Skrift på hemsidan

Retoriska hemsidor. Vi lever i vad som ibland ­kallas informationssamhället, ibland IT-samhället. Vi översvämmas av texter och budskap samtidigt som vi i allt högre grad själva meddelar oss med hjälp av teknologier som möjliggör masspridning. Men vad gör teknologin med skriftkulturen? 

Skrift på hemsidan

Anna-Malin Karlsson

Ny teknologi för kommunikation brukar alltid åtföljas av en diskussion om denna teknologis effekter på kommunikationens innehåll: på språket och texterna. Så också när det gäller de senaste decenniernas utveckling i allmänhet och Internet i synnerhet. Man nämner begrepp som hypertext och en del forskare talar om vad de kallar new visual literacy – en ny, visuell skriftkultur (hädan­efter för enkelhetens skull kallad ny skriftkultur).

Hypertext anses allmänt kännetecknas av en icke-linjär text­struktur som logiskt följer av möjligheten att lagra texter digitalt. Läsaren blir själv medförfattare på ett sätt som tidigare sällan var möjligt. Istället för att läsa en text från början till slut kan läsaren klicka på länkar och texten tar en ny vändning. Författare kan till och med tvinga läsaren att välja väg. Det säger sig själv att den ideala hypertexten, som är ett renodlat nätverk utan början eller slut, är en abstraktion och en utopi. Men möjligheten finns. (Mer om hypertext och olika hypertextteorier kan man läsa i exempelvis Engebretsen 2000 och Karlsson & Ledin 2000.)

Ny skriftkultur

Mindre allmänt känt är förmodligen begreppet ny skrift­kultur. Det används av de sociosemiotiska textforskarna Gun­ther Kress & Theo van Leeuwen (1996) för att beskriva en skriftkompetens och en skriftkultur som skiljer sig från den traditionella, som de följaktligen kallar old visual literacy, gammal skriftkultur. Den nya skriftkulturen präglas av att den språkliga sekvensen, det som vi normalt kallar text, är här inte längre den enda eller ens dominerande resursen för att skapa information (eller mening som man hellre säger inom sociosemiotiken). I den nya skriftkulturen samverkar språket med färg, bilder, layout, rörelse och kanske även musik och andra ljud. Dessa är inte som tidigare illustration eller dekoration vid sidan av det skrivna språket utan bär egen betydelse, vilket innebär att texten inte blir fullständig om dessa element tas bort. Moderna texter är enligt Kress & van Leeuwen komplicerade orkestreringar av flera olika semiotiska system i samverkan. Detta brukar kallas multi­modalitet.

Dessa två tankegångar har mycket gemensamt, och är dess­utom båda positiva till det nya. Det finns förstås även de som mest ser faror och degenerering framför sig när IT-samhället förs på tal. Man pekar på normlösheten i chatt- och SMS-språk, den taffliga amatörmässigheten i de mängder webbsidor som privatpersoner lägger ut på nätet och den tekniska jargongen kring många IT-tjänster som stänger ute stora delar av befolkningen. Pessimisterna delar dock en sak med hypertextromantikerna och multimodalitetsanhängarna: tron på att ny teknologi ofelbart leder till förändring.

Annons

Med rötterna i papperskulturen

Finns det då något genuint nytt fenomen i det nya IT-samhället, som vi kan använda för att testa idéerna om hypertextualitet, multimodalitet – och för den delen allmänt förfall? Många, kan man tycka, men de allra flesta produkter i nya medier har rötter i papperskulturen på ett eller annat sätt, om inte annat för att de framställs av medieföretag som funnits och haft verksamhet även innan sådant som wap och www såg dagens ljus. Men den personliga hemsidan är i stor utsträckning något nytt. På många sätt förkroppsligar den IT-revolutionens nya möjligheter för publicering och informationsspridning. Den fångar i sig mötet mellan privat och offentligt, professionellt och amatörmässigt. Å ena sidan kan hemsidan förväntas vara en del av en ny, framväxande kultur förknippad med det moderna mediet Internet och präglat av de uttrycksmöjligheter detta medför. Å andra sidan är hemsideinnehavarna, åtminstone de tidigaste av dem, formellt utbildade inom den traditionella skriftkultur som utbildningssystemet är förankrat i och kan förväntas vara präglade av denna. De är också fortfarande en del av denna traditionella skriftkultur som trots allt utrymme nya uttrycksformer får fortfarande har en stark ställning i samhället. Det är därtill inte på förhand givet vad en personlig hemsida används till och vilka kulturer den ansluter sig till.

