I artikeln uppmärksammas olika varianter av smäderetorik i islams historia med fokus på de första århundradena efter profeten Muhammads död år 632. Profetens bortgång gav upphov till en kris kring frågan hur den nya, religiöst grundade gemenskapen och ordningen skulle förvaltas, företrädas och ledas. Smäderetoriken spelade här en roll som uttrycksmedel i konflikter mellan olika intressen som sedermera skulle komma att utkristallisera sig i sunnitisk och shi‘itisk islam. Samtidigt som genren ofta utövats i samband med sekteristiska stridigheter, har smädelser och förtal annars betraktats som tvivelaktiga eller rent av olagliga aktiviteter inom islam. Parallellt finns ett ideal om predikokonsten som medel för att skapa konsensus. I artikeln uppmärksammas vidare det faktum att smäderetorik är ett mångfasetterat begrepp för flera olika varianter eller subgenrer. Medan en del varianter drivs av ressentiment och i värsta fall kan urarta till ”hets mot folkgrupp”, finns också mera konstfulla och vittra exempel