Recension
Wayne A. Rebhorn: The Emperor of Men’s Minds. Literature and the Renaissance Discourse of Rhetoric. Ithaca, London, 1995.
Bibliografiskt
Forfatter: Nils Ekedahl är lektor i retorik vid Södertörns högskola.
Rhetorica Scandinavica 4 (1997), side 74-76.
Recensionen
Huruvida publiken också får möta Herkules som det talade ordets mästare förtäljer inte tidningen. Det får man emellertid göra i Wayne A. Rebhorns bok The Emperor of Men’s Minds. Literature and the Renaissance Discourse of Rhetoric, utgiven i serien Rhetoric & Society på Cornell University Press. I denna undersöker Rebhorn hur de lärde under renässansen – här ungefärligen perioden 1400-1650 – skapade en särskild diskurs kring retorikens väsen och funktion. Denna utvecklades inte enbart i periodens många handböcker i retorikens konst, utan i alla möjliga typer av texter. Lika viktiga som retorikhandböckerna själva är för Rebhorn är därför också genrer som politisk teori, dramatik, romankonst och emblematik.
I motsats till forskargiganter som Eugenio Garin, Paul Oskar Kristeller och Quentin Skinner, vilka förknippat retorikens uppsving under renässansen med det republikanska och ‘demokratiska’ samhällsidealet i 1400-talets norditalienska stadsstater, vill Rebhorn fästa uppmärksamheten på hur nära den retoriska diskursen anknöt till den framväxande fursteabsolutismen. Retoriken definierades i specifika politiska termer, menar han; inte först och främst som dialog och debatt, utan som instrument för makt och kontroll.
Synen på retoriken var dock ingalunda entydig, och i sin bok understryker Rebhorn också hur ambivalent den hela tiden framställdes. Liksom retoriken på en gång uppfattades som ett verktyg för makthavarna och som en subversiv kraft, skildrades den samtidigt som manligt aggressiv och kvinnligt förförisk, aristokratiskt civiliserad och folkligt grotesk. Särskilt i fiktionslitteraturen, hävdar Rebhorn, tematiserades dessa spänningar, och han hämtar exempel från författare som Erasmus, Shakespeare, Rabelais, Herbert, Molière m.fl.
Boken är indelad i fyra kapitel. I det första driver Rebhorn tesen om talaren som en parallell till furstestatens suveräne härskare i renässansens retoriska diskurs. Det är här vi möter Herkules, renässansens evige hjälte. I flera av tidens emblematiska verk ingick bilden av ‘den galliske Herkules’. Den byggde på en uppgift hos den antike författaren Lucianus att han i Marseille sett en avbildning av Herkules ledande en grupp människor via tunna kedjor av guld som löpte från hans mun till de andras öron. Bilden tolkades av humanisterna som en symbol för den stora människans förmåga att med det talade ordet styra och behärska andra.
Samma bild präglar enligt Rebhorn synen på talandet i renässansens retoriska diskurs överlag. Talaren skildrades som en civiliationshero, vilken genom sin vältalighet lagt grunden till samhället. Liksom så mycket annat hade denna myt antikt ursprung. Den främsta förebilden utgjorde Ciceros skildring av talaren i inledningen till De inventione, där det berättades hur talaren i historiens början hade genom kraften i sina ord bevekat de ursprungliga människornas vilda sinnen och fått dem att underordna sig gemensamma lagar och det allmänna bästa.
Redan hos Cicero framstod alltså talandet som ett sätt att utöva makt. Denna tendens förstärktes enligt Rebhorn ytterligare av humanisterna, en utveckling som han menar sammanhängde med de politiska skillnaderna mellan Ciceros Rom och renässansens furstestater. Hade Cicero framställt talaren som en bland flera jämlika medborgare i ett republikanskt samhälle, beskrevs han av humanistretorikerna i regel som en ensam härskare, vars åhörare var hans passiva underlydande. Av dem tänktes talaren inte uppträda i konkurrens med andra talare, utan ovanifrån rikta sig till sina åhörare inom ramen för ett hierarkiskt system, där relationen talare-åhörare föreställdes som en parallell till det politiska förhållandet mellan suveränen och undersåtarna. I linje härmed beskrevs det retoriska övertygandet i militära termer som talarens erövring och bemäktigande av åhörarnas tankar och känslor.
