Mördarkrabbor och polisstater

Retorik i populärvetenskapen. Vad är det som gör populärvetenskap just … populär? ­Therese Söderlund ser med exempel ur Illustrerad Vetenskap närmare på vanliga stilfigurer i ­populärvetenskapen och diskuterar också vilken betydelse stilfigurer har för texten.

Mördar­krabbor och polisstater

Therese Söderlund

Populärvetenskapen syftar till att vara lättillgänglig för folket, populus. Svårförståeliga fysikaliska förhållanden och abstrakta naturvetenskapliga teorier ska med enkla ord förklaras så att en lekman lätt kan följa med i texten. Traditionellt förknippas vetenskaplig text med opersonliga, vänstertunga och komplicerade meningar där man måste koncentrera sig till det yttersta för att hänga med. Den populärvetenskapliga texten ska däremot lättsamt appellera till alla våra sinnen genom att ge en fantasirik och färgstark bild av vår värld.

Vad är det som gör populärvetenskapen just så populär som den är? Vad måste en populärvetenskaplig journalist tänka på när hon skriver sin artikel? Ett svar som känns ganska givet för en retoriker är att den populärvetenskaplige författaren bland annat måste vara väl förtrogen med vilka olika stilfigurer som finns och hur dessa används. Stilfigurer fungerar som en krydda i talad eller skriven text, och får läsaren/lyssnaren att minnas och associera orden på ett helt annat sätt än om dessa figurer skulle saknas. Själva innehållet i texten kan också lyftas fram och presenteras på många olika sätt beroende på vilka stilfigurer författaren/­talaren väljer att använda sig av. En populärvetenskaplig författare som behärskar sina stilfigurer kan därför välja hur denne ska presentera innehållet och behärskar således förmågan att leverera vetenskap i en inbjudande förpackning.

Metaforer och liknelser

Hur ser vår sinnebild av en atom ut, en atom som är så liten att vi inte ens kan se den? Ernest Rutherford lanserade sin upptäckt som ett solsystem i miniatyr, en metafor som genast gör att vi får en inre bild av atomens konstruktion. William Harvey beskrev hjärtat som en pump och den moderna kognitionsvetenskapen talar om hjärnan som en dator. Dessa vetenskapliga metaforer har tacksamt tagits emot av populärvetenskapen där metaforerna dragits till sin spets och blivit det faktiska förhållandet för hur gemene man tänker att en atom eller vår hjärna fungerar. Hittar man rätt metafor har man chansen att direkt nå fram till läsaren och göra det svårgreppbara enkelt.

Illustrerad Vetenskap är nordens största populärvetenskapliga tidskrift och använder sig flitigt av allehanda olika metaforer. I varje nummer kan läsaren dyka ner i områden som t.ex. fysik, kemi, biologi, psykologi, astronomi eller arkeologi och informeras om nya rön, projekt eller rådande förhållanden inom det aktuella området. I nummer 10/2003 är en artikel om insekter en av de största nyheterna just den månaden. Artikeln har titeln Myror, bin och steklar lever i en polisstat och behandlar insekternas samhällsordning. Hela artikeln grundas i princip på att dessa insekter lever ett liv i en polisstat där drottningen slår tillbaka mot myterister med ren terror. Polisstatsmetaforen hålls hela tiden levande texten igenom och många ordval och fraser kan länkas till denna metafor. En artikel ur nr 8/2004 spelar på samma tema med titeln Myran som vinner alla sina slag där myran framställs som ett krigiskt rovdjur som ingår i övermäktiga marscherande arméer. Att sätta dessa insekter i mänskliga sammanhang och förhållanden syftar till att lätt ge läsaren en inblick i insekternas värld. Populärvetenskapens (och även vetenskapens) förkärlek till att beskriva djurens liv som en strid får en enkel förklaring som beaktar Darwins betydelse för zoologin. Darwin betonade djurens brutala kamp för att överleva och i hans kölvatten blommade användandet av allehanda krigs- och kamprelaterade metaforer upp. Andra exempel på mänskliga metaforer och liknelser i andra artiklar är djur som beskrivs som riddare i rustning eller elektroner på flykt som lever i en hektisk värld.

Annons

Metaforen har sin klara och tydliga plats inom såväl vetenskapen som populärvetenskapen. William Hilton Leather­dale gjorde 1974 en studie som fick titeln The role of analogy, model and metaphor in science, och hyllmeter efter hyllmeter har sedan dess fyllts med studiet av metaforens betydelse för vetenskapliga teorier och metoder. Man måste emellertid komma ihåg att retorikens verktygslåda innehåller så mycket mer än de uppenbara metaforerna och liknelserna, något som en god talare/skribent är väl medveten om. Stilfigurer hjälper både textens skapare och lyssnare/läsare att få ett ordentligt grepp om ämnet och ökar textens underhållningsvärde och också dess överskådlighet. Många av retorikens stilfigurer kan återfinnas i populärvetenskapen som syftar till att både underhålla och utbilda.

