När ord sätter ramar

Debatt-teknik. I diskussioner svävar många ord i luften. Medan några ord visar ett stilistiskt grepp sätter andra de ramar som debatten sker inom; en ram som både kan rymma debattörens etiska och ideologiska värderingar. Ditte Thøgersen ger här en introduktion till det debattstrategiska begreppet framing och råd om hur man ska undgå att föra en diskussion inom motståndarens ramar.

När ord sätter ramar

Ditte Thøgersen

I dessa för spin gyllene tider är det ofta svårt att avgöra vilka argument som gör den ene debattören till kvällens vinnare och den andre till förlorare. Det kan verka som om tunga argument faller till marken och väger intet medan vardagsklichéer kan avgöra en omstridd fråga. Varför? Man kan ibland känna som om politikerna inte är intresserade av en upplysande, saklig debatt utan satsar på att smita undan men med sitt anseende i behåll.

George Lakoff, professor i lingvistik vid University of California i Berkley, kommer den kritiske lyssnaren, läsaren, tittaren till hjälp genom att lansera det debattstrategiska begreppet framing. Tanken är att den debattör, som fått chansen att definiera diskussionens ramar, också vinner den. Men tappa nu inte helt debattmodet. Det finns råd att följa.

Framing: Diskussionens ramar

Framing kommer av ordet frame som betyder ram och hän­visar på de ramar inför vilka en debatt förs. Det är exempelvis ramarna som bestämmer i vilket sammanhang ett konkret politiskt ämne ska placeras och hur ett ämne ska behandlas. Om man föreställer sig en debatt som ett slags sport så är det inte svårt att följa tanken om att den som har bestämt reglerna också har den bästa förutsättningen att vinna.

En diskussions ramar fungerar på samma sätt. Det är ramen som definierar diskussionens utgångspunkt vilket är avgörande. Debattens utgångspunkt är det enda ”vi” är eniga om. Vad som är rätt, vad som är rimligt, hur en bättre värld ska se ut, med andra ord vår gemensamma etiska eller moraliska grund. Framing ska alltså inte ses som ett rent stilistiskt begrepp; det handlar inte bara om språklig utsmyckning. Framing handlar i lika hög grad om debattörens värden. Språket är ett redskap som ska få åhörarna att instämma i retorikerns värderingar och som ska placera ett givet ämne i det rätta förhållandet till retorikerns övertygelse. Ska palestinska självmordsbombare kallas islamiska terrorister eller förtryckta frihetskämpar?

Det handlar inte bara om ordval. Ty ordvalet banar vägen för vilka konsekvenser som kan dras. Det handlar om debattörens värderingar, etik och ideologi; en sak jag återkommer till.

Framing används oftast i hybriden mellan den deliberativa och epideiktiska genren, mellan politiska tal och hyllnings- och klandertal. De flesta amerikanska presidenters tal kan placeras inom denna genrehybrid men också här hemma ser vi ofta epideiktiska drag. Framing är idealisk för denna genre­hybrid därför att framing verkar skapa gemenskap. Det språk­bruk man ser inom en given ram kommer ofta primärt vända sig till människor med en liknande etisk beslutsbakgrund. När man använder sig av framing drar man fram de fakta, som redan är etablerade i ett sällskap av meningsfränder och därför är en stark logosappellerande argumentation ofta inte nödvändig. Istället använder debattören ofta pathos- eller ethosappeller för att skapa ett ”vi” och att skapa självklar­heter.

Och hur framing fungerar nämner Lakoff fyra tumregler:
1) Varje använt ord skapar en ram.
2) Ord som är definierade i en ram skapar ramen.
3) Att förneka ramen skapar ramen.
4) Att skapa ramen, förstärker ramen.

1) Varje använt ord skapar en ram:

De flesta ord inrymmer en laddning, en association eller ett sammanhang. Ordet mördare refererar till en människa som med vilje har dödat en annan människa. När ordet erövras av djurrättsaktivister framför en pälsaffär skapar ordet en ram inom vilket ett djurliv är lika mycket värt som ett människoliv. Det placerar försäljning av pälsar i en kriminell och kallblodig kontext. Retorikerns ordval placerar alltså en konkret sak i en passande och ideologisk kontext.

2) Ord som är definierade inom en ram, skapar ramen.

