Berättaren Chávez

Varje söndag kan venezuelarna ringa in om sina problem till landets president i hans egen primetime-talkshow. Hugo ­Chávez är en kontroversiell och karismatisk ­ledare som brutit barriären mellan eliten och ­folket. Med sig har han en berättelse om kampen mellan gott och ont och den sydamerikanska kontinentens frihetshjälte, en berättelse som trollbinder folk och får eliten att kalla honom vulgär.

Berättaren Chávez

Ronnie Nielsen

Varje söndagseftermiddag kan varenda venezuelan som vill ringa till landets president och tala fritt. Har han tur kan han bli inbjuden att uppträda sida vid sida med presidenten i primetime-programmet ”Aló Presidente”, som inspelas på olika platser i Venezuela och sänds i alla nationella medier. Här lyssnar presidenten förstående till medborgarnas bekymmer, ger goda råd och erbjuder sin hjälp till med­borgare i nöd. Stämningen blir aldrig tryckt i presidentens talkshow. Den tidigare fallskärmssoldaten Hugo Chávez är lika jovial och spefull som han är allfaderlig. Han är alltid snabb med en kvickhet och är känd för att spontant sjunga eller dansa. Mest av allt gillar han att berätta historier: små liknelser med utgångspunkt i den sydamerikanske frihetshjälten från 1800-talet, Simon Bolivar, berättar om fäderneslandet och dess hjälte, om segrar och förräderi, om revolutionära och kristna värden, om historien och nutiden – i sista hand om den eviga kampen mellan gott och ont.

Miljoner venezuelaner följer troget programmet söndag efter söndag, lika troget som de i övrigt följer presidentens offentliga göranden och låtanden. Chávez har en besynnerlig förmåga att få sitt omvälvande politiska projekt att likna en karneval: en gigantisk  folkfest vilken alla är inbjudna att delta i oavsett kön, ras, ålder och social klass. I detta sammanhang är programmet en lysande illustration av presidentens formidabla förmåga att nå ut över den barriär som traditionellt skiljer eliten från folket.

I det politiska spektrat befinner sig Chávez på vänsterflygeln. När han blev president 1999 gick det snabbt med politiska reformer. Efter tio månader hade landet fått en ny författning som å ena sidan gav de politiska partierna större in­flytande men å andra sidan samtidigt gav mer makt åt presi­dent­ämbetet.

För Venezuelas traditionella elit är Chávez inte annat än en vulgär populist. Den uppfattar honom som en uppkomling och en bondslusk – banérförare i en tarvlig sammansvärjning som hotar att förvandla landet till ett andra Cuba. Venezuela är därför delat i två oförsonliga block där skiljelinjen är om man gillar presidentens historier eller ej.

Chávez föredrar expresso

Man kan förundra sig hur det blivit så i ett land som traditionellt uppfattats som en mönsterdemokrati med goda utvecklingsmöjligheter. Men det är kanske just en av förklaringarna. På sextio- och sjuttiotalet medan demokratin ännu firade sina sötebrödsdagar fanns en utbredd förväntning om att Venezuela tack vare sina stigande intäkter från oljeexporten var på väg att bli en ”modern” nation efter europeisk eller nordamerikansk modell. Drömmen sprack emellertid då en internationell lågkonjunktur först på åttiotalet sände chockvågor genom landets ekonomi och visade de strukturella svagheter som är förbundna med en ensidig export av råolja. Nedgången har sedan inte verkat ta slut. Efter två årtiondens kris lever idag mer än fyra femtedelar av landets befolkning i fattigdom ofta utan annat levebröd än som gatuhandlare i storstäderna. Många känner sig därför förrådda av en korrupt och dekadent elit som levt gott av lättförtjänta oljepengar och inte förmått att få igång någon egentlig utveckling.

