Lena Lid Andersson
Att skriva som (någon) Annan
- Fredsskapande retorik. Annika Savill arbetade som talskrivare åt först Kofi Annan och senare Ban Ki-moon. Lena Lid Andersson har pratat med henne om talskrivning i FN:s tjänst – hur har konsten utvecklat sig sedan svenska Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare?
Vad är talskrivare för några? Hur arbetar de? I ett forskningsarbete om FN och generalsekreterarna ville jag få svar på de här frågorna. Mina problem med att få kontakt med en talskrivare, säger en del om fenomenet. Det finns inget på FN:s hemsida om talskrivare och när jag upprepade gånger ringer växeln möts jag av frågetecken och felkopplingar. Talskrivare finns inte, officiellt. Detta är inte unikt för FN, det verkar vara så på många organisationer och företag. Det finns medarbetare, stab och assistenter, men inte talskrivare.
Efter fax, mail och telefonsamtal som försvunnit i FN-byråkratin, mejlade jag som sista utväg Carl Bildt, helt enkelt för att han är svensk och har jobbat åt FN. Efter bara någon minut får jag svar: ”Det är faktiskt en svensk kvinna som är talskrivare åt generalsekreteraren. Här är hennes mailadress och lycka till. Hälsningar Carl.”
Dag och hans stab
De första generalsekreterarna i FN hade inga talskrivare, även om också de fick hjälp med talen. Dag Hammarskjöld lär till exempel ha tagit hjälp av de i hans närmsta stab som råkade kunna skriva. Det här har ändrats, i Kofi Annans stab fanns tre personer som på heltid arbetade med att skriva de tal han höll och de meddelanden han skickade. Den här artikeln bygger på den intervju jag gjorde med Annika Savill. Hon var då “senior member of the Secretary-General’s communications team” och “deputy head of speechwriting”.
Dag Hammarskjöld. (UN Photo.)
FN:s högkvarter ligger visserligen på Manhattan i New York, men är ett internationellt territorium. Det innebär att det inte är amerikanska lagar som gäller utan internationella och jag får visa upp pass och väska. Vakterna har problem med den kartong med ett svenskt adventsljus som jag har med mig. Så småningom blir jag godkänd och väntar i lobbyn tills jag blir eskorterad upp av en assistent. Vi lämnar turisterna och åker upp till den 38:de våningen i Sekretariatets byggnad. Jag står och väntar i receptionen när jag blir föst åt sidan av en kraftig man i illasittande kostym med hörsnäcka i örat. Sätter mig i en soffa och väntar när en liten mörk man går förbi. Han lyssnar uppmärksamt på den som går bredvid honom och pratar. Han känns som en liten stor man, Kofi Annan. Hämtar mig från upplevelsen av att ha sett generalsekreteraren på riktigt och blir så hämtad av Annika Savill som glatt hälsar välkommen. Det antal människor som arbetar i sekretariatet har vuxit sedan FN startade och kontoret byggdes, så på väg till hennes arbetsrum får vi kryssa mellan assistenternas och sekreterarnas skrivbord i den trånga korridoren. Savills arbetsrum är fyllt med böcker, papper, mappar och så ett foto av Dag Hammarskjöld.
Kofi Annan håller sitt sista tal som generalsekreterare, 2006. (UN Photo.)
Talskrivande är en verksamhet som har utvecklats med tiden. Dels håller generalsekreteraren fler tal nu än i början av FN då han har möjlighet att resa snabbare över världen. Dels så har talen blivit mer frekventa, och mer förknippade till aktuella händelser, än på Hammarskjölds tid. Talen riktar sig också, tack vare media, till en krets som sträcker sig vidare än beslutsfattare och opinionsbildare i traditionell mening.
Många talskrivare är före detta journalister. Innan Savill började arbeta för FN var hon journalist åt brittiska The Independent. Några av de mer kända talskrivarna är Peggy Noonan som arbetade åt Ronald Reagan. Noonan har också skrivit flera böcker om talskrivande och manus till den populära TV-serien ”Vita Huset”. Andra har en mer politisk bakgrund, som till exempel Michael Gerson, George W. Bushs chefstalskrivare under första mandatperioden. Överhuvudtaget har Vita Huset (det riktiga, inte TV-serien) mycket erkänt skickliga talskrivare, menar Annika Savill. En förebild för de flesta talskrivare är Ted Sorensen, som var talskrivare åt Kennedy.
Skrivprocessen
Hur går det då till på 38:e våningen i FN-huset? När talskrivarna vet att Annan ska tala vid ett visst tillfälle, är det tre avgörande faktorer som påverkar vad Annan kommer att säga: Vilket är det logiska ämnet för publiken? Vilket ämne ligger i tiden? Vad behöver höras, av länder eller ledare eller andra? Det är tre personer i Annans stab som är talskrivare på heltid, men det är många fler personer som är inblandade i det som Annan säger och skriver. Kommentarer samlas in från sakkunniga och olika FN-departement. Processen är tidskrävande, det kan hända att detta tar upp till en vecka. På det sättet är talskrivaren sällan herre över sin egen tid, menar Savill. Annars tar skrivandet av ett tal så lång tid man har på sig. Händer det att man får två timmar på sig att få ihop ett tal, då tar det två timmar. Får man istället två dagar, då kan det också ta två dagar. Innan talet hålls arbetar Kofi Annan igenom det. Han är mån om att talet ska vara koncist och ha rätt ton. Annika Savill jämför Annan med Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld framträdde som en expert, han höll ofta tal i form av akademiska föreläsningar.
Det skulle inte längre vara ändamålsenligt att hålla den typen av tal nu, eftersom publiken är mycket större än den som befinner sig i rummet. Detta är något som ändrat sig sedan FN:s start. Annika Savill menar att till exempel Hammarskjöld väl visste att hans budskap kunde nå långt utanför det rum han talade i. Hon visar mig följande tal:
The diplomat may still confer behind closed doors, but he will be met by reporters and photographers when he comes out. His words will reach everybody by press and film and radio and television. His personality will be known to vast numbers for whom in other times he would have been only a name, or less than a name.
[Dag Hammarskjöld, tal hållet i oktober 1953, ”New Diplomatic Techniques in a New World”.]
Talen har också blivit mer strategiska nu än på Hammarskjölds tid. Annan har ständigt en global publik och när han behöver ge ett tal i ett visst ämne, få fram ett visst budskap, så letar talskrivarna efter tillfällen där det passar att Annan håller det. Det är också viktigt att talen är uppdaterade. När jag träffar Annika Savill arbetar hon med ett tal om fågelinfluensan. Någon dag innan har USA:s president Bush uttalat sig i ämnet, och det måste nu synas i talet att Annan hört detta. Annika är tacksam över att det tack vare datorerna går så fort att ändra och uppdatera texter. När utkastet till ett tal gått igenom raden av experter och bearbetats av talskrivarna, så kommer det till sist till Kofi Annan. Han är särskilt mån om två saker med talen: att de ska ha ”rätt ton” och att de inte ska vara för långa. Talen är mellan fem och 20 minuter långa, beroende på sammanhang. Vid en del tillställningar, såsom amerikanska ”fund-raising”-middagar är Annan en av flera talare. Dessutom är han ofta den siste talaren, så att talen hålls korta är viktigt. För det mesta är talen utskrivna manus, det händer dock att de består av stödord och stolpar. Det händer också att Kofi Annan improviserar utanför manus.
Talskrivarnas eviga fråga
Under intervjun ställer jag det som enligt Annika Savill är ”den eviga frågan” till alla talskrivare; hur inblandad är talaren själv i skapandet av talen? Hon citerar då en av de mer beundrade talskrivarna; Ted Sorensen. Vid ett tillfälle fick Sorensen frågan om det var Kennedy själv eller Sorensen, som skrivit den odödliga kiasmen: ”ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country”. Ted Sorensens svar på frågan var kort och gott: ”ask not”. Annika menar att det inte är god ton att tala om hur mycket talaren skriver själv. Men hon säger också att Annans inblandande varierar mycket, beroende på tal. Är det ett viktigt tal, är Annan mycket ”hands-on”.
Hur skriver man som vit, svensk kvinna som om man vore en svart man från Ghana? Hur skriver man som (någon) Annan? Savill menar att generalsekreteraren inte ska vara representant för något specifikt, varken kön eller världsdel. Däremot tänker hon på hur Kofi Annan är som person. Hon hämtar gärna inspiration från vad han säger spontant och i samtal och intervjuer. Jag frågar om det är något särskilt man som talskrivare tänker på när man framställer Kofi Annan. Annika Savill säger att det känns hur hon ska skriva, och det är att framhålla Kofi Annan som han är. Mild och lugn. Han har ett globalt tänkande och en vilja att prova nya ideer och strategier. Talen ska inte vara akademiska och inte formella. Media har gjort att talskrivandet har utvecklats till ett yrke, då talen har blivit mer taktiska, eftersom de kan nå ut till fler. Men media påverkar också själva talen. De frågor en talskrivare måste ta hänsyn till när man skriver ett tal är på grund av (eller kanske tack vare) media:
- Vad är citerbart?
- Vad är slagkraftigt?
- Vad blir en bra ”soundbite” (ett uttalande som kan bli ett klipp, som alltså kan stå för sig självt)?
Det händer att TV-journalister ber att talskrivarna ska skriva ännu kortare meningar, så att det blir kortare ”bites”, lättare för dem att klippa in i reportage. Men Savill menar att det får finnas gränser för hur mycket man kan anpassa efter media. Även om kort och kärnfullt är bra, så finns det saker som är komplicerade och innehållet i ett tal kan inte offras för medias skull.
Media har för generalsekreterare beskrivits som både plattform och tvångströja. Media begränsar vad som kan sägas, men ger också möjlighet till påverkan.
Talskrivande – ett framtidsyrke
Annika Savill arbetade som talskrivare åt först Kofi Annan och senare Ban Ki-moon, så hon var på staben i elva år, 1997-2008. Nu har hon gått vidare till andra uppdrag inom FN.
Jag påstår att talskrivande är ett framtidsyrke. Tack vare (eller kanske på grund av) medias genomslagskraft är väl valda uttryck så värdefulla, att tid, möda och talang kommer att satsas på den urgamla konsten att skriva tal. ✍
Lena Lid Andersson är forskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm.
Läs mer om RetorikMagasinet 41/42.
Liknande artiklar:
Greiders grepp
Visst ska man undervisa i retorik i grundskolan
Bara retorik
Texten behöver inte vara bra från början
Lena Lid Falkman er assosiert forsker ved Arts of Business and Culture, Handelshögskolan i Stockholm, og ved Leadership Learning Research Center, Florida State University.
