Konferensrapport, NKRF II

Konferensrapport

Den Anden Nordiske Konference for RetorikForskning (NKRF), Københavns Universitet, 22-25 maj 2003.

Bibliografiskt

Anders Sigrell är retorikforskare på Umeå universitet.

Rhetorica Scandinavica 28 (2003), side 59-61.

Annons

Rapporten

”Äntligen stod Christian i predikstolen; det skulle inte bli något mässfall den här gången”. Denna litterära allusion kunde höras bland de församlade retorikerna under Christian Kocks välkomsthälsning vid receptionen till den andra nordiska konferensen om retorikforskning i Köpenhamn den 22-25 maj 2003. Att Kock verkligen stod i en predikstol i den vackra Gobelängsalen i den äldsta av Köpenhamns universitets byggnader, att konferensen samlade drygt hundra retoriker runt tjugofem sektionsföredrag och två plenarföreläsningar samt det faktum att konferensen hölls ett år senare än planerat, gör allusionen mer förståelig.

Michael Leff, Northwestern University, inledde konferensen med att i sitt plenarföredrag tala om retorikanalys, med Martin Luther Kings Letter from Birmingham Jail som analysexempel. Föredraget kan ses som en appell för att vi i vår retorikforskning inte får glömma bort empirin. En bred beskrivning av den verklighet vi vill analysera är nödvändig för den retorikanalytiska målsättningen att underlätta ett reflekterat förhållningssätt till påverkande kommunikation. Ett sådant förhållningssätt ger en naturlig betoning av metodologiska och praktiska aspekter på teorins bekostnad. Genom att så ingående analysera delar av Kings text är Leff själv ett exempel på vad han talar om, en gammal hedervärd retorisk strategi. Det är möjligt att det inte bara är Leffs förtjänst, men glädjande många av föredragshållarna ansträngde sig att i handling visa att det vi säger till våra studenter också gäller oss själva, att hela triaden ethos, pathos och logos har avgörande betydelse för kommunikationsresultatet, att det inte är en slump att memoria är ett eget steg i partesmodellen… Få var de föredrag där det lästes innantill utan att ett personligt möte med åhörarna kom till stånd.

Charlotte Jørgensen och Merete Onsbergs, Köpenhamns universitet, bidrag med titeln ”The Domain of Rhetoric”, ledde till en initierad diskussion om vari vårt ämne egentligen består. En diskussion som fortsatte i flera av de mer didaktiskt hållna föredragen. T.ex. i de två bidragen från Oslo universitet, Andreas Sveen och Øivind Andersen, som var för sig, och inte helt utan att en polemisk ton kanske kunde skönjas, talade om den nya retorikutbildningen där. Den kursansvarige Sveen försvarade retorikens placering under lingvistiken, liksom ett inkorporerande av sociolingvistik och diskursanalytiska metoder, medan den mer klassiskt orienterade Andersen förbehöll sig rätten att vara något skeptisk. De två teman som annonserats – Retorik som universitetsfag og Retorisk kritik – utgjorde två strimmor, skickligt hoptvinnade till den röda tråd som löpte genom konferensen. Visserligen kan man säga att retoriken som ämne föddes ur en önskan att lära sig tala övertygande, men det främsta skälet till fokuseringen på retorikens pedaogik torde vara att retoriken nu har blivit så etablerad också i de nordligare skandinaviska länderna, att undervisningen har växt och dess organisation har blivit ett angenämt problem. Brigitte Mral, Örebro universitet, talade om arbetet med att konstruera en forskarutbildning i ämnet; Niels Haastrup, Roskilde universitetscenter, talade, med utgångspunkt i modern historia, om retorik som ett universitetsämne, och det svenska projektet ”Retorikens didaktik” hade inte mindre än sex föredrag i programmet. Också Jan Swearingen, Texas A & M University, kunde sägas ha en retorikpedagogisk infallsvinkel i sitt föredrag ”Classical Rhetoric and the University Curriculum, Past, Present, and Future”. Det här retorikdidaktiska intresset i samtliga Skandinaviska länder talar för att det kan finnas behov för att ordna nationella konferenser om retoriken och didaktik i väntan på nästa nordiska konferens. I Sverige hålls en Ämneskonferens i retorik i Örebro den 4-5 december, rapport kommer. Och kanske kan man hysa förhoppningar om ett kommande temanummer om retorik och didaktik?

