Replik til recension

Replik till recension

Författare: Mats Rosengren.

Rhetorica Scandinavica 10 (1999), s 72-74.

Replik

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.

Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fagmiljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.

Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.

Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.

Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at fremhæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.

Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.

Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.

Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken – og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.

Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Universitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimensional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdibaserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.

Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension – kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!

Trots att det inte är brukligt griper jag likväl, efter en förfrågan från Rhetorica Scandinavicas redaktion, denna möjlighet att besvara Øyvind Kvalnes recension av min avhandling. Mitt huvudskäl är att jag genom mitt svar hoppas kunna belysa de principiella skillnader i fråga om filosofins roll, uppgift och praktik som jag tycker mig finna mellan Kvalnes position och min egen.

Redan Kvalnes sätt att, i inledningen av sin text, formulera en av sina huvudinvändningar mot min bok – att den ’ikke yter nok filosofisk motstand i forhold til posisjonene den presenterer’ – röjer en djup oenighet oss emellan. För mig består den filosofiska verksamheten i första hand av ett försök att förstå de tankar och idéer som en text eller en tänkare presenterar, inte i att bjuda dem motstånd. Detta är dock inte detsamma som att förhålla sig okritisk – det finns fler sätt att diskutera och analysera filosofiska positioner än att fundera över hur man skulle bete sig för göra motstånd mot dem. I min Psychagogia har jag prövat ett sådant sätt – att via en närläsning av Platons dialoger Gorgias och Faidros försöka visa hur författaren genom sin texts dramatiska strukturering, genom personagernas sätt att argumentera, genom de många olika narrativa nivåerna bygger upp sitt fördömande av retoriken. Under loppet av denna läsning försöker jag också visa att det som sägs i dialogerna ofta rimmar illa med sättet på vilket det sägs – författaren Platon etablerar sin filosofiska position genom just de tekniker och diskursiva strategier som han förkastar som retoriska. Så jag håller inte alls med Kvalnes om att “dikotomier som overbevise/overtale, objektivitet/subjektivitet, appell til fornuften/appell til følelse kan brukas for å beskrive motsetningen mellom Platons egen virksomhed og den som retorikerne og sofistene utøvet”. Däremot beskriver de utmärkt väl personagen Sokrates uppfattning om skillnaden mellan filosofi och retorik.
Detsamma gäller min läsning av Perelmans verk – inte heller här har jag för avsikt att pröva Perelmans filosofi genom att söka motargument. I stället försöker jag så gott jag förmår förstå poängen med Perelmans sätt att omdefiniera de traditionella retoriska termerna, i synnerhet auditoriebegreppet. Jag tror mig ha visat att Perelmans universella auditorium kan förstås som en socialt och historiskt situerad föreställning hos en eller flera människor om vad som är förnuftigt, sant och rätt, men jag medger att Perelman ofta är både vag och oklar på denna punkt. Och att Perelmans universella auditorium är svårbestämbart speglas i Kvalnes text när han beskriver det som den ’ideelle samlingen av alle fornuftige personer’ – en i och för sig möjlig tolkning av auditoriebegreppet, men som tvärt emot Perelmans uttalade intentioner driver honom i platonsk riktning. I min läsning har jag i stället försökt ge begreppet ett innehåll som harmonierar med Perelmans övriga positioner.
Även i Kvalnes kritik att jag inte kommer med ’noe nytt og orginalt i forhold til tidligere diskusjoner av samme emne’ skönjer jag en grundläggande skillnad i våra respektive sätt att uppfatta filosofin. Mitt mål har aldrig varit att säga något nytt, i stället har jag försökt visa fram intressanta och i min filosofiska kontext inte alldeles välkända aspekter av den problematik som rör hur Platon skapade konflikten mellan retorik och filosofi och hur Chaim Perelman menade sig upplösa den. Att som filosof sträva efter att säga något nytt implicerar en i min ögon ohållbar föreställning om något slags forskningsfront inom filosofin, liksom något slags föreställning om en samling filosofiska fakta, etablerade en gång för alla, som det skulle vara filosofens uppgift att utöka med nya fakta. Jag kan inte ens föreställa mig hur en sådan faktamängd skulle se ut inom filosofin – tvärtom tycks filosofin leva vidare just i kraft av att den ständigt upprepar sig, i kraft av att den oupphörligen och från ständigt nya utgångspunkter återvänder till samma problem och aldrig stelnar till dogmatiskt etablerade sanningar.

Annons

Och så till Kvalnes fråga om jag egentligen vet vem jag riktar mig till i min bok. Jo, naturligtvis gör jag det. Psychagogia är en avhandling i teoretisk filosofi och är som sådan underkastad vissa, för avhandlingsgenren specifika krav – bland andra att den primära målgruppen (åtminstone i Sverige) alltid är handledaren och den ansvarige professorn (som skribenten känner, skriver utkast till och diskuterar med, ofta under flera år) liksom, i slutskedet av skrivarbetet, betygskommittén och opponenten (vilka handledare och professor väljer ut). Men det finns naturligtvis också en sekundär målgrupp för varje avhandling – alla de som författaren hoppas skall intressera sig för hans eller hennes verk. Att jag valde att skriva på svenska och att jag försökte undvika filosofisk fackjargong är en indikation på hur jag föreställer mig denna sekundära målgrupp – forskare och andra teoretiskt intresserade inom de skandinaviska länderna. Dessa resonemang är säkert inte främmande för Kvalnes, han har själv disputerat för inte så länge sedan.

Till sist, Kvalnes kritiserar Perelmans argumentation för ’at den opponerer mot en posisjon som ingen lengre inntar’. Men kan man verkligen lasta Perelman för att han inte förutsåg att ingen idag (om det nu verkligen är så väl) skulle tro på den objektivism som han stångades mot under större delen av sitt yrkesverksamma liv?
Men nog om detta – för den som är intresserad av att se om min text tillför något till förståelsen av Platon och Perelman kan jag bara instämma i Kvalnes råd: ’gå til primærkildene’.

Läs även Øyvind Kvalnes recension

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.