Konsten att tala nattsvart

Dunkel retorik. Om det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, vad är då det medvetet förmörkade? Ibland kan ett visst mått av retoriskt mörker vara konstruktivt både för kommunikationen och för budskapet. I andra fall mindre konstruktivt: Jag säger ingenting, så har jag någonting sagt.

Konsten att tala nattsvart

Pål Risheden

I Febi värld, i vetande som dikt,
är allting klart: klar strålar Febi sol,
klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga vet du ej:
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

De allra flesta håller nog med om att det är en fördel att ­kunna uttrycka sig klart och tydligt; en rak kommunikation utan krusiduller kan vara effektiv för att undvika miss­uppfattningar. Ibland vet vi vad vi skulle vilja säga, men för att undvika de olustigheter det ibland kan innebära att uttrycka sig klart, väljer vi ofta att formulera oss med andra ord. Det är således en uppenbar skillnad mellan det vi inte klart kan säga, eftersom vi inte vet vad vi talar om, och det vi inte klart kan eller vill säga, eftersom det kan få obehagliga konsekvenser. Denna artikel kommer att beröra det senare, och har för avsikt att introducera en relativt ny retorisk term: Skotison.

Mot bakgrund av Tegnérs Epilog från 1820 ovan förkunnar Gustaf Cederschiöld redan på 1910-talet att:

När det dunkelt tänkta verkligen i sig själv är dunkelt och ofullständigt känt, ej blott av den svagare, utan även av den starkare intelligensen, då är det en förtjänst hos språket att icke påtvinga tanken en abstrakt och falsk tydlighet, utan att troget giva uttryck åt just det famlande, det dunkla, som måste vidlåda tanken. Vidare, när tanken samlar hela sin energi på en särskild företeelse (predikatet) och alldeles bortser från dess bestämning (subjektet), då är det en ärlighetens dygd hos språket att icke av fåfänglig smak för regelbundenhet vidhänga plagg, som äro ej blott onyttiga, utan ock vilseledande.

Epilogen av Tegnér visar en syn på det förmedlade budskapet som avhängigt av dess representationer i den verkliga världen. Ända sedan Olof Lindéns tid hette det att ett begrepp måste svara mot dess beskaffenhet i verkligheten. Om en sådan saknas, och uttrycket endast kan härledas till abstrakta begrepp som hör den imaginära världen till, bör detta uteslutas. Genom att utelämna ord som – för att använda Tegnérs ord – bäst röjer ”tankens växt”, uppnås dåtidens krav på klarhet: Att inte söka förklara det dunkla genom att ”vidhänga vilseledande plagg”.

För Cederschiölda samtida kan påståendet ha tett sig självklart, och visst kan också vi följa Cederschiölds tankegång, men är den i alla avseenden glasklar?

Annons

Doxologi

Doxologi. En essä om kunskap

Doxologi. En essä om kunskap

Vad betyder det att all kunskap som vi människor har – alltifrån teoretiska insikter till praktiska färdigheter – är just vår kunskap? Läs mer...

Read more

Kanske uttrycker sig Cederschiöld medvetet på ett subtilt och svårfattligt vis, då han endast vänder sig till en viss publik. Explicit uttrycks att det dunkla måste beskrivas just med dunkla och famlande formuleringar. Nu är det emellertid så att det är inte bara dunkelhet som alltid föredrar famlande formuleringar, och det är detta som jag i det följande skall försöka förklara.

Min hypotes är att ett uttryck inte nödvändigtvis blir klart genom att utesluta vilseledande element. Tvärtom kan dessa tillföra texten/talet något konstruktivt, förutsatt att det sker medvetet. Då alla innehållsord implicerar en underförstådd innebörd genom att läsaren/lyssnaren själv tillför det förmedlade budskapet exformation (bortgallrad information som inte uttryckligen finns med i det explicit förmedlade (Sigrell)), öppnar en dylik formu­leringsstrategi mängder av tolkningsmöjligheter. Denna syn på ett budskaps inneboende förmörkande egenskaper ­knyter an till den persuasiva kraft som en underförstådd budskapsförmedling har: Ibland är det mer kommunikativt effektivt att låta läsaren/lyssnaren själv sluta sig till innehållet istället för att explicit skriva mottagaren på näsan. Avsändaren ’lurar’ mottagaren att tro sig ha kommit på något själv, fast det egentligen är så att avsändaren ’lockat’ fram just den åsikten genom sin formuleringsstrategi.

Semantiska luckor

Retoriska begrepp ger oss redskap att strukturera vår omgivning. Redskap som vi behöver för att uppmärksamma mer, både som sändare och som mottagare. Ett fenomen kan ha en mental representation i våra huvuden, men det är först när vi kan omvandla representanter från den projicerade världen till ord som vi kan förstå källan, det godtyckliga samförstånd som råder mellan kommunicerade objekt i ­denna upplevda värld.

Inom såväl retoriken som andra discipliner kan ett sak­förhållande – reellt eller imaginärt – sakna en allmängiltig bestämning, varvid en semantisk lucka uppstår. Fram till idag har vi saknat ett vedertaget namn för det retoriska verknings­medel som innebär att talaren medvetet döljer sin egentliga åsikt.

