Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essäer » Rhetorica Scandinavica Recensioner » Gedigen undersökning av stilbegreppet

Gedigen undersökning av stilbegreppet

av Sofi Qvarnstrom

Recension

Recension: Marie Lund, An Argument on Rhetorical Style (Aarhus: Aarhus University Press, 2017).

Bibliografisk

Recensent: Sofi Qvarnström är lektor i retorik vid Institutionen för kommunikation och medier, Lunds Universitet.

Om recensionen
Ingår i: Rhetorica Scandinavica 75, 2016, 75-79.

Annonce

Recensionen

Vi kastar lätt ur oss kommentarer om människors – och texters – stil. Lysande, lättsam, formell, populär, pratig eller provocerande. Men vad är egentligen stil för något? Hur hänger stil ihop med argumentation? Och hur gör vi när vi vill omsätta det teoretiska begreppet stil i praktisk analys?

 

Den här typen av frågor bildar utgångspunkt för Marie Lunds bok, i vilken hon utvecklar det konceptuella begreppet constitutive style, eller i svensk översättning, konstitutiv stil. Målet med studien kan sägas vara tudelat: Den syftar till att, utifrån en gedigen, kritisk genomgång av historiska, moderna och postmoderna definitioner av stil, introducera konstitutiv stil som ett teoretiskt fruktbart begrepp i stilanalys. Lika viktiga är studiens fallstudier, där målet är att visa hur detta stilbegrepp kan användas i retoriska analyser av exempelvis tal, debatter och opinionsartiklar. Boken är följaktligen uppdelad i två delar, där den första (”Rhetorical style as a critical concept”) fokuserar på begreppsdiskussionen och den andra (”Critical perspectives”) illustrerar tre olika ingångar till analys.

 

Grunden för Lunds teoretiska ramverk har lagts av den tyske forskaren i engelsk litteratur, Wolfgang G. Müller. I Topik des Stilbegriffs. Geschichte des Stilverständnisses von der Antike bis zur Gegenwart (1981) urskiljer han två konkurrerande topoi som har styrt uppfattningen av stil sedan antiken: den neoklassiska idén om stil som tankens kläder respektive den romantiska tanken om stil som människans individuella karaktär eller autentiska kärna. Lund menar att dessa två topoi förvisso har sina berättiganden, men att de inte förmår fånga stilbegreppets komplexitet, särskilt inte i postmoderna stilteorier där uppfattningen av stil i allt högre grad styrts mot att förstå stil, inte som att klä tanken i ord, utan som något som uppstår i och med att tanken formuleras; inte heller som något personligt och essentiellt, utan som något som konstrueras i talet/texten. Lund bygger vidare på dessa postmoderna teorier med utgångspunkt i Maurice Charlands artikel om konstitutiv retorik (1987). Hennes egen definition av konstitutiv retorik är att det är en teoretisk förklaring av retoriskt språk och dess effekter. Retoriskt språkbruk konstruerar en social praktik och kan omvandlas till särskilda retoriska strategier – som kan anses lyckade eller misslyckade, allt beroende på situationen och, till viss del, forskarens val av fokus (s. 50). Konstitutiv stil är en aspekt av konstitutiv retorik och handlar om hur en talare genom språk och handling konstruerar en identitet. Lund formulerar det som att det handlar om att upptäcka ett sammanhängande beteende hos en människa som kan identifieras som stil, och denna tolkning baseras på sannolikhet och relevans och inte på någon essentialistisk syn på den mänskliga karaktären (s. 54).

