Klassificeringshysteri & fransk entusiasm

Recension

Roland Barthes: Retorikken. En moderne innføring i den gamle retoriske kunst, Spartacus, Oslo 1998. Översatt av Knut Stene Johansen. Kultur&Klasse nr 25, Medusa, København 1997.

Bibliografisk

Anmelder: Peter Cassirer.

Rhetorica Scandinavica 11 (1999), side 70-79.

Annons

Recensionen

1970 publicerade Roland Barthes ett kompendium över den klassiska retoriken i form av en artikel i ett sedermera berömt nummer av tidskriften Communications (nr 16). Den koncisa och välstrukturerade sammanfattningen hade varit underlag för en rad föreläsningar eller seminarier som Barthes höll vid Ecole pratiques des hautes études läsåret 1964/65. Anledningen till att han publicerade sina föreläsningsanteckningar uppger Barthes vara  att det inte fanns någon kortfattad översiktlig framställning av den klassiska retoriken vid den tiden på franska — en idéhistoriskt intressant upplysning för den som har svävat i villfarelsen att retoriken som studieobjekt levde kvar i inte minst Frankrike med dess retoriska tradition och textanalysformen explication de texte.

Essän i Communications har nu, nästan trettio år senare, översatts till såväl danska som norska. Barthes intresse för retoriken förebådar det enorma intresset för ämnet som formligen exploderade vid tiden för hans seminarieserie och ett decennium framåt i flera länder, inte minst i Tyskland, och som i mitten av 70-talet också nådde norden. Avsaknaden av en modernt vinklad, översiktlig introduktion i ämnet och Barthes insikt om att retoriken kanske inte var helt död var givetvis på hans tid skäl nog för att dels föreläsa, dels publicera i ämnet. Men vilka skäl föreligger för att översätta hans arbete till både danska och norska trettio år senare? Det danska förlaget Medusa ger ut arbetet tillsammans med, förutom Peter Larsens kommentar till sin översättning, tre läsvärda och intressanta artiklar om Barthes av vilka dock besynnerligt nog ingen har retoriken som ämne. Knut Stene-Johansens norska översättning är utgiven som en liten separat bok. Barthes approach är personlig och subjektiv och även om de moderna aspekterna på retorikens roll i samhället och anknytningen till psykoanalytiskt tänkande,1 som säkert var inte bara överraskande utan kanske rentav chockerande på sjuttiotalet, numera är välkända, finns det tillräckligt många ut­vikningar och infallsvinklar för att göra texten i allra högsta grad fascinerande. Som introduktion till ämnet har den ett behagligt omfång men är mer lämpad (och var ju också ursprungligen) underlag för en seminarieserie än för självstudier, särskilt för någon som saknar tidigare bekantskap med ämnet. Visserligen berör texten de allra flesta centrala faktorerna i retorikens system, men framställningen är starkt präglad av Barthes olika idiosynkrasier respektive käpp­hästar; han kallar exempelvis retoriken för en “kärleksdialog” (A.3.2) — ett i ljuset av retorikens historia mycket besynnerligt påstående som han bygger på Platons ‘erotiserade retorik’ i Faidros och som möjligen förutom Barthes egna personliga böjelser har en förklaring i att han så ensidigt fokuserar på retorikens betydelse för den franska skönlitteraturen (där såväl fransk som litteratur ska betonas). Att Barthes gör detta på bekostnad av alla andra genrer inom retoriken innebär exempelvis att han sätter sannolikhetsbegreppet i retoriken i första hand i samband med den moderna masskulturen: “Hur många filmer, kiosk­romaner och kommersiella reportage kunde inte ha tagit som motto Aristoteles regel ‘En sannolik osanning är bättre än en osannolik sanning’”.2 Endast i andra hand sätter Barthes “denna massretorik” i förbindelse med Aristoteles verksamhet som politiker (A.4.3).

Något som ytterligare skulle försvåra självstudier via Barthes är ett antal svårbegripliga resonemang och exempel3 och oklara formuleringar (exv. i A.3.3 och B.2.9) som fordrar kommentar. Men retorikintroduktionen är å andra sidan i stort sett fri från all den egendomliga och förvirrande språkliga förkonstling som man hittar hos så många av de franska litteraturfilosoferna och även hos Barthes själv, exempelvis i den bisarra inledningen till Le Degré Zéro de l’Écriture, där läsaren i vanmäktigt raseri ställs inför den övermäktiga uppgiften att gjuta innebörd i de floskulösa formuleringarna. “Barthes’ tekst fungerer formentlig bedst i dialog med, eller som supplement til, andre, mere traditionelle tekster om retorik” skriver Peter Larsen (s. 13) och därvidlag torde han ha fullständigt rätt.

Seminarieanteckningarna var väl på sin tid utgångspunkt för diskussioner, och det finns förvisso åtskilliga också i bästa mening diskutabla avsnitt i texten. Barthes översikt är utomordentligt intressant och stimulerande läsning för en ­retoriker som har passerat nybörjarstadiet, men bätt­re än för enskilt studium lämpar sig boken för ett högre seminarium i ämnet eller för en diskus­sionsserie i något av våra centra och fora för re­torik.

Om sina minnesanteckningar om retoriken säger Barthes att de är något som han själv hade önskat sig ha tillgång till när han började “reflektera över retorikens död” (inledningen). Under studiet blev den döda retoriken nämligen allt mer levande för honom och han blev “gripen av entusiasm och beundran över kraften och subtiliteten i det gamla retoriska systemet och över hur  moderna några av reglerna förefaller vara” (ib.).4 En liknande upplevelse av det gamla systemet som till en början kan framstå som ganska mossigt har säkerligen de allra flesta av dagens retorikstuderande haft när vi vid närmare bekantskap blir trollbundna och fascinerade.

