Eric Bylander

Kanske en statsminister?

Mona Sahlins försvarstal

Försvarstal förekommer både inom och utom domstolarna, men tar sig olika uttryck. Ett känt exempel på ett utomprocessuellt försvarstal i Sverige är den socialdemokratiska partiledarkandidaten Mona Sahlins tal. Efter anklagelser om kontokortsfusk väcker hon stor uppmärksamhet när hon försvarar sig vid en presskonferens den 16 oktober 1995. Eric Bylander har studerat Sahlins retoriska tillvägagångssätt och analyserat det ur en juridisk infallsvinkel.

Om artikeln
Ingår i: Rhetorica Scandinavica 3, 1997.
Artikel s 64-69

3742 201.18 KB 12 downloads

...

Download

Om skribenten

Eric Bylander är juridikstuderande vid Uppsala Universitet och har studerat retorik där och vid Stockholms Universitet. Han är för närvarande utbytesstudent vid University of Minnesota Law School, Minneapolis, USA. Föreliggande artikel bygger på hans retorikuppsats “Envar sin egen advokat – En retorisk studie av de utomprocessuella försvarstalen i de så kallade Sahlin- och Marjasin-affärerna” framlagd vid Avdelningen för retorik, Litteraturvetenskapliga Institutionen, Uppsala Universitet, vintern 1997.

Fulltext:

Sveriges statsminister Ingvar Carlsson offentliggjorde den 18 augusti 1995 sin avsikt att avgå som partiordförande och statsminister vid socialdemokraternas partikongress i mars 1996. Mona Sahlin, vice statsminister i Carlssons regering, fanns tidigt bland dem som antogs kunna efterträda honom och efter en tids intensiva spekulationer i media presen-terade hon officiellt sin kandidatur den 19 september.1
För socialdemokratin var det en närmast unik situation att efterträdaren inte var själv­skriven då partiledaren aviserade sin avgång och medierna ville nu uppmåla en spännande kandidatstrid. Övriga påtänkta deklarerade dock, en efter en, att de inte avsåg att kandidera, så när den siste tackade nej den 5 oktober tycktes saken klar. Mona Sahlin skulle som den yngsta någonsin (född 1957) och som första kvinna komma att väljas till ny parti­ordförande för socialdemokraterna och bli Sveriges statsminister. Hennes kandidatur var emellertid långtifrån oomstridd.
Med början i ett TV-nyhetsprogram den 26 september hade Sahlins privatekonomi kommit att uppmärksammas och då särskilt det faktum att ett antal parkeringsböter hade gått till kronofogdemyndigheten. Den 7 oktober presenterade tidningen Expressen en ny vinkling på temat då den skrev att Sahlin hade utnyttjat regeringens kreditkort för privata kontantuttag och inköp och därtill betalat för sent. Artikeln följdes upp av Expressen, men andra medier visade saken litet intresse. Den 11 oktober sades inte heller något i Expressen och här kunde medieuppmärksamheten ha slutat – om inte tidningen hade fått fram nya uppgifter.
“Extra: Mona Sahlin ljög – Expressen av­slöjar nya kortaffärer” stod att läsa över hela tidningens löpsedel den 12 oktober. Plötsligt var alla massmedier intresserade av saken och den kopplades genast till den kritik som riktades mot Sahlin på ett politiskt plan. Sahlin-affären var född – ett retoriskt intressant begrepp, genom dess starka flerdimensionella associationer till andra, för namngivarna vanhedrande händelser.
Det som nu hade kommit fram och som skapade massmediernas enorma intresse var att Sahlins förfaranden kunde vara brottsliga och snart hade också ett flertal polis-anmälningar inkommit. Åtalspunkter som nämndes var bedrägeri, förskingring, trolöshet mot huvudman och olovligt förfogande.
Mediabevakningen tilltog i styrka under de följande dagarna och gjorde Sahlin allt mer pressad i takt med att kopplingen till parti­ledarfrågan betonades starkare.2 Under det hårdnande mediatrycket tog det endast några få dagar innan Sahlin beslöt sig för att gå ut offentligt och bemöta anklagelserna.
Talet som inledde den presskonferens Sahlin kom att hålla den 16 oktober blev ett av Sveriges mest uppmärksammade offentliga tal i modern tid. Som utomprocessuellt försvarstal visade det sig dessutom mycket effektivt och det har därför sitt givna intresse att studera talet närmare för att försöka besvara frågan vad som gjorde talet lyckat. Denna analys ger också anledning att se närmare på utomprocessuella försvarstal som retorisk delgenre.