 

De två följande kapitlen utgörs av en genomgång av hur retorisk stil har diskuterats i forskningen under 1900-talet, dels i relation till retoriska figurer, dels i relation till postmodern teoribildning. Särskilt i den amerikanska forskningen har det saknats en systematisk genomgång av den egna stilforskningen och dess bidrag. Lund vill med sin översikt, som också inbegriper tysk och fransk stilforskning, lyfta fram insikter från olika forskningstraditioner och föra dem i dialog med varandra. Några av de många teorier som avhandlas är den nya retorikens sammanlänkning av stil och argumentation, den konceptuella synen på metaforen samt den postmoderna identitetsdiskussionen där stil enligt Barry Brummett karaktäriseras som det vi använder när vi ”make claims about ourselves and others in order to bring about desired results” (s. 106). Lunds syfte är att visa att dessa stilteorier inte kan inordnas under Müllers två topoi där stil betraktas antingen som ornament eller som kvalitet som speglar människans inre. I stället förstås stil som något konstituerande för tanken, argumentationen, de sociala relationerna och identiteten.

 

Del två består av tre kapitel som är ganska olika till sin karaktär. Det första är en analys av så kallad kvinnlig stil (feminine style) i dansk lokalpolitik. Analysen föregås av en diskussion av själva begreppet och de kontroverser som omgärdat det, med utgångspunkt i Karlyn Kohrs Cambell inflytelserika artikel från 1973. Den kvinnliga stilen präglas bland annat av en personlig ton och att den inbjuder publiken till dialog och delaktighet. Vissa amerikanska forskare menar att stilen har (haft) en frigörande potential då den säkrat en egen talarposition för kvinnor (utan att konkurrera med männen) och att stilen dessutom är väl anpassad till en underordnad, kvinnlig publik. Andra menar att stilen är reaktionär och upprätthåller ålderdomliga och förtryckande normer för kvinnligt beteende. I sin analys av kvinnliga lokalpolitikers debattinlägg under ett offentligt möte i Århus identifierar Lund ett flertal av de strategier som karaktäriserats som kvinnliga. Argumentationen visar sig dock inte ha haft den önskade effekten på den kvinnliga publiken (att få fler kvinnor att engagera sig politiskt) och Lunds slutsats är att den kvinnliga stilen har varit, men inte längre är, en verksam retorisk strategi. Att alludera på barn och hem i en situation där kvinnor också har en karriär och en plats i offentligheten är reducerande och den kvinnliga publiken känner sig inte tilltalade. Trots att ojämställdhet fortfarande är ett reellt problem tycks kvinnorna inte uppleva det så.

 

Andra kapitlet består av en analys av provokativ stil i en tidningsdebatt, initierad av författaren Jostein Gaarders insändare som riktade skarp kritik mot staten Israel med anledning av Israels bombning av Libanon sommaren 2006. Även här inleds kapitlet med en historisk diskussion av provokativ stil, en tradition som går tillbaka ända till det antika retoriska invektivet som i Rom användes för att tillintetgöra en ansedd människans rykte. En provokativ stil utmärks framförallt av att den bryter mot decorum, men också av att argumentationen är väldigt utarbetad ur ett stilistiskt perspektiv, exempelvis genom ironi, parodi eller allusioner. Det nya med Lunds användning av begreppet är konceptualiseringen av provokationen som en särskild retorisk strategi och syftet är att analysera och utvärdera hur den fungerar. Utvärderingen baseras inte på normativa värden utan snarare på hur deltagarna i debatten formulerar sig och agerar och hur debatten utvecklas. Lunds slutsats är att Gaarders debattartikel, trots inkonsekvent argumentation och den irritation den väckte, gjorde en avlägsen och komplicerad konflikt närvarande och relevant för en skandinavisk publik. Debatten gav upphov till opinion och i det avseendet lyckades den konstituera en aktiv och engagerad publik som ville ta ställning och uttrycka sina åsikter och därmed försöka nå inflytande.

 

Det tredje och avslutande kapitlet har en annorlunda karaktär och utgörs av en kritisk granskning av teorier om talskrivning, särskilt med avseende på hur talarens röst och karaktär skrivs fram. Müllers två tankefigurer, style as dress och style as man, beskriver väl de två dominerande synsätten, men Lund argumenterar för värdet av ett tredje, med utgångspunkt i ett konstitutivt synsätt där språket betraktas som skapare av mening och identitet. Talskrivaren skapar talarens karaktär utifrån existerande narrativ som både talaren och publiken kan dela. Talskrivning är därmed inte endast en reproduktion av en redan etablerad subjektsposition utan en performativ och dynamisk process som tillåter nya val, nya vägar och nya handlingar, menar Lund. Vi borde betrakta talskrivning som matlagning, föreslår hon, för att sätta fokus på den kreativa processen. Ett sådant konstitutivt topos gör det dessutom möjligt för oss retoriker att se bortom talaren och talet och fundera över effekterna av att använda stil strategiskt.

