Replik til recension

Replik till recension

Författare: Mats Rosengren.

Rhetorica Scandinavica 10 (1999), s 72-74.

Replik

Trots att det inte är brukligt griper jag likväl, efter en förfrågan från Rhetorica Scandinavicas redaktion, denna möjlighet att besvara Øyvind Kvalnes recension av min avhandling. Mitt huvudskäl är att jag genom mitt svar hoppas kunna belysa de principiella skillnader i fråga om filosofins roll, uppgift och praktik som jag tycker mig finna mellan Kvalnes position och min egen.

Redan Kvalnes sätt att, i inledningen av sin text, formulera en av sina huvudinvändningar mot min bok – att den ’ikke yter nok filosofisk motstand i forhold til posisjonene den presenterer’ – röjer en djup oenighet oss emellan. För mig består den filosofiska verksamheten i första hand av ett försök att förstå de tankar och idéer som en text eller en tänkare presenterar, inte i att bjuda dem motstånd. Detta är dock inte detsamma som att förhålla sig okritisk – det finns fler sätt att diskutera och analysera filosofiska positioner än att fundera över hur man skulle bete sig för göra motstånd mot dem. I min Psychagogia har jag prövat ett sådant sätt – att via en närläsning av Platons dialoger Gorgias och Faidros försöka visa hur författaren genom sin texts dramatiska strukturering, genom personagernas sätt att argumentera, genom de många olika narrativa nivåerna bygger upp sitt fördömande av retoriken. Under loppet av denna läsning försöker jag också visa att det som sägs i dialogerna ofta rimmar illa med sättet på vilket det sägs – författaren Platon etablerar sin filosofiska position genom just de tekniker och diskursiva strategier som han förkastar som retoriska. Så jag håller inte alls med Kvalnes om att “dikotomier som overbevise/overtale,  objektivitet/­sub­jektivitet, appell til fornuften/appell til følelse kan brukas for å beskrive motsetning­en mellom Platons egen virksomhed og den som retorikerne og sofistene utøvet”. Däremot beskriver de utmärkt väl personagen Sokrates uppfattning om skillnaden mellan filosofi och retorik.
Detsamma gäller min läsning av Perelmans verk – inte heller här har jag för avsikt att pröva Perelmans filosofi genom att söka motargument. I stället försöker jag så gott jag förmår förstå poängen med Perelmans sätt att omdefiniera de traditionella retoriska termerna, i synnerhet auditoriebegreppet. Jag tror mig ha visat att Perelmans universella auditorium kan förstås som en socialt och historiskt situerad föreställning hos en eller flera människor om vad som är förnuftigt, sant och rätt, men jag medger att Perelman ofta är både vag och oklar på denna punkt. Och att Perelmans universella auditorium är svårbestämbart speglas i Kvalnes text när han beskriver det som den ’ideelle samlingen av alle fornuftige personer’ – en i och för sig möjlig tolkning av auditoriebegreppet, men som tvärt emot Perelmans uttalade intentioner driver honom i platonsk riktning. I min läsning har jag i stället försökt ge begreppet ett innehåll som harmonierar med Perelmans övriga positioner.
Även i Kvalnes kritik att jag inte kommer med ’noe nytt og orginalt i forhold til tidligere diskusjoner av samme emne’ skönjer jag en grundläggande skillnad i våra respektive sätt att uppfatta filosofin. Mitt mål har aldrig varit att säga något nytt, i stället har jag försökt visa fram intressanta och i min filosofiska kontext inte alldeles välkända aspekter av den problematik som rör hur Platon skapade konflikten mellan retorik och filosofi och hur Chaim Perelman menade sig upplösa den. Att som filosof sträva efter att säga något nytt implicerar en i min ögon ohållbar föreställning om något slags forskningsfront inom filosofin, liksom något slags föreställning om en samling filosofiska fakta, etablerade en gång för alla, som det skulle vara filosofens uppgift att utöka med nya fakta. Jag kan inte ens föreställa mig hur en sådan faktamängd skulle se ut inom filosofin – tvärtom tycks filosofin leva vidare just i kraft av att den ständigt upprepar sig, i kraft av att den oupphörligen och från ständigt nya utgångspunkter återvänder till samma problem och aldrig stelnar till dogmatiskt etablerade sanningar.

Och så till Kvalnes fråga om jag egentligen vet vem jag riktar mig till i min bok. Jo, naturligtvis gör jag det. Psychagogia är en avhandling i teoretisk filosofi och är som sådan underkastad vissa, för avhandlingsgenren specifika krav – bland andra att den primära målgruppen (åtminstone i Sverige) alltid är handledaren och den ansvarige professorn (som skribenten känner, skriver utkast till och diskuterar med, ofta under flera år) liksom, i slutskedet av skrivarbetet, betygskommittén och opponenten (vilka handledare och professor väljer ut). Men det finns naturligtvis också en sekundär målgrupp för varje avhandling – alla de som författaren hoppas skall intressera sig för hans eller hennes verk. Att jag valde att skriva på svenska och att jag försökte undvika filosofisk fackjargong är en indikation på hur jag föreställer mig denna sekundära målgrupp – forskare och andra teoretiskt intresserade inom de skandinaviska länderna. Dessa resonemang är säkert inte främmande för  Kvalnes, han har själv disputerat för inte så länge sedan.

Till sist, Kvalnes kritiserar Perelmans argumentation för ’at den opponerer mot en posisjon som ingen lengre inntar’. Men kan man verkligen lasta Perelman för att han inte förutsåg att ingen idag (om det nu verkligen är så väl) skulle tro på den objektivism som han stångades mot under större delen av sitt yrkesverksamma liv?
Men nog om detta – för den som är intresserad av att se om min text tillför något till förståelsen av Platon och Perelman kan jag bara instämma i Kvalnes råd: ’gå til primærkildene’.

Läs även Øyvind Kvalnes recension

• About
• Latest Posts

Mats Rosengren

Mats Rosengren (f. 1962) är filosof och professor i retorik vid Uppsala universitet. [2016]

Latest posts by Mats Rosengren (see all)