Ondskans axelmakter – och lögnens

Sven-Göran Malmgren

Ondskans axelmakter – och lögnens

Irakkriget började långt innan de första bomberna föll. Det ­började som ett retoriskt krig som inte tog slut med krigsutbrottet – och som fortfarande är en aktuell konflikt som kan skörda offer. Sven-Göran Malmgren analyserar här opinions­bildningens retorik före och efter kriget.

Det sägs ofta att krigets första offer är sanningen. Men varje krig har en förhistoria. Den regering som startar ett krig bör ha en stor majoritet av sitt folk bakom sig, och den måste därför på ett övertygande sätt visa att kriget är nödvändigt. Ju starkare motståndet mot kriget är, desto viktigare blir regeringens, och i första hand regeringschefens, retoriska prestationer. I ett läge där opinionen står och väger blir frestelsen stor att överdriva hotbilden. Det betyder att sanningen i många fall offras redan före krigs­utbrottet.

Irakkriget och dess för- och efterspel har dominerats av två aktörer, USA:s president George W. Bush och Englands premiärminister Tony Blair. Båda har haft stora problem med krigsmotståndare på respektive hemmaplan, i synnerhet Blair. Det är naturligt att de före kriget undan för undan framställde hotet från Saddam Hussein som alltmer överhängande. I efterhand, när upptäckten av massförstörelsevapnen låtit vänta på sig, har de anklagats för att ha ljugit. Mer än varannan engelsman har sagt sig inte tro ett ord som Tony Blair yttrar. Vad som kommer ut av denna efterkrigsdebatt kan ännu inte förutses.

I den här artikeln ska vi se på sex exempel på retoriskt laddade fraser eller meningar från lika många olika tillfällen före och – i ett fall – efter kriget. I efterhand står det klart att de har spelat en oerhört viktig roll i opinionsbildningen. Vi ska dessutom se på en icke-verbal retorisk handling strax efter kriget. Fastän frågan om lögn och sanning är intressant är det inte den som i första hand intresserar oss här, utan snarare våra huvudaktörers teknik att framföra så starka påståenden som möjligt utan att – alltid – direkt göra våld på sanningen.

Bush 12/9 2001: The deliberate and deadly attacks /…/ were acts of war.

Redan på kvällen den 11 september 2001 beslöt den amerikanska ledningen att definiera attackerna mot WTC och Pentagon inte som terrorhandlingar utan som krigshandlingar. I ett uttalande den 12 september sade president Bush:

The deliberate and deadly attacks, which were carried out yesterday against our country, were more than acts of terror. They were acts of war.

Betydelsen av detta kan knappast överskattas. Det innebar att USA var i krig med en fiende som inte definierades av statsgränser, och därvid var berett att genomföra krigshandlingar mot vilket land som helst som hyste terrorister inom sina gränser. Det innebar också att de som anfölls vid ­sådana aktioner enligt USA:s mening hade att hålla sig till inter­nationella konventioner beträffande krigföring.

Annons

Vad det betydde visade sig under Afghanistankriget. Den som gjorde motstånd mot invasionsstyrkorna utan att ha – av USA – godkänd uniform kunde sorteras in i en behändig kategori ”illegal (unlawful) combattants”, och om han togs tillfånga fick han inte krigsfångestatus utan skickades till Guantanamobasen på Kuba för att ställas inför militärdomstol, med risk för dödsstraff.

Bush 28/1 2002: Axis of Evil

I sitt State of the union-tal – traditionellt presidentens vik­tigaste tal under året – den 28 januari 2002 betecknade George Bush trion Irak, Iran och Nordkorea som ”ondskans axelmakter” (Axis of Evil). Uttrycket var en sorts kontami­nation av två kända beteckningar på politiskt belastade ­regimer: Ondskans imperium (The Empire of Evil, om Sovjet­unionen, lanserat av Ronald Reagan på 1980-talet) och axelmakterna (The Axis, om Tyskland, Italien och senare Japan under andra världskriget). Bushs nyuppfunna uttryck antydde att de tre utpekade länderna i sig förenade kommunismens och nazismens ondska. Och inte bara det, att beteckna en grupp ­länder som axelmakter måste innebära ett påstående om att de – liksom en gång Tyskland och ­Italien – har någon sorts samarbete, rimligen av militärt slag.

