Stina Hansson

Genre och tolkning

Stina Hansson visar i denna artikeln hur retorikens genrebegrepp med fördel kan användas vid tolkning av Anna Maria ­Lenngrens dikt: ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon” – och hur tolkningen tar form efter läsarens genreval.

Om artikeln
Ingår i: Rhetorica Scandinavica 18, 2001.
Artikel s 86-91.

15018_5 104.17 KB 13 downloads

...

Download

Om skribenten

❦ Stina Hansson är professor vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Hon har skrivit flera böcker om retorik och äldre litteratur – bland annat om retorik och brev­skrivning (Svensk brevskrivning. Teori och tillämpning, 1988) och om andaktslitteratur och retorik (Ett språk för själen. Litterära former i den svenska andaktslitteraturen 1650-1720, 1991) – och dessutom undersökt den retoriska utbildning som syftade till att göra en liten svensk adelsflicka från 1600-talet till en full­fjädrad ’fransk’ salongsdam (Salongsretorik. Beata Rosenhane, hennes övningsböcker och den klassiska retoriken, 1993)..

Fulltext:

Om en del av materialet till denna artikel har jag talat på ett retorik­sym­po­si­um på Vit­ter­hets­akademien i Stockholm för ett par år sedan, och det mes­ta av texten här finns också i mer ut­arbetat skick och inom en annan kon­tex­­tu­ell ram i min senaste bok.1 Att jag nu vill reprisera något av vad jag sagt och skrivit beror på att fråge­ställningen på ett så tydligt sätt illustrerar just gen­revalets betydelse – i detta fall vid recep­tionen, i läsa­rens val av genre i relation till hans/­hennes tolkning av texten i fråga.
Anna Maria Lenn­­grens ”Någ­ra ord til min k. Dot­ter, i fall jag hade nå­gon” som första gången publicerades anonymt i Stockholms Pos­ten 1798, återges i sin helhet i slu­tet av denna artikel. Om dess tolkning har debatten varit livlig, och frågan har fram­för allt gällt om dikten skall ses som ett allvarligt menat ställ­nings­ta­gande till flickors upp­fost­ran från Lenngrens sida el­ler om dikten inte i stället måste ses som djupt iro­nisk. Fokus har med andra ord legat på för­hål­landet mellan diktaren och dikten, där den sist­nämnda ses som ett meddelande från diktaren till läsar­na. Den första hållningen intogs av äldre litteratur­historieforskare som Anton Blanck och Hen­rik Schück, medan Karl War­­burg uppfattade dikten som en parodi. Åsikten att dikten är ironiskt menad har fram­­­förts av bland andra Otto Sylwan, Agneta Pleijel och Ebba Witt-Brattström.2 Men ser man i stället dikten i en klassiskt-retorisk kontext, blir det tydligt att de olika läs­ning­ar­na beror på de under­förstådda genreval som dessa forskare/debattörer har gjort i sina läsningar – och som fak­tiskt allihop framstår som försvarbara. Att det dock finns en typ av genreval som ändå är mer försvarbart än de övriga, eftersom det har med den litterära skriftlighetens ut­veckling på Lenngrens tid att göra, skall jag ­plädera för i slutet av min artikel.
”Några ord til min k. Dotter” kan, för det ­första, läsas som en vari­ant av det rådgi­vande talets genremodell (genus deliberativum). Här finns en knappt men dock klart ut­for­mad retorisk situation utifrån vilket talandet, och där­med dik­ten, tar sin bör­jan. Mo­dern tar till orda och ger diktens utgångspunkt: Bet­ti har vux­it ifrån sin docka, börjar bli stor och skall därför nu få för­håll­nings­reg­ler för sitt vuxna liv. I stroferna 2 till 6 be­skri­­­ver modern sedan världen och hur dottern bör bete sig i den. Bil­­­den av världen är vagt tecknad: här finns ”många öden” och många som säger ”ondt”, trots att denna värld ändå är ”Den aldra­bästa verld man äger”. Här finns både ”kloka” och ”dårar”, och man skall var­ken vara för miss­trogen eller för lättrogen. Sum­me­ring­en av det­ta av­snitt kom­mer i strof 6.
Så följer ett avsnitt om lärdom respektive visdom, stroferna 7-11, där te­mat om vad som passar för kvinnor respektive män blir centralt. Vidlyf­tig läsning passar inte för kvinnor, fort­sätter dik­ten: de gör bättre i att stu­de­ra världen. Om Betti nödvändigt­vis vill studera så får detta bara mär­kas i ”förädling­en” av hennes väsen. En lärd i kjol är en given mål­tav­la för sa­tir – hos kvin­nor bör lär­dom ”höra blott till våra nipper”.
Sann kvinnlighet är temat för följande avsnitt, stroferna 12-14. Mo­­dern uppma­nar först Betti att inte söka ”at Mannabragder hinna”, att lyda sin kvinnliga ”bestämmel­se” och sätta sin ära i detta. Hon målar se­dan i två strofer upp en idealbild av en ”mor i huslig krets”, nöjd med att ”vara vär­dig mor och maka” och den be­löning, i detta liv och i eftermä­let, som kom­mer en sådan mor till del. Där­ef­ter tar modern upp en rad olika delaspekter av det rätta kvinn­li­ga beteendet: stroferna 15-16 handlar om klädedräkten, som skall vara ärbar och modest, stroferna 17-19 om konversa­tio­n, att Bet­­­ti bör tala la­gom mycket, inte skvallra, inte hålla tal, inte fälla domar, inte ly­sa med sin kvickhet, stro­ferna 20-22 om kortspel som Betti helt skall und­vi­ka, och stroferna 23-25 om det ­offentliga livet, som hon också skall hålla sig bor­ta från.
I strof 26 summeras råden om att Betti bör avstå från all inbland­ning i politiken – hennes blivande man, som blir huvudperson i stro­ferna 27-28, kommer enligt mo­dern förvisso att ”Med tack­sam­het min lärdom gil­la”. När det gäller giftermål har mo­dern bara ett råd: är mannen ”huld­het värd” skall Betti vara huld mot honom, om inte, skall hon än­då vara det, ”i förtre­ten”. I stroferna 29-32 talar sedan modern om vikten att ta lätt på livet, att gö­ra ”stilla nöjen” bofasta i sitt hus och att vara glad med gott sam­­ve­te. Strof 33 är diktens korta avslutning:

