Hillarys veckobrev

Retorik i veckobrev. Internet och email som medium för påverkan är förhållandevis obeskrivet. Här ger Brigitte Mral, retorikprofessor vid Örebro universitet, en analys av en rad veckobrev från Hillary Clinton – en first lady som inte gjorde som andra, men som nog visste vad hon gjorde.

Hillarys veckobrev

Brigitte Mral

Den 17 november 2001 övertog ­Laura Bush makens plats framför radiomikrofonen för att i presidentens ställe hålla ett tal till nationen. Denna händelse var anmärkningsvärd av åtminstone två anledningar. För det första hade ­aldrig förut en presidenthustru hållit det traditionella lördagstalet, och för det andra hade Laura Bush tidigare under det halvår som Georg W. Bush innehade president­ämbetet inte profilerat sig nämnvärt i den politiska offentligheten. Talet hade rubriken ”The Taliban’s War Against Women and Children” och kom alltså ca sex veckor efter att USA hade börjat bomba i Afghanistan. Det kom också några dagar efter att bilder på barnlik, offer för USA’s bombningar, hade kablats ut över världen och fått många fler än ­tidigare att ifrågasätta krigshandlingarna.

Laura Bushs tal är en pathosfylld framställning av Tali­banernas förtryck av kvinnor och barn, där hon bl.a. berättar att barn ”aren’t allowed to fly kites; their mothers face ­beating for laughing out loud”, och att Talibanerna hotar att dra ut fingernaglarna på kvinnor som använder nagellack. Laura Bushs tal ger intrycket att kampen mot terrorismen framför allt är en kamp för kvinnornas rättigheter och värdighet: ”I hope Americans will join our family in working to insure that dignity and opportunity will be secured for all the women and children of Afghanistan.” Talibanerna krigar mot kvinnor och barn medan amerikanska familjer kämpar för att rädda dem. Kriget har därmed i Laura Bushs framställning blivit ett slags familjeangelägenhet – och slutsatsen måste bli att i så fall hon som maka och moder givetvis har rätt att yttra sig i frågan.

Två dagar senare höll Cherie Blair, som annars ytterst sällan blandar sig i makens politik offentligt, på 10 Downing Street ett tal mot Talibanernas förtryck av kvinnor. Talet går på samma tema och målar upp liknande bilder som Laura Bushs, inklusive det drastiska exem­plet av de utdragna naglarna. Hon inleder talet med att framhäva sina egna insatser för mänskliga rättigheter och kvinnors jämställdhet under sin karriär som advokat ”and certainly in the last four years along­side Tony since he became Prime Minister”. Båda talen uppmärksammades i medierna med viss förvåning som ett nytt drag i kampanjen mot Talibanerna och för USA’s och Nato’s agerande i Afghanistan.

 

Buy one, get one free

Mrs Bush och Mrs Blair är förstås långt ifrån de första ”First ladies” (om uttrycket tillåts för brittiska förhållanden) som engagerar sig i makarnas politik. En presidenthustru respektive makan till en premiärminister är ingen demokratiskt vald politiker men kan uppenbarligen ändå utöva ett avsevärt inflytande om hon har politiska ambitioner. Men för det mesta har kvinnornas stödarbete uttförts bakom kulisserna, inte offensivt i medierna. Det är egentligen först med Hillary Clinton som samarbetet presidentmakarna emellan blev synligt i offentligheten. Till skillnad från paret Bush och paret Blair gjorde Bill och Hillary Clinton inte ens från början någon hemlighet av att presidentskapet skulle ­komma att innebära ett samarbete. Bill Clinton slog redan under sin första presidentkampanj fast att en röst på honom också var en röst på hans hustru: ”Buy one, get one free”. Hillary Clinton profilerade sig dessutom själv redan under sin tid som First Lady som offensiv politiker. Hon ägnade sig åt opinionsbildning i det medium som stod även henne fritt till förfogande: Internet.

