Begreppsförvirring

Recension: Bengt Hemlin: Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…, AB Esper, 5:e reviderade utgåvan, 1999.

Nytt vin i gamla läglar – och ett ödesdigert missförstånd.

Begreppsförvirring

Peter Ström-Søeberg

“Därför vore det enklaste ju att konstatera “Bengt Hemlin har inte fattat någonting” och slänga boken i papperskorgen. Men problemet är att Hemlin faktiskt har fattat poängen med kommunikation, men ändå insisterar på att hitta på nya begrepp hämtade från i bästa fall tveksamma amerikanska, managementlitterära how-to-do-books.”

Ungefär så här borde jag inleda denna recension, enligt Bengt Hemlins “Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…” – en lärobok (?) om “hur man håller en vettig presentation”.
Och ändå gör vi det på mitt sätt:

Med kapitel och råd från “Hur redogöra för en lag” till “Hur tala i telefon” kommer Hemlin i beröring med det mesta. Den elaka recensenten skulle här tillfoga: Ja, men aldrig mer än i beröring – inget djup, ingen verkligt användbar analys. Men det är inte heller Hemlins avsikt: i stället vill han visa bredden av sina insikter: att presentation(steknik) inte bara handlar om “tal” men är kommunikation i vidaste mening.

Annons

Retorik

”Min framställning är inte en handbok i hur man lär sig att tala väl, utan några överväganden över retorikens sanningsbegrepp.” Översatt av José Luis Ramírez. Läs mer...

Går man till kärnan i Hemlins kommunikationsuniversum hittar man följande koncentrat: “Normalt när vi förbereder oss brukar vi försöka tänka ut vad vi skall säga. Sluta med det. Fundera i stället över vad lyssnaren skulle vilja veta”. Om Hemlin med sin bok och sina föredrag får läsarna/lyssnarna att ta detta budskap till sig, då finns det ännu hopp för världen.
“Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga…” har som bärande idé att all kunskap borde få form efter “löpsedelstekniken”, dvs som artikeln i tidningen med det viktigaste först (gärna poängen eller avsikten) och det tråkiga – om alls – till sist (argument och bakgrund). Alltså från sammanfattning till förklaring, eller från konklusion till belägg.

Disponeringen ska sedan arrangeras efter “intressenummerordningen”, dvs man ska börja med det lyssnaren först vill veta, därefter det hon sedan vill veta etc. I Hemlins återupfinnande av retorikens topik handlar det om att skriva ner frågor, som man sedan besvarar under sitt framförande. Alltså inget ‘förlopp’ i vanlig mening, men en rad stolpar utformade som frågor & svar.

I princip är detta ganska förnuftigt – om än något kaotisk och godtyckligt, för hur skall jag kunna veta hur mina lyssnare prioriterar sitt intresse? Och att döma efter resultatet – “Sammanfattningsvis…” är skriven efter samma recept – är det knappast användbart annat än i få, begränsade fall. Boken är helt enkelt för kaotisk. Måhända att tekniken fungerar när Bengt Hemlin håller sina föredrag – men som pedagogik eller arbetsmetod når den inte retoriken till fotknölarna.

Och det är här vi hittar problemet. Nämligen att Bengt Hemlin inte tycker om retoriken.

Nu finns det varken lagar eller regler som förbjuder människor att tycka illa om retorik, men självklart skulle i alla fall jag bli väldigt glad om dessa goda människor ville tänka lite närmare över sin retoriska motvilja.
Hemlin är skåpsretoriker. Hans hjärna ser världen med retoriska glasögon, han skriver (omedvetet?) om retorik och försöker systematisera den med en nästan germansk klassificeringsiver. Men han tycker inte om retoriken.

Denna paradox finner sin förklaring på bokens sida 148, där han skriver “Att koncentrera sig på den klassiska retorikens mönster och få språket att klinga väl och övertygande är talar- och inte lyssnarorienterat och lämnar den spontana dialogen därhän.”

