Gaphalsarnas trovärdighet

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/retorik1/public_html/wp-content/plugins/related-posts-thumbnails/related-posts-thumbnails.php on line 846

Ledare i RetorikMagasinet 38.

Gaphalsarnas trovärdighet

Folkpartiets ledare – och tillika utbildningsminister – Jan Björklund har fått kraftig kritik för sifferekvilibrism och för att svartmåla den svenska skolan.

Björklund besvarade sedan kritiken med ”Låt mig formulera och besvara två frågor som är centrala i denna debatt” – och upprepade då ett antal undersökningar som stödjer … ja, vadå? Jo, Björklunds formulering av problemen, d.v.s. sjunkande ”kunskapsresultat” och problem med ”stök och oordning”.

Så långt inget anmärkningsvärt. En politikers uppgift är ju att formulera problemen? Och vill man ha förändring, så är det väl bra och konstruktivt att formulera en utgångspunkt?

Men poängen med den sällsynt fräna kritiken är precis att Björklunds problemformulering är kritiserbar. Och som minister har han dessutom tolkningsföreträde – omgiven (får man hoppas) med rikets främsta experter och djupaste kunskap i ämnet.

Annons

Björklund har klarat sig undan Lars Leijonborgs ”jag är så upprörd”-retorik, och har i stället etablerat sin egen, arga sifferretorik; det är undersökningar hit och enkäter dit och resultat här och obestridliga fakta där – levererat med en illa dold ilska, så alla och envar vet att Björklund minsann är engagerad och insatt.

Det konstiga är egentligen att Björklund kan profilera sig som han gör – med negativ fokus och förändringar som den återkommande lösningsmodellen – som regeringspartner. Den typen utspel och profilering brukar förbehållas oppositionen, vars ansvar gentemot fackområdet är mer hypotetisk. För en sittande minister i en regeringsallians är det mer komplicerat, då det finns (minst) tre starka intressen att balansera: det egna partiets, den samlade regeringens, det aktuella fackområdets. Det handlar om den professionella tilliten: att vara tydlig, men ändå kunna upprätthålla dialogen – och om den demokratiska: att vara trovärdig.
Det brukar sägas att Hitler (utan jämförelse i övrigt) inte hade haft en chans i dagens informationssamhälle, där tv är en huvudkraft i den politiska förmedlingen. För när vi bedömer politiker handlar det ofta om tvmediets intimisering – att tv:n står i vardagsrummet och dess gäster därmed är gäster i vårt eget vardagsrum. Och vem skulle bjuda in en gaphals som Hitler mer än en gång?

I det perspektivet ter sig Reinfeldt som ett något mer civiliserat sällskap till fikat. Kanske inte överdrivet spexig och livad, men mitt i veckan med en lång arbetsdag i morgon passar han utmärkt som kvällsgäst. Där Björklund kan ge både barn och vuxna mardrömmar.

Att det inte ännu har kommit någon Björklundeffekt på Folkpartiets opinionssiffror – kanske i synnerhet inte ens en negativ effekt – ter sig som det största mysteriet.

Läs mer om RetorikMagasinet 38.