Något sådant samarbete existerade dock inte mellan de tre länderna. Såren efter det blodiga kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet var knappast läkta, och några närmare förbindelser mellan dessa båda länder och Nordkorea fanns veterligen inte. Men uttrycket ondskans axelmakter hade en enorm övertalande kraft och kunde möjligen tolkas på ett abstraktare sätt. De tre utpekade länderna hade i varje fall det gemensamt att de tillhörde USA:s bittraste fiender. Enligt principen ”min fiendes fiende är min vän” kunde de därmed av många amerikaner uppfattas som en sorts potentiell fientlig allians.

Uttrycket ondskans axelmakter spelade säkert stor roll när det gällde att vinna den amerikanska opinionen för Irak­kriget. I sina ofta moraliserande tal använde George Bush också flera gånger ordet evil i samband med Saddam Hussein. Men uttrycket kom även att få konsekvenser som troligen var oönskade. Redan från början uppfattades det av Nordkorea som nästintill en krigsförklaring, och det var förmodligen en viktig orsak till att landet återupptog sitt kärn­vapenprogram, något som lett till starkt ökad spänning i Ost­asien.

En mer förutsägbar konsekvens var väl att krigs­mot­ståndarna skulle använda sig av uttrycket i transformerad form. Och ju effektivare ett slagord är, desto mer tacksamt är det att travestera. Sålunda har Bush- och Blairregeringarna efter Irakkriget fått finna sig i att betecknas som Axis of Lies. De som har myntat den beteckningen kan i varje fall hävda att ordet axis är mindre missvisande här än i uttrycket Axis of Evil. Det finns verkligen en allians mellan England och USA. Och det faktum att det är fråga om en travesti ger den starkt nedsättande beteckningen axis ett berättigande som den inte utan vidare hade haft om det uppfunnits fritt av krigsmotståndarna.

Tony Blair, september 2002: WMD /…/ ready within 45 minutes

Inget enskilt yttrande eller textställe har blivit mer omdebatterat efter kriget än en passage i Tony Blairs förord till den brittiska underrättelsetjänstens s.k. dossier om Iraks mili­tära ambitioner som publicerades i september 2002. Såhär skrev Blair om Saddam Hussein: ”the document discloses that his military planning allows for some of the WMD ­(weapons of mass destruction) to be ready within 45 minutes of an order to use them.”

Efter kriget, i slutet av maj 2003, anklagades regeringen Blair av en journalist på BBC för att ha pressat underrättelsetjänsten att göra starkare påståenden än deras material tillät. BBC-journalistens källa var anonym, men spårades så småningom upp efter energiska insatser av regeringen, varefter journalisten i sin tur anklagades för att ha för­bättrat denna källas uppgifter. I juli begick David Kelly, vapen­experten som utpekats som källan, självmord och Blair tycktes stå inför en svår kris. Inför den undersökningskommission som inrättades nekade han emellertid kategoriskt till anklagelserna om manipulation.

Blair säger sig fortfarande vara övertygad om att påståendet i förordet till Irakdossiern var riktigt. Han visar stark upprördhet över BBC:s angrepp mot hans integritet, ett angrepp som – säger han – är så allvarligt att han skulle avgått, om angreppet hade haft fog för sig. Det är över huvud taget karakteristiskt för honom att ofta åberopa sitt ethos – sin heder och sin övertygelse (jfr nedan).

Påståendet att Irak hade massförstörelsevapen som kunde göras färdiga för användning på 45 minuter innebar, om det var sant, att Saddam Husseins Irak utgjorde ett akut hot. Det spelade därför en mycket viktig roll i krigspropagandan. Påståendet byggde på underrättelsematerial som i sin tur byggde på källor som inte kunde avslöjas, och det är därför svårt för utomstående att bedöma dess tillförlitlighet. Man vågar väl dock säga att underrättelseresultat mycket sällan är så säkra som citatet ur Blairs förord ger vid handen. Man kan också konstatera att ingenting i den senare händelse­utvecklingen gör det sannolikt att påståendet var riktigt.

