Att komma ihåg och bli ihågkommen

Minneskonst. Retorikens memoria, att memorera sitt tal, handlar inte enbart om att komma ihåg vad man själv tänker säga. Det handlar också om att bli ihågkommen, för minneskonstens verktygslåda ­innehåller mönster och tekniker från tiden innan ­skriften gjorde minnet mindre nödvändigt.

Att komma ihåg och bli ihågkommen

Rebecca Enström

Min morfar var predikant och jag hörde honom tala ett fåtal gånger. Vid ett av dessa tillfällen – för säkert tjugo är sedan – minns jag att han reflekterade över hur svårt det är att komma ihåg en predikan. ”Ibland”, sade han, ”hör man något bra och tänker: ’det där ska jag komma ihåg!’ men en stund senare är det borta. Sånger däremot, gamla psalmer och verser, de stannar i minnet i åratal.”

Som för att understryka hur sant detta är så har jag inte lyckats komma ihåg något mer av den predikan…

Memoria – konsten att minnas – är en bortglömd teknik. Det är den del av den retoriska processen som är lättast att avvara och som vi, i dataålderns papperssamhälle, har så lätt att tro att vi klarar oss utan. Ändå är memoria, menar jag, en omistlig del av talkonsten. På det mest basala planet så handlar det förstås om att inte staka sig och inte behöva stå och huka över en bunt prasslande pappersark. Men det finns mer att vinna. Om du memorerar ditt tal, din disposition och dina huvudtankar, så frigörs din blick och dina händer från papperet. Du kan söka samspel med åhörarna, du kan illustrera det du säger med gester och kan ta till vara ögonkontakten med åhörarna utan att ängsligt behöva snegla på din tumme och hoppas att du inte tappar bort dig. Detta stärker också ditt ethos, dels för att du visar att du kan ditt ämne och vet vad du talar om, dels för att ditt eget självförtroende stärks. Den som utstrålar självförtroende inger också förtroende.

Allt detta är av stor betydelse för hur ditt tal lyckas för stunden. Men om du har ett budskap som du brinner för finns det ytterligare en fråga att ställa sig. Kommer de ihåg vad du har sagt? Eller drog orden bara förbi och försvann och lämnade efter sig en känsla av att – det var bra, men… hur var det nu?

Vad många inte tänker på är att om man själv har memorerat sitt tal så blir det också lättare för åhörarna att minnas det. För om du själv ska minnas något behöver du strategier, strukturer, något att hänga upp det hela på. Du tvingas lägga ner mer arbete på den retoriska processen i övrigt eftersom både inventio, dispositio och elocutio handlar om att sortera, bygga ihop och knyta samman talet till en enhet som håller ihop när den räcks över till åhörarna och inte faller sönder i bitar i deras händer.

Annons

Men detta är svårt idag. Förr fanns tekniker för memorering, och utantillinlärning var en del av all utbildning. Men de senaste decennierna har ett tilltagande förakt för utantillärning spridit sig. Memorering ses som onödigt – allt finns ju i litteraturen, uppslagsböckerna och numera på internet – och dessutom förändras ju allt så fort. Varför ska jag använda min tid till att traggla sådant som om en kort tid kommer att vara förlegad kunskap? Vi har övergivit utantillinlärningen och kastat bort de verktyg som fanns – och nu har vi också tappat tilltron till vårt minne och tror inte längre att det är möjligt att memorera.

När åhörarna har den inställningen måste alltså en talare som vill bli ihågkommen räcka fram de retoriska verktygen, strukturerna som gör memorering möjlig, i samma paket som sitt budskap, och det är inte säkert att åhörarna förstår att använda dem.

Hjälpmedel för att minnas

När antikens retoriker formulerade sina teorier om konsten att övertyga var det inga nya påhitt som de kokade ihop. De studerade goda talare och beskrev och systematiserade de tekniker dessa talare använde sig av. De identifierade mönster som de kom att kalla ’stilfigurer’;  till exempel upprepningar av olika slag, parallellistiska strukturer med eller utan upprepningar eller synonymer, kiasmer i vilka satsernas olika delar korsställs syntaktiskt, och, kanske de allra viktigaste, metaforerna – bildspråket – som målar bilder inom oss och gör orden konkreta.