Presskonferensen
Sittande ensam på ett podium i regeringskansliet Rosenbad i Stockholm mötte Sahlin ett stort uppbåd av journalister och TV-kame­ror. I maktens själva centrum satt den som kunde bli Sveriges statsminister, ensam inför svenska folket för att bemöta anklagelser om oegentligheter som kunde vara brottsliga. Mycket av den journalistiska favoritfiguren, paradoxen, så tacksam att utnyttja i chockerande syften,3 kunde fångas i detta scenario. De starka känslor som framkallades gjorde att det låg nära till hands att tro att hela tillställ­ningen var välregisserad och noga uttänkt i detalj. Sahlin själv uppger att konferensen planerades in någon dag i förväg och att hon på egen hand skrev sitt manuskript några timmar innan hon höll sitt tal.4
Mona Sahlin framförde tidigt i sitt tal vad som måste anses vara hennes tes, det slagkraftiga påståendet att:
…jag må vara slarvig med mitt liv, men jag är baske mig inte slarvig med vare sig politiken eller med mina ungars liv. Och jag är baske mig ingen ohederlig person och jag är ingen fifflare.”
Att en passus, där privatekonomins relevans för lämpligheten av att bli statsminister ifrågasattes mer direkt, ströks i manuskriptet tyder på en stark känsla för decorum, det passande.5 Föreställningen om detta samband utgjorde ju mediastormens kärna, som antagligen endast stegvis kunde brytas ned. Före­ställningen i sig byggde på en media-retoriskt underblåst synekdoke, den trop som innebär att delen får representera helheten.6

Disposition
Sahlins tal följde en tydlig disposition, presenterad redan i talets inledning, tätt följd av hennes tes och väl ägnad att göra åhörarna uppmärksamma. Sakframställning och argumentation var invävda i varandra, men så var också mycket av bakgrundsinformationen redan välkänd för åhörarna, som nu aldrig behövde bli otåliga eller uttråkade.
Ett viktigt parti om privatekonomin bildade en bakgrund som gjorde att Sahlin kunde välkomna åklagarens bedömning, eftersom hennes tes då hade fått starkt stöd. Intrycket av den följande beskrivningen av politikerlivet, som i sig skapade medkänsla, förstärktes också av denna bakgrund. Därpå följde en indignationsskapande beskrivning av den närmast omänskliga mediabevakningen av en politiker man nu kunde betrakta som både oskyldig och sympatisk. Talet avslutades formfulländat med en kort sammanfattning av de viktigaste punkterna och en sista känslomättad del.