Inom ramen för den personliga hemsidan ville jag med min avhandling ge mig ut på jakt efter den nya skriftkulturen – och varför inte den gamla på samma gång? Mitt undersökningsmaterial bestod av 26 personliga hemsidor som alla hade det gemensamt att de skapats för att presentera innehavaren för andra chattare. Hemsidorna kan alltså ses som kopplade till en specifik social verksamhet, nämligen chattandet. För att förstå vad en personlig hemsida är, och om den kan tänkas höra hemma i någon särskild skriftkultur, intervjuade jag innehavarna och lät dem utföra olika typer av experiment. Jag analyserade också deras hemsidor med hjälp av grepp och metoder från såväl semiotik som språk­vetenskaplig textforskning.

Vad sidorna sa

Mest intressant i det här perspektivet är kanhända vad hemsideinnehavarna själva sa när de pratade om, och arbetade med, hemsidor. Här kom ett par ganska olika perspektiv till uttryck men ändå med viss systematik. När hemsideinne­havarna talade om text gjorde de det på huvudsakligen två sätt. Det första vill jag sammanfatta i påståendet text är yta. Här förekom beskrivningar som ”blå” och ”bred”, och dikotomier som ”löpande–punktuppställd”. Text beskrevs som något uteslutande visuellt och något som har utseende. Även begrepp som ”berättande” och ”beskrivande” visade sig vara visuella på så sätt att ”berättande” syftade på löpande text medan ”beskrivande” syftade på punktuppställd text. Samma motsättning kunde också beskrivas med begreppen ”text” (löpande) respektive ”fakta” (punkter).

Det andra perspektivet kan vi kalla text är innehåll. Det är det perspektiv man kanske förväntar sig som forskare skolad i den gamla skriftkulturen. När man talar om text talar man normalt om vad texten säger, inte om hur den ser ut. Här förekom beskrivande formuleringar som ”har glimten” och dikotomier som ”personlig–opersonlig” eller ”rolig – inte rolig”. Det intressanta är att det inte handlade om att vissa individer beskrev text som yta medan andra beskrev text som innehåll. Samma personer växlade mellan de två perspektiven, och frågan är då vad det berodde på.

Det verkade som att valet av perspektiv hade med typen av sida att göra. Hemsideinnehavarna var överens om att en hemsida är en samlingsprodukt som består av ett antal olika delar. När de olika informanternas mycket samstämmiga kategorier och benämningar jämkats samman blev resultatet följande lista: försida, indexsida, egosida, vännersida, länksida, fotosida, innehållssida och dagbok (samt i flera fall även en gästbok). Sett utifrån chattandet som social aktivitet och behovet av att presentera sig närmare, kan man säga att egosidan (själva personfaktasidan), gästboken (där besökare kan lämna hälsningar) och vännersidan (där innehavaren listar sina nätvänner och länkar till dessas hemsidor) hör till den funktionella kärnan. Även länksidan, fotosidan, dagboken och innehållssidan (som enligt informanterna kan innehålla nästan vad som helst) bidrar dock indirekt till person­presentationen. Dessa sidor kan emellertid även kopplas till andra funktioner och sammanhang, vilket gör det motiverat att snarast föra dem till hemsidans periferi. Försidan slut­ligen är ett slags välkomstsida före den obligatoriska indexsidan, och dess funktion är främst är att locka besökaren vidare in i hemsidan.

Personlig eller tabellig?

