Desinformationsministern

Hanne Roer

Desinformationsministern

Retorik för skrattlystna. Den irakiske informationsministern, Mohammed Saeed al-Sahaf, blev en kultfigur under andra golfkriget. De första dagarnas förvåning över informationsministerns stolta och helt opåverkade uttalanden om Iraks överlägsenhet över de inträngande amerikanska styrkorna gav snabbt plats för ett ironiskt, globalt skratt.

Mohammed Saed al-Sahaf stod under krigets första dagar framför en press som gapade förvånat inför hans underhållande uttalanden. Här är några exempel:

Mina känslor säger mig att vi ska slakta dem alla.

De måste ge sig eller bli brända i sina stridsvagnar.

Jag är inte rädd och det ska heller inte ni vara.

När kriget fortskred och amerikanerna ryckte närmare och närmare Bagdad förstärkte informationsministern sina försäkringar om Iraks oövervinnerlighet:

De är inte ens inom en radie av 100 miles från Bagdad. De är ingenstans. De har inte erövrat något ställe i Irak. Det är en illusion… de försöker att sälja en illusion till andra.”

Ministerns retoriska strategi var enkel: ett obetingat förnekande av de fakta, som var tydliga för de flesta av världens TV-tittare. Att förneka en anklagelse är speciellt i en krissituation en vågad strategi.

När de skandal- och krishungriga medierna iscensätter en skandal, rullar händelserna på och ett förlopp inleds, som den anklagade inte kan stoppa med ett bestämt ”nej”. Skandaldrabbade politiker eller företag kan vänta med den slutliga förnekelsen, som först kan fällas när saken är på väg att glida bort och mista sin nyhetskaraktär.

Sådana betänkligheter verkade inte Al-Sahaf ha haft; han vidhöll in i det sista sin ursprungliga tes om Iraks oövervinnerlighet och amerikanernas svaghet. Hans förnekanden på journalisternas kritiska frågor baserades på två argument; dels att amerikanerna ljög, dels att den amerikanska (och amerikaniserade) medievärlden försökte skapa en illusion i otakt med verkligheten. Dessa infantila argument föll tillbaka på honom själv och Saddam-regimens retorik. Informationsministern måste då också gå i genmäle, t.ex.:

Annons

Det är förbjudet att ljuga i Irak. President Saddam Hussein tolererar inte annat än sanning eftersom han är en människa med stor ära och integritet. Alla uppmanas att fritt tala om de sanningar som står klara för deras ögon och i deras hjärtan.

Saddam Husseins personliga integritet och informationsministerns hemliga vetskap var en garanti för sanningen i al-Sahafs information. Med sina förtroliga meddelanden till irakierna fulländade han bilden av sig själv som den upphöjde och mäktige representanten för regimen:

Vi har full kontroll. De andra är hysteriska. Förlorarna tror att de genom att döda civila och förvränga folks känslor kan vinna. Jag tror inte att de kommer att vinna, dessa bastarder.

Tätt inpå

Hans fullständiga förnekande av kända händelser väckte beundran i sin orubblighet och gav det tvivelaktiga kriget en komisk accent. TV-kanalernas 24-timmarstäckning av krigets första dagar gav en ny betydelse till ordet reality-tv. Det första golfkriget blev historiskt genom att sända en estetiserad version av kriget till hemmen i västern – Bagdads natthimmel upplyst av missiler var en förunderlig stjärnhimmel, som fick västern att glömma irakierna under den.

I det andra golfkriget strävade CNN efter att framstå som ett kritiskt nyhetsmedium, som inte obetingat gick amerikanernas väg. Den beskyllningen hängde tungt över CNN efter det första golfkriget (kuvösbarnen i Kuwait).

Som något nytt rapporterade journalister och krigskorrespondenter från CNN och andra kanaler direkt från slagfältet och förde in kriget i vardagsrummen. Detta nya försök att skapa en realitetseffekt i medierna verkade bara kortvarigt och non-stop-täckningen av kriget blev en groteskt förstorad dokusåpa, vars avsaknad av estetisering i längden gjorde den outhärdlig.