Annonce

rm23_ill3Det är i denna situation som Chávez träder in på scenen med ett radikalt alternativ. Tillsammans med en grupp likasinnade officerare satte han i februari 1992 allt på ett bräde och iscensatte en kupp mot landets impopuläre president Carlos Andrés Pérez. När planen misslyckades framträdde han på TV och tog på sig ansvaret för det felslagna kupp­försöket. Detta var något nytt i ett samhälle där ingen tidigare har velat ta på sig ansvaret för något som helst. Chávez gav samtidigt ett löfte: att han även om slaget i första omgången var förlorat skulle han återvända och föra kampen vidare med andra medel. Det löftet höll han. Efter en amnesti skapade han en politisk plattform som pläderade för grundandet av en ny republik överensstämmande med Bolivars ideal. Med denna dagordning vann han en jord­skredsseger vid valet i december 1998 och kunde efter års­skiftet tillträda som landets president. Redan samma år blev Den Bolivarianska Republiken en realitet med en ny författning.

Denna spektakulära politiska bana förklaras till dels av den karismatiska personlighet och de framstående egen­skaper som kommunikator som Chávez onekligen besitter. Men han har också andra goda kort på hand. I motsats till den traditionella (vita) eliten är Chávez som de flesta venezuelaner av blandad ras. Därtill kommer att han vuxit upp i provinsen och under relativt små omständigheter. Dessa omständigheter gör det lätt för folk att identifiera sig med honom och uppfatta honom som en av sina egna. Chávez förstår att omsätta denna folklighet i politisk aktivitet. Han älskar att tala nostalgiskt om sin uppväxt på landet och har vid flera tillfällen deklarerat att han en gång vill dra sig tillbaka och odla yuca i delstaten Barinas; han gör ett stort nummer av att föredra det lokala sockerrörsbrännvinet fram­för importerad whisky liksom han gjort en kopp ångande svart espressokaffe till sitt varumärke – den välbärgade ­eliten föredrar te. Chávez älskar metaforer från sportens värld och är själv en passionerad baseballspelare. Mer venezuelanskt kan det knappast bli.

Castro, Guevara, Quijote

Redan från första dagen har ett kännetecknande drag hos Chávez varit den skickliga mobiliseringen av Bolivar i för­söket att legitimera sitt omvälvande politiska projekt. Gruppen bak det misslyckade kuppförsöket, symboliskt startat tvåhundra år efter frihetshjältens födelse, kallade sig Den Revolutionära Bolivarianska Rörelsen och återkom i sin retorik till uppfattningen att den tidigare oavhängigheten var en nationell guldålder.

Det är dock inte i sig någon nyhet att använda Bolivar som politisk referens. Tvärtom har generationer av venezuelanska politiker brukat och missbrukat frihetshjälten för att legitimera dagordningen. Det nya består dels i det sätt på vilket Chávez har förmått att skapa en medryckande berättelse kring Bolivar, som verkar träffa en ton i det allmänna medvetandet; dels på det sätt på vilket Chávez med utgångspunkt i denna berättelse gör anspråk på att radikalt omskapa inte bara hela landet utan hela regionen – och i ett större perspektiv hela världen. Vill man förstå vad som för tillfället står på spel i Venezuela bör man därför ta denna berättelse på allvar.

En god utgångspunkt är att acceptera en av bolivarianismens centrala dogmer. Den historiske hjälten är odödlig och därför alltid på plats. Det är i hög grad anmärkningsvärt hur Bolivar verkar träda fram och vara närvarande i berättelsen. Här finner man en av hemligheterna bak den omedelbara succén. Chávez kretsar i sina tal ofta kring nyckelepisoder i frihetshjältens liv. Dessa episoder är allmänt kända för de flesta venezuelaner, som har vuxit upp med den veritabla kult som omger Bolivars person. Men de har troligen aldrig blivit berättade på samma medryckande sätt som när Chávez – som är en arvtagare till kontinentens orala kultur och magiska realism – med retoriskt patos och användande av historiskt presens lever sig in i frihetshjältens drömmar och lidelse, ofta med skickligt användande av samtida källor eller litterära referenser som ger kropp och själ åt händelserna. Så medryckande och övertygande är dessa historier att det till sist blir oklart om det är tal om manipulation eller inlevelse. Det är knappast för mycket sagt, att Chávez uppträder som ett medium mellan folket och Bolivar.