Ordet ”skattestopp” är uppfunnet för tillfället och fungerar nu närmast som en slogan för den sittande danska regeringens skattepolitik. Regeringen har definierat ordet med tanken att skatt är något plågsamt som vi helst inte ska tröttas med. Ordet anspelar på ett konkret skattepolitiskt initiativ och kan därför inte användas som ett begrepp i andra sammanhang. Oppositionen kan inte använda begreppet utan att det vill få åhörarnas att tänka på motparten, den borgerliga regeringens skattepolitik.

3) Att förneka ramen skapar ramen:

Är man motståndare till de allierades krig efter den 11 september 2001 är det inte klokt att säga ”vi vill inte föra krig mot terror” dels därför att det låter som om man tolererare terror, dels därför att man då gör reklam för sina motståndares strategi. ”Krig mot terror” är en helt etablerad metafor för de allierades krigsstrategi som man kan ersätta med exempelvis ”blod för olja” eller ”den amerikanska ockupationen”.

4) Att skapa ramen förstärker ramen:

Orden al-Qaida, massförstörelsevapen och islamist hör hemma inom ramen ”krig mot terrorn”. När man använder ord från den ramen uppstår den av sig självt i åhörarnas medvetande och när åhörarna själva kommer att tänka inom ramen blir den mer sann. Säger en amerikansk politiker att ”vi ska sätta ett stopp för den islamistiska terrorn” räknar man som lyssnare själv ut att han menar ”liksom vi gjort i Irak och Afghanistan”.
Man får alltså föra fram sin sak när man i en diskussion möter en motståndares ram. Ramen kan vara svår att komma ur och först och främst krävs att man är klar om sin motståndares ram. Upptäcker man inte den eller förmår man inte att bryta sig ut ur den kan konsekvenserna bli fatala.

När man använder ord som aktiverar ramen accepterar man ramen antingen man vill eller ej och man blir som debattör underkastad ramens begränsningar. När man accepterar en ram som motståndaren har skapat accepterar man också hans värderingar som följer med ramen. Använder man till exempel termen ”skattelättnader” accepterar man också att skatten är en börda. Därför bör man istället säga skattenedskärningar om det är det man menar.

Det bästa man kan göra med en motståndares ramar är att reframe – alltså att skapa en ny ram som kan rymma de begrepp och värderingar som passar ens egen syn på saken.

Reframing – när diskussionen byter ramar

Reframing betyder som sagt att man skapar nya ramar för diskussionen. Det kan vara nödvändigt när exempelvis en motståndare har döpt om politiska begrepp så att det inte är möjligt att motsäga dem och samtidigt verka sympatisk och klok.  Exempel på det slags positiva omdöpningar i den danska politiska debatten är:

Skattelättnader istället för skattenedskärningar. Lättnader är genast ett positivt klingande ord: några har blivit frälsta från något av någon. Nedskärningar är däremot ett negativt klingande ord. Nedskärningar betyder att det blir mindre av något. Att någon tar bort något som några en gång hade.
Man kan också enkelt reframe genom att till exempel flytta fokus från en komplicerad sak om några konkreta teckningar i en konkret tidning till en helt överordnad demokratisk princip, yttrandefrihet, och därigenom omöjliggöra saklig oenighet. Det är ju ingen som är emot yttrandefrihet.
Reframing är alltså nödvändigt om en debattör vill ge sin syn på en sak och debattörens motståndare i förväg har definierat ramarna inför vilka debatten ska ske. Om man inte reframer förblir man kvar i försvarsposition utan möjlighet att själv angripa. Vill man komma med nya förslag eller angripa motståndarens politik är det nödvändigt att man själv sätter ramarna.

Exempelvis kan man inte kräva likställighet mellan det starka och det svaga könet för detta ordval skapar en ram som rymmer en massa negativa uppfattningar om kvinnor. Man är tvungen att säga män och kvinnor för att ha möjlighet att argumentera sakligt och effektivt för sin sak.

Detta exempel visar att även om man själv känner sanningen i sin övertygelse räcker inte det. Den ska presenteras i sin rätta ram. Om sanningen inte passar inom ramen är det nämligen ramen som blir kvar och sanningen bleknar bort. Oavsett hur många skottsäkra argument du har i en likställighetsdebatt förblir kvinnan det svaga och mannen det starka könet när du går från talarstolen därför att du har använt en terminologi, som placerar könen i en värdering som inte är likvärdig.

