Aktuell retorikanalys

Recension

Marie Lund Klujeff & Hanne Roer (red.): Retorikkens aktualitet. Grundbog i retorisk analyse. Hans Reitzels forlag 2006/2009.

Bibliografiskt

Författare: Anders Eriksson är lektor i retorik vid Örebro universitet

Rhetorica Scandinavica 52/2009, side 57-62.

Annons

Retorik

”Min framställning är inte en handbok i hur man lär sig att tala väl, utan några överväganden över retorikens sanningsbegrepp.” Översatt av José Luis Ramírez. Läs mer...

Recensionen

Den har länge saknats en introduktionsbok i kritisk retorikanalys på våra nordiska språk. För nybörjarstudenten finns på svenska Heder och Påverkan av Brigitte Mral, samt uppföljaren Retorikanalys av Bo Renberg. De bygger båda på den neo-aristoteliska traditionen vilket passar bra när man ska använda den retoriska teori man lärt i introduktionsböckerna för analytiska syften. Men så fort man vill gå vidare har man fått vända sig till amerikanska böcker i Rhetorical Criticism, som även om de varit välskrivna för den amerikanska marknaden med många amerikanska exempel inte fyllt det behov vi har här i Sverige.

I Danmark utkom 2006 den första utgåvan av Retorikkens aktualitet: Grundbog i retorisk kritik. Boken blev snabbt något av en klassiker och utkom 2009 i en andra reviderad och utökad utgåva. Precis som i Sverige saknade man i Danmark en samlad introduktion av retorisk kritik på modersmålet. Danskarna översätter genomgående Rhetorical criticism med retorisk kritik. För oss svenskar kan ordet kritik kanske låta väl negativt, ordet kommer från det grekiska ordet för domare och syftar till ett värderande omdöme. Därför använder vi ibland hellre beteckningen kritisk retorikanalys. Ordet analys kommer från ett grekiskt ord som betyder lösa upp och används ofta tillsammans med ordet syntes, som betyder sätta samman. Termen retorikanalys kan därmed beteckna en okritisk beskrivning av analysobjektet, en deskription. En kritisk retorikanalys syftar då till en vetenskaplig bedömning av analysobjektet. Här kommer jag dock att använda bokens beteckning retorisk kritik.

Syftet med Retorikkens aktualitet är att ge en överblick av retorisk kritik idag där den introducerade retoriska teorin brukas analytiskt på utvalda exempeltexter. Avsikten är alltså att både introducera analysmetoder och praktiskt visa hur de kan användas.
Boken är en antologi med inte mindre än åtta författare. Var och en har skrivit om teori och metod inom sitt eget specialområde, vilket gör att boken genomgående håller en mycket hög nivå. Fem av bokens tretton kapitel bygger på doktorsavhandlingar inom det behandlade ämnet. Flera av de andra bidragen bygger på författarnas specialområden. Detta gör att boken som helhet även blir en presentation av aktuell retorikforskning.
I det inledande kapitlet av bokens redaktörer Hanne Roer och Marie Lund Klujeff ges en snabb forskningsöversikt av den retoriska kritikens olika faser. Retorisk kritik definieras som den hermeneutiska kritiska läsningen av tal och annan retorisk diskurs. Retoriken sitter dock inte enbart i den studerade empirin. Med god överblick introduceras viktiga teorier inom neo-aristotelisk, nyretorisk och postmodern retorisk kritik. Retorisk kritik har de senaste decennierna skiftat fokus från metod till att vara inriktad på en begreppsorienterad teori där teori och metod ömsesidigt belyser varandra. Kapitlen i boken är uppbyggda efter denna modell där olika kapitel introducerar och diskuterar teorin inom ett ämnesområde för att sedan exemplifiera teorins användbarhet genom en närläsning av en retorisk artefakt.

Lisa Storm Villadsen belyser i sitt kapitel tolkningens roll i retorisk kritik. Gentemot en vanlig uppdelning av retorisk kritik i analys och bedömning hävdar Villadsen att arbetsgången i retorisk kritik har fyra faser. Först en preliminär läsning av texten på dess egna premisser. Sedan en analys av textens retoriska situation. Därefter följer den tredje fasen där man tolkar texten med utgångspunkt i visst perspektiv eller retorisk teori. Villadsen nämner Kenneth Burkes dramatism, Edwin Blacks Second persona och Michael Leffs teori om närläsning. Tolkningen innebär en samlad redogörelse för textens mening och dess verkningssätt. Tolkningen leder i den fjärde fasen fram till en värdering av den retoriska artefakten. I Villadsens fall en tidningskolumn av borgerlige kommentatorn Kastholm i Berlingske Magasin. Dessa fyra faser återkommer sedan i bokens följande kapitel.
Den publik till vilken den retoriska påverkan riktas är den andra delen av den retoriska situationen enligt Lloyd Bitzer. Den retoriska publiken är fokus för Marie Lund Klujeff i bokens tredje kapitel. Enligt Chaim Perelman och Lucie Olbrechts-Tyteca är publiken en konstruktion som talaren föreställer sig. Denna publik finns enligt Edwin Black inskriven i texten som en implicerad publik, den andra personan, en motsvarighet till textens implicerade upphovsman, den första personan. Klujeff analyserar dansk folkepartis ledare Pia Kjærsgaards veckobrev ”Giv os Nørrebro tilbage” där hon gör sig själv till taleskvinna för en retorisk publik av främlingsfientliga köpenhamnare som vill ha tillbaka en del av ett förlorat fädernesland. Den intressanta frågan som väcks i analysen är om denna publik redan finns eller om den skapas av Kjærsgaards retorik.