Vi har dessutom matematiska hjälpmedel som tre-talet och fem-talet och vi har akustiska hjälpmedel som rytm och versmått. Våra fingrar är ju fem så vi rekommenderas att inte ha fler än fem led i vårt tal och om en text med en viss rytm blir förändrad så känner man att något är fel. Därför, som min morfar påpekade, är poesi så mycket lättare att minnas än prosa. Att dessutom tonsätta texterna underlättar naturligtvis ännu mer och så kan man, som i ett par psaltarpsalmer, knyta verserna till alfabetets bokstäver så att man definitivt inte tappar bort något.

Augustinus beskriver (ca 400 e Kr) minnet som höga salar där allt vi sett, hört och tänkt finns gömt och när vi befinner oss där kan vi begära att något vi letar efter bärs fram till oss. Allt har sin särskilda plats där det en gång placerats.

Att minnen är föremål som tar plats och behöver sorteras in i olika rum är en gammal tanke. Fem hundra år före Augustinus beskrevs denna idé av den okände författaren till skriften Ad Herennium. Minnena sorteras in i olika rum i tankebyggnaden. Dessa rum skulle man, med en annan antik term, kunna kalla för ’topiker’ – platser – som vi kan ge namn för att lättare hålla ordning på. För att vi emellertid ska kunna sortera minnena på detta sätt behöver vi visualisera dem. Metaforer och figurer och symboler blir värdefulla hjälpmedel. Ju mer vi dessutom kan sammanfatta och knyta till varje bild eller symbol desto lättare blir det sedan när kunskapen ska plockas fram igen. Det betyder också att denna kunskap, när den kommer ut, inte nödvändigtvis har samma språkliga dräkt på sig som när den kom in. Konsten att minnas är också konsten att förstå – det du inte har förstått kan du inte heller minnas och det du inte kan uttrycka med egna ord har du inte heller förstått. Verklig memorering, skriver Maria Wolrath Söderberg, kräver att man gör textens innehåll till sitt.

Det du då presenterar för dina åhörare är dina egna ord, din kunskap, något som du har förstått och det stärker, som tidigare nämnts, din trovärdighet – ditt ethos – i deras ögon.

Strukturer i gamla texter

Med tanke på att antikens retoriker tog tillvara och beskrev strategier som de fann hos goda talare är det intressant att fråga sig om dessa strategier är universella och alltså finns även i andra kulturers och tiders muntliga, och numera nedskrivna, traditioner.

Studier av Homeros’ verk har kastat mycket ljus över konsten att memorera. David Rubin berättar i boken Memory in oral traditions om jämförelser mellan Homeros och syd­slaviska berättartraditioner som visar att berättelserna byggts upp av standardiserade formler grupperade kring typiska teman. Dessa teman beskrivs också delvis med hjälp av standardiserade fraser – vad vi brukar kalla för ’klicheer’. Berättelserna bestod därmed, enligt Walter Ong, av ”monteringsfärdigt material” som byggdes utifrån fasta, formelartade tankemönster. Detta är typiskt för primärt muntliga kulturer och det slår mig, att det påminner mycket om hur språket självt är uppbyggt. Vi har olika byggstenar på olika nivåer – fonem­nivå, morfemnivå, satsnivå och så vidare. På detta sätt kan vi systematisera och effektivisera så att vi sparar på minnesresurserna. Likaledes kunde en berättare lära sig formelmönstret, temana och vissa fasta fraser och på så sätt minnas hela berättelsen utan att överbelasta minnet.

Kan man finna liknande strukturer i texter som bevarats från andra muntliga kulturer?

Jag har tittat på ett par bibliska texter som både troligtvis memorerats under längre eller kortare tid och som, alldeles säkert, varit ämnade för memorering. Eftersom Bibeln är tillgänglig för oss och jag dessutom har en viss kännedom om Bibelns grundspråk är det naturligt att titta på just den.

Bibelns skapelseberättelse

Varje skapelsedag är indelad i triader av meningar. Tre som inledning: I begynnelsen skapade Gud… Jorden var öde och tom… Guds Ande svävade över vattnet. Sedan följer inom varje skapelsedag en triad med ganska likartade uttalanden: Gud sade:… Gud såg/gjorde… Gud kallade… Vissa skapelsedagar ryms inte i tre meningar och dubbleras därför till sex meningar som till exempel dag tre. Dessutom avslutas varje dag med orden: ”Och det vart afton och det vart morgon…”

Dag fyra, som ju är den mittersta dagen i veckan, har en egen struktur. Dagen delas in i sex meningar som formar en kiasm, där de olika meningarnas innehåll korsvis knyter an till varandra.