Den stränge fadern och den omtänksamma föräldern

De värderingsgrunder och de etiska och ideologiska utgångspunkter, som debattörerna har när de ska ta ställning till en godtyckligt politisk fråga, delar Lakoff grovt upp i två modeller som han kallar The Strict Father (den stränge fadern) och The Nurturant Parent (den omtänksamma föräldern). Båda modellerna innehåller djupt sett de samma grundläggande moraliska värdena men de prioriterar dem olika. Det är dessutom gemensamt för dem att de betraktar nationen som en familj. För den stränge fadern är egenskaperna att vara självförsörjande, måttfull och stark. Det är faderns uppgift att uppfostra sina barn till att ha dessa egenskaper så att de som vuxna kan klara sig utan faderns hjälp. Att skämma bort är nedbrytande på en persons karaktär och ska därför undvikas för att säkra att barnen blir i stånd att försörja sig själva.

För den omtänksamma föräldern är egenskaperna att visa ta sig an andra, att vara empatisk och att skapa lycka. Det är den omtänksamma förälderns uppgift att beskydda oskyldiga barn från ondska och se till att ondskan kring barnen minimeras. Barn ska vara väluppfostrade, hålla av och respektera sina föräldrar, men inte för att de är rädda för straff. Den omtänksamma föräldern anser att detta är den pedagogiska strategi samfundet får störst nytta av och den ligger till grund för beslutsprocessen i konkreta politiska sammanhang.

Den stränge fadern är skeptisk till exempel till arbetslöshetsbistånd. Det är hans ståndpunkt att biståndstagare inte lär sig försörja sig så länge det är andra som gör det för dem.  Denna tanke går hand i hand med tanken att man kan vad man vill bara man arbetar hårt och målinriktat. Den omtänksamma föräldern är optimistisk i förhållandet till bistånds­hjälp och anser att det är samhällets uppgift att hjälpa de sämst ställda på fötterna igen. Några människor har bara små förutsättningar att klara sig och ska inte straffas för det utan hjälpas på rätt väg.

När en amerikansk republikan kan vara för dödstraff och ”prolife” samtidigt är det för att båda ståndpunkterna kommer från värderingar från den stränge fadern. Den stränge fadern stöder hårda straff för förbrytare och samtidigt ansvarsfulla sexualvanor. Dessutom anser han att man ska ta ansvar för det man har påtagit sig. Dessa två principer: å den ena sidan rätten att ta ett liv, på den andra sidan skyldigheten att bevara det är alltså inte motstridande för den stränge fadern eftersom båda passar in i hans moraliska värderingar.

”Pro-life” är dessutom ett lysande exempel på framing. Det är svårt att försvara en hållning som är emot liv. I det här fallet har båda parter i debatten välljudande rubriker för sina ståndpunkter. Abortanhängarna kallar sin ”pro-choice”. Båda refererar till kärnvärden i det amerikanska samhället – på den ena sidan är vartenda liv heligt, på den andra sidan har man rätt till att bestämma över sitt eget liv.

Ta ett steg tillbaka

Det man ska göra när man möter en motståndares ramar är alltså att reframe. Man ska vara uppmärksam på sitt ordval så att man inte av misstag kommer att säga skattelättnader när man menar skattenedskärningar. Och man ska försöka vara lika uppfinningsrik som sin motståndare.

Saknar man argument att angripa sin motståndare med kan det vara bra att använda motståndarens bakomliggande värderingar som topos.
Om man tänker baklänges från motståndarens ståndpunkt kan det vara lättare att hitta svagheter i argumentationen och dessutom kommer det tydligare framstå vad grunden till oenigheten är.

När man i en debatt möter en motståndarens ramar med tillhörande argument som är skräddarsydda till ramen och verkar fullständigt klara i kontexten bör man ta ett steg tillbaka och fråga sig ”vad är det?”. Om man fortsätter på motståndarens nivå har man – utan att samtycka – accepterat alla de sammanfattningar han eller hon använt för att nå till den slutsats vi diskuterat utifrån. Att reframe är den enda ut­vägen.

Översatt av Pelle Ahrnstedt.


Ditte Thøgersen studerar retorik vid Köpenhamns Universitet.
Läs mer om RetorikMagasinet 30.


Om skribenten

Lämna ett svar