rm23_ill1Men berättelsen handlar inte bara om Bolivar. Tvärtom baserar den sig på ett spektakulärt galleri av mystiska, historiska och nu levande personer, som Chávez drar in till synes efter eget gottfinnande. Det vittnar om berättelsens aspirationer och dynamik att den i dag omfattar så skilda röster och aktörer som inkakungen Atahualpa och hans mystiske företrädare; indianska upprorsmän som Tupac Amaru; den tidige krönikören och förespråkaren för indianska folks ­rättigheter Bartholomé de las Casas; frihetskrigens talrika hjältar bland andra Antonio José de Sucre, Fernando Miranda och José Marti; vänsterorienterade ikoner som Ernesto ”Che” Guevara, Fidel Castro och Salvador Allende; ideologkritiker som Antonio Gramsci och Franz Fanon; författare som Federico Garcia Lorca, Pablo Neruda och Gabriel ­Garcia Márquez – för att blott nämna några av stamgästerna i presidentens diskursiva universum. På liknande sätt rör sig Chávez med självklarhet i tid och rum. I ena ögonblicket kan scenen sålunda vara erövringen eller självständighetskrigen och i det nästa det spanska inbördeskriget, den kubanska revolutionen eller Berlinmurens fall.

Den bolivarianska berättelsen blir därför mer komplex än man i första ögonblicket tror. En mängd mindre historier väver sig in och ut ur den stora berättelsen lika naturligt som trådarna i en persisk matta, ofta på ett sätt som skapar överraskande sammanhang och paralleller till nutiden. Som ett exempel kan nämnas hur Riddaren av den Sorgliga Skepnaden Don Quijote de la Mancha kommer till Chávez’ undsättning. Mitt i en utläggning om Bolivars många besvär med dåtidens oligarki faller det Chávez in att Bolivar var en andlig släkting till Don Quijote, varefter han börjar utveckla detta sammanhang med referenser till detta barocka mästerverk. Den tydliga parallellen är naturligtvis nutiden, där Chávez som postulerad arvtagare till Bolivars projekt kämpar en quijotisk strid med landets traditionella elit. På detta underhållande sätt skapar Chávez en allians med historiens drömmare medan han tydligt driver gäck med sina politiska motståndare.

Den kosmiska baseballmatchen

Berättelsen är emellertid inte bara en fri improvisation. En rad grundläggande figurer tjänar till att strukturera berättelsen och ge den en universell räckvidd. Centralt finns en skapelsemyt, som med hänvisning till en rad komplexa naturfenomen gör Venezuela till skapelsens ursprung. Landet, vars befolkning härmed får en privilegierad status som bärare av ett gudomligt projekt, ett slags amerikanskt svar på Israels tolv stammar, blir härefter sätet för en fredsälskande och egalitär civilisation som omfattar hela det nuvarande Latinamerika och Karibien. Denna civilisation, som förebildligt kombinerar urkristendomen med den magi, som är en oskiljaktig del av den latinamerikanska folksjälen, upplevde emellertid med den spanska erövringen en domedagsliknande destruktion. Men anlagen för en ny början antas ha övervintrat i regionens majestätiska landskap och i de många monumentala vittnesbörden om forna tiders högkulturer.

Denna mystiska utgångspunkt avspeglas i bolivarismens historieuppfattning och värderingen idag av plikter och möjligheter. För Chávez är historien en slags kosmisk baseballmatch mellan gudomliga och diaboliska krafter, varvid de sista har haft övertaget tack vare orent spel. Detta har mest markant varit fallet sedan de spanska erövrarnas brutala ingrepp i Amerika och representerar en onaturlig störning av spelet till det ondas favör. Med den tidigare oavhängigheten var det möjligt att vända striden, men Bolivars ideal blev till sist förrådda av samma tidlösa oligarki som på sin tid förrådde Jesus. Sedan har dessa diaboliska krafter i form av den nyliberala globaliseringen, som av Chávez uppfattas som en satanisk avgud, nått en sådan styrka och räck­vidd att den hotar att utplåna livets grunder. Allt verkar ­därför hänga på resultatet av nästa inning. I denna trängda situation vilar allt på Venezuelas folk, som antas besitta speciella hjälteegenskaper, att starta en revolutionär uppgörelse med landets traditionella elit och den härskande världsordningen. Målet är självfallet att återupprätta det ur­sprung­liga paradisiska tillståndet.

