Klimatkritikerns verktyg

Esben Norrbom

Klimatkritikerns verktyg

Retorisk skärpning. Klimatkritikern anno 2010 har måst ändra stil. Idag kan man inte som tidigare komma undan med  att förklara att man inte tror på klimatförändringar. Forskningsrapporter och dystra utsikter står i kö och kritikerna måste skynda sig och använda mer raffinerade argumentatoriska metoder för att klara sig i klimatdebatten. Här är en introduktion till de fyra mest populära klimatkritiska argumentationsstrategierna i dagens klimatdebatt.

Idag råder bred enighet om att klimatförändringen i väsentlig grad beror på människan och tidigare förnekare har nästan alla blivit överbevisade. De av människan skapade miljöförändringar har således accepterats men det innebär inte att alla är lika intresserade av handling. Istället kan klimatkritikerna använda ett eller flera argumentationsknep för att frama – ändra eller manipulera – klimatdebatten till sin fördel.

Rapporterna och mätningarna är nu så överbevisande att det har blivit svårt för kritikerna att ta bollen, dvs. fakta i forskarnas mätningar. Istället försöker de ta spelaren, dvs. etos hos de forskare, politiker, verksamheter och organisationer, som önskar ett fokus på klimatförändringarna.

Möjligheterna att förvirra klimatdebatten är dock fortsatt många och därför kan det vara fruktbart att kunna känna igen några av de mest använda argumenten i klimatkritikernas verktygslåda. Fyra ofta använda argumentationsformer används idag effektivt av klimatkritikerna som av den ena eller andra orsaken vill få fokus att fjärmas eller riktas annorstädes än på klimatet. De fyra argumentationsformerna kan vara oärliga, t.ex. i form av postulat, personangrepp eller så kallade straw man då man för att skada motståndaren till­skriver denne uppfattningar som inte nödvändigtvis är sanna. De är först och främst effektiva – och därför bra att känna till för den kommunikationsintresserade när man följer eller deltar i klimatdebatten. Låt oss ta en titt i klimatkritikerns retoriska verktygslåda.

[Photocase]

1. Klimatet har blivit en religion

Klimatkritikern kan med fördel använda framing som ett hårt verktyg för att slå undan benen på motståndaren med att till exempel förklara att klimatet har blivit religion.

Kan man anklaga andra för att ha en religiös syn på det ena eller andra i politiken nedvärderar man effektivt motpartens etos. Speciellt i media har det blivit populärt att i debatten rama in klimatet som religion. Så gott som alla i den sekulariserade världen vet att handlingar baserade på religiös bakgrund kan vara och ofta är helt åt skogen. Därför är det upplagt att använda den kritiken mot personer, som starkt argumenterar för att vi ska sätta politisk fokus på klimatförändringar. Lätt och bekvämt nedvärderas klimatforskarnas omdöme.

Annons

Kjærsgaard är profan

Exempelvis använde danska politikern Pia Kjærsgaard reli­gionsargumentet i ett uttalande till nyhetsbyrån Ritzau i augusti 2009. Kjærsgaard uppmanar att stå med båda benen på jorden och säger att man bör skriva ner förväntningarna på ett resultat av klimattoppmötet i december.

”Man ska akta sig för att ställa förväntningarna på det här miljötoppmötet för högt. Det är alltså 192 länder som ska bli eniga och det har gått för mycket religion i klimatet. Det vore bra att stå med benen på jorden och inte på inlandsisen. Klimatmötet är helt enkelt för uppumpat och upphaussat”, sa Kjærsgaard.

Pia Kjærsgaards konststycke är att hon får framat åtgärder för klimatförändring som något religiöst så fokus flyttas från det vetenskapliga och politiska innehållet. Det blir istället en fråga om ethos för det religiösa klimatämnet har satt om­dömet överstyr. De klimatbegeistrade handlar irrationellt medan Kjærsgaard däremot representerar det rationella med båda benen på jorden.

Styrkan i att frama klimatdebatten som religiös är att debattörer som önskar debattera klimatet i en saklig eller politisk ram inte kan slippa undan. När det är sått tvivel om det rationella omdömet kan ju också de efterföljande argumenten vara religiösa hur sakliga de än må låta.