Barthes beundran för det ålderdomliga systemet hindrar honom inte från att vid flera tillfällen yttra sig starkt nedsättande om exempelvis “klassificeringshysteri” och “taxonomisk galenskap” (B 3.4). Detta kan givetvis inte hindra att också Barthes själv etiketterar vissa grepp på latin eller grekiska där man hade klarat sig lika bra utan: “Detta kallas epidiegesis, repetita narratio” (B 2.9), “Detta är altercatio” (B 2. 10) exempelvis. Vi ser här ett exempel på att ju mer man tränger in i de subtila skillnaderna i sak som döljer sig bakom mängden av termer, ju mindre kan man undgå att beundra skarpsinnet bakom klassificeringarna för att till slut rentav tjusas av termerna själva. Hur långt en introduktion i ämnet ska gå i uppräknande av grekiska och latinska beteckningar är en synnerligen akut fråga för var och en som försöker sig på äventyret att sammanställa en sådan.
Barthes framställning är således ingen ‘objektiv’ historieskrivning. Den blir personlig inte bara genom de kategoriska värdeomdömen som de ovan citerade utan också genom Barthes sociala och litterära utgångspunkter. Det förra tar sig uttryck bland annat i de tre sista delarna i hans indelning av retoriken (0.1). Förutom de traditionella aspekterna på retorik som 1) konsten att övertyga och övertala; 2) undervisningsämne i skolan; 3) studiet av och vetenskapen om språkets effekter och klassifikationen av de språk­liga medlen (innefattande handböckerna i ämnet alltsedan Aristoteles), betraktar han också retoriken som 4) en ‘moral’ som tillåter respek­tive förbjuder “det emotionella språkets avvikelser”. (Denna aspekt förekommer dock endast i den inledande genomgången vilket medför att det förblir oklart vad Barthes egentligen menar med ‘moral’ i detta sam­manhang.) Han karak­teriserar dessutom re­to­riken som  5) språkets sociala tillämpning, där språkets makt tillskrivs de härskande klasserna. Dessa utfärdade enligt Barthes selektiva regler för vem som skulle få till­gång till detta makt­medel, en “psevdovetenskap” [?] som utesluter dem som inte kan tala och som gör inlärningen kostsam.5 Slutligen tillägger Barthes en sjätte aspekt, retoriken som skämt: “Eftersom de retoriska tillämpningarna utgjorde ett skrämmande institutionellt system (‘repressivt’ skulle man kalla det idag) är det inte att undra på att retoriken blev gjord till åtlöje och att det utvecklades en anti-retorik (misstänkliggörande, vanvördande och ironisk): lekar, parodier, ­erotiska eller obscena allusioner, skolvitsar, den studentikosa parodin (som ännu inte är ut­forskad och etable­rad som kulturell kod)” (A.0.1.6). Behandlingen av denna sista, mycket perifera aspekt på reto­riken6, begränsar sig till en not där Barthes gör en av sina mer halsbrytande associationer när han med hjälp av retoriska och grammatiska termer som låter sig använda för “obscena allu­sioner” hävdar att “det säger sig självt att den ljusskygga sammansvärjningen mellan retorisk eller skolastisk grammatik och erotik inte bara är ‘lustig’ [!], den avslöjar med preci­sion och allvar en överskridandets plats där två tabun upphävs: språkets och könets”.
Eftersom Barthes stora intresse i livet gällde den franska litteraturen och eftersom an­teck­ningarna har ett didaktiskt syfte använder han genomgående exempel ur den franska litteraturen (i stället för klassikernas egna ur grekiska och romerska texter av olika slag)7 som kan antas ha varit kända av de aktuella studenterna. Det är också alldeles uppenbart att många exempel och förklaringar utöver dem som finns med i utskriften måste ha givits och ha diskuterats under lektionerna.
Referenser till citaten och referaten från äldre retoriska arbeten saknas i allmänhet: “Dessvärre kan jag inte längre verifiera de enskilda belägg­ställena i texten”, skriver Barthes i inledningen, “jag har varit tvungen att skriva denna aide mémo­ire ur minnet”. Barthes nämner som sina källor allmänt “arbeten om retorik från antiken och klassicismen” och därutöver vetenskapliga kommentarer till olika arbeten8.

Den danske översättaren Peter Larsen (verksam vid universitetet i Bergen) berättar i en kommentar att han har funnit förlagan till en rad citat och omskrivningar i Den Nikomakeiska etiken (K&K s. 19) och han beklagar att han inte har sett sig ha någon möjlighet att göra en genomgripande filologisk genomgång av texten, hur angeläget ett sådant arbete än skulle vara. Det skulle också ställa enorma krav på beläsenheten och minnet hos den som skulle ge sig i kast med det. Men för att rätt kunna bedöma Barthes sammanfattning, som är långt mer än bara en redogörelse för den klassiska formen av det retoriska systemet, är det är ändå av största betydelse att känna till vilka källor Barthes har öst ur eftersom de är förutsätt­ningen för hur hans version av systemet ser ut. Innan den retoriska strukturen blev knäsatt (i den mån den någonsin blivit det definitivt) kunde ju varje kompilator och populisator handskas ganska självsvåldigt inte bara med terminologin utan också med själva strukturen. I Vossius elementära retorik9 saknas till exempel actio bland partes. Den delen, liksom memoria, lämnas också därhän av Barthes, eftersom han ser retoriken enbart som ett regelsystem för skapandet av texter och i sin genomgång helt bortser från själva föredraget inom juridik och politik och andra områden där förmågan att uttrycka sig muntligt står i fokus. Varje framställning av det enorma retoriska systemet innebär en individuell foku­sering på vilka delar man lägger störst vikt och vilka man utesluter.10 Därför vore Barthes retorik onekligen ett praktämne för en filologisk undersökning av dels vilka källor han har använt, dels hur han har använt dem genom sitt eget urval, sin egen tonvikt och sina egna accenter. När Barthes exempelvis anför att elocutio inte fanns med i Korax klassifikation utan tillkom först hos Gorgias låter påståendet som om Barthes hade haft skrifter av Korax tillgängliga (vilket han ju dessvärre inte har eftersom de inte finns bevarade). Uppgiften bygger således på en betydligt yngre, icke namngiven källa. Och när Barthes nämner att en jesuit från Beirut 1926 skrev en lärobok i retorik på arabiska (A.7.5) blir ju den intresserade läsaren synnerligen irriterad över att inte få en mer precis hänvisning.