Detta var bakgrunden för den irakiske informationsministerns succé: med sitt fantastiska förnekande av verkligheten väckte han skratt, som lättade tittarnas beklämdhet över det på många håll impopulära krig. Den långa upptakten till kriget, de skandalartade förhandlingarna i FN och de regelbundna rapporterna från FN hade visat att inga former av rationella, språkliga åtgärder som förhandlingar och diplomati hade någon verkan på USA:s absoluta militära makt. Med FN:s nederlag fick idealet om ett internationellt forum, där man kan förhandla och debattera internationella kriser sig en knäck och därmed också tron på en universell politisk diskurs.

Besvikelsen hos stora delar av ”världssamfundet” vändes till skratt, när al-Sahaf framträdde med en form av politisk retorik som i sin absurditet blev kronan på verket. Han demonstrerade de rationella argumentens avveckling till fördel för en religiös eller sentimental diskurs som inte gjorde någon form av motargumentation möjlig. George W Bushs religiösa retorik och Joschka Fischers hulkande intimitet är exempel på denna demontering av en offentlig retorik till fördel för en (pseudo-) religiös och sentimental diskurs. Bushs förkärlek för ett fysiskt, konkret språk fick också ett motspel från al-Sahaf som talade om ormar, galna hundar och om att slå sin motståndare med en sko, t.ex.: ”Det kvalstret Bush förtjänar att bli slaget med skor av frihetsälskande människor överallt”.

Det kan ni vara själv

Al-Sahaf vände de beskyllningar för lögnaktighet, som riktades mot Saddam Hussein, mot amerikanerna. Större delen av världen reagerade med skratt och medlidande bortsett från en del av den arabiska världen. I den västorienterade arabiska pressen intog man dock samma hållning till al-Sahaf som i väst. Världen skrattade som en omedelbar reaktion på den groteska skillnaden mellan ministerns storhetsvansinniga uttalanden och Iraks fullständiga vanmakt inför den invaderande stormakten, USA, och dess trofasta allierade, bl.a. England och Danmark. Förvrängningen av proportionerna var utan tvekan det som gjorde al-Sahaf så komisk; han stod som David framför Goliat och hade bara sina ord. Samma proportionsförvrängning var i farten då ministern varnade sina landsmän om att de blyertspennor, som de allierade soldaterna gav till irakiska barn, i verkligheten var bomber, alltså minimissiler till barn! Ministerns bristande förmåga att skilja mellan blyertspennor och de weapons of mass destruction, vars närvaro i Irak var orsaken för att starta ett krig, visade en vrångbild av amerikanernas krigsretorik och blottlade deras imperialistiska intentioner. Al-Sahaf segrade inte som David, men han vann en retorisk seger.

Renodlad förnekelse

Under krigets sista dagar levererade al-Sahaf en retorisk apoteos, en slags förnekelse i ren form. Konfronterad med nyheten om att amerikanerna hade ryckt in på Bagdads internationella flygplats avvisade ministern denna enkelt:

De är inte i Bagdad. De har inte kontroll över någon flygplats. Det kan jag säga er. Det är en lögn. Det är en Hollywoodfilm. Ni ska inte tro på dem.

Informationsministerns sista offentliga pressframträdande iscensatte den rena förnekelsen på ett alldeles sublimt sätt. Stående på taket på Hotel Palestine med amerikanska stridsvagnar i bakgrunden som körde runt på Bagdads gator sade ministern bl.a.:

Det finns bara två amerikanska stridsvagnar i denna stad.
Deras styrkor begår självmord i hundratal… Kampen är mycket hård och Gud har gjort oss segerrika. Kampen fortsätter.

”Vi vinner!”