Från den retorikanalytiska strimman kom lika många intressanta föredrag som från den retorikdidaktiska. Förutom Michael Leff, höll Jens Kjeldsen, Bergens universitet, Hanne Roer, Århus universiet, och Valeria Smolenenkova, Moskva universitet, föredrag utifrån empiriskt orienterade retorikanalyser, bland annat fick vi höra om den retoriska kraften i den visuella retorik som medierades efter 11 september, och den irakiske försvarsministern Tariq Aziz som en möjlig källa till humor och vitsar. IKEAs reklamkampanj ”Jet Set Society” i Danmark lades under luppen när Lars Pynt Andersen från Handelshögskolan i Köpenhamn belyste den inte allt för ovanliga reklamstrategin att använda sig av negerande argument. Sine Just, Signe Pildal Hansen och Christian Kock, från värduniversitetet talade också om olika typer av retorikanalyser, eller retorisk kritik, som aktiviteten efter genomtänkta teoretiska överväganden benämns i Danmark. Andra användningsområden för retoriken presenterades av Maria Wolrath Söderberg, Södertörns högskola, som förutom skönsång bjöd på tankeväckande perspektivbyten.

De som hade möjlighet att ta till sig Gert Uedingens, Tübingens universitet, plenarföredrag ”Rhetorik zwischen den Wissenschaften – Über Herkunft, Aktualität und Zukunftschancen des ältestens europäischen Ausbildnungsfaches” skröt särskilt om den insiktsfulla placeringen av Isokrates i såväl ett retorikdidaktiskt som retorikteoretiskt sammanhang. Ur den infallsvinkeln följer plenarföredragen väl konferensens två utlovade teman, Leff retorikanalys och Uedingen retorikdidaktik.

Det behöver inte ordas om behovet och nödvändigheten av de sociala kontaktytor en konferens av detta slag ger, men det ger en anledning att påtala en önskan om fler retorikinstitutioner i Skandinavien. Oss veterligt är det än så länge bara Köpenhamn som kan ståta med ett sådant namn (även om Örebros satsning på retorik, vid Humanistiska institutionen, har resulterat i en professur och en forskarutbildning i full gång, och Södertörn inte är allt för långt efter). Det finns naturligtvis också invändningar, men fler institutioner skulle underlätta för många av oss att i första hand känna oss som retoriker, och inte som nordister, litteraturvetare, medieforskare, filologer, statsvetare, teologer, pedagoger eller vad det nu kan vara. Vilket skulle underlätta diskussionen om ämnets kärna och vad retorik som universitetsämne kan sägas vara för något.

Det är kutym i konferensrapporter att säga något vänligt ord om arrangemanget som sådant. Denna gång är det synnerligen lätt. Allt, från torsdagens reception över luncher och den guidade båtturen runt Köpenhamns kanaler till den avslutande konferensmiddagen, var föredömligt ordnat. Liksom konferensinformation med upptryckta abstracts från samtliga talare etc. Någon publikation från konferensen blir det tyvärr inte, men en uppmaning gavs till alla föredragshållare som önskar se sina alster i tryck att skicka in dem till Rhetorica Scandinavica för publicering. Om man absolut vill hitta något att klaga på skulle det kunna vara att ett par av Nordens mer kända retorikforskare inte hade möjlighet att delta, men det kan knappast arrangörerna lastas för. Inte heller att Köpenhamn sedan ett år tillbaka har en nybyggd automatisk tunnelbana, där stationen för universitetet heter Islands Brygge och inte Universitetet – som är nästa station, vilket gav fler än en av konferensdeltagarna möjlighet att göra av med några av de kalorier de mycket vällagade konferensluncherna erbjöd. Det blir allt en utmaning för Oslo, som övertar stafettpinnen, att försöka leva upp till den nivå som satts.