rm23_ill2Kampen kan vid ett första ögonkast verka ojämn. Men Chávez hittar ändå skäl till optimism. Han anser sig näm­ligen att ha historien på sin sida. Mänskligheten måste nödvändigtvis vara ämnad till ett annat och bättre öde än den nuvarande miserabla situationen. Chávez betraktar därför alla teser om historiens avslutande som uttryck för en kättersk och enkelriktad ideologi. Istället argumenterar han för att världen just nu upplever en historisk öppning, där ett samhällssystem, som har överlevt sig självt, istället långsamt är i färd att ta ny form. Medan ett förtryckande och omänskligt system går sitt slut till mötes har det venezuelanska folket förvandlats till historiska aktörer och förenat sig med landets väpnade styrkor vilket innebär en unik styrkeposition. Lägger man därtill den magisk-gudomliga utgångspunkten och förbundet med historiens odödliga hjältar och revolutionärer anförda av Jesus och Bolivar är situationen ändå inte så dålig. Chávez spelar under alla omständigheter för att vinna eftersom ett nederlag eller reträtt skulle få ­inget mindre än apokalyptiska konsekvenser.

Med Jesus, Bolivar och Chávez

Den bolivarianska berättelsen blir härmed uttryck för en radikal ideologi med klara klassiska undertoner och universella aspirationer. På ett fundament av latinamerikansk berättarkultur och gammaltestamentiska myter gör Chávez anspråk på att vända upp och ner på den rådande världs­ordningen. Det var med denna utgångspunkt han vann Venezuelas folk och fick mandatet att påbörja sin bolivarianska revolution. Projektet var från starten omgivet av en kollektiv eufori, som bland annat kom till uttryck i miljonmarscher med magi i luften. Chávez dyrkades som en re­inkarnation av Bolivar.

Efter en rad magra och konfliktfyllda år har den ursprungliga entusiasmen lagt sig men man bör inte undervärdera den villkorslösa uppbackning Chávez stadigt möter hos stora delar av befolkningen. För de mest marginaliserade grupperna representerar den bolivarianska berättelsen kort och gott deras enda reella hopp om förändring. I många hem, särskilt i slumkvarteren på bergssluttningarna kring huvudstaden Caracas, håller man därför ständigt ett ljus tänt framför den överraskande treenigheten Jesus, Bolivar och Chávez.

Det är tydligt för alla att den aktuella situationen i Venezuela inte i längden – eller för den delen på kort eller mellanlång tid – är möjlig. Två starka block står oförsonligt mot varandra på ett sätt som får analytiker att spekulera om risken för militärt ingripande eller olika former av våld. Ett kuppförsök har redan ägt rum och med jämna mellanrum kräver den politiska konfrontationen dödsoffer. Men istället för att fördöma Chávez som en radikal populist med auktoritära drag bör man istället betänka, att han ändå till slut är ett symptom snarare än en orsak. I en lång rad latin­amerikanska länder upplever man idag politiska uppbrott som följd av de sociala kriser, som följt i kölvattnet på nittio­talets nyliberala reformer. Det finns i detta sammanhang möjlighet att hoppas att Chávez förstår och förmår att i högre grad anpassa sina universella historier till den svåra kontexten och att visa på pragmatiska lösningar på de ­sociala och ekonomiska problem som rider regionen som en mara. Varken Venezuela eller Latinamerika kan i längden mättas med bara ord.


Ronnie Nielsen studerar vid Center for latinamerika­studier, Aarhus Universitet, Danmark.

Artikeln är från RetorikMagasinet 23, september 2004, s 27-31.


rm23Läs mer om RetorikMagasinet 23.


Author profile

Lämna ett svar