Som Perelman och Olbrechts-Tyteca skriver i The New Rhetoric ska det nästan till en övermänsklig prestige för att stå upp emot fakta eller sunt förnuft, det är betydelsen av credo quia absurdum. Succé under sådana omständigheter är helt avhängig av talarens prestige och en ledares prestige verkar till på köpet vara beroende av hans förmåga att klara av ett förlöjligande. Den irakiska regimen hade ingen prestige och informationsminister al-Sahafs credo quia absurdum var därför både ömkansvärt och beundransvärt. Det var en trosbekännelse till ordets rena makt – en tro som är en förutsättning för all retorik.

Kultministern

Informationsministerns kultstatus skapades på Internet. Efter några dagar med nonstop TV-täckning av kriget började webbsidor med ministerns odödliga uttalanden att florera; den första hette ”welovetheiraqiinformationminister.com” och blev en cybersuccé utan like. På den första dagen bröt den ihop under trycket av fler än 4000 träffar i sekunden. Webbsidorna återgav ministerns alla uttalanden och bilder av den lille mannen, som knappt kunde se över de många mikrofonerna; läsarna kunde skriva och bidra med kommentarer och vitsar.

Al-Sahaf blev en medieclown, men hans betydelse räcker längre än den kortvariga popularitet i den dokusåpa, som det andra golfkriget blev i media. Han härmade amerikanerna och hade så när rätt när han påstod, att han talade engelska bättre än Bush. Det är också slående att al-Sahafs bild sattes in i historiska bilder på nämnda webbsida; ministern tronar fram med Gettysburg, D-dagen och andra militära höjdpunkter i västerns historia som bakgrund. Den irakiske informationsministerns irrationella postulater skapade associationer till den västliga, politiska historien och dess speciella diskurs; den grekisk-romerska retoriken hörde till ett begränsat rum, polis; sedan har rummet utvidgats men retoriken är fortfarande knuten till idén om ett offentligt rum, en referensram som ger argumenten mening. Al-Sahafs utgjutelser å ena sidan och Bushs och Blairs å den andra visade med all tydlighet att samma utsagor inte betyder detsamma i olika kulturer; att det med andra ord inte finns ett globalt, offentligt rum den massiva TV-täckningen till trots. De massmedier, som ger möjlighet att skapa ett sådant, bryter samtidigt ner möjligheten till kommunikation förstådd som en symbolisk utväxling av ord och tankar.

Vad är lögn?

Kommunikation har blivit ersatt av information, som i oändlig mängd strömmar mot oss men som varken ger mening eller sammanhang. Massmediernas ström av likartade, referenslösa bilder resulterar i en jakt på det reella och det autentiska; därför hade al-Sahaf det jobbigt med att förklara den amerikanska informationen som Hollywood-fiktion. Förtid, nutid och framtid glider samman i det medieskapta postmoderna rum (där man diskuterar vad som ska ske efter kriget innan det ens börjat), en utmaning som fackretorikerna bör behandla genom att revidera arvet efter Aristoteles. De tre stora retoriska genrerna, det juridiska, deliberativa och epideiktiska, relateras bland annat till respektive förtid, framtid och nutid.

Al-Sahafs informationsretorik är således en radikalisering av tidens politiska diskurs: strömmar av information vars autencitet bedyras med hänvisning till hemliga kunskaper t.ex. i form av underrättelserapporter.

Amerikanerna är nu uppträngda i samma hörn som al-Sahaf när de ska redogöra för sin information om de påstådda massförstörelsevapnen. De allierade har varken hittat Saddam, bevis på att han stödde al Qaida eller massförstörelsevapen. Och svaret löd i maj månad 2003 från Vita Huset: ”Vi vet att de finns på hemlig plats”. Detta svar ligger inte långt efter al-Sahafs och väcker minnen av hans sista uttalande till en journalist från New York Times den 10 april:

I now inform you that you are too far from reality.

Den 25 juni blev den tidigare informationsministern gripen i en gatukorsning i en förort till Bagdad. Han försäkrade, att han inte ljugit utan informerat med möjligtvis icke helt korrekta underrättelserapporter som bakgrund.

Påminner inte det om något?.

Hanne Roer är redaktör på Rhetorica Scandinavica och lektor i retorik vid Köpenhamns Universitet.
Läs mer om RetorikMagasinet 20.