Ja, Betti, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka. –
Nu har min lilla läxa slut,
Och til min söm jag går tilbaka.

Moderns rådgivande tal är, som framgått, inte särskilt fast struktu­re­rat re­toriskt sett. Dis­posi­tionen slår inte – som i retoriskt effektiva tex­ter – sam­man som en ordfälla över lyssnaren och tystar knappast heller något enda av de mot­argument som denne kan tänkas vilja framföra. Ord­ningen ges av de oli­ka ’saker’ som av­hand­­las en efter en och inte av någon logiskt uppbyggd talmodell.
I första stro­fen avkla­ras bå­­de exordium och narratio. Förslagen om vad som skall göras, propositio, löper, lik­som argumentationen för försla­gen, pa­ral­lellt genom tema ef­ter tema och blir aldrig särskilt djupgå­en­de. Be­mötanden av motargument finns knap­past alls. Sista stro­­fen kan visser­li­gen ses som en peroratio, men i så fall som en högst summarisk sådan. Där­för kan man med fog hävda att det fak­tiskt inte är nå­got särskilt över­­ty­gande råd­givande tal som modern framför.
Analysen enligt det rådgivande ta­lets genremo­­­dell vi­sar med andra ord hur mo­dern, med dåligt ut­for­made och svagt under­bygg­­da argument, hänvisar Betti till en kring­­ränd kvinno­­­värld med minimal plats för eg­na handlingar och tan­­kar. Denna tolk­ning är emel­ler­tid hållbar ba­ra så längre jäm­stäl­ler vad dikten säger med vad mo­dern säger i till Bet­ti i dikten.
Tar vi i stället fasta på att dikten är en skriftprodukt, därtill ano­nymt pub­licerad i en tidning, framstår både den och dess bud­­­skap i ett ganska an­norlunda ljus. Åhörar­rol­len delar då upp sig i två distinkt olika positioner, av vilka den ena ­intas av Betti som lyss­nar till moderns tal och den andra av de läsare som tar del av dikten i tidningen. Mo­dern sä­ger vis­serligen fortfa­ran­de allt vad hon sä­ger, men själva dikten kan då, av de tidningsläsa­re som så önskar, i stället läsas i anslutning till en annan retorisk genremo­dell, som en text i genus demonstrativum, som visar upp en mo­der och hen­nes tal i stäl­let för att bära fram själva talet som sitt budskap. Mo­dern blir då, liksom Betti, reduce­rad till en fik­tiv ka­raktär på dik­tens scen. Som dik­tens ’avsända­re’ ser läsarna inte längre Bettis mor utan en ano­nym skri­bent i Stockholms Posten. Tänker vi oss sedan också in i den situa­tion i vil­­ken majori­teten av tid­skriftens läsare då be­fann sig, ut­går vi för­mod­li­gen från att skribenten är av man­ligt kön – en man som åter­ger en mo­ders ord till sin dotter.
I det läget blir diktens titel – som i analysen enligt det rådgivande ta­lets modell närmast framstod som en slags scenanvisning – en första stöte­­­sten. Titeln innehåller två personliga pronomina som, eftersom det hand­lar om en ano­­nym dikt, framstår som frågetecken: vad syftar ”min” och ”jag” på? Och vad be­tyder ”i fall jag hade någon”?
Utgår vi från diktens egna ord så har tydligen i varje fall dik­tens mo­r en dotter som he­ter ­Betti. Vem är det då som inte har någon? De forskare som har behandlat dik­­ten har oftast valt att lå­ta ”min” och ”jag” syfta till­ba­ka på Lenngren själv, som ju in­te heller hade någon dotter. Men tän­­ker man sig dikten som förmedlad av en man får ti­teln en ny laddning: här ta­lar kanske en man som tyc­ker att råden är ut­märkta, precis så­dana råd som han själv skulle vilja ge till en dotter om han haft någon? Läser man ti­teln så, blir ju också fokuseringen på den bli­vande man­nen i slutet av dikten både rimlig och konsekvent.