Men retoriken föreställdes inte bara som en härskarteknik. Den ansågs också vara, åtminstone potentiellt, subversiv och revolutionär, och i inledningen till det andra kapitlet kontrasterar Rebhorn Herkules mot den hellenistiske filosofen Hegesias av Cyrene. Denne radikale pessimist hade enligt berättelsen beskrivit livets intighet så målande att många av hans åhörare begått självmord, och han hade därför blivit landsförvisad av kung Ptolemaios som fruktade för sitt rikes undergång om filosofen fick fortsätta tala.
Renässansens känslighet för det latent subversiva och destruktiva i retoriken vill Rebhorn förbinda med den ambivalenta inställningen till affekternas roll i människans psyke. För att lyckas i sitt syfte måste talaren enligt de flesta av humanistretorikernas handböcker engagera åhörarnas känslor – det var via dem som han tänktes kunna påverka deras vilja och handlingar. Men känslorna föreställdes också som flyktiga och stadda i ständig förändring, de var lättpåverkade och kunde utnyttjas av den som ville skapa oro i samhället. Talaren tvingades därför till en svår balansgång mellan att å ena sidan väcka känslorna och å andra sidan dämpa dem och styra dem i rätt riktning.
Det var också denna känslornas oförutsägbarhet som renässansens retorikkritiker inriktade sig på enligt Rebhorn. Eftersom retoriken byggde på känslorna framställdes den som både moraliskt och politiskt farlig, och den anklagdes för att leda till religiös splittring och socialt kaos. De furstliga läsarna uppmanades därför att likt kung Ptolemaios kringgärda det offentliga talandet med restriktioner.
I det tredje kapitelt behandlas frågan om retorikens genus. Frågan kan tyckas överflödig – vi vet ju att retoriken var en så gott som uteslutande manlig domän under denna tid. Synen på talarens verksamhet var dock, som Rebhorn vill visa, allt annat än entydig. Retoriken förenade manliga drag med kvinnliga, och under det att inventio och elocutio kunde beskrivas med kvinnligt präglade metaforer som havandeskap, födande, sminkning och kurtis, åskådliggjordes andra delar av retorikens praxis – framför allt argumentationen – ofta med liknelser hämtade från en manligt militär sfär.
Detta ledde, menar författaren, till en grundläggande tvetydighet och instabilitet i den retoriska diskursens syn på talarens genus. Talarrollen hade i viss mening både manlig och kvinnlig identitet, och de män som intog den riskerade därför att uppfattas som feminiserade. Detta fick till följd, menar Rebhorn, att retoriken framstod som homosexuell till sin karaktär, eftersom feminina drag hos en man i renässansens kultur ansågs som tecken på homosexualitet.
För att försvara retoriken mot misstanken att vara sexuellt degenererande sökte humanisterna enligt Rebhorn förstärka de manliga dragen. De favoriserade den militära metaforiken och framställde talaren som en soldat som med ordet som vapen nedkämpade sina motståndare. Med en något vidlyftig exeges vill författaren hävda att den retoriska diskursen ibland också framställde, åtminstone implicit, talakten som en våldtäkt – med orden trängde talaren in i åhörarna och penetrerade deras inre. Trots dessa försök att göra retoriken uttalat manlig genomsyrades emellertid den retoriska diskursen även fortsättningsvis av kvinnligt färgade metaforer och behöll därigenom sin dubbla natur i genushänseende.