Privatekonomin
Den första och viktigaste argumentations­delen i Sahlins tal inleddes med ett mönster av erkännanden, följda av uttunning av deras betydelse. Erkännandena gällde Sahlins uppgift om att hon “av egna orsaker [kom] ordentligt efter med sin ekonomi på 80-talet”, att hon “förbisett en TV-avgift en gång” och att hon “[e]tt antal gånger sedan 1990… använt det EuroCard-kort som statsråd har”.
Betoningen av att egna orsaker låg bakom den trassliga ekonomin utgjorde ett svar på spekulationer om att orsaken skulle vara makens spelskulder eller något slags utpress­ning. Den trassliga privatekonomin berodde enligt Sahlin på att hon “gick på kontokorten”. Skulden för den dåliga ekonomin fördes här över på någon annan enligt statuslärans remotio criminis,7 i detta fall ett tacksamt objekt som de ansiktslösa kontokortsbolagen.
En invändning att förklaringen var mindre trovärdig faller bort genom att den skapade sympati. Sahlin var ju därtill, som hon sade “dessvärre inte…ensam”, utan många med henne hade lurats att dra på sig för stora skulder. Hon ansåg därtill att hon själv borde reda ut situationen – en moralisk hållning hon sade sig tillämpa även i politiken. En positiv koppling mellan privatpersonen och politikern kunde alltså göras, medan en negativ koppling på flera ställen tillbakavisades. Det var inte det logiska resonemanget, logos, som här skulle övertyga åhörarna, utan de framkallade känslorna av sympati för Sahlins person, hennes ethos.
När det gällde två omskrivna privata kontokort menade Sahlin att ingen hade brytt sig om att beskyllningarna i denna del var oriktiga. Med detta förnekande enligt status coniecturae förberedde hon åhörarna inför redovisningen av den mer uppmärksammade användningen av regeringens kontokort.
Uppgiften om en sen TV-avgift var enligt Sahlin gammal, men hade omskrivits som “nya avslöjanden”. Erkännandet föll närmast under deprecatio, avbön, men kunde därtill visa på mediernas oproportionerliga sensa­tionslystnad och bar starka drag av mot-beskyllning, relatio criminis. Att försvara sig genom att anfalla journalisterna var också något av ett tema i Sahlins tal. Till anfallslinjen fogades påståendet att hennes skatteskuld hade uppkommit genom skattemyndighetens felaktiga uppgifter. “Till skillnad från er så kollar jag detta”, sade hon maliciöst och citerade ett eget bevingat uttryck: “Det skall vara häftigt att betala skatt”. Att skatteskulden uppkommit erkändes alltså i och för sig, men omdefinierades enligt status finitionis från eget till skattemyndighetens och så journa-listernas slarv, som alltså förtog all skuld från Sahlin och därmed också bar drag av remotio criminis.
När så den känslan kunde ha insmugit sig att Sahlin var oskyldigt utsatt för en grundlös mediakampanj var det dags att beröra den viktigaste anklagelsen, bruket av statens kontokort privat. Här förnekade inte Sahlin att sådan användning hade förekommit, men hon invände mot beskrivningarna av förfarandet som “uppenbart fel eller förbjudet”. Bland de former av oenighet som formar status finitionis finns motstridiga regler, och detta är den status frågan om kortreglerna hade i Sahlins tal. Sahlin talade inte starkt för den tolkning hon själv förordade, utan nöjde sig med att konstatera motsägelsen, vilket i sig var till­räckligt för att ta udden av beskyllningen om att reglerna skulle vara mycket tydliga. Mot bakgrund av de tidigare erkännandena skapades också känslan av att även detta kunde handla om journalistiskt slarv eller sensationslystnad.
Härefter kommenterade Sahlin några fakturor, innefattande så uppenbart privata utgifter som “blöjor och två Toblerone”. Hon underströk därtill att allt material hade varit offentligt, vilket visade att hon inte hade försökt att dölja något.
Ett “nytt avslöjande” som kunde visa på såväl mediarapporteringens bristande proportioner som journalistiskt slarv och Sahlins ärlighet avslutade sedan taldelen om privatekonomin. Ett obetalat taxi­kvitto på 170 kronor från en sjukresa hade förbigått journalisterna, men föranlett Sahlin att “prudentlig som jag är” ange på fakturan att det var en privat utgift som hon nu också hade betalat. Här upprepade Sahlin en del av sin tes: “jag är icke ohederlig och jag är ingen fifflare”, vilket skulle anses bevisat med den förda argumentationen. Känslomässigt var så också otvivelaktigt fallet. Sahlin kunde mot den bakgrunden välkomna åklagarens bedömning och hoppas på en förundersökning (som skulle ge henne rätt).

Politikerlivet
Genom den följande, detaljrika beskrivningen av det påfrestande politikerlivet, som hon likväl sade sig älska, framkallade Sahlin genom evidentia åhörarnas förbarmande och välvilja – må vara att hon sade att hon inte berättade detta “för att någon skall tycka synd om mig”. Till detta kom åtskilliga exempel på deprecatio, medgivande med hänvisning till egna förtjänster, som att hon hade ställt upp på politiken, barnen och journalisterna. Underförstått var journalistkåren otacksam som hade givit sig på den tillmötesgående Sahlin.
Denna del av talet avslutades mycket känslosamt: “Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna. Finns dom? Vill vi ha sådana […] demokrati förutsätter inte bara aktiva medborgare, utan också att det finns någon […] som vill stå upp för att vara politiker”, sade Sahlin med gråten i halsen. Här lyftes starka känslor, pathos, fram, inte endast inför Sahlins egen roll, utan inför politikerrollen i stort. Det är ett välkänt grepp, allrahelst bland försvarare, att på detta sätt göra begränsade frågor, questio finita, till obegränsade frågor, questio infinita, som är av större allmänt intresse och drar blicken från den anklagade.8