Även som framvisande kan dikten göras till föremål för klassisk-re­to­risk analys. Men då handlar det alltså i stället om den typ av tal där förfat­tar­­­instan­sen visar upp nå­got för åhörare eller läsare att be­römma eller att kland­ra. Det blir inte längre frågan om ifall mo­derns råd skall följas eller ej. Det är i stället det intryck vi får av mo­dern, och kanske också av för­medla­ren av hennes tal, och hur vi ställer oss till detta, som blir hu­vudsa­ken i den­na typ av analys.
När det gäller modern är den fråga man då i första hand bör ställa sig den, om bil­den av ­henne liknar den bild av en mor som verklig­heten bjöd de samtida – om bilden av modern kan ses som ty­pisk och ’ta­gen på kor­net’. Man kan nog tro att de sam­tida läsarna tyckte så. I mo­derns ord kun­de de ju, som bland andra Ruth Nilsson visat,3 kän­­na igen de gängse åsik­ter­na – be­ro­en­de på egen ut­gångspunkt även de gäng­se för­domar­na – ur den sam­tida råd­giv­nings­littera­turen för unga flickor. De ord­vänd­ning­ar som för­fattaren låter mo­­dern begagna sig av bör nog också ha fått de sam­tida läsarna att nicka och säga att just så här bru­kar det låta.
Frågan som gäller för­medlaren blir då om ­detta på kornet tagna mo­ders­tal också är nå­got som framställs som re­kom­­mendabelt. Ett för­slag till svar på den frågan är att råden tycks passa ’honom’ utmärkt – för annars skulle han väl inte gärna ha förmedlat dem? Ett annat svar, som tycks mig lika giltigt, är att också förmedlandet ingår i satiren – man kan ju inte visa fram moderns fördomar ifall läsarna inte får ta del av dem.
”Några ord til min k. Dotter” blir alltså, sedd som en moders muntliga tal, en dikt som klart anknyter till den deliberativa genren, och sedd som en skrift­ligt för­med­­lad återgivning av moderns muntliga tal en dikt som med ungefär lika stor rätt tycks kunna föras till den deliberativa som till den de­monstra­tiva genren. Dik­ten tillå­ter de läsare som sympatiserar med råden att an­tingen läsa den deliberativt eller demonstrativt, i det senare fallet som en berömmande be­skrivning. Läsare som ogillar råden kan läsa ­dikten som en de­monstrativ men klandrande text. De kan dess­utom, om de så öns­kar, låta ’fram­­­visandet’ omfatta även den anonyme för­med­laren, som i så fall skiljs ut från förfat­tar­­­instan­sen. En sådan läsare finner kanske, att ­också förmedlaren är tagen på kornet – det är inte bara på det här sättet som mödrar­na tyvärr brukar fostra sina flickor, utan just så här ­idiotiskt, utan all efter­tanke, rea­gerar de också de ­flesta män på denna fördoms­ful­la flick­uppfost­ran!
Ett ganska starkt argument för att läsa ”Några ord til min k. Dotter” på det sist­nämn­­da sättet är att denna läsning litteraturhistoriskt sett framstår som mer ade­k­vat. Om­­­­ställ­ningen från en munt­­ligt präglad till en om den egna skriftlig­he­­ten medveten lit­terär kultur hade vid slutet av 1700-talet nått så långt, att bå­­de författare och läsare rim­ligen bör ha uppmärksammat de nya möj­lig­­he­ter till ironi som skriftligheten hade öpp­nat för inom litteraturen. ”Skriv­konsten är en iro­nins fröbädd”, hävdar Walter J. Ong, ”och ju längre skri­var-(och bok­tryc­kar-)traditionen pågår, desto frodigare blir den iro­nis­ka grö­dan […].”4 Att Lenngren väl förstod att utnyttja ironins ­möjlig­he­ter vet vi ock­så genom andra dikter av hennes hand.