Barthes retorik är indelad i två huvuddelar, “Resan” (A) och “Nätverket” (B), dvs en historisk och en systematisk del. Givetvis är det omöjligt att beskriva retorikens framväxt och utveckling utan att också komma in på systemet.
En ganska stor del av den historiska delen består av en klar och överskådlig (om än givetvis i didaktiskt syfte reducerad) idéhistorisk bild av tyngpunktsförskjutningarna i trivium under år­hundradena. Första avsnittet (A.6.1)  kallar Barthes “Undervisningens agonistiska11 struktur”. Där jämställer han undervisningen med den ekonomiska kampen som går ut på att likvidera konkurrenten. Grammatiken får ett relativt omfattande avsnitt (A.6.7,8). Dess senare del upptas av modisterna och likheterna mellan deras syn på språk och varseblivning och den moderna strukturalistiska språkteorins (Hjelm­slev, Chomsky).
I den systematiska delen är avsnitten om argument (B.1.9-17) några av textens mest intressanta. Visserligen hårdrar Barthes skillnaden mellan definitionerna av det han kallar det aristoteliska enthymemet och det post-Quintilianska när han påstår att enthymemet för aristotelikerna är “en retorisk syllogism uteslutande utvecklad på publikens nivå …12 utifrån det sannolika” med syfte att övertala, medan den post-Quintilianska (och särskilt medeltidens) beskrivning tar fasta på den elliptiska karaktären hos enthymemet — enthymemet har ju varken lika många eller lika distinkta delar som syllogismen. Aristoteles poäng med enthymemet är emellertid att det inte (som syllogismerna) tråkar ut publiken eftersom det förutsätter premisser i stället för att explicit uttala dem. Häri ligger för övrigt ett intressant problem: genom att förutsätta gemensamma ­värderingar kan talaren kanske omedvetet få ett auditorium att acceptera dessa, men det är lika sannolikt att de outtalade premisserna leder
till missförstånd.13 Kortheten var således redan hos Aristoteles en oundgänglig del av defini­tionen.14 Frågan är som alltid snarare var man vill lägga tyngdpunkten.
Klassifikationen av olika slags argument och argumentkedjor (blandt annat epicheirema, B.1.11) hade läsaren gärna velat få ytterligare utvecklad (något som sannolikt också gjordes under föreläsningarna). Barthes framställningskonst och förmåga att finna slående metaforer firar triumfer i förklaringen till enthymemets övertalande förmåga: “Man utgår från en punkt som man inte behöver bevisa — den underför­stådda premissen — och beger sig därifrån av till den punkt som skall bevisas. Då får man en behaglig känsla av att upptäcka det nya genom en slags smittsam överföring, en kapillärliknande kraft som förbinder det kända med det okända” (B.1.12). I detta avsnitt blir Barthes psyko-retoriker: han talar om lustupplevelsen som uppstår vid ett enthymemiskt  bevis och knyter således det platonsk-erotiska synsättet till argumenta­tionsteorins område — ett område som eljest inte alltid har väckt precis lust hos studenten. Men LUST är onekligen ett av de allra viktigaste elementen i åtminstone den romerska retoriken: det speglar begreppet delectare med dess dubbla betydelse av dels att talaren genom sitt ethos framstår som en tilldragande person, dels att han med hjälp av elocutio kan göra texten njutbar.
I det korta avsnittet om de enthymematiska premisserna (B.1.13) följer Barthes Aristoteles kategorier: säkra indicier (det vill säga det vi upplever, ser och hör samt sunt förnuft), premisser som det anses omoraliskt att ens ifrågasätta (som Tio Guds Bud, exempelvis) och en tredje kategori som omfattar tecken på något, det vill säga indicier eller symptom. Tolkningen av indicier är givetvis helt avhängig av den situationella kontexten.15
Att en modernare analys av argument saknas (bedömning av argumentens sannolikhet och relevans) kan bero på att Barthes uttryckligen beskriver ‘den gamla’ retoriken. Premissernas avgörande betydelse för argumentets relevans skymtar dock fram i B.1.17, “Enthymemens användning”, där Barthes diskuterar hur det kommer sig att folk dricker alkohol trots att sanningshalten i ett argument mot att dricka, “Alkohol är skadlig”, är väl känt. Förklaringen är att ett annat argument är mer relevant för oss: “alkohol ger en lustupplevelse”. Vi (som dricker alkohol) prioritera således premissen “lustupplevelser är eftersträvansvärda” framför premissen “Du ska undvika allt som är skadligt”.
Givetvis blir topiken också behandlad och i direkt anslutning därtill de viktiga aristoteliska begreppen ethos och pathos (B.1.27-28).16 Eftersom dessa tillmäts så stor betydelse hos Aristo­teles i relation till logos hade resonemanget kring dessa ‘bevismedel’ kunnat byggas ut mer, men det kan man förstås säga om de flesta temata, och hade det blivit fallet hade ju det begränsade omfånget inte kunnat bibehållas.
Inventio omfattar ungefär en tredjedel av texten. Det är en stor förtjänst i framställningen att Bartes lägger så stor vikt vid denna första del av retoriken — en del som så ofta har blivit nästan bortglömd till förmån för stilläran (elocutio) och inte minst framförandet.17 Dispositionen får en kort, stringent men innehållsdiger genomgång (B.2) innan texten får sin avslutning med en översikt över elocutio (B.3).