De sex skapelsedagarna är dessutom ordnade så att den första och den fjärde handlar om himlen, den andra och den femte handlar om havet och den tredje och den sjätte handlar om jorden.

Vad som sedan följer i kapitel två är en inledande kiasm:
Detta är jordens och himmelens ursprung sedan de skapats
då när (Herren Gud) hade gjort (-) himmel och jord.

Denna kiasm knyter ihop skapelseberättelsen med det som följer, nämligen en triad igen som beskriver att det inte regnade på jorden, att jorden vattnades av en dimma och att ingen människa brukade den. Sedan följer en utförligare beskrivning av människans skapelse vilken bildar bakgrund till syndafallsberättelsen i kapitel tre.

Att memorera teman

I Nya Testamentet har jag tittat lite på Markus evangelium. Enligt Bibelns egen utsago var Matteus och Johannes ögonvittnen och Lukas, som var följeslagare till Paulus, agerade forskare. Markus, däremot, var enligt kyrkohistorikern Eusebius (260-341), lärjunge till Petrus och Markus skrev, enligt Eusebius, på uppmaning av romerska troende ner den berättelse som han hade hört av Petrus. Om detta stämmer gör det Markus evangelium speciellt intressant eftersom det i sådana fall var något som Markus i sin helhet memorerat från en enda källa och därför följaktligen borde ha strukturerats så att det gick att minnas.
Många forskare, bl a Helmut Koester och Michael Turton, är överens om att Markus evangelium är en text som byggts upp av komplexa kiasmer av typen ABCDDCBA, där kopplingen mellan kiasmens olika delar är tematisk. Kiasmernas centrum kännetecknas ofta av motsatspar, antiteser, och i både centrum och avslutningar inflikas ofta ordvitsar så som ofta förekom bland antikens filosofer.

Det intressanta är att kiasmerna bygger just på tematisk koppling. För som vi tidigare såg utifrån forskningen om Homeros, så var det inte orden i sig som man i muntliga kulturer memorerade utan just teman, tankegrupper, epitet och fraser. Maria Wolrath Söderberg påpekar att ord-för-ord-memorering kom först med skriftspråket, och Cicero förklarar att ord-för-ord-memorering kräver en annan teknik än innehållsmemorering eftersom det finns ”många ord” – vad vi idag kallar funktionsord –  som ”fungerar som leder mellan meningens olika lemmar” och som inte går att visualisera.

En annan intressant detalj med Markus evangelium är att den inte bara återger Petrus’ personliga berättelse, utan även återger vad Petrus själv har memorerat, nämligen Jesu undervisning. Denna undervisning bygger, som jag tror att de flesta vet, på liknelser – metaforer. Nästan varje del av den undervisning som finns bevarad utgår från en bild eller en vardaglig berättelse.

Till sist

Memoria är en samling mycket gammal, ovärderlig kunskap om konsten att minnas. Antikens retoriker tog tillvara och bevarade dessa verktyg till eftervärlden därför att de såg värdet i dem. Ett värde som vi har missat. Jag har i denna artikel velat visa att memoria inte är en isolerad bit av den retoriska processen som vi utan vidare kan ersätta med papper. Utan att hela den retoriska processen påverkas om vi bestämmer oss för att minnas det vi ska säga. Jag tror också att det är fullt möjligt för oss att återupptäcka de gamla (universella) metoderna för memorering.

Memorias bortglömda verktygslåda behöver dammas av, öppnas och åter tas i bruk. Vi behöver få tillbaka tilliten till vårt eget minne – och därmed även vinna tillbaka tilltron till tidigare generationers förmåga att minnas. Det finns skatter att upptäcka, främst i form av de retoriska verktygen själva, men även i form av en återfunnen respekt för den kunskap som tidigare generationer bevarat åt oss genom sin muntliga tradition. Berättelser, erfarenheter, livsvisdomar – sådant som vi kan berika våra liv med då vi ju faktiskt bara har ett eget liv att leva och en enda tid att leva det i. ❧

Författare: Rebecca Enström studerar svenska D på Umeå Universitet.

Läs mer
Jan Lindhardt: ”Memorias skabende funktion”, i Rhetorica Scandinavica nr 29/30-04.
Walter Ong: Muntlig och skriftlig kultur, Daidalos.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 29, s 23-27