Mediahanteringen
Mot talets slut antydde Sahlin ånyo att anklagelserna mot henne var falska, då hon hävdade att journalisterna hade “struntat i att gräva tillräckligt djupt”. Påståendet var motsägelsefullt då hon sedan ansåg sig ha blivit alltför närgånget granskad. Återigen var det känslorna som kom i första rummet, inte de förnuftsmässiga resonemangen.9
Sahlin framkallade sedan starka känslor av indignation genom sin redogörelse för hur journalisterna hade behandlat henne och hennes närstående – upprördheten tog sig uttryck i målande exempel, avslutade med återupprepade uttryck på temat “ursäkta mig, men vad har det med min roll som politiker att göra?” Här kunde Sahlin ta upp granskningsformens bristande relevans för hennes kandidatur som hon tidigare i talet lät bli när det gällde hennes egen ekonomi. Hon kunde dessutom spela på journalisternas rykte och den slagkraftiga bild “mediadrevet” utgör, ett uttryck som låg implicit i en fråga som “…vad har ni i medierna ägnat er åt de här dagarna?” och de svar hon sade att de borde ge, men som hon själv gav (ett slags paralepsis).

Framförande och språk
Vad gällde framförandet, actio, tilldrog sig Sahlins klädselval särskild uppmärksamhet, då vissa bedömare i Sahlins vita blus såg ett ut­stu­derat val av kläder, till understrykande av hennes oskuld. Även om valet vore oöverlagt, som Sahlin menar att det var,10 saknar det knap­past intresse. Risken för att verka utstude­rad borde i sig, paradoxalt nog, medvetet ha vägts in.
En viktig del av Mona Sahlins profil som politiker har varit en säregen stil, utstrålning och språk kännetecknade av rättfram vardaglighet och begriplighet.11 Denna profil igenkändes också i hennes försvarstal, även om språket präglades av att talet i stora delar var förberett och uppläst. Ett genomgående ut­slag av detta var blandningen av formell och informell stil. Negationen “icke” blandades sålunda friskt med en folklig ton i ord som “ge sjutton” och “baske mig”.
Sahlin artikulerade väl och tittade med täta mellanrum på sin publik. Det var därför lätt att uppfatta vad hon sade och ögonkontakten skapade en närhet till åhörarna. Röstläget var varierat och ändrades främst till markering av upplästa citat. Takten gick ned då hon beskrev sina umbäranden – att talet gav uttryck för äkta känslor var knappast att ta miste på. Sahlins stämma var fast, men bröts som sagt av ett parti där rösten var påtagligt tårfylld.
Kroppsspråket var återhållsamt till följd av placeringen, men på flera ställen underströk Sahlin på ett förtydligande sätt sina talade ord med olika gester. Ansiktsuttrycket var leende före talet, men markerade allvaret med en sammanbiten min under detsamma.

Efter presskonferensen
Sahlin ansågs ha stärkt sin position genom presskonferensen, men vissa bedömare ansåg att försvaret var retoriskt-tekniskt alltför utstuderat för att vara trovärdigt eller att det inte var tillräckligt klargörande.
Det enda Sahlin sagt om sin kandidatur var att hon behövde “time out en stund”, varmed avsågs att hon inte i nuläget var att betrakta som kandidat. Två dagar efter presskonferensen beslöt riks­åklagaren (RÅ) att en förundersökning skulle inledas rörande Sahlins kortanvändning.
I november meddelade Sahlin att hon skulle avgå från sin statsrådspost och att hon inte skulle ställa upp som partiledarkandidat i mars 1996. Hon återgick till sin riksdagsplats, men lämnade även denna strax efter partikongressen (vid vilken Göran Persson valdes till partiledare). Dessförinnan, den 10 januari, kom riksåklagarens beslut att inte väcka åtal, ett beslut som visade att anklagelserna mot Sahlin var grundlösa.