Antites

Jeanne Fahnestock skriver i sin bok Rhetorical Figures in Science om stilfigurer utöver metaforen som haft och har stor betydelse för naturvetenskapen. En av dessa stilfigurer är antitesen som sätter kontrasterande ord eller uttryck i fokus. Fahnestock talar om manligt/kvinnligt som ett vanligt motsatspar inom vetenskapen. Också populärvetenskapen spelar gärna på denna könsberoende uppdelning av människor och djur. I polisstatsartikeln kan vi läsa att ”…alla [stekel]-hannar är haploida, det vill säga kommer från obefruktade ägg och därmed bara har en enkel uppsättning kromosomer medan honorna kommer från befruktade ägg och … har två uppsättningar kromosomer.” Här lyfts skillnaden mellan hannar och honor fram med hjälp av tre antiteser, hannar – honor, obefruktade ägg – befruktade ägg och enkel uppsättning kromosomer – två uppsättningar kromosomer. Antitesen ställer två (eller fler) motsatta termer i liknande positioner genom att använda sig av parallellism där syntaxen i meningarna där termerna ingår är identisk förutom de kontrasterande termerna. På så sätt fungerar syntaxen som en bakgrund mot vilken antitesen (de motsatta termerna) starkt avviker från.

Antitesen är mycket vanlig inom populärvetenskapen. I en artikel om tidens påverkan på omgivningen kan man läsa att entropi i en fysikalisk kontext innebär att system med tiden går från ordning till kaos. Prepositionerna från och till fungerar som en ordnande syntax där motsatsorden ordning och kaos lätt kan kontrasteras mot varandra. En annan vanlig antites är olika uttryck med liv och död som motsatsord. Ett exempel är en artikel om olika djurarters livscykler som rubriceras med Lev hårt – dö ung. Återigen kan vi koppla fokuseringen på överlevnad och död till Darwins forskning.

Vad är det som gör att populärvetenskapen håller anti­tesen för så gångbar? En förklaring skulle kunna vara att en artikel som tar upp två stora motsatsbegrepp (liv/död eller ordning/kaos) uppfattas som dramatisk och ger löften om stor underhållning. En annan orsak till antitesens popularitet kan vara att motsatspar är lätt definierbara och gör det enkelt för läsaren att kategorisera och ordna informationen i texten. Illustrerad Vetenskap som till största delen behandlar naturvetenskapliga områden föredrar i mångt och mycket att hålla texten på en klar och tydlig nivå, precis som den naturvetenskapliga forskningen. En uppdelning i motsatspar visar på värden som bara kan tolkas på ett sätt där världen är antingen i ordning eller i kaos, där djuret antingen är en hona eller en hane. Vetenskaplig kategorisering förenklar.

Incrementum

Populärvetenskapens grepp att dramatisera vetenskapliga resonemang kan jämföras med TVs dramaserier som för att fånga sin publik överdriver, bygger på och förstärker olika händelser i människors liv. Retoriken sätter incrementum (betydelseökning) som ett samlingsnamn på olika sätt att förstärka den aktuella tankegången. Ett sådant exempel hittar vi i Illustrerad Vetenskap 13/2004 där man skriver om en krabba som förlänas följande två rubriker på förstasidan: Rysk jättekrabba är på väg ned längs Norges kust (underrubrik) och Monster från öst invaderar Europa (huvudrubrik). En retorisk analys av denna presentation av skaldjuret avslöjar vilka olika stilfigurer som författaren använt sig av. Att kalla ­djuret för en jättekrabba och ett monster gör den (relativt) lilla krabban till något oproportionerligt stort (incrementum). I vidare samstämmighet med stilfiguren så överdrivs betydelsen av krabbans förekomst i Norge genom att använda det aggressiva rörelseverbet invadera för att beskriva krabbans förflyttning.

Författaren begagnar sig också av en annan form av be­tydelseökning: gradatio (stegring); Under­rubrikens redan ­stora jättekrabba utvecklas i huvudrubriken till ett monster där läsaren får bilda en egen uppfattning om skaldjurets omfång och utseende. Attributet jätte- får läsaren att med sannolikhet associera till något hotfullt och skrämmande, vilket författaren sedan i huvudrubriken använder som grund för att ytterligare bygga på den storslagna beskrivningen av krabban. Författaren söker med ordet monster appellera till läsarens fascination för det okända då detta ord av många förmodligen uppfattas som något obekant och i högsta grad skräckinjagande. Slutligen bildar också denna betydelseökning av den ryska krabbans förehavanden en tillbakablickande metafor för ett möjligt kalla kriget-scenario där ryssen i sin invasion av Europa går genom det NATO-allierade Norge.

Läsaren som bläddrar igenom ett nummer av Illustrerad Vetenskap finner säkerligen flera exempel på betydelse­ökningar. Till exempel presenteras forskning som ska hjälpa människan att ”lura döden”, förälskelse förklaras som en psykos och Alexander den store beskrivs som ”en genial galning”.