 

Sammanfattningsvis är Lunds bok ett imponerande arbete och givande läsning både för forskare och studenter. Den förmår på en och samma gång ta ett helhetsgrepp på frågan om stil genom historien och utveckla ett nytt teoretiskt bidrag i frågan. Hon är generös mot tidigare forskning och översikten av stilforskningen är lärorik läsning. Det övergripande ärendet, Lunds ”argument on rhetorical style” – att vi bör reteoretisera stil inom ramen för konstitutiv retorik – är föredömligt klart formulerat. Upplägget – att utgå från Müllers två topoi och sedan lägga till ett tredje – fungerar mycket bra och ger struktur och överskådlighet till en undersökning som i vissa avseenden kan förefalla spretig. Särskilt som hon återkommande relaterar till dessa topoi och visar hur de förhåller sig till – men också ständigt aktualiseras i – tidigare stilforskning. Redogörelsen över stilforskningens traditioner blir därmed inte endast refererande utan en kritisk diskussion. Jag uppskattar också att hon tidigt – redan i inledningen – bryter av den teoretiska diskussionen med textanalys för att visa hur de tre topoi som är i fokus kan omsättas i praktiken. Det är både belysande och läsarvänligt.

 

Begreppet conceptual style så som Lund definierar och utvecklar det förefaller vara mycket fruktbart för att komma åt vad stil är och vad stil gör. Framförallt belyser betoningen av det performativa hur stil hänger ihop med både tanke och argumentation. En sådan förståelse av stil är förvisso inte ny och inte heller särskilt oväntad med tanke på det senaste halvseklets teoretiska utveckling. Det verkligt nyskapande i Lunds definition och användning av begreppet, som jag uppfattar det, är kopplingen mellan stil och publikens funktion. Användningen av en viss stil konstituerar publiken på ett visst sätt, vilket i förlängningen gör det möjligt för oss att värdera stilens effekt på en faktisk publik. Och, viktigt att understryka, denna värdering baseras på närläsning av talet/texten, inte på faktiska publikreaktioner. Som relaterats ovan ledde analysen av såväl kvinnlig som provokativ stil till intressanta slutsatser om stilarnas potentiella effekter hos de olika publikerna.

 

En annan tänkvärd poäng Lund för fram när hon reflekterar över den provokativa stilens funktion är hur kritikern i sin utvärdering ska väga värdet av en engagerad publik mot decorumbrotten och en ohederlig argumentation. I stället för att, som vissa kritiker, försöka definiera var gränsen går när det gäller kommunikationsöverträdelser, menar hon att varje provokation måste betraktas i sin egen rätt, i sin speciella kontext, och bedömas först efter att ha studerats på nära håll: Har den verbala aggressionen ett syfte? Kan den tolkas som en maktkritik? Är kärnfrågan politisk, även om den ger intryck av att vara personlig? (s. 181) När den provokativa stilen utsätts för omsorgsfull retorisk analys kan till och med de värsta personangreppen och den starkaste polemiken, i vissa fall, förefalla målmedvetna och retoriskt verksamma, konstaterar Lund.