Syfte och resultat
De två främsta syften Sahlin kan tänkas ha haft med sin presskonferens var att återupprätta sin heder och att rädda sin kandidatur – syften som ju onekligen hör intimt samman. Sahlin gav inte klart uttryck för sin avsikt, men hennes tal utgjorde i alla händelser ett bemötande av ett antal anklagelser. “Det här är inget försvarstal” sade hon förvisso, men som man lätt kan konstatera var det just ett försvarstal hon höll. Kommentaren kunde emellertid mildra åhörarnas kritiska inställ­ning genom att få Sahlin att framstå som en enkel förmedlare av rena fakta, oanfrätta av personlig vinningslystnad.12
Om Sahlins främsta mål med talet skulle ha varit att övertyga om att hon borde bli parti­ledare hade det antagligen sett något annorlunda ut och då legat närmare formerna för genus deliberativum än genus judiciale. Skulle Sahlins beslut att avstå från sin kandida­tur verk­ligen ha fattats före presskonferensen kan man å andra sidan anta att hon skulle ha kommit med ett mer entydigt uttalande i denna riktning. Nu avvaktade hon troligen sina egna och andras reaktioner på presskonferensen för att se hur långt dess effekter kunde bära.
Det finns dock anledning att tro Sahlin när hon i efterhand hävdar att försvaret av den personliga hedern kom i första rummet, framför frågan om hennes politiska framtid.13 Det är därför främst den förra frågan som skall beaktas i bedömningen av den retoriska effektiviteten. Talet, stött av det senare RÅ-beslutet att inte väcka åtal, medförde av allt att döma att Sahlins heder räddades i mycket hög utsträckning.
Sett mot denna bakgrund var hennes tal retoriskt mycket effektivt. Som hon själv säger tog många som var emot hennes kandidatur chansen när händelserna utveck­lades som de gjorde, vilket kan ha bidragit till Sahlin-affärens stora genomslagskraft. Kanske kunde inget försvarstal ha räddat Sahlins kandidatur i den givna situationen, men hennes framtida anseende kunde däremot påverkas kraftigt. Möjligtvis hade ett annat agerande i affärens absoluta inledning kunnat förändra situationen, genom total öppenhet och insikt om vidden av frågans betydelse och medier­nas intresse.14

Utomprocessuellt försvar
Anklagande eller försvarande språkhandlingar är att hänföra till retorikens genus judiciale och många processuella termer och tillvägagångssätt kan, som visats ovan, appliceras även på utomprocessuella företeelser. Försvarstal utom rätta har emellertid ett flertal beaktansvärda särdrag som gör det befogat att behandla dem som en egen delgenre med sina egna förutsättningar för att övertyga.
Frågan som skall behandlas utomproces­suellt kan sålunda vara av helt annat slag än inför rätta. Dels kan frågan lika gärna vara av hederskaraktär som ett brott i juridisk mening, dels intar sanningen en annan posi­tion. Medan man i domstolarna kalkylerar med sannolikhet är det vad som uppfattas som sanningen som står i centrum utom rätta. Synen på denna sanning som en odelbar enhet är kännetecknande.15 Inomprocessuellt är det t ex möjligt att med första- och andrahandsyrkanden i tur och ordning uppresa
o­lika invändningar mot ett och samma på­stående. Utomprocessuellt kan ett sådant tillvägagångssätt däremot tänkas ge ett alltför starkt intryck av oärlighet och tyda på en relativ syn på den sanning som där skall fram.
Vidare för man vanligen sin egen talan utom rätta och kan därmed vara mer personlig, samtidigt som man måste vara mindre juridisk-teknisk. När det gäller känsloargumentens roll för att övertyga föreligger en stor skill­nad. Exempelvis förekommer avbön, concessio, då man medger och ber om förbarmande knappast i en reguljär rättegång, men där­emot utomprocessuellt, eller som det uttrycks i Ad Herennium: “i senaten, eller inför en fältherre eller i ett utskottsförhör.”16
Att vara kortfattad och tala i känslomättade eller fyndiga bilder är särskilt viktigt i ett utomprocessuellt försvarstal. Bildens makt över tanken är av central betydelse i den medieskapade verklighet som utgör de utomprocessuella försvarstalens forum.17 Allmän-hetens föreställning om skuld eller oskuld är dessutom starkare än rättssystemets fakta.
Valet av frågor som skall bli föremål för medieprocess, proportionerna mellan åklagar­sidan och försvaret och urvalet och värdering­en av det som sägs ligger framför allt i händ­erna på media. Den åsikten har framförts att medierna p g a denna starka ställning själva utgör domarna och i någon mening är väl detta korrekt.18 Å andra sidan är det i förlängning­en oftast allmänheten som skall övertygas om en misstänkt offentlig persons skuld eller oskuld. Kraven på tydlighet och på känsla för det passande för att nå fram med sitt budskap gör retoriken till ett viktigt redskap i en sådan situation.
Utomprocessuellt kan man på annat sätt välja forum för sitt framförande. Sahlin hade genom sin ställning tillgång till vad som kan kallas maktens emblematik, innefattande en presskonferens direkt från Rosenbad. Att hon valde denna form underströk effektivt att beskyllningarna mot henne var att se som ett led i ett politiskt spel.