Kopplar man informanternas olika perspektiv på text till de olika sidkategorierna framträder ett mönster. Text är yta på framförallt försidorna (där vi finner beskrivande motsättningar som ”har text-textlös”), på indexsidorna (”text-grafisk”, ”lättläst-svårläst” – som inte beskriver ett språkligt problem utan ett visuellt: på den svårlästa sidan försvann texten i bakgrunden) samt på egosidorna (”listuppställd-berättande”). Text är istället innehåll på framförallt inne­hålls­sidorna (”rolig-inte rolig”) och dagbokssidorna (”utförlig-förenklad”). Extra intressant blir det när perspektiven möts, så att ett visuellt omdöme också får gälla för innehållet. En informant ställer exempelvis ”personlig” mot ”tabellig”, där det senare beskriver en innehållssida där en persons intressen presenteras i tabellform. Detta visar att en viss visuell form ger förväntningar på innehållet, men dessa förväntningar är i hög grad beroende av vilken sidkategori det handlar om. På en egosida kan en tabell mycket väl förknippas med personlighet och högt läsvärde.

Sammanfattar man vad informanterna sa om hemsidan och dess delar och vad jag själv kom fram till i mina analyser kan man konstatera att:

1) Hemsidan är ett format som samlar texter av olika typer och med olika funktioner.

2) Länkningen sker framförallt mellan texter och inte inom texter (inte så mycket ”äkta” hypertext alltså).

3) Den enskilda sidan blir ett slags rum där man förväntar sig finna innehållsligt sammanhang.

4) Layouten skapar viktig innehållslig struktur

5) Bilder är inte bara illustrationer utan betydelsebärande i sig. De ingår ofta i textenheter tillsammans med skrift.

Flera av dessa punkter kan föras till den nya skriftkulturen, och även om länkarna främst opererar på makronivå, dvs. mellan stora enheter, kan man gott tala om ett slags icke-linjära texter. Men det hänger framförallt ihop med att sidans layout visar sig så viktig: inom ramen för den enskilda sidan kan man börja läsa på flera olika ställen, eftersom textdelarnas placering tydligt visar hur den ska användas. I själva verket är nästan ingen av de punkter jag räknat upp något nytt eller något speciellt för modern informationsteknologi. Öppna vilken dags- eller veckotidning som helst (nåja, nästan) och studera 1) hur formatet samlar olika typer av texter med olika funktion, 2) hur det finns ”länkar”, eller snarare så kallade paratexter, som hjälper till med orienteringen mellan olika texter (innehållsförteckning, vinjetter etc), 3) hur sidan och kanske framförallt uppslaget utgör ett rum inom vilket man förväntar sig innehållsligt sammanhang, 4) hur lay­outen hjälper till att skapa detta sammanhang och slutligen 5) hur små öar av bild och skrift bildar enheter (ytterligare paratexter) som lever sitt eget liv (faktarutor, grafikblock etc). Multimodalitetsforskarna Kress & van Leeuwen blir inte förvånade över detta. De menar att den nya skriftkul­turen redan för länge sedan börjat prägla våra pappers­medier. De som hävdar att digital lagring ofelbart ger nya textstrukturer får däremot kanske tänka om.

Skrivarsidorna

För att återgå till de olika sidkategorierna kan man konstatera att indexsidor, egosidor, fotosidor och vännersidor är de som verkar vara mest utpräglat multimodala. De sid­kategorier, som hör till den personliga hemsidans kärna, och som är starkast kopplade till Internetverksamheten chatt, utnyttjar alltså möjligheten att skapa ”nya” textstrukturer i hög grad. Men det finns också sidor som demonstrerar motsatsen.

De flesta dagböcker och många innehållssidor är oerhört skrifttyngda, och om bilder används är det inte alls på ett lika tydligt betydelsebärande sätt som på exempelvis en typisk vännersida.

Inte sällan publicerar dagboksskrivande hemsideinnehavare sina texter även på andra ställen, såsom på särskilda skrivarsidor av olika slag. Institutionaliseringen av skrivandet minskar den visuella friheten ytterligare och därmed den visuella variationen. En skribent, som publicerar sina dagboksinlägg på en skrivarsida, måste i allmänhet inordna sig i den form som sidans upphovsperson bestämt. Ofta är ­denna mycket sparsmakad och betonar tydligt att skriften står i centrum. Se exempelvis www.hypodea.com eller www.kackalorum.net. Här är bakgrunden enfärgad och de ­bilder som förekommer representerar medlemmarna på samma sätt som en signatur. De ingår inte i texten, och de är desamma hela tiden, även när texten byts ut.

