När offret vägrar vara offer

Kristine Marie Berg och Tanja Juul Christiansen

När offret vägrar vara offer

Media porträtterar gärna kidnappade barn som kuvade och knäckta. Men det händer att offren själva inte känner igen berättelsen. Och då påbörjas en kamp mot media för att återvinna den retoriska handlingskraften.

Hon blev känd i hela världen 2006 när hon som 18-åring flydde från mannen som åtta år tidigare hade kidnappat henne och hållit henne fången i ett litet, isolerat källarrum, svultit henne, gett henne stryk och tvingat henne att jobba hårt. Grannarna i det lilla samhället hade inte upptäckt något och polisens utredning hade misslyckats kapitalt. Detta skakade självfallet alla, inte enbart i Österrike utan även internationellt.

På radion följde Kampusch från sin fångenskap historierna om en belgisk förövare som hade rövat bort och torterat andra unga tjejer. Och hon beslutade att om hon kom undan skulle hon själv bestämma med vilka medier hon ville prata – och om vad. När hon flydde bad hon därför polisen att inte prata med medierna. Det löftet hölls i nästan fyra timmar.

Att sätta punkt och bli fri

Under flera år hade Natascha Kampusch kämpat mot gärningsmannens försök att bryta ner henne. Nu, i friheten, fick hon kämpa mot medierna. Redan några timmar efter att ha undkommit sin våldsmardröm tvingades Kampusch gömma sig för journalister och fotografer som hängde i träden utanför den ungdomspsykiatriska klinik hon fördes till. Vissa klädde ut sig som personal och försökte ta sig in till henne. När hon väl började göra uttalanden visade det sig att offentligheten inte accepterade hennes självständiga, nyanserade berättelse om tiden i fängelsehålet. Där gärningsmannen bokstavligen hade förnekat henne möjligheten att delta i samhället och att skapa sitt eget liv, blev hon nu exkluderad retoriskt: alla pratade om henne, hennes liv och upplevelser, men hennes eget perspektiv på fallet åsidosattes och ogiltiggjordes.

Kampusch överlevnad i fängelset och flykten från det, krävde uthållighet, mod och viljestyrka i stor mängd. Att bryta sig fri från det andra fängelset, det som media skapat, och återerövra sin egen berättelse, kräver retorisk handlingskraft. I boken ”3096 dagar” söker Natascha Kampusch ta sin egen historia i besittning genom tre strategier:

1. Hon överlåter åt läsaren att dra slutsatserna; 2. Hon bygger upp sitt ethos; och 3. Hon vägrar att ge enkla förklaringar. Och hon gör det nyanserat, sansat och övertygande.

Läsarna får själva dra slutsatser

Wolfgang Priklopil, gärningsmannen, utropades av medierna som sexmonster och Kampusch gjordes till ett stackars, knäckt offer – en berättelse som Kampusch inte håller med om. En av bokens poänger är just att invända mot den bilden. Ändå handlar inte boken om medierna. Tvärtom. Första kapitlet handlar om Kampuschs liv före kidnappningen, därefter följer åtta kapitel om livet i fångenskap, och inte förrän i epilogen görs bokens egentliga avsikt explicit: att spränga murarna till det mediekonstruerade fängelset.

Kampusch använder på så sätt en ”Show it, don’t tell it”-strategi. Hon väntar med att presentera sin avsikt tills läsaren har tagit del av hela hennes version av fallet. Därmed blir vanlig argumentation överflödig och kan begränsas till en epilog. Läsaren känner hennes frustration över mediernas rotande, fantasi och behov att diagnostisera och behöver inte fler ord. När Kampusch skriver ”Allt som jag själv lyckats gömma undan för gärningsmannen släpades fram till allmän beskådan och man drog sina egna egna slutsatser” (sida 247), vet man att hennes kamp mot gärningsmannen handlade om att inte tappa greppet om sig själv och sitt eget liv. Och man förstår att boken handlar om det samma.

Bygga upp ethos

Genom boken upplever vi hur en 10-åring förmår att skapa en egen värld på en handfull kvadrat under marken. Vi upplever hur hon hanterar att bli insläppt i huset, att Priklopil blir våldsam, svälter henne och förminskar henne. Här är det intressant hur Kampusch lyckas skapa en oberoende roll i berättelsen – hur hon klarar av att bevara sin handlingskraft. Hon ritar möbler på väggarna så att fängelsehålan kan påminna om barndomshemmet. Hon beställer välluktande vatten som doftar som hennes mormor. Hon skriver små uppmuntrande papperslappar till sig själv och döljer dem för gärningsmannen. Och hon sätter ner foten på ett par avgörande punkter gentemot Priklopil.

Bland de mest brutala övergreppen är det stryk hon får, när hon vägrar tilltala honom ”härskare” eller falla på knä för honom. Hon känner hur mycket det betyder för honom. Därför vägrar hon.

Natascha2Genom att framställa sig själv på detta sätt bygger Kampusch upp sitt ethos. Hon framstår ibland som det stackars, knäckta offret som medierna försöker göra henne till. Men hon ter sig samtidigt aktiv, och inte passiv.

Vägra att ge enkla förklaringar

Kampusch har försökt avvisa mediernas historia. Hon har försökt förklara sitt komplexa och extremt ambivalenta förhållande till Priklopil, som hon hatade och ändå kände sig knuten till – han var hennes enda mänskliga kontakt från när hon var tio tills hon var arton. Det har medfört att hon har kallats offer för Stockholmssyndromet. Om detta skriver hon ”Den utpekade görs till offer en andra gång, i och med att han nu inte heller tillåts tolka sin egen historia. De viktigaste erfarenheterna förvandlas till uttryck för ett syndrom” (s 158). En väsentlig ambition med att återerövra sin egen historia är alltså att få med nyanserna. Det målet uppnår Kampusch i boken genom att undvika oförenliga motsatser och enkla förklaringar. Hon berättar hur hon bönade och bad Priklopil att leka med henne – i samma mening som hon berättar om sitt hat emot honom. Hon berättar om hur elakt han behandlade henne – i samma mening som hon empatiskt beskriver honom som en ängslig, paranoid människa. Hon visar omsorg, samtidigt som hon utnyttjar hans svagheter strategiskt. Historien förblir flytande och föränderlig. Kampusch visar läsaren att hon är offer och Priklopil ett monster; men hon visar samtidigt att det bara är en aspekt av den samlade berättelsen.

Genom att visa läsaren sin historia istället för att argumentera mot medierna, genom att berätta om sin egen handlingskraft (och ibland dess motsats) och genom att konsekvent vägra ge enkla förklaringar och istället återkommande visa nyanser av sina upplevelser, lyckas Kampusch inte bara korrigera mediernas svart-vita framställning; hon visar sig stark, välövervägd och retoriskt handlingskraftig. ❧


Författare: Kristine Marie Berg är Ph.d-studerande vid Köpenhamns Universitet och Tanja Juul Christiansen är Ph.d. i retorik och konsult hos Bro Kommunikation.


25051Läs mer om RetorikMagasinet 51/52.


Läs mer:

Om skribenten

Kristine Marie Berg, ph.d., er adjunkt ved Afdeling for ­Retorik, Institut for Medier, Erkendelse og Formidling, Københavns Universitet. [2015]

Skriv et svar