Perifras

Av nödvändighet måste en skribent nämna huvudreferenten i sin text ett flertal gånger. För att inte trötta ut läsaren med samma benämning kan man använda sig av en perifras – en omskrivande beteckning. Denna omskrivning syftar dock inte bara till att ge ett mer varierat språk utan lyfter också fram en för kontexten viktig egenskap hos referenten. Ett exempel på detta finner man i artikeln Vykort från Mars som behandlar vetenskapliga rymdexpeditioner till den röda planeten. En av artikelns huvudaktörer kan sägas vara en av de amerikanska sonderna, Spirit. Författarens benämning på denna sond går från sond till egennamnet Spirit till en perifras som lyder den lilla Marsbilen. Här vill författaren göra en poäng av att sonden kan liknas vid en bil, gärna en radiostyrd sådan då den manövreras från ett kontrollcenter på jorden. I perifrasen ingår också attributet lilla vilket ytter­ligare förstärker känslan av en radiostyrd farkost.

Perifraser används frekvent i det populärvetenskapliga språket och kan återfinnas i många artiklar i Illustrerad Vetenskap. En rapport om 50 års framsteg inom partikelfysiken presenterar naturens minsta byggstenar varav neutriner utgör en kategori. Neutriner utvecklas sedan till de små neutrala kusinerna till elektroner där man tagit fasta på dess storlek och också besjälat neutrinen så att den kan fungera som en ”kusin”.

Stilfigurernas betydelse

En del av populärvetenskapens popularitet ligger förmod­ligen i den rika och underhållande framställningen av vetenskapliga fakta. Att läsa en artikel i Illustrerad Vetenskap känns lockande och spännande och läsaren kan definitivt förvänta sig en berg- och dalbaneresa i form av intressanta ordvändningar, (ibland) överdrivna betydelseökningar och våg­halsiga liknelser. En kompetent populärvetenskaplig författare använder dessa stilfigurer i sin text för att tala både till läsarens känslor och logik. Metaforer och liknelser har sin självklara plats såväl inom populärvetenskapen som i all annan form av textproduktion och med förmågan att skapa belysande associationer och kopplingar är dessa stilfigurer oumbärliga i detta sammanhang.

En populärvetenskaplig text är dock fylld med retoriska stilfigurer utöver metaforer och liknelser. Att använda sig av antiteser gör en lättförståelig dikotomi klar och tydlig, perifraser ger en omväxlande text medan incrementum i underhållningssyfte förstärker och betonar vissa resonemang. De stilfigurer som nämnts i denna artikel utgör dock blott ett fåtal av de mängder retoriska grepp som skribenten för textens rikhet och flödes skull inte bara kan utan också bör fynda ur retorikens skattkista. Retoriska figurer manar ofta till eftertänksamhet och visar på ett engagemang från författarens sida där inte bara vad som sägs i texten är viktigt utan också hur det sägs.

Sex med sig själv

En av rubrikerna i nr 8/2002, ”Genmodifierad get skapar spindelns supertråd”, kanske inte manar till just eftertänksamhet men sparkar däremot igång våra allra mest färgsprakande associationsbanor. Steget känns till exempel inte långt till fiendesidans radarpar i en påkostad actionfilm där varelsen genmodifierad get onekligen är ett kapitel för sig. I samma anda serverar sedan artikelns ingress följande beskrivning: ”Den är mjukare än silke, starkare än kevlar och smidigare än nylon – spindelns tråd är ett av naturens mirakelmaterial.” Det informativa och lättförståeliga inslaget i en artikels rubrik och ingress får här till stor del stå tillbaka för snygga och välljudande retoriska figurer. Läsaren måste faktiskt ta sig ända till slutet av artikeln för att få veta den vetenskapliga nyttan med det hela. .

När det gäller den populärvetenskapliga användningen av stilfigurer kan det med retorisk medvetenhet i bagaget vara bra att granska texten med kritiska ögon. Illustrerad Vetenskap är en tidsskrift som är känd för att ta ut svängarna i sina artiklar och gärna bre på lite extra, vilket innebär att tonen i magasinet ibland känns alltför konstaterande och sensationssökande. Vad är det egentligen författaren försöker sälja i texten när denne skriver ”Mannens gener har sex med sig själva” (nr 6/2004) eller ”Mörk energi sliter sönder universum” (nr 10/2004)? Hur väl stämmer slutprodukten överens med forskningen som den presenterar? Vilka stilfigurer fungerar och vilka känns malplacerade eller överdrivna? Ju större retorisk medvetenhet populärvetenskapsläsaren tillägnar sig gällande stilfigurer desto större chans är det också att dessa frågor får ett svar. Att kunna sina stilfigurer borde för den engagerade och analyserande läsaren vara nästan lika viktigt som att kunna följa den röda tråden i en text.  ❧

Författare: Therese Söderlund har läst retorik som en kurs på ­Nordiska språk (D) vid Umeå Universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 26, s 19-23.