Det ger den negativa effekten att klimatförändringar inte blir ett politiskt insatsområde, där vi löser de utmaningar klimatförändringarna ställer på oss. Det kan vara till skada för debatten då vi hellre skulle diskutera lösningsmöjligheter om vi inte bara var inställda på en enda sak.

2. Ingen vet vad framtiden för med sig

Ett annat utmärkt verktyg i klimatkritikerns verktygslåda är att hålla politisk handling för klimatkraven på avstånd så länge som möjligt. Här kan man spela på osäkerhetsargumentation med påståenden: ”Ingen vet vad framtiden för med sig”. Det är ett effektivt sätt att punktera debatten med för vem kan lägga huvudet på stupblocket och precis förutsäga hur världen ser ut om femtio eller hundra år som resultat av klimatförändringar?

Det finns nämligen ett speciellt villkor för klimatforskningen; den måste i sina effektberäkningar basera sig på förutsägelser om framtiden. Det syns bland annat i IPCC:s (Inter­governmental Panel on Climate Change) framtidsrapporter med tydligt tillagda sannolikhetsvärderingar så att ingen läsare kan tvivla på att det är förutsägelser om framtiden.

Forskarna vet idag att klimatförändringar sker och att de är skapade av människan, men de känner inte till alla de konsekvenser och bieffekter som förändringarna får. Och även om det redan idag syns tydliga effekter av klimatförändringar tex. att vattenståndet i haven stiger och glaciärer drar sig tillbaka är det effektivt att använda osäkerheten som kommunika­tions­taktist verktyg när klimatdebatten ska avslutas. Att använda osäkerheten som kritiskt argument påpekas av den amerikanske professorn i miljökommunikation, Robert Cox. Han anser att osäkerhetsargumentationens funktion är att så tvivel i folks uppfattning om vetenskapliga förutsägelser och därigenom försena kraven på handling.

[Photocase]

Osäkerheten kan vinna tid

Robert Cox anser dessutom att osäkerhetsargumentet verkar starkt. Bland annat kan politiker utanför den vetenskapliga miljön använda osäkerhetsargumentet till att hålla obekväma beslut på avstånd trots att osäkerheten enligt många klimatforskare är minimal, men delar inte befolkningen denna uppfattning kan osäkerheten öka. På så sätt undgår kritikern att sätta sitt eget ethos på spel; kritikern behöver inte förfäkta en egen sanning, utan enbart ifrågasätta andras. Det forskningsmässiga innehållet diskuteras inte utan istället hänvisas till att vi vet inte tillräckligt för att handla. Som jämförelse kan man argumentera att osäkerheten är en faktor som spelar in i större delen av de politiska beslut som träffas. Och är tecknen starka nog är det dags för handling, antingen det är att avhjälpa en hotande finanskris, arbetslöshet eller ökande livs­­stils­sjukdomar.

Efterhand som effekterna av klimatförändringar syns tydligare och tydligare kommer argumentet sannolikt minska i styrka. Därför är osäkerhetsargumentet inte hållbart på lång sikt, men så länge man kan hålla handling på avstånd kan klimatkritikerna vinna tid.

3. Klimatforskare har dolda motiv

Ett tredje sätt att korrumpera klimatdebatten med är att tillskriva klimatforskarna ohederliga motiv för sina forskningsresultat. Tex. kan man anklaga forskarna för att vara politiskt styrda eller att forska i ämnet för att få fingrarna på fler forskningskronor. Kritiken prägas ofta av beskyllningar av konspiratorisk karaktär för att dramatisera klimatdebatten. En rad medier och inte minst klimatbloggare älskar att följa konspirationstankarna om att de flesta klimatforskare är politiskt styrda eller söker berömmelse eller sniken belöning på bekostnad av sanningen. I motsättning till den korrupta, ohederliga, härskande massa av klimatforskare står den undertryckta gruppen av kritiska forskare som kämpar mot systemet men som i verkligheten aldrig har en chans. Dramaturgin är Hollywood värdig och buren av retoriska straw men i världs­klass. Argument när man korrumperar forskarnas motiv kan slå särskilt starkt och har man har ett välsmort kommunikationsmaskineri mot en samling glaciologer utan retorisk näsa är succémöjligheten stor.