I det fjärde kapitlet gör Jens Kjeldsen en retorisk genreanalys. Edwin Blacks kritik av neo-aristotelianismen gjorde gällande att den retoriska analysen inte bara skulle fokusera på enastående politiska tal utan även analysera återkommande vardagliga situationer. Retoriska genrer är återkommande handlingsmönster, där samma gensvar ges till samma problem under samma retoriska villkor. En form av genreanalys är genrebeskrivningen där kritikern undersöker betingelserna för en retorisk genre, genrens egenart och karaktär. Kjeldsen undersöker genren avskedstal efter ett misslyckat valresultat och analyserar ett tal av den socialdemokratiske partiordföranden Mogens Lykketoft där han förklarar varför han avgår från sin post. I en andra analys undersöker han predikogenren i förhållande till en nyårspredikan av socialdemokraten Svend Auken.
Nyretoriken, värden och strategier är ämnet för Hanne Roers presentation av Perelmans och Olbrechts-Tytecas nyretorik som grund för analys. Ansatsen är ny och spännande eftersom nyretoriken inte är så vanlig som analysmetod. Roer har översatt Perelmans L’empire rhétorique till danska Retorikkens rige, retorik og argumentation och är väl insatt i litteraturen. Hon presenterar värdehierarkiernas roll för argumentationen inom nyretoriken, särskilt kvantitets- och kvalitetstopoi. Efter en initierad introduktion av nyretoriken följer en analys av Anders Fogh Rasmussens första nyårstal 2002 som statsminister. Talet väckte debatt eftersom han kritiserade de experter som ville bestämma över danskarnas föreställningsvärld. Angreppet på World Trade Center kräver en omvärdering av danskarnas föreställningsvärld. De ska enligt Rasmussen värna de frihetsvärden som det amerikanska samhället bygger på. I talet vädjar han även till borgerliga värden såsom ekonomisk rationalitet, sunt förnuft, flertalets gagn och individens företräde framför systemet. Men där finns även en närmast revolutionär ton i angreppet på smakdomarna. Med Perelmans begrepp finns enligt Roer både en konservativ och en revolutionär ton i talet.
Det sjätte kapitlet bygger på Jonas Gabrielsens avhandling och presenterar topisk kritik. Ett topos kan vara en hjälp att finna stoff, en samling vanliga element för återanvändning, konkreta typer av argument och en tankeprocess. Gabrielsen kallar dessa för heuristisk, kollektiv, inferentiell och kognitiv tolkning av toposbegreppet. Topos utgör ofta grund till argumentationens outtalade premisser. Genom att studera vilka topos som används kan man finna premisserna i argumentationen samt hur dessa premisser etableras. Gabrielsen visar hur ett topos som krig användes av Bushadministrationen efter angreppet på World Trade Center. Ett alternativt topos som också användes var kriminalitet, vilket gav upphov till en annan diskurs. Topiken lyfter fram argumentationens pre-logiska inventiva process, vilket kan balansera den logiska argumentationsanalysens betoning på den färdiga argumentationens giltighet.