I sin översikt över elocutio utgår Barthes från den strukturalistiska åskådningen om språket som en kombination av paradigmatiska val till syntagmer (B.3.2) och hävdar att “Electio [‘urval’] förutsätter att man kan ersätta en term med en annan i språket: electio är möjlig eftersom synonymi utgör en del av språksystemet (Quintilianus)”. Barthes menar att en förutsättning för att vi ska kunna återuppliva retoriken är att det finns en naken nivå, en omarkerad form (niveau propre) för kommunikation från vilken den retoriska avviker. Han går inte närmare in på detta stilistikens minfält, där frågan om inte alla förändringar i ytspråket också har semantiska implikationer har varit en stridsfråga i århundraden. Men givetvis är de fyra avvikelsetyperna från det ‘normala’ språkbruket adiecto, detractio, immutatio, transmutatio som traditionellt brukar ställas upp i elocutio, ett uttryck för tanken att man utifrån det manifesta språkliga uttrycket kan deducera en icke formulerad, ‘naken’ tanke som kan uttryckas på olika sätt. För en handbok i konsten att uttrycka sig är det naturligt att ställa upp ett sådant postulat: vi har väl alla suttit och funderat på hur vi ska formulera våra tankar och valt mellan olika, innehållsligt tämligen likvärdiga alternativ. För den retoriska analysen ligger det emellertid annorlunda till: här står vi inför en etablerad text av vilken endast ytskiktet är omedelbart tillgängligt (även om redan för­ståelse innebär och fordrar en tolknings­process). Utifrån den givna, manifesta texten kan läsaren ställa upp hypoteser om ‘tanken bakom’, men den en gång valda ytstrukturen kommer alltid att styra tolkningen i en viss riktning. Alla vi som har slitit våra hår i förtvivlan över frågan över hur stil ska definieras har att se detta faktum i ögonen: från språkskaparens synpunkt är stil val mellan olika uttrycksmöjligheter, från analysatorns synpunkt är stil en komplicerad gestalt där man på uttrycksplanet bland mycket annat kan notera avvikelser från en av analysatorn för tillfället vald norm. Den traditionella positivistiska litteraturanalysen har ju genom biografisk forskning eftersträvat att så långt det sig göra låter återskapa författarens referensområde, erfarenheter, beläsenhet etc för att så mycket som möjligt anpassa läsarens norm till författarens.  Att denna norm givetvis trots de mest intensiva studier förblir ogripbar — också för författaren själv!18 — utgör metodens svaghet.
Möjligen har Barthes helt medvetet uteslutit resonemang om de olika utgångspunkternas betydelse för synen på stil i allmänhet och på stil som sk utsmyckning (ornatus) när han skriver “Den som talar kan ersätta en signifikant med en annan och kan i denna ersättning också skapa sekundär mening (konnotation)”. Också här hade en framställning med ett annat syfte kunnat diskutera vilka komponenter i ett ords betydelse vi tenderar att betrakta som primära (denotativa) respektive sekundära (konnotativa); i detta sammanhang skulle det givetvis ha fört för långt.19
En formulering om evfemismens funktion har intressanta implikationer: “Färgerna (B.3.3) används ibland ‘för att undvika ett alltför naket uttryck’ (Quintilianus). Med andra ord: i egen­skap av möjlig evfemism markerar färgen ett tabu: språkets ‘nakenhet’”. Här berör Barthes ett mycket intressant fenomen. Alla stilfigurer har som uppgift att förstärka uttrycket. Det verkar vara själva användningen av en avvikelseform i sig som har denne effekt: en underdrift (litotes), som ju arbetar med en lägre intensitetsgrad än den som vore naturlig i sammanhanget20, får effekten att uttrycket får starkare intensitet och till råga på allt starkare än en överdrift skulle åstadkomma. Avvikelsen markerar att talaren säger något annat än det han egentligen menar och lyssnaren tolkar yttrandet därefter. På samma sätt förhåller det sig med en explicit evfemism: genom att undvika det “nakna” uttrycket fäster vi i själva verket uppmärksamheten på det outsagda samtidigt som talaren signalerar att han av någon anledning inte vill använda detta.21
Som Barthes understryker råder ingen total enighet eller kanon i den uppsjö termer som figurläran består av. Därför förvånar det inte så mycket att han kallar uttrycket “ett gästfritt hem” för en metafor fast jag skulle kalla det hypallage, eftersom bestämningsordet gästfri egentligen hör till de människor som äger eller bor i hemmet ifråga. Märkligare är att Barthes inte förklarar termen hypallage när han nämner den i samband med att han noterar att “vi fortfarande saknar en operativ klassificering av figurerna, om en sådan nu överhuvudtaget är möjlig att konstru­era. Läroböckerna i retorik talar om för oss vad en kleuasm,22 en epanaleps eller en paraleps är och att sedan applicera den synnerligen hermetiska termen på exemplet, men det finns ingen bok som gör det möjligt att gå i den motsatta riktningen, att utifrån texten finna fram till figurens namn. När jag läser ‘tant de marbre tremblant sur tant d’ombre’ [‘så mycket darrande marmor i så mycket skugga’], vilken bok kan då visa mig att detta är en hypallage om jag inte redan visste det?” (B.3.5).23
Synpunkten är intressant: den traditionella stilistikundervisningen tvingar studenten att plugga in ett antal namn och definitioner på figurerna för att sedan kunna applicera termerna på text. En hjälp i detta har han dock haft av de ovan nämnda avvikelsetyperna (adiecto, detractio, immutatio, transmutatio) som Barthes egendomligt nog inte nämner. Kännedom om dessa kategorier gör det möjligt att utifrån en text leta sig fram till åtminstone en huvudkategori inom figurläran, även om också denna  metod förut­sätter viss kännedom a priori om den vildvuxna termfloran.