Gammal eller ny?

Det står nu ganska klart att den personliga hemsidan inte entydigt kan beskrivas som något nytt, men inte heller som något gammalt. Snarare finns det delar av hemsidan som tydligare orienterar sig mot det traditionellt skriftburna medan andra delar är mer multimodala. Nästa fråga är hur nytt det senare egentligen är? Förmodligen handlar det snarast om att det är ett relativt nytt sätt att skapa text i det offentliga rummet, åtminstone om man är vanlig privatperson. Ritat och målat har vi ju alltid gjort, om inte annat som barn. Hemsideinnehavarnas val att i ett visst läge välja att skapa multimodala textenheter och i ett annat läge inordna sig i en institutionaliserad skriftkultur (eller en likaledes institutionaliserad designkultur) bör alltså förklaras av andra faktorer än den tillgängliga tekniken.

De två strategierna kan faktiskt båda inordnas den teoretiska modell som förklarar fenomenen ny respektive gammal skriftkultur (under förutsättning att man inte tar så allvarligt på orden gammal respektive ny). Man kan se det som att den så kallade gamla skriftkulturen ännu är förhärskande på så sätt att (skrift-)språklig kommunikation ännu är den föredragna och den som icke-professionella textproducenter förväntas ägna sig åt (snarare än visuell, icke-språklig sådan). Vid upptäckten av www och de uttryck detta medium möjliggör börjar de flesta nya hemsideinnehavare experimentera, och i viss mån skapa egna, lokala normer och genrer. Efterhand börjar många vilja söka sig vidare från det ganska privata och lokala sammanhanget och snarare bejaka den offentlighetspotential som hemsidan rymmer. De behöver då mer institutionella ramar för sin verksamhet, och detta kan i Kress & van Leeuwens termer ses som ett steg tillbaka till det gamla. Här väljer man alltså mellan att förädla det (skrift-)språkliga och söka inträde i vad som närmast motsvarar ett slags förlagsverksamhet, eller att ta steget fullt ut och kalla sig konstnär eller designer (som ju är det etablerade alternativet). Och då är skriftvägen enklare och mer välbekant.

Visst kan en viss ny normetablering skönjas, exempelvis konventioner för hur en bra vännersida eller egosida ska se ut, men sammanhanget för detta är för litet och för lokalt för att normen ska få genomslag och spridning. Samtidigt talar mycket för att det mesta är oförändrat inom de etablerade, offentliga sammanhangen, dvs. den så kallade gamla visuella skriftkulturen är i själva verket den bestående och i den mån någon ny finns är den reserverad för professionella aktörer.

Samma medie – olika syften

Om man med utveckling mot ny, visuell skriftspråkskultur menar att vissa viktiga och för samhället centrala genrer, ägda av aktörer med stor makt, blir alltmer multimodala talar mitt hemsidematerial för det motsatta. Här är det i det vardagliga, privata som man frångår skriftspråkets dominans liksom den strikta uppdelningen mellan skriftlig text och visuell utsmyckning. Som jag ser det talar det socio­semiotiska perspektivet på skrift och skriftbruk mot teknologisk determinism. Snarare blir teknologin något man tar i bruk och formar efter sina syften.

En av de kanske viktigaste effekterna av den nya informationsteknologin är dock att allt fler aktörer får plats i offentligheten och att det åtminstone på ytan blir svårare att skilja mellan professionella texter och vardagsmänniskans produkter, mellan vad som är lokalt och vad som är globalt, privat och offentligt. Detta fenomen, att vi använder samma teknologi och samma medier för privat och offentlig kommunikation, är utan tvekan något nytt, men det är förmodligen alltför tidigt för att svara på vad det kan innebära för text- och kommunikationslandskapet i stort – och på lång sikt.


Anna-Malin Karlsson är doktorand i Nordiska språk vid Stockholms universitet.


Läs mer om RetorikMagasinet 16.


Author profile

Lämna ett svar