Redaktören Marie Lund Klujeff återkommer i det sjunde kapitlet med en analys av texters retoriska stil. Utgångspunkten är nyretorikens betoning på stilens argumentativa funktion. Som exempel tar Klujeff metaforen mödomshinna och de myter beteckningen gett upphov till. Analysexemplet är den kvinnliga stil som kommer till uttryck i en broschyr ”Kvinder stryker det lokale demokrati,” utgiven av jämställdhetsminister Karen Jespersen 2008. De kvinnliga politiker som presenteras använder en induktiv erfarenhetsbaserad argumentation som syftar till identifikation. De framstår som dialogiska och omsorgsfulla snarare än konfronterande. Detta bekräftar Karlyn Kohrs Campbells teori om en särskild feminin stil.
Lisa Storm Villadsen presenterar i kapitel åtta apologi och ursäktande retorik. Den offentliga ursäkten har ökat de senaste åren. Fler och fler offentliga personer ”gör en pudel”. En apologi definieras som yttringar som syftar till att förklara och försvara sig mot anklagelser som skadar personens anseende. Teoretisk grund är den klassiska stasisläran samt modern teori från Ware och Linkugel om fyra undergenrer av apologin. Villadsen analyserar det tal den 13:e februari 2008 där den australiske premiärministern Kevin Rudd ber Australiens ursprungsbefolkning om ursäkt för att barn togs från sina föräldrar och uppfostrades på institutioner från 1869 till 1970. Talet faller inom de fyra kriterier för en apologi som anförs av Koesten och Rowland. Rudd erkänner begångna fel, han förespråkar en omvärdering av tidigare politik, han lägger fram en plan för att förbättra framtiden och han visar tecken på självrannsakan.
I kapitel nio inför Sofie Emmertsen samtalsanalysen som ett sätt att betona processen i en pågående argumentation. I den argumentationsanalys som hämtar inspiration från Stephen Toulmin framhävs ofta argumentationens olika logiska element vid en given tidpunkt. Den betonar tankeinnehållet. Men en argumentation är oftast en process och därför kan samtalsanalysen vara en hjälp till att framhäva argumentationens olika faser. Emmertsens analysexempel är ett korsförhör i ett amerikanskt våldtäktsmål. Åklagaren vill få den våldtagna kvinnan att medge vissa faktiska omständigheter som skulle tala till hennes nackdel. Hans argumentation är implicit. Genom att inte svara som han vill undanröjer hon de implicita argumenten. Stället de träffades på var inte en bar utan en klubb. Det är inte en plats ”where girls and fellas meet” (implicit med sexuell avsikt), utan ”people go there”. Samtalsanalysen ger en möjlighet att analysera argumentation i en lång rad situationsbundna kontexter där den traditionella argumentationsanalysen inte räcker till.