Barthes kan ju inte gärna låta figurläran gå helt spårlöst förbi, trots att “den har varit föremål för en sannskyldig klassificeringshysteri” (B.3.4). Behandlingen blir ytterst summarisk: “det finns retoriska uppslagsböcker”. Barthes väljer som han säger “på måfå” ut ett tiotal figurer som han kommenterar. Men det är ändå knappast någon tillfällighet att han som första figur väljer allitterationen. Nybörjare i stilistiken brukar känna två figurer: jämte metaforen är det just allittera­tionen, något som när det gäller nordiska studenter kan ha att göra med den forn­nordiska diktningens ymniga bruk av denna figur. Men sedan mycket länge har det stått klart att allitteration i isolering knappast är någon särdeles verksam figur. Barthes nämner också själv omedel­bart efter att ha förklarat figuren som “en upprepning av konsonanter som står i närheten av varandra i en kort syntagm” (B.3.6) — en definition som kan diskuteras24 — att det har på­ståtts att allitterationen ofta är mindre intentionell än vad stilistikerna har för vana att anse; i Shakes­peares sonetter finns det inte mer allitteration än i andra texter. Jag vill gärna illustrera hur allitteration tillmäts betydelse med hjälp av ett fabri­cerat exempel på olika stilsorter hämtat från Jan Anderssons och Mats Furbergs förträffliga Språk och påverkan25:
Ko dödad i kollision
En ko dödades igår vid en kollision med en Opel. Årsmodell 1963. Bilen fördes av en rödhårig kvinna med normal kroppsbyggnad och iförd blå dräkt, vit blus och svarta slejfskor. Hon har ett ärr på högra kinden och är hemmahörande i Hinsberga. Då hon stapplade ut ur bilen kastade kvällens sista tynande solstrålar ett nät av vemod över sorge­platsen. Natten nalkades.
I analysen av denna psevdotext har studenterna inga svårigheter att definiera de olika genrerna. Det råder inget tvivel om att den näst sista meningen är skönlitterär och den allra sista ren poesi. På frågan om vad det är som gör den sista meningen till poesi har svaret genom åren varit givet och kommit prompt: allitterationen. För att visa att allitterationen inte gärna kan vara något avgörande stilelement brukar jag peka på att den finns en minst lika vacker allitteration tidigare i texten som emellertid inte får den ringaste poetisk effekt. Först efter visst letande brukade studenterna finna allitterationen i ko och kollision. Att den inte är poetisk är det ingen som bestrider. Vad är det då som åstadkommer poesin i natten nalkades? Ja, i vart fall inte i första hand allitterationen. Snarare kan orsaken sökas i dels att nalkas är ett högtidligt, sällsynt ord i sven­skan, numera knappast använt utom i psalmer, dels och huvudsakligen i att meningen inte tillför någon ny information till texten. Dess funktion är således enbart stämningsskapande. I poesi dominerar formen på innehållets bekostnad ­(vilket bland andra Roman Jakobson har understrukit). Och i och med att står i fokus kommer allitterationen att tilldra sig särskilt intresse.
Nu vill jag å andra sidan inte frånkänna allitterationen en avsevärd betydelse, inte minst i ­mnemotekniskt avseende. “Kalles Kaviar”, det mest sålda svenska märket av rökt fiskrom, har säkert allitterationen att tacka för en del av sin framgång. Och i sloganen “The Medium is the Message” (myntat efter McLuhans Media 1964) är alldeles säkert allitterationen i kombination med rytmen och inte minst det överraskande (kanske rentav paradoxala) innehållet en bidragande orsak till frasens framgång.
Jag skulle inte ha tagit upp resonemanget kring allitterationen till så utförlig analys om inte detsamma gällde stilfigurer generellt: de åstadkommer inte någon verkan utan att uttryckets semantiska innehåll bidrar och spelar en viss, i allmänhet mycket stor, roll. Alltför ofta glömmer stilistiker att orden de analyserar betyder något. När Barthes (slutet av B.0.3) nämner Poes analys av sin dikt “The Raven” heter det “För att skriva verket tar han [Poe] sin utgångspunkt i det sista som läsaren uppfattar (betraktat som ‘ornament’), nämligen den melankoliska verkan av ordet nevermore (e/o)…” Här verkar det  som om Barthes menar att den melankoliska verkan skulle ha något att göra med (eller rent av bero på) växlingen mellan vokalerna e och o.  Jag är säker på att engelska språket kan uppvisa en mängd ord med samma vokaler som helt saknar melankolisk ton. Givetvis ligger det sorgliga i innebörden av ‘aldrig mer’!26
Avsnittet om elocutio är det minst givande. Barthes menar att det inte finns någon kod för språkets pragmatiska dimension (B.3.4) vilket kan vara beroende på Saussures distinktion mellan langue och parole och Chomskys tidiga ödes­digra frånkännande av performansen någon teoretisk status. Pragmatikens ‘koder’ har emellertid tidvis stått i forskningens fokus; mest känd är väl H.P. Grices ansats i uppsatsen “Logic and conversation”.27 Grices maximer är en tillämpning av den klassiska retorikens  aspekter på vardagligt samtal där inte minst frågan varför vi säger det vi säger på det sätt vi säger det står är viktig. En huvudregel kallar Grice “Be relevant!” och diskussionen om relevansen har den allra största betydelse för all textanalys.28 Vidare kunde Barthes utan större svårighet ha funnit betydligt mer intressanta stilfigurer att kommentera än (förutom allitterationen och den mer än intressanta figuren ironi29) anakolut, katakres, ellips30, hyperbol, perifras, aposiopes och suspens31. I samband med perifrasen tillägger Barthes att om den är nedsättande benämns den perissologi. Här ser vi ett exempel på vad Barthes själv kallar benämningshysteri: i och för sig kunde vi för perifras använda det mer allmänna omskrivning och för perissologi givetvis antingen ‘nedsättande omskrivning’ eller  ‘nedsättande perifras’. Personligen hade jag väl valt några roligare stil­figurer att kommentera (exempelvis zeugma), men figurläran har uppenbarligen inte intresserat Barthes särskilt mycket.