 

Mellan 1998 och 2000 skrev Hillary Clinton elektroniska veckobrev som gick att nå via hennes hemsida, som i sin tur var länkad till Vita Husets hemsida. Textsidan med veckans kommentarer hade rubriken ”Talking it over”. Som sid­huvud såg man Hillary Clinton på en remsa på fem bilder i olika offentliga positioner, tillsammans med barn, ung­domar, gamla och i talarstolen. Man bör utgå ifrån att allt som stod på hennes hemsida hade hennes fulla sanktion, även om hon givetvis hade en stab av medarbetare och politiskt sakkunniga, som gav henne god hjälp med utformningen av sidan. Och även om själva texterna, förarbetena och formuleringarna förmodligen oftast var kollektiva produkter, kan det inte finnas någon tvekan om att det var hon själv som stod bakom orden. Med sin känsliga position, sin perfektionism och politiska medvetenhet skulle hon ­knappast publicerat en text som inte till hundra procent motsvarade hennes egna intentioner.

Inte heller under Kosovo-kriget förblev Hillary passiv och i denna studie ska hennes agerande i en liknande krigssituation som den nu aktuella undersökas. Under våren 1999 skrev hon sex kolumner som hade situationen på Balkan som tema. Den första offentliggjordes den 31 mars, sju dagar efter att NATO-bombningarna hade börjat, den sista den 23 juni, några veckor efter det att kriget var avslutat. Här ska hela serien av texter undersökas utifrån frågan hur ­Hillary Clinton utnyttjade sina speciella retoriska möjlig­heter för att stödja USAs och NATOs krigspropaganda.

 

Hillary och veckobreven

Först några ord om Hillary Clintons roll som First Lady samt hennes hantering av företeelsen veckobrev. Som presidenthustru befann hon sig i en politiskt besynnerlig mellanposition som hon dessutom hanterade annorlunda än de flesta av hennes föregångare. Den roll hon skulle spela är både offentlig och privat, både offentlig medborgare och ­privat hustru i offentligheten på en och samma gång. Det som förväntas av en presidenthustru är fullständig loyalitet med presidenten inte bara som make utan också som poli­tiker. Hon skulle aldrig kunnat agera emot honom utan att det skulle betyda en avsevärd skandal. Till skillnad från de flesta tidigare presidentfruar utmärkte sig Hillary Clinton genom ett ovanligt offensivt politiskt engagemang och ­hennes veckobrev måste ses som det medium där hon tyd­ligast kunde formulera sina politiska intentioner inför en större allmänhet. Om man granskar hennes kommentarer under ”Talking it over” blir det snart tydligt att hon använde nätet konsekvent för att både understyrka sitt eget ethos som politiker och First lady och samtidigt stödja regeringens politik. Kvinnliga politiker i allmänhet behöver i princip inte begränsa sig till mjuka ämnen, även om de ofta gör det. Fruar till statsöverhuvuden, både i USA och på andra håll, bör däremot helst enbart ägna sig åt konventionellt kvinnliga, ”opolitiska” ämnen: familj, barn, sociala frågor, välgörenhet samt eventuellt kvinnofrågor. Rubrikerna till Hillary Clintons kolumner utgör också mycket riktigt en provkarta över ”tillåtna” ämnen, för att ta några exempel från år 2000:

International Family Planning

Women Entrepreneurs and Microcredit

Teen Smoking

Pediatric Drugs

Child Support

College Opportunity

 

Allmänpolitiska ämnen som ekonomi, utrikespolitik, dödsstraff etc behandlades så gott som aldrig av henne i detta medium. Men under våren 1999 blandade hon sig alltså i opinionsbildningen kring ett nytt krig, ett område som bör betecknas som en genuint manlig politisk domän, och hon gjorde det genom att så att säga hålla tal till nationen, om än i skriftlig form och i det något oberäkneliga mediet Internet.