Boken innehåller ett svenskt bidrag. Det är Pia Mobergs kapitel om komparativ retorik i ett östasiatiskt perspektiv. Texten bygger på Mobergs avhandling vid Göteborgs universitet 2002. Den korta forskningsöversikten börjar med George Kennedys Comparative Rhetoric från 1998. Därefter presenteras olika beteckningar för retoriska fenomen i den östasiatiska kulturkretsen, retorik i det förmoderna och moderna Japan. Därefter analyserar Moberg kortfattat subjektsmarkörer och referenser till offentligheten i tre installationstal av tillträdande japanska premiärministrar: Aritomo Yamagatas tal 6 december 1890, Shigeru Yoshidas tal den 21 juni 1946 och Morihiro Hosokawas tal den 23 augusti 1993. Yamagata nämner inte folket överhuvudtaget utan riktar sig till parlamentets broderskap med det svulstiga pronomenet shokun, mina herrar, Yoshida riktar sig huvudsakligen till den amerikanska ockupationsmakten, medan Hosokawa riktar sig mera direkt till folket i en parlamentarisk demokrati.
Christine Isager har skrivit en PhD avhandling om begreppet agency inom journalistikens spektakulära personliga reportage där hon studerar Günter Wallraff och Hunter S. Thompson. Retorisk handlingskraft är temat för bokens elfte kapitel med underrubriken: Vem ger journalisterna ordet? Agency är ett svårt analysbegrepp eftersom det refererar till den dynamik som får ord att bli verkningsfulla och gör retorik till meningsfull handling. Isager följer de tre analyssteg som Michael Leff anvisar för en analys av agency: retors konstruktion av sig själv, retors konstruktion av publiken (Blacks andra persona) och textens realisering av förhållandet mellan retor och publik. Hennes analysexempel är en artikelserie i Berlinske Tidene tre söndagar i juni 2008 kallad ”Förbrytelsen”. Artiklarna utgår från en trafikolycka där en 53-årig kvinna och bilens manlige förare omkom. Bilfärden hade föregåtts av bråk i mannens kolonistuga eftersom kvinnan gjort slut med mannen. En granne till stugan hade upprepade gånger försökt tillkalla polis men misslyckats. Tidningens grävande journalister tog olyckan till utgångspunkt för artikelserien som granskade Folketingets polisreform 2006. Journalisternas fråga var: Kommer polisen när man ringer efter dem? Artikelserien ledde till att statsministern erkände fel i reformen och att rikspolischefen avskedades. Journalisterna iklädde sig själva rollen som talespersoner för de medborgare som var besvikna på polisens arbete men som inte hade tillgång till mediernas megafoner. Journalisternas arbete blev ett skolexempel på hur retorisk handlingskraft etableras i det offentliga rummet.
Jens Kjeldsen skrev sin avhandling om Visuell retorik. Bokens tolfte kapitel introducerar bildretorik med en snabbkurs i semiotikens ikoniska, symboliska och indexikala tecken. Bilder har en medierad evidentia med hjälp av närvaro, realism och dokumentation, omedelbarhet, och förtätande argumentation. Kjeldsen presenterar en modell för retorisk analys av bilder i fem steg. En kort beskrivning av bilden och dess kontext. En redogörelse för bildens retoriska kvaliteter. En redogörelse för bildens bruk av retoriska strategier samt ethos, logos och pathos. En värdering av det visuellas persuasiva betydelse. En värdering av bilden i förhållande till den retoriska yttringen och den kontext där den ingår. Analysexemplet är en socialdemokratisk valaffisch från 1998. Bilden visar en cykelhjälm under rubriken ”Vi kan alla bli klokare”. Affischens avsändare är partiledaren Poul Nyrup Rasmussen. Han deltog 1995 i en cykeldemonstration mot franska provsprängningar av atombomber. Till demonstrationen fick han en cykelhjälm som var flera nummer för liten. Bilden av statsministern med den lilla cykelhjälmen blev en symbol på bristande statsmannaskap och handlag med medierna. Valaffischen bör mot denna retoriska situation tolkas som en självironisk blinkning till publiken om att Rasmussen blivit klokare, trots att bildtexten enbart handlar om behovet av att alla barn i skolan ska få de kunskaper och den självständighet de behöver för att möta kunskapssamhället. Kjeldsen är kritisk till att det självironiska argumentet skulle accepteras av de danska väljarna. Många väljare såg honom inte som en person med humor och riskerade då att tolka valaffischen som ännu ett misslyckat försök av mediestrateger att framställa statsministern i en positiv dager.
Bokens trettonde kapitel är en postmodern retorikanalys av en misslyckad sexualundervisningskampanj i den danska skolan. Hanne Roer redogör inledningsvis för det moderna upplysningsprojektets kollaps i det postmoderna samhället. För den retoriska kritiken betyder denna postmoderna situation att många av de kriterier som ställts upp för en normativ värdering av retorisk diskurs måste omprövas. Istället för sjuttiotalets kritik som sökte utveckla retoriska analysmetoder är den senaste retorikkritiken inriktad mot en begreppsorienterad analys där teori och analysföremål ställs upp mot varandra och ömsesidigt belyser varandra. Roers empiri är en CD-skiva kallad Sexstarz¸ ett material för sexualundervisning i folkskolans äldsta klasser, utarbetat av Sundhetsstyrelsen och föreningen Sex & Samfund. Materialet innehöll några exempel på djursex och toalettsex. Strax innan materialet skulle sändas ut beslöt den 12 februari 2004 hälsominister Lars Løkke Rasmussen, som nu är Danmarks statsminister, att materialet om totalt 60 000 CD-skivor skulle förstöras. Sexualupplysning är ett känsligt kapitel. Roer visar i sin analys att materialet medvetet använder ironi och anspelningar på tonåringarnas förutsatta sexualkunskaper i kampanjen. Att kampanjen genom hälsoministerns ingripande blev en stor mediahändelse i Danmark fick den ironiska konsekvensen att onämnbara perversiteter som djur- och toalettsex nämndes fler gånger i TV, radio och tidningar än det någonsin blivit omnämnt förut.

I jämförelse med andra metodböcker inom retoriken håller Retorikkens aktualitet hög klass. Koncisa forskningsöversikter, beskrivningar av analysmetoder och analysexempel ger en god inblick i aktuell retorikforskning. De olika kapitlen är välskrivna och lättillgängliga. Den höga akademiska nivån ställer dock vissa krav på läsaren. Det är önskvärt, men kanske inte nödvändigt, att läsaren har läst Perelman, Bitzer, Black och Burke.
Inriktningen mot författarnas specialområden gör att boken inte blir en vanlig presentation av retorisk kritik. Enligt bokens programförklaring står inte metoderna i fokus. Den som söker efter Ernest Bormanns retoriska vision och fantasitema söker förgäves. Presentationen av Kenneth Burkes pentadanalys finns instoppad i kapitlet om apologi. Metaforkritik och feministisk kritik nämns i kapitlet om retorisk stil.
Dansk retorikforskning är att gratulera till detta mogenhetsprov. Vi behöver motsvarande bok på svenska. Många av våra svenska studenter läser hellre engelska än danska. De danska analysexemplen är en stor styrka för danskar, men samtidigt ett litet hinder för nordiska grannar som inte känner till danska samhällsförhållanden. Men varför ska amerikanska exempel vara lättare att förstå än danska? Språket till trots står vi nära våra danska kollegor i landet där alla statsministrar heter Rasmussen.