Barthes avslutar sin bok med en mycket kritisk reflexion om retoriken i våra dagar som överraskar, eftersom Barthes, trots en viss kritisk distans i vissa avseenden, verkar oerhört fascinerad av retoriken. Han uttrycker ju också, som vi sett inledningsvis, stor uppskattning för tänkandet bakom systemet. Inte desto mindre avslutar han så här:
“Hela vår litteratur, formad och sublimerad av humanismen, har sitt ursprung i en politisk-juridisk tillämpning (såvida vi inte håller fast vid den felaktiga uppfattningen som reducerar retoriken till att vara en figurlära). I detta fält där de mest brutala konflikterna om pengar, egendom och klasser äger rum och behandlas, behärskas, tämjs och hålls levande av statsmakten, där institutionerna föreskriver förkonstlat tal och kodifierar varje språkligt uttryck — det är i detta fält som vår litteratur uppstår. Att således reducera retoriken till enbart ett historiskt ämne och att i kraft av texten, skriften, kräva en ny språklig ordning och att aldrig svika den revolutionära vetenskapen, det är en och samma uppgift.”
När Barthes utbrister i denna flammande appell desavouerar han sin egen framställning.32 Ty om retoriken verkligen endast vore ett historiskt ‘objekt’ funnes det knappast någon större anledning att ägna så mycket energi åt dess beskrivning och åt diskussionen av dess problem. I själva verket är retoriken i dag minst lika aktuell som när den började kodifieras för två­tusenfemhundra år sedan och den är betydligt mer aktuell nu, i slutet av vårt årtusende, än det varit på mycket länge. De två översättningarna till danska och norska är bara två av många bevis på detta!33