Vad man i alla fall kan göra är att jämföra Blairs formulering med den autentiska formuleringen i själva dossiern. Först kan man konstatera att Blair formellt bara refererar till dossiern: ”the document discloses …”. Själva påståendet ­bäddas in i en bisats. Men valet av verb (disclose=avslöja) är viktigt. Om jag säger ”Pelle påstod att Anna hade vunnit”, så har jag berättat att Pelle påstått något, men jag har inte tagit ställning till om Pelle påstående är riktigt. Men om jag säger ”Pelle visste att Anna hade vunnit” eller ”Pelle avslöjade att Anna hade vunnit”, så är jag uttalat som min mening att det är ett faktum att Anna har vunnit. Sådana verb som veta och avslöja kallas ibland faktiva. Om man använder dessa verb, så solidariserar man sig med det påstående som följer. Och det är vad Blair gör i den citerade meningen i förordet. Han går s.a.s. i god för att påståendet i den inbäddade that-satsen är riktigt. Hade han velat vara mer försiktig, kunde han valt ett icke-faktivt verb som claim eller indicate.

I det relevanta textstället i själva dossiern används också ett verb före det egentliga påståendet: ”Intelligence indicates that the Iraqi military are able to deploy chemical or bio­logical weapons within 45 minutes of an order to do so.” I motsats till verbet disclose är verbet indicate (göra troligt, peka på) inget faktivt verb, utan det innebär en klar reservation. Dessutom sägs bara vad den irakiska militären kan göra, inte att det ingår i dess krigsplanering att göra så.

Det verkar alltså som om Blair i sitt förord gjorde ett starkare påstående än själva dossiern. Men det finns ett relevant textställe även i sammanfattningen av dossiern. Där läser man:

As a result of the intelligence we judge that Iraq has:

• continued to produce chemical and biological weapons
• military plans for the use of chemical and biological ­weapons, including against its own Shia population. Some of these weapons are deployable within 45 minutes of an order to use them.
• command and control arrangements /…/

Meningen som inleds ”Some of these weapons” är mycket lik Blaircitatet. Men man observerar att den föregås av ett verb (judge) som innebär en viss reservation. Visserligen står verbet judge långt från 45-minuterspåståendet, men som vi ser är verbets ”räckvidd” ännu längre; den sista punkten om ”command and control arrangements” är uppenbart under­ordnad verbet judge.

Således utgör även underrättelsetjänstens egen sammanfattning snarare en bedömning än ett tvärsäkert påstående. Varken själva dossiern eller dess sammanfattning tycks ge stöd åt Blairs formulering, som framställer 45-minuters­hotet som om det vore ett etablerat faktum. Och det var givetvis Blairs formulering, inte underrättelsetjänstens, som fick verkligt stort genomslag.

FN-resolution 1441, november 2002: Iraq /…/ will face serious consequenses

FN-resolutionen den 7 november 2002 framställdes som en sista chans för Irak att fullgöra sina förpliktelser och und­vika krig. Landet ålades att dokumentera att det hade gjort sig av med de massförstörelsevapen det bevisligen tidigare innehaft samt att ta emot en grupp FN-inspektörer. Resolutionen avslutades med ett allvarligt hot: ”the Council has repeatedly warned Iraq that it will face serious consequenses as a result of its continued violations of its obligations”.

Vad innebar ”serious consequenses” mer konkret? Det var en av de mest diskuterade frågorna under de månader som ännu återstod till krigsutbrottet. USA, England och andra ”hökar” tolkade uttrycket som synonymt med krig, Frank­rike, Tyskland och andra ”duvor” hävdade en mjukare tolkning. Självfallet hade resolutionen aldrig kommit till stånd utan den vaga slutformuleringen. Sådana vagheter ingår i diplomatins standardarsenal av metoder att skjuta problem på framtiden.

Vilken tolkning var den rimligaste? Experter på diplomatiskt språk påpekade att den vanliga formeln för krig är något i stil med ”all means necessary” och att ”serious consequenses” därför måste innebära något mildare. Å andra sidan borde det innebära något mer än fortsatta vapen­inspektioner. Men var det helt klart att förutsättningen för ”serious consequenses” var uppfylld? Rapporterna från vapeninspektörernas chef Hans Blix i FN innebar inte självklart att Irak efter november 2002 hade gjort sig skyldigt till ”continous violations of its obligations”.

Hur som helst var det FN som hade utfärdat resolutionen, det var FN – och inte enskilda medlemsländer – som hade att bedöma om Iraks uppträdande borde leda till ”serious consequenses” och det var i så fall upp till FN att avgöra vad ”serious consequenses” innebar. Inte under några omständigheter kunde FN-resolutionen åberopas som stöd för ett militärt anfall av enskilda FN-medlemmar.

Bush 28 januari 2003: de sexton orden

I sitt State of the union-tal den 28 januari 2003 gick Bush åter till hårt angrepp mot Saddam Hussein. Den kanske vik­tigaste, i varje fall senare mest diskuterade, passagen löd: ”The British Government has learned that Saddam Hussein recently sought significant quantities of uranium from ­Africa.” Den slutsats som den amerikanska allmänheten förväntades dra var uppenbarligen att Saddam höll på att utveckla atomvapen. Om det var riktigt måste ett preventivt krig för många ha framstått som nödvändigt. Troligen bidrog ”de sexton orden” – som ovanstående Bushcitat kom att kallas – avsevärt till att stödet för Bushs krigspolitik stärktes.

Men det mesta tydde redan i januari 2003 på att påståendet om Iraks försök till uranköp var falskt, och den amerikanska ledningen var medveten om det. Det användes inte heller av Colin Powell vid hans berömda framträdande i FN en vecka senare. Efter kriget blev ifrågasättandena av uranköpsteorin alltmer besvärande, och i juli tvingades Vita huset medge att det hade varit ett misstag att ta med de sexton orden i State of the union-talet. I de märkliga turer som följde ursäktade sig Bush, som vid tillfället var i Afrika, med att CIA-chefen George Tenet hade godkänt att de sexton orden togs med i talet, och strax efter gjorde Tenet avbön, varefter Bush förklarade att hans förtroende för Tenet ändå var orubbat. Men om felet verkligen hade legat hos Tenet, kunde det t.o.m. vara så att USA gått i krig på basis av missvisande underrättelsematerial. I så fall vore presidentens fortsatta förtroende för CIA-chefen helt obegripligt.

I själva verket var skuldfrågan komplicerad. CIA hade uttryckt tveksamhet om det lämpliga att ta med Saddams uranköp i talet. Men Vita huset ville ha starka formuleringar. Man enades om en kompromiss (som alltså CIA godkände): passagen om Saddams uranköp behölls men påståendet attribuerades till den brittiska underrättelsetjänsten (som stod bakom det). På det sättet ansågs meningen med de sexton orden vara formellt sanningsenlig även om den brittiska underrättelstjänsten skulle ha fel – och trots att USA-ledningen var tämligen säker på att uranköpsteorin var felaktig.

Men förutsättningen var att man inte använde ett faktivt verb. Klart icke-faktiva verb som hade kunnat användas var t.ex. believe och claim (The British Government believes/ claims …), men då hade effekten säkert inte blivit så stark som den nu blev; det hade lätt uppfattats som om presidenten inte riktigt trodde på den brittiska underrättelsetjänstens påstående. Valet av verb måste ha varit noga genomtänkt. För att de sexton orden skulle få fullt övertalningsvärde kunde verbet gärna få uppfattas som faktivt av många utan att – språkvetenskapligt sett – vara det. Man bestämde sig alltså för verbet learn.

Är då verbet learn i den aktuella betydelsen icke-faktivt? Det förefaller som om vi har att göra med ett gränsfall. Enligt The New Oxford Dictionary of English kan det ersättas med become aware of (something) by information or observation, och uttrycket become aware of verkar klart faktivt. Under alla omständigheter är det uppenbart att Bushs formulering, som innehåller ett i det närmaste faktivt verb, var ett med­vetet försök att vilseleda den amerikanska allmänheten. Hade presidenten velat vara saklig, hade han kunnat välja mellan flera otvetydigt icke-faktiva verb.

USA april 2003: kortleken

Sedan kriget förklarats avslutat gällde det för USA att fånga in ett femtiotal av de mäktigaste personerna i Saddam Husseins Irak. I det läget visade den amerikanska militären prov på ett bisarrt skämtlynne och lät distribuera en kortlek där Saddam Hussein och hans söner var ess, andra högre dignitärer kungar och drottningar och lägre dignitärer t.ex. treor och tvåor. Eftersom spader är kortlekens högsta färg var Saddam spaderess. Under de följande månaderna kunde man då och då läsa i tidningarna om tillfångatagandet av klöver-si eller ruter-så.

Det var alltså fråga om människojakt som underhållning, en sorts modernt gladiatorspel. Det var en handling med ­syftet att påverka stämningar och opinioner, med andra ord en icke-verbal retorisk handling. Och vilket var syftet ­närmare bestämt? Rimligen att förnedra och förlöjliga en slagen men ännu inte oskadliggjord motståndare, kanske också att understryka att den farliga delen av Irakopera­tionen var över – det som väntade nu var rena skämtet jämfört med själva kriget. Men hur många tyckte att kortspelsmetaforen var rolig när bilderna av Saddamsönernas sönderskjutna kroppar kablades ut? Och gick bilden av Saddam som spelkortsfigur att förena med bilden av samme Saddam som avgrunds­ande?

Kortspelsmetaforen var också som gjord för att spegel­vändas, d.v.s. tillämpas på de engelska och amerikanska ledarna. På väg till utfrågningen med anledning av Kellyaffären (se ovan) kunde en bister Tony Blair t.ex. blicka ut över demons­tra­tionsplakat där han själv figurerade som ­spaderess.

Blair 18 juli 2003: History will forgive [us].

Tony Blairs framträdande i den amerikanska kongressen den 18 juli 2003 blev en stor framgång. Premiärministerns halvtimmeslånga tal var en lysande retorisk prestation med en väl avvägd blandning av patos och humor, av blygsamhet och självmedvetenhet, av smicker och en gnutta väl inlindad kritik av värdnationen, av fördömanden av terrorismen och löften om kamp mot fattigdomen. Talets mest omdebatterade del, och kanske dess höjdpunkt, var följande:

Let us say one thing: If we are wrong, we will have destroyed a threat that at its least is responsible for inhuman carnage and suffering. That is something I am confident history will forgive.

But if our critics are wrong, if we are right, as I believe with every fiber of instinct and conviction I have that we are, and we do not act, then we will have hesitated in the face of this menace when we should have given leadership. That is something history will not forgive.

Blair ställer två alternativ antitetiskt mot varandra. Till och med om England och USA hade gjort en felbedömning av det irakiska hotet – en närmast unik antydan till medgivande från Blairs sida – hade resultatet av kriget blivit positivt: en diktator och folkmördare hade avlägsnats. Men om man haft rätt, vilket Blair förklarar sig helt övertygad om, så hade det varit oförlåtligt att vara passiv. Det lilla fel man begått i det första scenariot kommer Historien att förlåta, men det stora fel man skulle ha begått i det andra scenariot, om man inte handlat, skulle Historien inte ha förlåtit. Inom parentes sagt använder sig Blair på ett karakterisktiskt sätt – jfr ovan – av ett ethosargument, när han förklarar sig tro ”with every fiber of instinct and conviction” att hans bedömning av det irakiska hotet var riktig.

Det mest spektakulära i citatet är Blairs åkallande av historien. Det är fråga om en retorisk figur som används relativt sällan av moderna politiska ledare. Då och då har den ändå plockats fram, bl.a. i den unge Fidel Castros berömda försvarstal i rättegången i Havana 1953. Medveten om att domstolen skulle fälla honom och hans gerillakamrater sade han: ”Historien skall frikänna mig.” Många frågade sig också förvånat om Blair var medveten om att han gjort en Castro-allusion.

Det förefaller som om man i båda dessa fall kan tolka ordet ”Historien” på två sätt. Antingen är det fråga om historien som en sorts gudomligt väsen i stil med Hegels världs­ande, och då är vi snubblande nära en religiös utsaga som aldrig kan verifieras eller falsifieras (Hur yttrar sig detta ­högre väsens förlåtelse eller frikännande?). Eller också är ”Historien” ett högtidligt ord för ”eftervärlden”, eller kanske för ”tongivande historiker i eftervärlden”, och då är påståendena ovan mer gripbara. Ett känt svenskt exempel på ett ­åberopande av ”eftervärldens dom” är Olof Palmes jultal 1972 med anledning av de amerikanska bombningarna av Hanoi.

Om vi antar att den senare tolkningen gäller för Blairs tal, är frågan hur han kan vara säker på hur eftervärlden, eller eftervärldens tongivande historiker, kommer att bedöma Irakkriget. Även om man exempelvis begränsar sig till ton­givande västerländska historiker, verkar det mycket osannolikt att de enhälligt kommer att beteckna Irakkriget som ett befrielsekrig och en positiv händelse. Om man också inkluderar t.ex. arabiska historiker (och arabisk ”eftervärld”), blir denna bedömning säkert mycket mer sällsynt. Därmed är också sagt att Blairs formulering antyder ett rätt etno­centriskt synsätt.

Men kanske är det den första tolkningen som är avsedd. För detta talar i varje fall att Blair i slutet av talet otvetydigt åberopar högre makter. Han tänker sig en enkel man ”in Nevada or Idaho” som vill sköta sitt och är nöjd med det. Denne enkle man har en enkel fråga – varför ska jag, varför ska vi, varför ska Amerika behöva bekymra sig om världens problem? Och Blair fortsätter:

And the only answer is, ‘Because destiny put you in this ­place in history, in this moment in time, and the task is yours to do.’

Här kan man åter associera till Hegel eller, som svensk, till ett par rader av Esaias Tegnér: ”Skalden, tänkaren och hjälten (här snarast Napoleon, min anm.) / handlar blint, som anden vill”. Och det är närmast i ett romantiskt-idealistiskt, och därmed också fördemokratiskt, sammanhang Blairs retorik hör hemma. I munnen på en ledande europeisk social­demokrat i modern tid gör denna retorik ett närmast surrealistiskt intryck. I verkligheten är det ju faktiskt till följd av politiska beslut, som ingalunda är ödesbestämda, som den enkle mannen i Idaho kanske tvingas utkämpa krig långt borta från sin hemtrakt.

Slutord

Sex yttranden och textställen och en icke-verbal retorisk handling med anknytning till Irakkriget har diskuterats. Vi har sett på en (övertalnings) definition (terrorhandlingarna den 11 september som acts of war), ett slagord (axis of evil), en diplomatisk vaghet som gavs en passande tolkning (serious consequences), två påståenden som innebar allvarliga anklagelser (om Saddams förmåga att gå till attack med mass­förstörelsevapen inom 45 minuter respektive hans uranköp i Afrika) och en invokation av Historien och Ödet (History will forgive [us]). Tillsammans spelade dessa retoriska handlingar en mycket stor roll i ansträngningarna att vinna ­opinionen i England och USA – och världsopinionen – för kriget.

För en amerikansk president är det primära alltid att ­vinna hemmaopinionen. Här lyckades Bush mycket väl. Däremot lyckades Bush och Blair mindre väl med att vinna världsopinionen, och Blair misslyckades med att vinna den brittiska hemmaopinionen.

Orsaken till misslyckandena kan man bara spekulera om. Naturligtvis spelade en naturlig motvilja mot att skicka tiotusentals brittiska soldater till en avlägsen krigsskådeplats stor roll. För t.ex. Frankrike och Tyskland var Bushs och Blairs förakt för FN säkert stötande. Kanske uppfattade ­också många avståndet mellan deras retorik och verklig­heten som alltför stort. Även om de i många fall, tack vare sluga formuleringar, kunde undgå att direkt ljuga, var deras avsikt att vilseleda ofta uppenbar.

Man kan sälja mycket med skicklig retorik, men inte allt.

.

Läs mer

Nästan alla texter och faktauppgifter är hämtade från Internet, särskilt från engelska och amerikanska nyhetsmediers hemsidor. Speciellt stor nytta har jag haft av den stora engalska dagstidningen The Guardians webb­sida http://politics.guardian.co.uk/Iraq (se särskilt under rubriken ”Archive”).

Äldre citat – liksom givetvis nyare – kan ofta kontrolleras med hjälp av sökmotorn Google. Så t.ex. beträffande Palme- och Castrocitaten och slagordet ”Empire of Evil”.

Om orimligheten i Englands och USA:s tolkning av FN-resolution 1441 har bl.a. de svenska folkrättsexperterna Ove Bring och Inger Österdahl uttalat sig (se t.ex. Dagens Nyheter 19 mars 2003).

Blairs förord (ang. de 45 minuterna) har kritiserats i England på ungefär samma grunder som här. Såvitt jag vet har dock den viktiga skillnaden mellan faktiva och icke-faktiva verb inte uttryckligen beaktats tidigare. Inte heller tycks den ha beaktats i debatten om Bushs ­”sexton ord”.

Blair som spaderess: se t.ex. Svenska Dagbladet 29 augusti 2003.

Sven-Göran Malmgren är professor vid institutionen för svenska språket, Göteborgs Universitet.

Läs mer om RetorikMagasinet 20.