Retorikeren Richard A. Lanham beskriver just detta fenomen. I sitt retoriska lexikon Handlist of rhetorical terms be­nämner Lanham företeelsen med den grekiska termen skotison, – ”förmörkande”. Om greppet att för kommunika­tionens effektivitet låta delar av tankeinnehållet förbli oklart skriver Lanham: ”It is advice which always found favor and we should have a name for it. How about skotison?”

Mot bakgrund av ordens arbiträra samband med dess åsyftade entiteter är det naturligtvis svårt att avgränsa ett i sig abstrakt begrepp som ”förmörkande” till att omfatta ett begränsat antal retoriska figurer, något som Lanham uppmärksammar:

A number of rhetorical figures – all the figures of brevity, ellipsis, and implication, for example, really draw from the same well, though perhaps with a more peaceable intention. In a way, I suppose, we might profitably consider all rhetorical figuration under this rubric.

För att hårdra Lanhams resonemang kan alltså skotison ses som ett samlingsnamn för alla retoriska figurer som kan användas då talaren menar något annat än vad hon säger. För att upptäcka att kärnbetydelsen i begreppet skotison är specifik för just denna figur, och därmed visa hur figuren kan göra oss medvetna om alternativa vägar genom ­texten, kommer i det följande figuren skotison att sättas i relation till en rad betydelsemässigt näraliggande retoriska figurer.

Jämförelsen utgår från Hanefalk et.al. Här förklaras skotison på följande sätt:

Figuren innebär att talaren medvetet uttrycker sig på ett svårtillgängligt och svårbegripligt sätt, med syftet att han/hon bara vänder sig till en liten grupp (som förstår) eller att han/hon vill skydda sig själv genom att hålla öppet för ett flertal tolkningar.

Meningen är att lyssnaren skall sluta sig innehållet, men för att kärnan skall bestå i ett avsett sådant innehåll måste avsändaren uttrycka sig tvetydigt men ändå tydligt.

Betydelsemässigt kan skotison sägas fungera i samklang med skhematismus – en figur som man använder när man vill tona ner sin egentliga uppfattning, antingen beroende på att detta är nödvändigt, eller också för att skapa en humoristisk poäng. Skhematismus innebär att man använder ett figurativt språk istället för att gå rakt på sak. Skotison används utan explicita humoristiska förtecken, men kan användas för att tona ner sin egentliga uppfattning så till den grad att uppfattningen blir dold.

Centralt i begreppet är att talaren medvetet uttrycker sig svårbegripligt, för att hålla öppet för ett flertal tolkningar och därmed skydda sig själv. En annan figur som innebär svårfattlighet är noema. Svårfattligheten består här i att ­subtiliteter och långsökta kopplingar florerar i talet, och är naturligtvis en brist om det sker omedvetet.

Ett underförstått budskap kan som sagt effektivisera kommunikationen såtillvida att mottagaren blir mer mottaglig för påverkan om hon själv får dra sina egna slutsatser. Av ordet enthymemoai – ”tänka över” har den retoriska figuren enthymema uppkommit. Med figuren förstås en underförstådd beviskedja, där minst ett led i beviskedjan saknas (är underförstådd), därför att man vill att mottagaren själv skall dra slutsatser och fylla i de saknade leden. Syftet med enthymema är att mottagaren blir mer övertygad om att hon övertygat sig själv än om hon fått allt förklarat för sig. Med denna definition för handen ligger det nära till hands att se enthymema som en stilfigur under begreppet skotison.

Som exempel på ytterligare retoriska figurer som syftar till att dölja budskapet kan nämnas anapodoton, som innebär att man med en underordnad sats antyder att det ska följa en överordnad sats, men som uteblir. Ofullständigt kedjebevis, apodixis, där antingen en av premisserna eller slutsatsen utelämnas. Mottagaren ska själv fylla i det som fattas, detta för att öka övertygandekraften hos mottagaren.

Dylika typer av dolda budskapsförmedlingar innehåller således mycket exformation, och blir härvidlag väldigt informationsrika: Den synliga delen av ett påstående kan sägas vara den statiska, medan den förmörkade delen är den dynamiska, som kan tänjas och transformeras beroende på den situationella kontexten.

Skriv inte på näsan

Ett förmörkat budskap kan emellertid vara höljt i dunkel så till den grad att den underförstådda budskapsförmedlingen inte fungerar. Det är inte detta som är själva kärnan i ”Skotison”, snarare befinner sig ett sådant förmörkande i periferin av begreppets betydelse. Centralt i betydelsen är istället viljan att uttrycka något så klart som möjligt utan att det är möjligt att hitta direkta ledtrådar som ovillkorligt för ­tankarna till det underförstådda budskapet. Vi hamnar obönhörligt i metaforikens snåriga land och upp tornar en allegori. Vi nödgas inse det otacksamma i att reda ut terminologin, och vi frågar oss: Vad är egentligen Skotison? Varför behövs ännu en term för att förklara ett fenomen som tidigare varit känt?