Noter

1    Således karakteriseras disputationen som en tävlings­kultur där man skapar talar-atleter som gör talet till föremål för regelstyrd prestige och makt: “aggressiviteten blir kodifierad” (A.6.1). Detta är givetvis ingen hemlighet för en disputerad akademiker och var det förvisso inte för Barthes själv, vars avhandling aldrig godkändes (se Carsten Sestofts intressanta uppsats i K&K, “Taktik uden strategi. Barthes i det intellektuelle felt”). I avsnittet ­“Nevrotisk betydelse hos Disputatio” ( A.6.11) kallas de disputerande “två bödlar som försöker att kastrera varandra (därifrån myten om Abelard, den kastrerande kastra­torn)”. För den som inte är insatt i den franska psyko­analysens irrgångar kan detta givetvis verka något ­hårdraget. Det är nog också ett ganska specifikt manligt synsätt på en disputation.
2    Frågan är om jämförelsen egentligen är särskilt berättigad. Är inte ganska mycket — för att inte säga det mesta — av populärkulturen snarare osannolik än sannolik?
Eftersom denna recension är på svenska har jag i valet mellan att återge Barthes egna ord på danska, franska, norska eller svenska valt det sista. Jag har därvid utgått från originalet men givetvis haft stor hjälp av den danska och norska översättningen
3    Bland andra just sådana som fordrar behärskning av den franska litteraturen. När Barthes påpekar att ordet konversationsbekvämligheterna är en perifras (B.3.5) så ska det mycket minne av Molière till för att läsaren ska associera till det preciösa språkbruket denne gisslar. (Man får hjälp i en av Stene-Johansens egna noter i den norska versionen.) Än mer besynnerlig måste ‘definitionen’ av en sofist te sig när den framställs som ett flödesschema vars utgångspunkt är “jakt på vilt” (A.3.3). Ingenstans framgår att det är Platons syn på sofisten som “människojägare” som drev honom till denna märkligt och utpräglat ­“sofistiska” definition!
4    I slutet av den historiska delen blommar han ut i — man frestas säga retorisk — vältalighet i sin beundran: “Det är ett bländande ämne i sin intelligens och skarpsinnighet, ett storslaget system som en hel civilisation i sin omätliga utsträckning har uppställt och finslipat för att bli i stånd att klassificera, det vill säga för att tänka sitt språk — ett makt­instrument, ett område där historiska konflikter av­speglar sig som blir oerhört intressanta om man sätter in ämnet i dess egen skiftande utvecklingshistoria.. Men samtidigt är retoriken också en ideologisk företeelse … som i dag tvingar oss till en ofrånkomlig kritisk distans”. (A.7.5)
5    Barthes härledning av ordet klassisk ger etymologiskt stöd för denna tanke (i en not till A.6.1). Ordet användes i den romerska hierarkin för att ange den förnämsta klassen av invånarna (civis classicus) och denna klassifikation (!) byggde på förmögenhet.
6    Som inte desto mindre alldeles säkert är ett intressant studieobjekt och som säkert också kunde kasta en del ljus över den “retorik” som parodieras.
7    Något som exempelvis Lausberg gör i sin Handbuch der literarischen Rhetorik vilket emellertid bidrar starkt till att göra den svår att använda för dem av oss med begränsade kunskaper i latin och inte minst grekiska.
8    Häribland Guillaume Budés arbeten, Ernst Robert ­Curtius, Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter (1948), Charles S. Baldwin Ancient Rhetoric … (1924) och Medieval Rhetoric … (1928), René Bray La Formation de la doctrine classique en France (1951), Ferdinand Brunot, Histoire de la langue Francaise (1923) och Henri Moriers uppslagsverk Dictionnaire de poétique et de rhétorique (1961) samt artiklar av Alexander Kojève och Werner ­Jaeger.
9 Vossius = Voss, Gerhard Johann Elementa rhetorica eller retorikens grunder, översatt och utgiven av Stina Hansson Göteborg (Litteraturvetenskapliga institutionens skriftserie) 1990.
10 Detta är Barthes givetvis fullt på det klara med och han berör det i inledningen till avsnittet om själva systemet (B.0.1), under rubriken “Klassificeringskravet”: “Samtliga framställningar i antiken, särskilt de post-aristoteliska, är fullständigt besatta av att klassificera (själva termen partitio är i sig ett vittnesbörd om detta). Retoriken framträder som en klassificering av ämnen, regler, delar, genrer, stilarter. Och denna klassificering blir i sin tur föremålet för analys: man beskriver strukturen i sin framställning och man diskuterar och inte minst kritiserar föregångarnas klassificeringar. Lidelsen för klassificering verkar alltid orimlig om man inte själv är gripen av den: varför diskuterar man med sådan frenesi placeringen av propositio så att den ibland hamnar i slutet av exordiet ibland i början av narratio? Och ändå: i de allra flesta fall innebär ett ­taxonomiskt val också ett ideologiskt. Det är alltid något som står på spel i föremålens placering. ‘Säg mig hur du klassificerar och jag skall säga dig vem du är’. Därför kan man [egentligen] inte välja en enskild kanonisk klassifikation och medvetet “glömma” de många variationerna som utgör den fullständiga redovisningen för techne rhetorike utan att åtminstone först säga något om de flytande förskjutningarna i beskrivningarna av systemet”.
11 Franskans agonie betyder ‘dödskamp, ångest’. Båda översättningarna bibehåller det ursprungligen grekiska ordet. Innebörden här är med största sannolikhet mera allmän; Barthes säger en bit in i avsnittet att undervisningen på 700-talet får en “agonistisk vändning som uttryck för skärpt konkurrens”. Agoni kanske bäst översätts med just ‘tävlingsinriktad’. Ordvalet är betecknande för Barthes ofta tillspetsade språk.
12 Barthes återkommer flera gånger till att Aristoteles hänsynstagande till (den obildade) publiken är att jämställa med populärkulturens banalitet och överanpassning till sin marknad.
13 Se närmare Cassirer, Stilistik & stilanalys kap. 5.
14 “Nu kommer vi till enthymemet och vi ska börja detta ämne med några allmänna reflexioner över det rätta sättet att betrakta dem för att sedan gå vidare … till de argument som innefattas av dem. Vi har redan påpekat att enthymemet är en syllogism och i vilket avseende det är det. Vi har också iakttagit skillnaderna mellan enthymemet och syllogismen i dialektiken. Således får vi inte föra resonemanget alltför långt tillbaka, i annat fall kommer längden i vårt argument att resultera i oklarhet, inte heller får vi ta med alla steg som leder till vår slutsats eftersom vi då skulle slösa med ord genom att säga sådant som är självklart. Det är denna enkelhet som gör att den outbildade är mer framgångsrik i tal till folkliga auditorier — gör att de, som poeten säger (Euripides, Hippolytos 989), ‘fångar mängdens öron desto bättre’. Utbildade talare gör långa utläggningar om generella principer medan obildade argumenterar utifrån det som är allmänt känt och drar uppenbara slutsatser. Vi får därför inte utgå ifrån vilken allmän åsikt som helst utan bara från sådana som vi har specificerat, dem som har blivit knäsatta av våra domare eller av dem vars auktoritet de i sin tur erkänner… Vi måste också bygga våra argument på sannolikhet så väl som på fakta.” Aristoteles Retorik efter den engelska översättningen av Rhys Roberts, “The Oxford translation”, omtryckt av The Modern Library, New York 1953, avsn. 1395b, s. 139f.