Jag tycker inte att Rebhorns resonemang i detta kapitel håller samma standard som i de föregående. Problematiken är väsentlig, och det är därför synd att han inte riktigt lyckas övertyga om att de texter han läser håller streck för hans tolkningar. Alltför ofta pressas de till gränsen för det rimliga, och i flera fall bygger de sexuella innebörder som Rebhorn läser in mer på hans egna associationer i stället för på vad humanistretorikerna faktiskt säger – så t.ex. när han bygger sin tolkning av talakten som en våldtäkt på det faktum att humanisterna använde det latinska ordet rapere för att beskriva hur den skicklige talaren rycker åhörarna med sig. Dessutom har jag svårt att frigöra mig från intrycket av anakronism i vissa av tolkningarna, en svårighet som blir brännande då Rebhorn säger sig vilja ge en bild av hur man faktiskt såg på retoriken under renässansen. Det är inte givet att det som vi uppfattar som sexuellt laddade uttryck också var det för den tidens människor.
I det fjärde, avslutande kapitlet återknyter Rebhorn till den politiska tematiken i de två första kapitlen, och pekar på hur gränsdragningen mellan en socialt och politiskt acceptabel respektive oacceptabel retorik åskådliggjordes som en skillnad mellan disciplinerad ordning och karnevalisk anarki. ‘God’ retorik liknades av humanisterna med en civiliserad och välproportionerad kropp hemmahörande i elitens salonger, medan ‘dålig’ uppfattades som vild och lågklassigt monstruös, kännetecknad av okontrollerad expansion och grotesk formupplösning. Den etiskt suspekte talaren skildrades som en clown eller ”trickster” – en skojare helt enkelt.
Med hänvisning både till Bachtins skildring av medeltidens – förment – folkliga skrattkultur och Peter Burkes teori om folkkulturens reformering under den tidigmoderna perioden framhåller Rebhorn hur inslagen av grotesk successivt marginaliserades i den retoriska diskursen. Medan Machiavelli, Erasmus och Rabelais fortfarande kunde uppskatta en lekfullt komisk och burlesk retorik, präglas Molières Tartuffe och den franske språkmannens Antoine Furetières Nouvelle allégorique ou Histoire des derniers troubles arrivez au royaume d’Eloquence av ett totalt fördömande av sådana språkliga gränsöverskridanden. Den klassicistiska retoriken skulle behärskas av ordning, balans och måttfullhet.
På goda grunder ser Rebhorn denna utveckling som en parallell till framväxten av 1600-talets absoluta furstestater. Samma ideal som formade dessa – hierarkisk ordning, disciplin och kontroll – skulle också prägla språket. Som han noterar, lyckades den retoriska diskursen, trots idoga försök, emellertid aldrig frigöra sig helt från sådana gränsöverskridande drag. Bakom den civiliserade fasaden lurade också i fortsättningen groteskens upplösning av alla hierarkier.
En hel del av Rebhorns iakttagelser har påpekats tidigare av andra forskare. Även om det finns åtskilliga bastanta verk om retorikens roll under renässansen, har, såvitt jag vet, ingen tidigare givit en översikt av detta slag, och det är en värdefull insats som författaren gjort. Trots att resonemangen ibland ter sig en smula krystade, vill jag lyfta fram bokens förtjänster. Särskilt tänker jag på Rebhorns starka betoning av retorikens beroende av sin kulturella kontext. Gång efter annan visar han hur det ganska självklara faktum att humanisterna tolkade den klassiska retoriken utifrån sina kulturella förutsättningar ledde till en förståelse av den som ofta avvek från eller t.o.m. stod i direkt motsättning till den ursprungliga innebörden.
Rebhorns påpekande av i hur hög grad humanisternas retoriska diskurs faktiskt skilde sig från de antika förebilder som de hyllade så ivrigt, borde, menar jag, påminna oss om nödvändigheten av att kontextualisera retoriken. Att den klassiska retoriken var en levande tradition innebar inte att dess begreppsapparat utgjorde en transhistorisk företeelse som opåverkad av skiftande kulturella förutsättningar förmedlades från generation till generation. Av The Emperor of Men’s Minds kan vi i stället lära oss hur den stod i ständig dialog med det omgivande samhället, påverkades av det och tog upp dess inneboende konflikter. Har retoriken hittills mest utnyttjats till att kasta ljus över olika slags kulturella artefakter och politiska fenomen, uppmuntrar Rebhorn oss att vända på perspektivet och i gengäld låta dessa belysa det retoriska tänkandet.