I alla fall jag drog ett lättnadens suck, då jag läste detta: de föregående 147 sidorna hade försatt mig i djup undran – varför försöker Hemlin att uppfinna nya begrepp för allting? Det finns ju redan mängder med begrepp – i ett system som med anpassningar har levt i 2 500 år?
Nu är Bengt Hemlin inte den enda som menar att retoriken handlar om vältalighet. Eller att den är talarorienterad. Eller att den “lämnar den spontana dialogen därhän”. Därför några synpunkter:

Vältaligheten först: utan att gå in på hela den retoriska historien (vilket Hemlin varnar för) kan vi väl här nöja oss med att konstatera att det inte längre går att sätta likhetstecken mellan ‘retorik’ och ‘vältalighet’. Vältalighet är en del av retoriken – precis som presentationstekniken är det (om än med mindre vikt på ‘teknik’).

Det har hänt mycket inom svensk retorik de senaste tio åren, så när man betänker att mitt ex av “Sammanfattningsvis…” är 5:e reviderade utgåvan från 1999 är det därför föga övertygande när Hemlin skriver: “Om jag själv inte tyckte att litteraturen på svenska var rätt tunn, skulle jag aldrig ha skrivit den här boken” (s. 263). Jag inviterar gärna Bengt Hemlin på besök i mitt retorikbibliotek, där beteckningen ‘tunn’ inte är det första man tänker på…

Att retoriken är talar- och inte lyssnarorienterad är ett intressant utgångsläge för en retorikfilosofisk diskussion, men inte när vi pratar om den praktiska läran; retoriken fokuserar, jovisst, på talaren – på samma sätt som Hemlins bok är skriven till talaren. För att denna ska kunna förbättra sin kommunikation med … lyssnaren. I båda fallen på lyssnarens villkor.

Och dialogen – läs Shakespeare och säg igen att retoriken är icke-dialogisk. Shakespeare var – som alla andra inom sin samhällsklass i England på 1600-talet – utbildad i retorik (retoriken har bildat modell för undervisning sedan 500 år f.Kr.) och visste så väl att om han skulle fånga sin publik, var det genom att etablera en dialog med den. En dialog där lyssnaren har precis den uppgift, Hemlin varnar för: “Överlåt […] aldrig åt lyssnaren/läsaren att dra slutsatser av vad du menar, vad du påstår, vad du kommit fram till”. William skulle rotera i sin grav.

Därtill kommer Hemlins försök att misskreditera retoriken, som närmast är komiska. Retoriken har – lyckligtvis – genom hela sin (och därmed vår) historia blivit anklagad för att vara manipulativ och allmänt vederstygglig. Denna historiska erfarenhet har gjort att moral & etik numera är ett akademiskt, retoriskt mått för kommunikativ effekt. Jag ser inte Hemlin göra samma funderingar om att också en “bra presentation” kan vara moraliskt angripbar?

Ett annat problem med boken: Ibland när jag vill vara elak mot en skribent som använder många kursiverade passager läser jag upp texten med överdriven betoning på de kursiverade meningarna. Då jag gjorde det samma med Hemlins bok, såg vi inte katterna på tre dygn.

Hemlin har många poänger och de kommer i täta stim. Och varje poäng blir antingen kursiverad, understruken, understruken och kursiverad eller understruken, kursiverad och satt i fet stil. När den inte klipps ut ur texten och sätts i en ram (med versaler i fet stil, kursiver och understrukningar).

Det finns en rad passager, där Hemlin berömmer sig själv, som får mig att tänka på nyss avlidna reklamgurun David Ogilvy som i sin bok “Ogilvy on Advertising” ger råd om reklam. Som bildtext till en bild av ett slott i kunglig storlek skriver han: “Om mina råd är bra? Detta är en bild av mitt fritidshus i Frankrike.”

Skillnaden mellan Hemlin och Ogilvy är inte en fråga om fritidshusets storlek – det handlar om stil. Och till stil hör tråkiga begrepp som traditionskunnighet och ödmjukhet inför kulturens grunder.

Men nu är Bengt Hemlin inte alls dum; det skulle därför vara spännande att se 6:e reviderade utgåvan av “Sammanfattningsvis…” – när Hemlin har läst sin retoriska grundlitteratur. ❧

Artikeln finns i RetorikMagasinet 3, s 24-25