15 Det är lätt att se överensstämmelsen mellan dessa aristoteliska kategorier och Peirces semiotiska teckenkategorier.
16 I båda översättningarna egendomligt nog återgivna i sina franska former ‘ethé’ och ‘pathé’.
17 I Sverige har det vi idag åter allmänt börjar kalla retorik sedan länge gått under det rysansvärda namnet muntlig framställning, en benämning som ju endast täcker actio och möjligen memoria!
18 Se exempelvis Gunnar Hansson, Dikten och läsare (1959) och “Om en ‘riktig’ dikttolkning” (i Modersmålslärarnas Årsskrift 1962)
19 Konnotationsbegreppet är enligt alla forskare som arbetat i fältet ett träsk av besynnerliga åskådningar som be­stäms av vederbörande forskares vetenskapliga grund­inställning (paradigm). Ur pragmatisk synvinkel är det uppenbart att ett ords lexikaliska konnotation under vissa om­ständigheter kan vara det kommunicerade innehållet i texten. Problemet behandlas i projektet Lexikalisk stilistik. Projektrapporter av bland annat Per Holmberg och mig själv kan beställas från Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.
20 Den pragmatiska principen om att vi alltid använder så starka ord som situationen tillåter. Se Ryding, Att luras utan att ljuga, Doxa, Lund 1984.
21 Personer som i mitt sällskap talar om hebréer i stället för judar signalerar (sannolikt omedvetet) sin antisemitism: för dem är ordet jude så negativt laddat att de inte vill använda det (i min närvaro).
22 Det gör dock endast de mest ingående! Kleuasm är en av sex olika sorters ironi (Lausberg).
23 Helt omöjligt är det ändå inte. En läsare som inte är bekant med kontexten till citatet förstår åtminstone att det måste vara en levande varelse som darrar, eftersom marmor inte kan göra det. Känner man inte texten vidare kan man knappast komma längre, men om det funnes ett register som också tog upp olika sorters oegentliga (figurliga!) uttryck, skulle man kunna komma fram till hypallagen! Ett försök till framkomlig väg för kategorisering av stilistiska avvikelser kommer att göras i den kommande upplagan av min lärobok Stilistik & stilanalys
24 Orden måste vara betonade och konsonanterna följas av samma slags ljud – konsonant + konsonant allittererar inte (lika mycket) med konsonant + vokal. Man talar inte heller om allitteration vid upprepning av samma ord. Det råder dock ingen allmän konsensus om definitionen.
25 Många upplagor sedan 1966, senast på Nya Doxa.
26 Jag tillåter mig ge ytterligare ett exempel på betydelsens betydelse och samtidigt grader av stilistisk relevans (i meningen grad av effekt av stilfiguren). Rubriken över en notis i Göteborgs-Posten löd en gång: “Fyra fulla finnar fick fel finkel”. Jämför detta med “Fyra fina färska färdigflådda filéer”.  “Allitterationen” är  mer iögonfallande i det första än i det andra exemplet. Men eftersom det inte är någon skillnad på allitterationen i de båda exemplen måste det vara innehållet som åstadkommer det intrycket. Innehållet är roligare och därför blir allitterationen mer påtaglig!
Sambandet mellan form och innehåll (som Barthes diskuterar i B.0.3 beträffandet relationen mellan inventio och dispositio) och effekt är just det som konstituerar stilen i en text.
27 I: Cole & Morgan (red), Syntax and semantics 3. Speech acts. 1975
28 Se exempelvis Sperber, Dan & Wilson, Deirdre, Rele­vance. Communication and cognition. Oxford 1986.
29 Ironi definieras i en ursprunglig, mycket vid (och för modern förståelse otillräcklig) mening som “något som består i att säga något som avses bli förstått som något annat (konnotation)”, i vilken formulering termen konnotation på ett förvirrande sätt också fått en ottillåtligt vidgad extension. Ironi är en teoretiskt oerhört intressant stilfigur i och med att den för att kunna förstås som ironi kräver kännedom om avsändarens intention, mottagarens tolkning och situationen.
30 som endast ses som syntaktiskt fenomen.
31 Suspens förefaller vara en huvudsakligen i fransk analys använd term för ett stillestånd i handlingen.
32 Den hållning gentemot retoriken som kommer till uttryck här kan möjligen bero på att han då han “ville undersöka retorikens död” hade intagit denna politiska ståndpunkt och trots sin fascination av ämnet inte ville överge denna. Men det är mer frestande att tänka att det i stället beror på hans ständiga ambivalens och intensiva självkritik — en inställning eller egenskap som tydligt framgår i Carsten Sestofts ovannämnda uppsats i K&K, “Taktik uden strategi. Barthes i det intellektuelle felt”.
33 Mitt uppdrag gällde ursprungligen att granska de två översättningarna till danska och norska, men Barthes intressanta text tog överhanden. Beträffande översättningarna räcker nog följande synpunkter: Stene-Johansens norska version har en fördel, han har försett utgåvan med ett tjugotal egna förklarande noter. Som läsare är man tacksam för dem, även om åtskilligt fler hade varit av nöden. I övrigt är Peter Larsens danska version överläg­sen. Där den norska texten bibehåller ett stort antal mycket nära översättningar (exempelvis bisarr där ‘märklig’ eller ‘märkvärdig’ möjligen passar bättre i be­tydelsen) är den danska mer germansk i såväl meningsbyggnad som ordval. Den norska versionen innehåller dessutom ett antal slarv- och korrekturfel. När de träffar facktermer blir läsaren förvirrad (disputatio i stället för ­dispositio (B.2.11), klassiker i stället för klassicister (B.3.10)).  Båda översättningarna har tyvärr utelämnat ett register, en översikt över retoriken i trädform samt en översikt över fransk och dåtida amerikansk retorikforskning, och båda övertar av någon anledning de aristoteliska begreppen ethos och pathos  i Barthes franska tappning som ethé respektiva pathé. Väljer man den danska versionen får man tre intressanta artiklar om Barthes på köpet, vilket gör att valet är lätt.

Author profile
cassirer

Peter Cassirer (1933-2020) docent em vid Göteborgs Universitet – med stort fokus på stilistik.
Han har gett ut böcker om stil och retorik som Stilistiken, ­Huvudlinjer i retorikens historia samt Konsten att manipulera ett sammanträde. För RetorikMagasinet har har skrivit en rad artiklar

Lämna ett svar