Litteratur

Hansson, S. (2000): Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar, Skrifter utgivna av litteraturveten­skapliga institutionen vid Göteborgs universitet 39.
Kolbe, G. (1988): ”I och utan­för den retoriska traditionen”, i: I klän­ningens veck. Femi­nis­­tis­ka diktanaly­ser, Göteborg.
Nils­son, R. (1973): Kvinnosyn i Sverige. Från drott­ning Kristi­na till Anna Ma­ria Lenn­gren, Lund.
Ong, W.J. (1982, sv. övers. 1990): Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet, övers. av L. Fyhr, G.D. Hansson och L. Perme, Göteborg.
Vossius, G.J (sv. övers. 1990): Elementa rhetorica eller ­retorikens grunder, översatt och utgiven av S. Hansson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universi­tet. Meddelanden 5.

Anna Maria Lenngren:

”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon”

(Efter Sveriges litteratur, IV. Gustaviansk litteratur s 161 ff. Dik­ten finns även i Svensk litteratur 2 s 294 ff.)

1    Min kära Betti! du blir stor,
Du från din docka hunnit växa;
Utaf din hulda fromma mor
Tag för din framtid denna lära.

2    Uti den verld du knappast sett
Så många öden förefalla;
Men med et gladt och sedigt vett
Skal Betti segra på dem alla.

3    På lifvets bana varsamt gå,
Men tro ej alt hvad ont man säger;
Vår verld, min Betti, är ändå
Den aldrabästa verld man äger.

4    Den är hvad den beständigt var,
Bebodd af kloka och af dårar;
Och noga öfverlagdt, den har
Mer rätt til löje än til tårar.