 

Om styrkan i Lunds analys ligger i diskussionen av publikens roll och funktion ligger en viss svaghet i själva analysen som föregår värderingen av effekterna, dvs. i analysen av den stil som konstruerar en identitet och samtidigt konstituerar en publik. Det förefaller stundtals lite oklart hur denna relation ser ut, dvs. vilka aspekter av kommunikationen vi ska ta fasta på i en stilanalys för att nå fram till den identitet som skapas och den publik som formeras. Lund intresserar sig för olika aspekter av språket i de olika analyserna, allt från argumentationstyper, ordval och handlingar. Som jag förstår det beror det på att en analys av konstitutiv stil kan inbegripa det mesta i språket. För visst omfattar konstitutiv stil kommunikationen som helhet, och visst är konstitutiv stil egentligen en benämning för ett särskilt perspektiv på retorisk analys? Här hade Lund kunnat understryka att beroende på vilken fråga vi ställer till materialet så kommer vissa aspekter av språket bli mer relevanta för identitetsskapandet. Jag tror också det hade varit en fördel om analyserna fått ta lite mer utrymme, så att vi tydligare hade kunnat se hur hon konstruerar bryggan mellan analys och slutsats. Ett exempel är analysen av de danska lokalpolitikernas kvinnliga stil, där referaten och citaten av deras uttalanden förvisso ges utrymme, men den inledande analysen utgör i mångt och mycket endast en beskrivning av vad de säger samt ett konstaterande av att många av de stildrag som karaktäriserats som typiskt kvinnliga återfinns här. Jag hade gärna sett en utförligare argumentation kring vilken identitet som skapas utifrån de många olika subjektspositioner som deltar i debatten. Jag tänker mig att såväl processen som den skapade identiteten är mer komplexa än vad som framkommer i analysen.

 

I det sista kapitlet om talskrivning finner jag en liknande problematik, även om Lund här explicit framhåller att hon inte ska analysera talskrivning ur ett konstitutivt perspektiv, utan kommer att nöja sig med att argumentera för värdet av ett sådant perspektiv. Jag menar att en analys hade kompletterat kapitlet och belyst den teoretiska diskussionen ur viktiga aspekter. I synnerhet som den teoretiska diskussionen om talskrivning har varit rätt knapphändig och Lunds kritiska genomgång av teorierna från 1960-talet och framåt både är ögonöppnande och fyller en viktig kunskapslucka. Även om man kan ana hur hennes nya konstitutiva topos talskrivning som matlagning kan användas i praktiken blir man nyfiken på konkreta exempel. Kanske får vi en fortsättning på detta kapitel i boken Speechwriting, en bok som är under utgivning och som Lund är medredaktör för tillsammans med Jette Barnholdt Hansen, Amos Kiewe och Jens E. Kjeldsen. Hur som helst väntar vi på den med spänning.

 

En randanmärkning: jag hade gärna sett att citaten från tyska och franska forskare översatts till engelska. Särskilt som boken också vänder till studenter. Men inte heller alla forskare behärskar längre dessa språk tillräckligt bra för att tillgodogöra sig citaten i original.

 

Låt mig avsluta med att lyfta fram en vad jag uppfattar vara central slutsats, som Lund formulerar efter den första, teoretiska delen av boken. Formuleringen är distinkt uttryckt på en hög abstraktionsnivå, men ger också upphov till frågor om hur vi kommer åt det som beskrivs teoretiskt i citatet; hur vi griper oss an själva analysen av konstitutiv stil. I den meningen är den en spegling och sammanfattning av Lunds bok i stort:

 

Constitutive style in many instances testifies to the social character of the individual. […] Style becomes an analytical focus we can use to describe how subjects function collectively. Rhetorical discourse and behavior is analyzed with a focus on how it is used to act politically, how subjects become audiences, and how audiences form their opinions (s. 125).

 

Lunds ”argument on rhetorical style” ger oss intellektuell stimulans och väcker många tankar. Några av dem återstår att utreda, som sig bör i en undersökning av detta slag. På grund av sitt upplägg fungerar studien på en och samma gång som en lärobok om stil, som ett bidrag till teoretisk begreppsutveckling och som ett inlägg om politisk retorik och debatt i dansk samtid. Ett argument – tre funktioner. Det är inte illa.

Sofi Qvarnstrom

† 2018. Sofi var 2012 til 2018 redaktør på Rhetorica Scandinavica. Lektor i retorik ved Lunds universitet.

Latest posts by Sofi Qvarnstrom (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere