Metonymiska handlingar

José Luiz Ramírez

Metonymiska handlingar

Retoriska reflexioner. José Luiz Ramírez reder ut begreppen som kanske greppar oss mest när vi inte greppar dem. Det handlar om metaforen och metonymin – och skillnaden mellan handlingars verktyg och handlingen själv.

För varje dag som går blir jag allt mer förvånad över den dåliga uppmärksamheten som metonymifenomenet väcker och bristen på en seriös och minutiös behandling av något som fungerar som en ständig tankeförvillare.

”Troper och figurer är uttrycksätt som bryter mot det vanliga sättet att säga något på” – skriver Jens E. Kjeldsen i sin Retorik i dag. Jag håller inte med honom i detta påstående om man läser den rakt på. Troper är inte bara vanliga, de är till och med nödvändiga. Det är tack vare denna mekanism som vi överhuvudtalet kan återanvända orden från en situation till en annan och skapa ord för nya situationer.

Utan troper skulle vi bli tysta.

Tvetydig Aristoteles

En gång i tiden lekte jag med tanken att tillägna min avhandling just metonymin. Men de nya erfarenheter som sakta men säkert fångat mig visar att det var klokt att vänta lite.

Ett problem som vi brottas med har kanske sitt ursprung i Aristoteles tvetydiga uppfattning om Retorik. Att argumentationen, dialektikens frändskap, varit den dominerande uppfattningen om vad Retorik är har säkert varit en nackdel. Den andra uppfattningen av Retoriken som uttryckslära har med jämna mellanrum betraktats som sekundär. För mig blir den mer och mer den riktiga utgångspunkten.

Annons

”Metonymi” på grekiska betyder ordagrant ”namnbyte”, men också metaforen kan byta namn på något. Varken ”metafor” eller ”metonymi” betecknar således själva ordet, utan något som vi gör med orden, d.v.s. en handling.

Att litteraturen roffade åt sig metaforen och att vi lärt oss att förklara metaforen utifrån elegansens och estetikens synvinkel har varit som att sätta kärran framför hästen. Den kognitiva uppfattningen av troperna, som gör dem till grunden för ordbildningen och språkanvändningens förmåga över tiden, påbörjades redan under psykoanalysen och Roman Jakobsons afasianalyser. Jag hittar — med glädjande överraskning — en presentation av detta angreppssätt i en bok av Antony Wilden som föreligger på svenska: ”Kommunikationens strategi” (engelsk original: The rules are no game – också spännande ur min synvinkel, eftersom engelskan inte skiljer riktigt mellan spel och lek, såsom vi gör i svenskan).

Så länge vi inte betraktar troperna som kognitiva mekanismer för användning av språket som verktyg (med hjälp av minnet) och låter detta i sin tur förklara den poetiska metaforanvändningen, kommer vi inte till rätta med språkets fängelse. Det visar sig att våra ord och våra begrepp hela tiden vacklar mellan näraliggande ihågkomna referenser och att det är den metonymiska funktionen som är mest närvarande (mer närvarande än metaforen) i alla sorts diskurser, särskilt i diskurser av intellektuell karaktär. Abstraktion och generalisering, dessa två viktiga mänskliga kunskapsfunktioner uppstår metonymiskt och det faktum att vi, som mänskliga individer, är medlemmar i en intersubjektiv intelligens kräver både en metaforisk och metonymisk process.

Det ständiga babeltornet

”Metafor” är ett allmänt bekant ord och alla tror sig veta vad det innebär. Det har skrivits hundratals böcker om metaforen. Metonymin däremot är helt okänd för allmänheten och, även om ordet förekommer i retorikböcker bland troperna, bara några få studier ägnar sig på djupet åt metonymin. Metonymin är svårare att upptäcka i språket än metaforen. Det är ändå metonymin som är mest grundläggande av dessa två. Jag vågar idag påstå att metaforer kan reduceras till metonymier, inte tvärtom. Att synekdoken alltid betraktats som en form av metonymi hör också till.

När Aristoteles talar om metaforé, som en omfattande benämning av alla troper (inklusive metonymin) och inte motsvarar det som vi kallar metafor idag, är det något som kräver uppmärksamhet. Aristoteles tycks inte ha varit specifikt medveten om skillnaden mellan metafor och metonymi och jag har inte lyckats få något svar (varken från spanska eller nordiska experter) om när ordet ”metonymi” uppstod. Quintilianus använder ibland ordet denominatio. ”Metonymi” på grekiska betyder ordagrant ”namnbyte”, men också metaforen kan byta namn på något. Varken ”metafor” eller ”metonymi” betecknar således själva ordet, utan något som vi gör med orden, d.v.s. en handling. När några retoriker vill göra sig klokare än andra genom att påstå att ordet ”metafor” är en metafor, så misstar de sig, för ordet ”metafor” är snarare en metonymi. Bättre sagt (så att jag inte omedvetet begår en ny metonymi): att säga att ett visst uttryck är en metafor, detta är att begå en metonymi.

Jag kan inte själv undvika att begå metonymier – det är ofrånkomligt för att kunna tala – men jag vill vara så medveten som möjligt om vad jag gör. Detta är för mig Αa och Ω, om man ska prata med någorlunda säkerhet om vad man menar. Språket är ett ständigt Babeltorn där man tror att vi talar samma språk. I själva verket talar vi bara approximativt, d.v.s. metonymiskt.

Metonymisk sammanblandning

Av gammal vana är jag väldigt sysselsatt med att reda ut begrepp och ord. Inte bara med hjälp av lexikon, utan framförallt med observation av hur termer uppstått och brukas. Jag drar mer nytta av ett synonymlexikon (särskilt efter det att erinringsminnet börjat ställa till problem för mig) än av ett vanligt definitionslexikon. Jag märker allt oftare att jag måste avbryta, komplettera och rätta till påbörjade texter då metonymiska sammanblandningar uppstår ständigt. Det visar sig svårt att låta bli att blanda samman, i samma begrepp, verktyget med det som verktyget åstadkommer. Vilket skapar en fullständig förvirring i kunskapsteorin.

Men i handlingslivet blir det tvärtom, säger Aristoteles: man kan inte bli flöjtspelare utan att först ha spelat flöjt

Det var med förvåning som jag plötsligt – i metonymiskt ljus – förstod en av Aristoteles enligt min mening viktigaste förklaringar. I Nikomachiska etiken skriver Aristoteles att varje organ har en funktion och att funktionen saknas i organets frånvaro. Man kan inte se utan att ha ögon. Först är således organet (ögonen) och sedan funktionen (seende). Men i handlingslivet blir det tvärtom, säger Aristoteles: man kan inte bli flöjtspelare utan att först ha spelat flöjt. Där – menar han – är handlingen det som skapar organet, inte tvärtom. Ingen kan bli lärd utan att först lära sig. Denna distinktion är så grundläggande hos Aristoteles att den förklarar mycket av vad klokhet och konst innebär och man kan inte förstå Aristoteles handlingsteori och etik utan att förstå denna skillnad. Handlingen är organet för görandet, kan man säga. Men handlingens förmåga måste byggas upp (metaforen hörs här och även i denna parentetiska förklaring).

Jag har laborerat mycket på sistone med våra kunskaps­begrepp, som alltid blandar samman verktyget med verk­tygets hantering och med det som vi åstadkommer, allt i en metonymisk röra. Till den grad att ord som ”kunskapa” och ”språka” har gjort sig nödvändiga, för att benämna handlingen (förstå och tala) och skilja den från verktyget.

”Kunskap” och ”språk” har annars dubbel betydelse. ”Kunskap” betecknar både handlingen (att kunna) och resultatet därav. ”Språk” är både handlingen, verktyget (vokabulären) och vad vi åstadkommer där med (det sagda eller skrivna). I våra gamla ordböcker betyder ”kunskapa” att spionera eller rekognoscera. Först i våra dagar har ordet börjat användas i betydelsen att bedriva kunskapsinhämtning. ”Språka” fanns bara för att beteckna förtroliga, privata samtal. Ordet ”uttryck” betecknar såväl det uttryckta som handlingen att uttrycka det (uttryckandet).

Samtliga kunskapsbenämningar (kunskap, teori, vetenskap, etc) lider av denna metonymiska sammanblandning. Jag har skrivit flera gånger om detta problem, men alldeles nyss kom jag på att jag lurades att begå en ny metonymi, när jag redde ut skillnaden mellan teori som aktivitet och teori som resultat av denna aktivitet.

Problematiskt organ

Att säga och det sagda är inte detsamma. Men de visar sig också att jag håller på att begå ett slags metonymi i verktygets förståelse, som också var närvarande i min tolkning av Aristoteles tidigare nämnda uppfattning. Där blandades samman ”förmågan” med ”organen”. När jag använder ett instrument (t ex en flöjt) länge och på rätt sätt, uppstår en förmåga hos mig som gör att jag fortsättningsvis kan göra ganska bra det som jag har lärt mig att göra, utan att ens behöva tänka på vad jag gör. Att kalla denna förmåga för ”organ”, som Aristoteles gör, kan bli lite problematiskt. Det förhåller sig dock så att vi bara kan göra något riktigt bra först när vi gör det omedvetet (när handlingsorganet har konstituerats, såsom Aristoteles antydde). Då tänker jag på det ”omedvetna” i Freuds mening (”Jaget och detet”): det förmedvetna eller det som är kvar efter uppnått medvetande.

Det förhåller sig dock så att vi bara kan göra något riktigt bra först när vi gör det omedvetet

Det visar sig att vi tänker på verktygen utan att riktigt lägga märke till att man talar om just verktyg, även när det handlar om metoden, om sättet att göra något. Vi blandar ihop ordet med tanken och med det begrepp som vi väcker därmed. Det blir allt vanligare för mig när jag försöker reda ut någonting som jag skrivit tidigare, att jag upptäcker att det fanns en metonymisk sammanblandning i det som jag hade skrivit. Då tvingas jag att förlänga analysen (med risk att begå nya metonymier) vilket strider mot moderna läsares krav på att man ska vara kort och explicit. ”Det dunkelt sagda är dunkelt tänkt” det köper jag, men jag köper inte att ”det väl sagda är det kort sagda”.

Medan jag skriver detta lyssnar jag halvörat på programmet Språket, där programmets ständige professor håller på att sätta krokben på sig själv i vissa förklaringar, genom att inte inse metonymins roll.  ✍

José Luiz Ramírez är professor em. i humanvetenskaplig handlings­teori.

Läs mer om RetorikMagasinet 41/42.

Läs mer:

Sigrell, Anders ”Manipulerande metonymier”, ­RetorikMagasinet 44 (2009).

Kjeldsen, Jens E. ”Manipulerande glidningar”, RetorikMagasinet 45 (2010).