Retorik som kampsport

Retorik och ju-jutsu. Kan en kampsport ge stöd åt retoriken? Retoriken åt en kampsport? Inte så självklart, men Orla Vigsö ser sina intressen förenade i situationer där man möts av en aggressiv motpart som man gärna vill ha till stånd en saklig diskussion med.

Retorik som kampsport

Orla Vigsö

Den klassiska retoriken hade som sitt område talet, eftersom det var det enda ”riktiga” mediet för kommunikation och kommunikativ påverkan. Den muntliga delen spelar fortfarande en stor roll inom retoriken – det är bara att titta på hur många handböcker som finns med praktiska råd för talare. Och en viktig del av den muntliga retoriken är actio, dvs. framförandet. Hur uppträder man, hur klär man sig, hur gestikulerar man, hur använder man rösten, hur använder man hjälpmedel, osv.

När jag på kort tid ska få studenter att förstå hur viktigt det är med kroppshållning och liknande, brukar jag börja med att be dem ställa sig upp, med fötterna ihop. Står man på detta sätt känns det att man inte står särskilt stabilt – man kan lätt knuffas omkull. Om man däremot flyttar ut fötterna så man står med samma avstånd mellan fötterna som ens axelbredd, upptäcker man att man står mycket mer stabilt. Och flyttar man fram ena foten en bit, står man ännu bättre och känner att man inte behöver använda kraft på att hålla balansen.

Hur står man då med resten av kroppen? De flesta har en tendens att sjunka ihop, med resultatet att lungorna trycks ihop och att man inte kan andas obehindrat. Dessutom ger man ett ganska odynamiskt intryck; det ser inte ut att vara någon energi kvar i kroppen hos denna punkterade säck som hänger där… Så om man i stället tänker sig att högst upp på ens huvud finns ett snöre som man hänger i. Vad händer då? Jo, under huvudet (som tittar framåt) hänger kroppen och under kroppen hänger benen. Det är så vi är skapade: med huvudet överst, med kroppen under huvudet och med benen under kroppen. Då är man rak, utan att sträcka på sig, alert utan att spänna sig, och man ger ett dynamiskt intryck – samtidig som man har koll på sin omgivning eftersom man tittar upp från golvet.

Armarna är mest avslappnade om man låter dem hänga fritt längs med kroppen, men böjer dem lätt så att händerna hamnar i maghöjd. Känn själv hur allt annat kräver mer energi och blir obekvämt efter ett kort tag.

Utgångspunkten: Kamae

Vad har nu detta med kampsport att göra? Jo, den position som jag har beskrivit ovan är det som kallas kamae, utgångspositionen för alla tekniker. Inom ju-jutsun finns den i tre varianter: neutral med händerna längs sidorna, beredd med händerna lagda på varandra över nedre magregionen, och garde med händerna framför kroppen så man är klar att parera slag och sparkar. Står man i kamae är man avslappnad, men ändå alert och beredd att agera om man blir attackerad, och händerna finns där de behövs mest: som skydd för huvudet och bålen/underlivet.

Så utgångspunkten för retoriken, hur man står när man ska tala, kan man lära sig hos den traditionella japanska kampsporten. Förklaringen till varför det är bra varierar, men generellt kan man säga att det har att göra med kraft. Inom ju-jutsun pratar man om kraftcirkeln: drar man en cirkel framför kroppen med centrum mitt på överkroppen, får man ett område där man själv är starkast. Testa själv: Lyft något tungt med utsträckt arm, och det blir mycket snabbt jobbigt. Dra in armen mot kroppen och du kan hålla upp vikten mycket längre tid. Så håller man händerna framför kroppen, finns de där man är starkast.

Kraftpunkten sitter i magen; författaren Lotta Juhlin pratar om ”den glada punkten”, men det är samma sak. Och det är även där man andas, oavsett om man ska hålla tal eller fysiskt kämpa mot en angripare. Att andas med magen lär man sig även om man sjunger i kör, och oavsett vad som är kontexten är syftet det samma: att få ett lugnt och kraftfullt flöde, så man inte spänner kroppen och samtidigt får fullt utbyte av luften man drar in. Man blir inte andfådd, man kan hålla på mycket längre och man framstår som lugn och ostressad inför sin publik.

Så att stå, röra sig och andas är grundläggande tekniker som man kan lära sig av olika anledning, men där man även kan överföra det man lärt sig av en anledning till en annan kontext. Att sjunga, att hålla tal och att kunna försvara sig själv – allt börjar med och i ens egen kropp.

 

Ju-jutsu med ord

Som man kan gissa utan att kunna japanska, är första delen av orden ju-jutsu och judo den samma, nämligen ordet ju som betyder mjuk. Judo är den mjuka vägen, och ju-jutsu den mjuka tekniken – men vad innebär ”mjuk” när man pratar budo, kampsport?

Ska man formulera det kort, kan man säga att den mjuka tekniken inte sätter hårt mot hårt, men i stället utnyttjar motståndarens svagheter och gör dem till en styrka för en själv. Som man sammanfattar det inom Svenska Ju-jutsu Kai: Din bästa balans, motståndarens sämsta balans. Din största styrka, motståndarens minsta styrka. Man utnyttjar motståndarens rörelser och vänder dem mot henne själv; man utnyttjar sin egen balans och motståndarens obalans för att kunna lägga ner henne (dvs. förhindra att hon lyckas med sin attack mot mig).

