste möta, heter det med ett ofta citerat ord, människan där hon är, och här startar varje dialog med den djupa ödmjukheten att läraren (talaren) först själv måste lära. Detta citat blir ofta vulgariserat till något i den riktningen att man inte kan påverka andra, förändra dem och på det hela taget att man helst skall hålla med den man talar med. Inget kan vara mer felaktigt! För av sammanhanget framgår att Kierkegaard går ut ifrån att man ska flytta en människa till ett annat ställe, alltså i hög grad förändra och påverka henne. Det Kierkegaard talar om är inte avskaffandet av auktoritet och makt – men ett återupprättande av auktoritet på modernismens villkor. Att tala dialogiskt är en mer raffinerad makt- och auktoritetsutövning, inte ett avskaffande av makt och auktoritet i kommunikationsprocessen. Det är ju en litet infantil och primitiv föreställning att talets makt och auktoritet endast ska kunna förstås som en sergeant-auktoritet. I verkligheten är det snarare så att den som skriker, inte uppvisar auktoritet utan osäkerhet.

Det vackra och det goda

Det uppbyggliga är nämligen inte blott samtal. Det är också förförelse, vi blir ju ‘bedragna’ in i kristendomen, talet får oss till något vi egentligen inte vill. Även om det ser ut som om mottagaren gör hela arbetet så fjärrstyr avsändaren eller ‘talaren’ processen. Han behöver inte störa samtalets uppriktiga förtrolighet (dvs läsarens samtal med sig själv) med sin närvaro, han vet vad som sker. Man kan ju vid frånvaro vara mer närvarande än vid bokstavlig närvaro. Kierkegaard kan beskriva det uppbyggliga talet som en slags förförelsekonst:

Hin Enkelte, som jeg med Glæde kalder min ­Læser […] læser højt for sig selv, hvad jeg skriver i Stilhed, der med sin Stemme løser Skrift-tegnenes Fortryllelse, med sin Røst kalder frem, hvad de stumme Bogstaver vel ligesom have paa Munden, men ikke formaae at udsige uden Møje, stammende og afbrudt, i sin Stemning frelser de fangne Tanker, der længes efter Befrielse, den läsare, som ved at gjøre Mit til Sit gjør meer for mig end jeg gjør for ham.

Det är alltså läsaren som så att säga först förlöser texten men det är självklart att han blir förförd, förtrollad av denna text.

Att tala är också alltid att förföra. Jag vet visst att man kan vara etiskt betänksam, det luktar manipulation. Det är detta element som har framkallat teologers (och filosofers) kritik av retorik. Men jag vill hålla fast vid att varje bra tal och inte minst en bra predikan rymmer ett element av förförelse. Åhöraren förflyttas till ett ställe dit han (hon) inte vill, ser något han inte ville eller kunde se. Det är naivt att tro att man kan vara en god talare – utan att förföra folk.

Det är därför kanske inte slumpartat att utöver det ­retoriska spelar det estetiska en viktig roll i modern homiletik och predikokonst. Det är som bekant det vackra som förför, den goda historien, den träffande bilden. De ­bevisar ju strängt taget inte något ändå verkar de över­tygande på grund av det förföriska elementet i dem.        ❧


❧ Eberthardt Habsmeier är rektor på Folkekirkens
Pædagogiske Institut i Köpenhamn

Översatt av Madeleine Ström-Ahrnstedt.
.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 4, s 8-11.

Author profile

Lämna ett svar