Då snart sagt alla retoriska figurer på ett eller annat sätt kan sägas vara förmörkande av ett budskap kan kärn­betydelsen sägas vara ”medvetet förmörkande av ett budskap”. Så kan t ex poesi per definition sägas vara medvetet förmörkande av budskap.

Inför lanseringen av Kents nya skiva ”du & jag döden” formulerar Joakim Berg texternas innehåll helt i linje med vad skotison innebär:

Jag vill hitta ord som framkallar bilder utan att skriva någon på näsan. Jag har mer och mer börjat ogilla tydlighet. Varför ska allt vara enkelt och förklarat in absurdum? Jag vill använda min hjärna och utgår från att alla har en liknande stilla önskan.”

Visst går det här att åberopa skotison som ett slags funktion att hålla öppet för ett flertal tolkningar, även om figuren knappast kan företräda texternas immanenta värde – deras värde i sig själv. Det essentiella är således inte att föra fram ett otvetydigt underförstått budskap – något som måste anses vara förnuftigt om talaren vill få lyssnaren att förstå det implicerade budskapet. Det måste fastslås att det talaren vill att mottagaren ska ”upptäcka” – själva underförstådd­heten i budskapet – aldrig kan göras objektiv, varför ett implicerat budskap alltid riskerar att missförstås. Figuren skotison blir spretig, då det kan användas för att dölja en egentlig uppfattning, som aldrig får form. Dvs. ett förmörkat budskap är förmörkat endast för de som inte knäckt koden, de som inte förmår tolka den dolda betydelsen. Underförståddheten tenderar därmed att bli totalt mörker.

Gruppspråk

Skotison är inte lika kontextberoende som situations­beroende. Figuren kan uppträda i allehanda kontexter, men dess effektivitet är avhängig av lyssnarens referensramar. Mycket riktigt poängterar Hanefalk et.al. detta i sin definition av skotison: Syftet kan vara att hon bara vänder sig till en liten grupp (som förstår).

Med denna definition för handen ser vi att yttranden som tenderar att falla under rubriken fikonspråk också kan betecknas skotison, under förutsättning att den som inte ­känner till talarens intentioner, det underförstådda bud­skapet, drar sina egna slutsatser – tillför exformation.

Om anledningen till att man vill förmörka ett budskap för att skydda sig själv är allmänt förekommande i den offent­liga världen i stort, förekommer det i synnerhet i den politiska världen. Att inte ge klara besked, utan kringgå frågan för att undvika senare konfrontationer tycks vara ett signum för politisk retorik. Därför borde en förmörkningstaktik vara produktiv endast vid situationer som annars kommer att resultera i en sämre situa­tion än den som uppstår vid ett förmörkande.

Om en utsaga fungerar som svar på ett givet tema, fungerar ett förmörkat budskap. Kanhända skickar Lars Winnerbäck en passning till de som förstår, håller genom uteblivet tema öppet för mängder av tolkningar, och skyddar där­igenom sig själv:

[…] och stackars dom som stänger in sig, hundra dagar utan heder. Ja stackars dom som lever så, stackars dom som tittar på. Hur märkligt kan man må?

I olika administrativa kontexter kan ofta figuren skotison uppmärksammas. Vid olika typer av brott beskrivs ofta ”polisen vara förtegen om orsaken, men säger att man inte utesluter brott”. Man döljer omständigheter som rör brottet, för att skydda utredningen, och indirekt sig själv. Kan man här tala om skotison som ett sätt att dölja sin egentliga uppfattning? Polisen uttrycker sig knappast svårtillgängligt, men håller däremot öppet för ett flertal tolkningar, något som faller under skotisons betydelseramar.

På ett mer vardagligt plan används figuren skotison i snart sagt varje samtal, som en konstruktiv metod för såväl avsändaren som mottagaren. Självklart är det bra att kringgå det man vill säga inte minst i läkare-patient-samtal. Ett slags förmildrat, vilseledande tonfall kan vara nog så bra bot som ­vissa mediciner. Det kan dock förvärra situationen då det i förlängningen kan visa sig ha fallit ut negativt för såväl avsändaren som mottagaren att ha gett respektive fått ett förmörkat budskap.

En figur som skotison har ett brett användningsområde, och den fungerar i allehanda kontexter som ett preventivt verktyg, och även som ett slags samlingsnamn för retoriska figurer med liknande funktioner. Genom att sätta ett namn på det fenomen som innebär att ett budskap blir förmörkat blir vi medvetna om hur interaktionen kan fungera friktionsfritt trots att – eller tack vare – att budskap blir förmörkade.  ❧

Läs mer:

Anders Sigrell. Att övertyga mellan raderna, Retorikförlaget 2001.

Christer Hanefalk et al.: Retorisk handbok med lexikon, Logografia 2004.

Richard A. Lanham.: Handlist of rhetorical terms, University of California Press, 1991.

Författare: Mikael Bruks studerar svenska (D) vid Umeå universitet..

Artikeln finns i RetorikMagasinet 26, s 27-30.