Framing – diskussionens ramar
Framing kommer av ordet frame som betyder ram och hänvisar på de ramar inför vilka en debatt förs. Det är exempelvis ramarna som bestämmer i vilket sammanhang ett konkret politiskt ämne ska placeras och hur ett ämne ska behandlas. Om man föreställer sig en debatt som ett slags sport så är det inte svårt att följa tanken om att den som har bestämt reglerna också har den bästa förutsättningen att vinna. En diskussions ramar fungerar på samma sätt. Det är ramen som definierar diskussionens utgångspunkt vilket är avgörande.
Källa: Ditte Thøgersen: ”När ord sätter ramar”, i RetorikMagasinet 30/2007

Junk Science

Att få forskarna att inte framstå trovärdiga har varit ett ofta använt verktyg för att döda klimatdebatten. Och genom nittiotalet och de första åren med Georg W. Bush som president har klimatforskarna i USA utsatts för våldsamma anklagelser. Bland annat orkestrerat av oljebolaget Exxon Mobil smutskastade man klimatforskarna t.ex. med att konsekvent angripa deras forskning som varande junk science, dvs en oanvändbar och förfelad vetenskap. Idag är det inte så lätt att slippa undan med klimatforskning som junk science så istället för att angripa forskningen angriper man nu forskarna.

T.ex kunde man 2003 i en ledare i tidningen Jyllands-Posten läsa denna indirekta anklagelse mot klimatforskarna, som enligt tidningen har stulit forskningspengar mitt framför näsan på ”klimatkritikern” Bjørn Lomborg: ”Om förklaringen för detta också hänger samman med att det härskar en utbredd avund i många forskarmiljöer som slåss om samma anslag närmar vi oss en mycket bedrövlig konklusion: att det är pengar det handlar om och inte försök att nå fram till största möjliga vetenskaplighet.”

Även om det inte är en direkt anklagelse känner man konspirationer och avtal under bordet hos den etablerade klimatforskningen. Effektivt och på gränsen till det oärliga, då man här använder en straw man så man indirekt misstänkliggör forskarna för att ha ohederliga motiv utan att visa något belägg för det.

4. Det är så mycket gott vi kunde göra

Ett sista effektivt vapen i klimatkritikernas verktygslåda handlar kort och gott om att spinna debatten så vi kommer att tala om andra politiska ämnen. Här är det lätt att använda Bjørn Lomborgs cost benefit-analyser som belägg i den politiska argumentationen. Och vem kan säga nej till att bekämpa malaria, barnadödlighet eller aids istället för att bromsa klimatförändringarna? Denna form av argumentation är den mest legitima av de fyra klimatkritiska argumentationsverktygen. Det är i hög grad en politisk värdering att prioritera malariabekämpning i Afrika framför att bevara Maldiverna som ett örike.

Nyttoargumentet kan dock vara problematiskt i det sammanhang man vill debattera de politiska utmaningarna i samband med klimatförändringar. Ingen debatt mår bra av att utsättas för spinn bara för att en av debattdeltagarna undviker obekväma politiska ämnen. Exempelvis har det de senaste åren ofta sagts att bekämpandet av klimatförändringar måste vika för bekämpandet av finanskrisen. Det framställer just de två insatsområdena som varande antingen eller vilket det inte nödvändigtvis behöver vara. Tex kan en massiv investering i klimatteknologi skapa nya marknader och vara med och sätta fart på ekonomin.

Lyckas klimatkritikern däremot med att spinna klimat­debatten över på andra ämnen står han eller hon med starka kort på handen för att kunna avsluta debatten och innan vi vet ordet av diskuterar parterna ett annat ämne. Effektivt men inte alltid hederligt.

De fyra argumentationsstrategierna kan vara särskilt effektiva och följa en uppmaning att hålla ögon och öron öppna när de dyker upp i klimatdebatten. Vart och ett av de fyra verktygen kan ha sina ärliga sidor men bärs det av postulater eller oärliga personangrepp måste larmet gå.

Esben Norrbom är cand.mag. i retorik och kommunikations­medarbetare i Operate A/S med klimat, miljö och bärkraft som sitt område.

Läs mer om RetorikMagasinet 44.