Lotte Drehn
A WhiteHouse production
- Retorisk scenografi. Det var nästan för bra. Det perfekta talet – i den perfekta omgivningen – till den perfekta publiken. Så perfekt att man nästan skulle tro att det var film. Lotte Drehn har sett en härförare tala till sina soldater.
Tack alla medborgare för att ni visat världen den amerikanska arméns makt och styrka. Tack för att ni inte ställde frågor om avsaknad av bevis, och tack för att ni tog det för givet att vi amerikaner har rätten att bestämma över världen. Ni har dödat tusentals civila och sårat ännu fler, men de geopolitiska och ideologiska diskussionerna är långt viktigare, så ni gjorde bara er plikt. Far är stolt över er!
Ett sådant tal skulle, med stor sannolikhet, gjort de drygt 5 000 marinsoldaterna ombord på hangarfartyget USS Abraham Lincoln arga och besvikna. Några timmar senare skulle de tas emot som hjältar av sina familjer och av världspressen i hamnen i San Diego, efter att under många månader ha tjänat sitt land i kampen mot tyranni och terror, och nu skulle de hyllas av sin härförare.
George W. Bush på USS Abraham Lincoln, 1 maj 2003 (foto: White House photo by Susan Sterner, Public domain, via Wikimedia Commons)
Trots det sanningsenliga innehållet var det inte heller de ord USAs president Bush hade med sig till sina hemvändande soldater, då han sent på eftermiddagen den första maj flög dem till mötes några hundra kilometer ut i Stilla Havet. Det var däremot ord och bilder som skulle kunna få de flesta att betvivla att det rörde sig om samma krig som tidningar och nyhetskanaler detaljerat hade rapporterat om de senaste månaderna. Det krig – som ju för övrigt inte var något krig, utan en kampanj – som nu skulle förklaras vara över.
Men presidenten hade inget intresse av att förklara kriget för överståndet och fick hjälp att tänka ut formuleringar, tveksam argumentation och vinklingar av situationen, som tydligt klargjorde att detta slag var avgörande, men inte avslutande. Att kampanjen i Irak blott var ett steg i riktningen mot en bättre och säkrare värld. Den utgjorde ett slag för demokratin och för den amerikanska livsstilen och mentaliteten.
Enligt tidningen The New York Times var det med råd och vägledning av en av Hollywoods bästa regissörer som Bush kunde leverera en ”happy ending” på denna nervpirrande triller. Allt medan solens sista gyllene strålar skimrar förtrollande på den samlade och stolte härföraren och de tusentals jaktpiloter som publiken hemma i stugorna kunde se jubla i bakgrunden.
Och smaken av Hollywood tog inte slut här. Innan filmen ”Världen enligt Bush” fick sin världspremiär, riktades ett särskilt tack till innehavarna av de viktigaste birollerna och till gänget bakom succén. ”Nationen tackar alla medlemmar av koalitionen, som anslöt sig till en värdig sak. Vi tackar den brittiska, australiensiska och polska armén som deltog i krigets mödor. Vi tackar alla innevånare i Irak som tog emot våra trupper och tog del i frigörelsen av sitt eget land. Och ikväll riktar jag ett särskilt tack till försvarsminister Rumsfeld, till general Franks och till alla män och kvinnor som bär den amerikanska uniformen: Amerika är tacksamt för ett väl utfört arbete”. Så löd texten som lades ut under en perfekt närbild på huvudrollsinnehavaren, Mr. President George W. Bush.
Världen enligt Bush
Den historia som härefter skildrades inför omvärldens ögon var historien om de godas kamp mot de onda. Om frihetens skoningslösa triumf över tyrannin, och om hjältens okuvliga vilja till seger. Ett riktigt äventyr berättat så att till och med bönderna i Kansas kunde hänga med.
Att stora delar av arab- och västvärlden förhöll sig starkt kritiska till invasionen ingick inte i historien. Här berättades däremot att då ”civila irakier såg in i våra soldaters ögon såg de styrka, vänlighet och god vilja”. Stråkarna i bakgrunden var överflödiga.
Att bilder av lemlästade barn och tusentals hemlösa irakier flög över världen var också svårförenligt med uttalanden som ”Med nya taktiska och precisa vapen kan vi uppnå militära resultat utan att utöva våld på civila.”