För den som aldrig sett ju-jutsutekniker utföras kan det låta väldigt teoretiskt, men faktum är att det handlar om en systematisering av något som alla har erfarenhet av: lutar man sig fram för att gripa någon i armen krävs det bara en liten knuff i samma riktning för att man ska tappa balansen och ramla. Och har man spelat fotboll vet man mycket väl att när man lyfter ena benet för att sparka till bollen står man väldigt osäkert på det andra benet (och även om det är förbjudet har de flesta nog råkat ut för en rejäl kapning någon gång).

Detta kan man lära sig att se hos motståndaren, så när denna sparkar ut mot en kan man försvara sig genom att t.ex. svepa bort den andra foten. Eller när någon slår ett krokslag (”rallarsving”) så glider man med, greppar armen och drar åt samma håll, så att motståndaren tappar balansen. Mycket enkla tekniker, egentligen, som kräver lite smidighet och snabbhet, men framför allt att man håller huvudet kallt. Däremot krävs det ingen stor muskelkraft, och ju-jutsutekniker ingår därför i de flesta typer av självförsvar för poliser, vakter, mentalskötare – och kvinnor.

Detta grundläggande förhållningssätt går att överföra till kommunikationens område. Ett bra exempel på detta är ­Barbara Berckhans Judo with Words. An Intelligent Way to Counter Verbal Attacks – ursprungligen på tyska med den ännu bättre titeln Die etwas intelligentere Art, sich gegen dumme Sprüche zu wehren. Enligt baksidan är författaren aktiv som konsult inom kommunikation, psykoterapi och talträning, men uppenbarligen är hon inte själv särskilt involverad i budo:

To help me in developing this I studied the basic techniques of Asian martial art, especially Aikido. This is a method of self-defence with only one aim: to deflect the attack and restore peace.

(Sen kan man ju undra: Om aikido är utgångspunkten, varför heter boken då Judo with Words? Judo är en tävlingsform, där kast, brottning och fasthållning ingår, medan aikido är en mycket mer omfattande typ av självförsvar, som ju-jutsu. Men kanske tänkte förlaget att ”ingen vet ju vad aikido är, vi kallar det judo i stället”…)

Berckhan citerar André Protin för en definition av den grundläggande tanken i aikido:

There is no attack in Aikido. This martial art is fundamentally defensive and does not harbour even the slightest intention to fight. It does not teach aggressive strategies. Aikido replaces physical strength by sensitivity and brutality by elegance.

Så målet för Berckhan är att utveckla språkliga strategier för att bemöta verbala aggressioner på ett avväpnande och icke-aggressivt sätt – och helst med elegans. Varför vill man göra så? Därför att försvaret ska leda till att aggressionen ger vika till fördel för en saklig diskussion, och en sådan kan man bara få till stånd om man inte har förolämpat sin motpart. Så även om den andra börjar med en förolämpning, bör man undvika att ge igen och på så sätt låta aggressiviteten eskalera, och i stället glida undan och få igång en saklig och icke-aggressiv diskussion.

Som jag visade tidigare är positionen viktig: Hur står man för att vara i balans? Det handlar också om att vara i psykisk balans, dvs. att vara beredd på en attack – att ha monterat sin ”inre sköld”. Samtidigt gäller det att visa att man inte är svag, så motståndaren får möjlighet att attackera just på ens svaga punkt, och det gör man bl.a. genom att kroppsligt visa att man är avslappnad men beredd. Psykiskt gör man det genom att eliminera störande tankar som ”Jag har ju ingen rätt att komma här och säga åt andra vad de ska göra”, ”Jag är ju inget speciellt”, ”Nu gör jag bort mig igen” osv. Ge dig själv tillstånd att vara stark, självsäker och i balans!

Författaren ger även tips om första hjälpen efter en attack, dvs. tekniker för att bevara lugnet och ignorera innehållet i den verbala attacken. Första steget är att andas lugnt. Inom ju-jutsun brukar vi säga att man ska andas in genom näsan (medan man räknar till fyra), hålla andan (räkna till två) och andas ut genom munnen (medan man räknar till åtta). Detta är ett mycket bra sätt att få ner pulsen på och därmed återta kontrollen över kroppen efter den initiala chockreaktionen. För som Berckhan kort formulerar det: ”Stress makes you stupid!”

I följande kapitel beskriver författaren bl.a. hur man kan vinna utan att kämpa, hur man sparar sin egen energi och inte tillåter motståndarens provokationer att manipulera och styra ens eget beteende. Detta kan man t.ex. göra genom att låta attacken ”dry out”, helt enkelt ignorera den, eller genom att avleda attacken, t.ex. genom att helt sonika byta ämne. Hon går även genom ”The Quick-Witted Riposte” för till slut att nå fram till vad som kan göra en till ”svartbältare”.

I slutet av boken finns ett träningsprogram, så man kan träna upp sin förmåga att snabbt och effektivt bemöta verbala aggressioner – ett program som jag gärna skulle testa i praktiken på en grupp studenter, om inte annat så för att se hur lång tid det faktiskt tar att träna upp en sådan färdighet.

Det är en på många sätt ganska ytlig bok, särskilt om man har lite erfarenhet av kampsport själv, men den är mycket underhållande. Samtidigt ger den konkreta tips som kan användas i situationer där man möts av en aggressiv motpart som man gärna vill ha till stånd en saklig diskussion med. ❧


 

Om författaren: Orla Vigsö är fil.dr, Mag.art. & cand.mag. Lektor vid humanistiska institutionen, Örebro universitet. Undervisar i bl.a. retorik och textanalys och har även svart bälte i ju-jutsu inom Svenska.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 38, s 10-13


 

Om skribenten

Lämna ett svar