Slutsatser
Sahlins försvarstal var lyckat genom att vara väl anpassat till de utomprocessuella försvarstalens speciella krav. Argumentationen vilade sålunda på pathos och ethos i långt högre utsträckning än logos och bilden av den oskyldiga Mona Sahlin tecknades på ett kraftfullt sätt, som en tydlig motbild till den media­skapade bilden av fifflaren Sahlin. Till detta bidrog Sahlins klara och tydliga språk, hennes säkra och bestämda agerande och att talet var kortfattat och översiktligt. Mindre bra var möjligtvis omedvetenheten om risken att verka alltför utstuderad samt otydligheten på vissa punkter, främst vad gällde beskedet i den brännande partiledarfrågan.
Vad gäller den uppmärksammade frågan om Sahlins ärlighet, eventuella genomtänkta regi och beskyllningarna för att vara alltför utstuderad kan man konstatera att retorisk skicklighet inte behöver utesluta ärlighet och äkthet.19 Att ge intryck av förkonstling visar dock på bristande känsla för det passande och därmed brister i den retoriska förmågan – bris­ter som inte här förtog intrycket av ett lyckat försvarstal.
Hade Sahlin valt att ställa upp som parti­ledarkandidat i mars hade hon kanske rentav klarat av att bli vald. Idag är hon åter välkommen i regeringen och med en unik ställning har hon suttit kvar i socialdemokraternas verkställande utskott. Med en sämre retorisk förmåga att försvara sig utomprocessuellt hade Mona Sahlin däremot kunnat vara dömd i allmänhetens ögon, obeaktat åklagarens beslut att inte väcka åtal.

Litteratur

En utskrift av Sahlins tal återfinns som bilaga i hennes egen bok. Återgivna citat i denna artikel är dock hämtade från författarens egenhändiga, originaltrognare utskrift.

(Ad Herennium, 1994) Romersk retorik – Till Herennius, SIFU, Borås
Johannesson, Kurt (1990): Retorik eller konsten att övertyga, Norstedts, Stockholm
Johannesson, Kurt (1994): “Juridik och retorik”, i Retorik & Rätt, Iustus Förlag, Uppsala
Klein, Ernst/ Nilson, Ulf (1997): Om pressen kommer, Handbok för makthavare och maktlösa, Bonnier Alba, Stockholm
Lausberg, Heinrich (1990): Handbuch der literarischen Rhetorik, Eine Grundlegung der Literaturwissenschaft, 3. Auflage, Franz Steiner Verlag, Stuttgart
Persson, Mikael (1992): Retorik för jurister, SIFU, Borås
Quintilianus (1976-80, 1920-22), Marcus Fabius: Institutionis Oratoriae (The Institutio Oratoria) I-IV, Loeb Library, London/Oxford
Sahlin, Mona (1996): Med mina ord, Rabén Prisma, Stockholm
Åsard, Erik (1996): “Plåga mig!”, Ordfront Magasin, nr 1,side56-58.

Noter

1    Om händelseförloppet se Sahlin (1996), passim och Klein/ Nilsson (1997), side 11ff. Sahlins egen bok skall naturligtvis läsas som en partsinlaga.
2    Om affären som del i ett politiskt spel se Klein/ Nilsson (1997), side 12 f och Sahlin (1996), bl a side 220 f.
3    Lausberg (1990), § 64:3, side 58.
4    Sahlin (1996), side 286 respektive 292 och 301.
5    Strykningen framgår av manuskriptet som det återges på bild, Sahlin (1996), side 295.
6    Sahlin (1996), side 292, jfr Johannesson (1990), side 132 f.
7    Om statusläran se bl a Quintilianus (1976-80, 1920-22) 3:6, side 406-63 samt Johannesson (1990), side 35ff, Persson side 64f och Lausberg (1990) med respektive hänvisningar.
8    Johannesson (1990) och Quintilianus (1976-80, 1920-22) 3:5:5,side 398f.
9    Åsard (1996), side 58
10    Sahlin (1996), side 301 och 306f respektive side 292.
11    Åsard (1996), side 58, jfr Sahlin (1996), side 234.
12    Jfr Johannesson (1990), side 31-33.
13    Sahlin (1996), side 301
14    Sahlin (1996), side 261 och Klein/ Nilsson (1997), side 17ff.
15    Se tex Klein/ Nilsson (1997), side 21
16    Ad Herennium (1994) 1:24:(1), side 30; se även 2:26, side 52.
17    Klein/ Nilsson (1997), passim
18    Åsard (1996), side 56 f
19    Johannesson (1990), side 154 samt Johannesson (1994), side 37f med hänvisning. Om jämförelser mellan Sahlin och Nixon se Klein/ Nilsson (1997), side 24 f och Sahlin (1996), side 301.