5    För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångrens smärta:
Tänk ej i hvarje ros en tagg,
Ej dygd i hvarje manligt hjerta.

6    Väl dig, om jämt du följa vet
Försigtighet den kloka gumman;
Den jämte känslig glättighet
Är af al vishet hufvudsumman.

7    Med läsning öd ej tiden borrt,
Vårt Kön så föga det behöfver;
Och skal du läsa, gör det korrt,
At saucen ej må fräsa öfver.

8    Et odlat vett, en uplyst själ,
Hvad! kunna böcker blott det skänka?
Mit barn, studera verlden väl,
Den ger dig ämnen nog at tänka.
9    Hvar mänskja, Betti, är en bok,
Lär dig at fatta rätt dess värde;
Och mins at oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde.

10    Men om lecturen roar dig,
Väl! i förädling af dit väsen
Lät den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen.

11    En Lärd i stubb (det är et rön)
Satirens udd ej undanslipper,
Och vitterheten hos vårt kön
Bör höra blott til våra nipper.

12    Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
Sök ej at mannabragder hinna;
Och kän din värdighet, min vän,
I äran af at vara qvinna.

13    Se denna mor i huslig krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med den ärelust tilfreds
At vara värdig mor och maka.

14    Se ordning, mildhet, treflighet
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och heder, kärlek, tacksamhet
Dess lefnad och dess minne följa.

15    Behaget är med Fliten slägt:
I nyttig snällhet sätt din heder;
Lät ärbarheten i din drägt
Bli sinnebild af dina seder.

16    Följ, Betti, smakens enkla bud,
Lät aldrig flärden dig förtrålla;
Al prydnad drifven intil skrud
Är blott affichen af en fjålla.
17    I sälskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta;
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.

18    Välj uttryck utan brydsamt val,
Se til at du ej domslut fäller;
Och tala, Betti, håll ej tal,
Du tror ej hur det oss förställer.

19    Gif skämtets udd sit fina skick,
I ord som glättigt oförmoda;
Dock mins, man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.

20    En lätting, slö til själ och kropp,
Fant en gång lifvet bli en börda;
Då fant en annan lätting opp
At tiden genom kortspel mörda.

21    Välj nödigt detta tidsfördrif,
Som, fast af sed och ton ej menligt,
Är, tro mig, med et verksamt lif
Och själ och känsla oförenligt.

22    Märk hur en Skönhets blick är hvass,
I nit at korten lyckligt kasta;
Märk, vid det lumpna ordet pass,
Hur Gracerna på flygten hasta.

23    Försigtigt äfven undanvik
Al brydsam forskning i gazetten:
Vårt hushåll är vår republik,
Vår politik är toiletten.

24    Blif vid din bågsöm, dina band,
Stick af dit mönster emot rutan,
Och tro, mit barn, at folk och land
Med guds hjelp styras oss förutan.

25    När sig en qvinna nitisk ter
At Staters styrselsätt ransaka,
Gud vet, så tycks mig at jag ser
Et skäggbrådd skugga hennes haka.

26    Nej, slika värf ej stå oss an,
Lät aldrig dem din håg förvilla;
Du skal bli gift – då vil din man
Med tacksamhet min lärdom gilla.

27    At giftas – ej et ämne fins
Mer rikt at i maximer drifva;
Men, goda Betti, hör och mins
Det enda råd jag har at gifva:

28    Den maka som dig blir beskärd
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om han är huldhet värd,
Om ej – så var det i förtreten.

29    Tag händelser och öden lätt,
Mit barn, så blifva de ej tunga;
Och, mellan oss, är det et sätt
At än i åldren synas unga.

30    Min Betti, lifvet flyr så fort,
Hvad grym, hvad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn vi gjort,
Vi nekat oss at vara glada?

31    Gör nöjet bofast i dit hur,
Äg i dit hjerta samvetsfriden;
Den gör vår upsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.

32    Ja, Betti, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka. –
Nu har min lilla läxa slut,
Och til min söm jag går tilbaka.