Att tryckfrihet i Irak idag betyder frihet att skriva det som ligger i amerikanernas intresse var inte heller av nämnvärd betydelse denna lyckliga eftermiddag ett stycke från San Diegos gyllene strand i ”the land of freedom”.
Och om Irak verkligen är fritt kan man ju undra varför 146 000 amerikanska soldater fortfarande befinner sig i landet?
Men den kreativa kompositionen med sanningen i självförhärligandets tjänst var inte talens mest intresseväckande bidrag, i och med att sådan kreativitet nästan har gått och blivit en del av den speciella genren amerikansk krigsretorik.
Anmärkningsvärd var däremot utläggningen om krigets berättigande.
I oktober förra året sade Bush följande i ett tal i Ohio om det irakiska hotet: ”De besitter och producerar kemiska och biologiska vapen. De forskar om atomvapen. De har stöttat terrorismen och utövat terror mot sitt eget folk.” Ett påstående som alltjämt saknar belägg och som därför mera bör ses som tvivelaktiga postulat.
De avgörande satellitbilderna som Colin Powell strax innan invasionen visade för FN, som bevis för de omtalade massförstörelsevapnen, lämnades hemma. Istället kunde Bush försäkra världen om att ” Vi har börjat eftersökningarna av gömda kemiska och biologiska vapen och känner redan till hundratals platser som kommer att genomsökas.” Att de först nu börjat leta efter dessa vapen kanske en del ställde sig frågande till. Det får under alla omständigheter sägas vara en verklig devalvering av det ursprungliga argumentet.
Det andra argumentet för en invasion av Irak var, som tidigare nämnts, kopplingen till terrorismen. Med en accelererande sammankoppling av bilderna ”Irak”, ”terror” och ”Al Qaida”, stod bilden till sist helt klar inför ögonen på åhörarna: ”Befrielsen av Irak är en avgörande fördel i kampen mot terrorismen.” och ”Vår mission fortsätter. Al Qaida är sårat, men inte tillintetgjort.” Och sammankopplingen gick inte att ta miste på: Irak=Al Qaida=terror. En bild var skapad, som skulle visa världen att USA hade full rätt att gå in i Irak, eftersom de ju hade förklarat krig mot terrorismen efter den 11 september 2001. Samtidigt var det en bild som skulle förvissa världen om att USAs krig mot terrorismen ännu inte hade nått sin höjdpunkt.
Sammankopplingen med Al Qaida hade också ett annat syfte. De flesta amerikaner – liksom resten av världen – hade fortfarande en klar minnesbild av New York i rök och lågor och skriken från människor i chock. Det är minnen från dagen som skapade en ny gemensam nämnare i USA. Som skapade sammanhållning och patriotism. Minnen som väcks till liv av de två små orden ”Al Qaida”.
En kampanj i kriget
Att invasionen av Irak inte var ett krig utan en kampanj eller operation för frihet underströks av presidentens karaktäristiska gest när tre samlade fingrar påvligt slog fast de viktiga orden. Till detta lades motsättningarna frihet och terror.
Att det var en kampanj för frihet och inte ett krig fanns det flera orsaker att poängtera. För det första skulle det få juridiska konsekvenser att förklara sig eller fastslå att kriget var slut. Det skulle förpliktiga USA att släppa krigsfångar fria och avblåsa jakten på Iraks avsatta ledare, vilket inte USA var intresserat av. Men då en kampanj kan vara en del av ett krig är det ingenting juridiskt förbundet med att förklara denna för avslutad.
Dessutom ligger det i amerikanernas intresse att skapa en motvikt till Al Qaidas terrorhot, så att ingen som inte är med USA kan känna sig säker. Det ligger i deras intresse att hålla kriget vid liv, eftersom det berättigar dem till liknande kampanjer i andra arabländer som av ideologiska, geopolitiska eller andra skäl utgör ett hot mot USA.
Men den stora frågan är varför amerikanerna sväljer att deras president så uppenbart fördröjer och förenklar sanningen.
Enligt en undersökning gjord av mediabevakningsföretaget Fairness and Accuracy Reporting (FAIR), baserade de sex största nyhetskanalerna, inklusive ABC, NBC och CNN, nästan uteslutande sin bevakning av kriget på regeringens och andra krigsanhängares källor. Undersökningen visar bland annat att flera veckor efter det att kriget startat visste 41 procent av den amerikanska befolkningen fortfarande inte att man inte hade funnit några massförstörelsevapen. Och 31 procent trodde att de omtalade vapnen användes mot de amerikanska trupperna. Om hur det förhöll sig efter kriget säger undersökningen ingenting. Men undersökningen vittnar om mediernas makt, och om medierna som vapen i kampen om befolkningens stöd. Den vittnar om det förarbete som är nödvändigt för att säkra en publiksuccé för en ”big budget production” som kriget mot terrorismen.
George W. Bush på USS Abraham Lincoln, 1 maj 2003 (foto: White House photo by Paul Morse, Public domain, via Wikimedia Commons)
George W. Bush ombord på USS Abraham Lincoln den 1 maj 2003
Striderna i Irak är över
I detta krig har vi kämpat för friheten och för freden i världen. Vår nation och vår koalition är stolta över denna bedrift – även om det är ni, medlemmarna av Förenta Staternas militär, som uppnått den. Ert mod, er villighet att utsätta er för fara för ert lands och för varandras skull har gjort denna dag möjlig. Tack vare er är vår nation säkrare. Tack vare er har tyrannen fallit och Irak är fritt.
Operation Irakisk Frihet utfördes med en kombination av precision, snabbhet och djärvhet som fienden inte förväntade sig, och som världen aldrig tidigare skådat. Från fjärrliggande baser eller fartyg till havs sände vi flygplan och missiler som kunde tillintetgöra en fiendedivision eller slå ut en bunker. Marinen och soldaterna kämpade sig fram till Bagdad genom 350 miles av fientligt land under en av historiens snabbaste framryckningar av tungt beväpnad militär. Ni har visat världen USA:s beväpnade styrkors skicklighet och makt.
– – – –
På bilderna av firande irakier har vi också sett den tidlösa dragningskraften hos mänsklig frihet. Decennier av lögner och hot kunde inte få Iraks folk att älska sina förtryckare eller att önska sin egen förslavning. Män och kvinnor i alla kulturer behöver frihet, liksom de behöver mat, vatten och luft. Överallt dit friheten når fröjdas människorna; och överallt där friheten väcks, fyller den tyranner med fruktan.
– – – –
Vi har ett svårt arbete att utföra i Irak. Vi bringar reda i delar av landet som fortfarande är farliga. Vi förföljer och söker upp ledare för den gamla regimen, som kommer att ställas till svars för sina brott. Vi har inlett eftersökningar av hemliga kemiska och biologiska vapen och känner redan till hundratals platser som kommer att genomsökas. Vi hjälper till att bygga upp ett Irak där diktatorn byggde palats åt sig själv istället för sjukhus och skolor. Och vi kommer att stå vid det nya Iraks ledares sida när de bildar en regering av och för det irakiska folket.
– – – –
Befrielsen av Irak är ett avgörande framsteg i kampen mot terrorn. Vi har oskadliggjort en av Al Qaidas allierade och satte stopp för en källa till finansiering av terrorismen. Och så mycket är säkert: inget nätverk av terrorister kommer att få massförstörelsevapen från Iraks regim, för den regimen existerar inte längre.
– – – –
Vår förpliktelse gentemot friheten är Amerikas tradition, som deklarerades vid vårt grundande, bekräftades i Franklin Roosevelts Fyra Friheter, fastslogs i Trumandoktrinen och i Ronald Reagans kamp mot ett Ondskans Imperium. Vi har förpliktelser gentemot friheten i Afghanistan, i Irak och i ett Pakistan i fred. Frihetens seger är den säkraste strategin för att underminera terrorn i världen. När friheten får fäste ger hat vika för hopp. Där friheten får fäste övergår män och kvinnor till en fredlig strävan mot ett bättre liv. Amerikanska värderingar och amerikanska intressen pekar åt samma håll: vi står för mänsklig frihet.
.
Läs mer om RetorikMagasinet 20.