 

En fri informationskanal

Vilken funktion har ett elektroniskt veckobrev? För det ­första är det ett sätt att kringgå mediernas inflytande vid opinionsbildning. Hillary Clinton kunde skriva precis vad och hur hon ville, utan att behöva vara rädd för redaktionella ingrepp eller journalisters eventuellt kritiska kommen­tarer, i varje fall inte just där och då. Hon talade direkt till vem det än var som var intresserad av hennes åsikter. Det direkta tilltalet är för övrigt ett framträdande drag i den amerikanska politiska kommunikationen generellt. Både Bill och Hillary Clinton samt övriga politiker håller otaliga tal direkt till olika grupper i samhället, eller också till hela nationen via TV och radio, så fort chansen yppar sig. Internet erbjuder ytterligare en möjlighet att föra ut propaganda till speciella grupper i samhället. Med tanke på tillgången till Internet och på dess vuxna användare torde hon ha haft en i huvudsak medelålders publik någonstans i den övre medelklassen, förmodligen med en övervikt för kvinnliga läsare eftersom hon var och är en stark identifikationsfigur för många kvinnor. Hur stor denna publik kunde vara är det förstås omöjligt att säga. Därtill kom emellertid också en medial publik i och med att man kan räkna med att journalister kontinuerligt hade och fortfarande har ett intresse av att ta del av hennes opinionsbildningsstrategier. Vissa av ­hennes kolumner verkar också, via ett ”Creators Syndicate”, en förmedlingsagentur för kolumnister, placerats i dags­pressen.

Fördelarna med Internet som informationskanal är som sagt många. Hon kunde visserligen inte vara säker på vilka och hur många hon nådde med sitt budskap men samtidigt behövde hon i detta medium inte befara journalistiska tolkningar och feltolkningar utan kunde vara säker på att behålla makten över orden. Och även om hon inte kunde yttra sig i strid med presidentämbetets och regeringens intentioner hade hon här i viss mån möjligheten att säga saker som ­presidenten inte kunde uttrycka. Det hon fick göra – och de facto gjorde, om man granskar kolumnerna – är att förstärka regeringens politiska budskap. Hon kunde i sina brev tillåta sig att bli indignerad, uttrycka empati, vara personlig – om än på ett opersonligt sätt. Hon drev i sina kolumner genomgående teser som överensstämde med makens politiska ­linje. Men när han formulerade sig i sina offentliga tal och framföranden gjorde han det som statsman och världens främste ledare, helt inom ramen för den traditionella politiska kommunikationen: strikt, formaliserat, propagandistiskt och i allmänhet på en hög abstraktionsnivå. Hillary Clintons kolumner var däremot avsevärt mera personliga och direkta både till attityd och stil, än vanlig politikerprosa. De gav så att säga en human touch åt hans politiskt mer eller mindre standardiserade budskap.

 

Talking it over

Rubriken ”Talking it over” är till synes en inbjudan till dialog och närhet. Texten under annonseringen ”The First Lady of the United States” förstärkte intrycket av ett personligt tilltal:

A few years ago, I accepted an offer to write a weekly column about my life as First Lady. I have tried to write about the most immediate issues on people’s minds — the funny, the sad, the inspiring and the momentous — and give people a view of events they might not otherwise have a chance to see.

Hon utlovade texter med aktualitet och känslor samt med ett visst mått av skvaller och inblick bakom kulisserna. I klassiska retoriska termer motsvarar detta talhandlingarna docere – att upplysa, informera och vädja till människors förnuft, erfarenhet och kritiska sinne; movere – att röra och beröra, att framkalla starka känslor; delectare – att behaga åhörarna och väcka sympati. Hela hennes hemsida som First Lady var utformad som en inbjudan till personlig kontakt och förtrolighet, inte minst hennes fotoalbum med halvofficiella bilder på familjen och olika nationella och internationella vyer gav en känsla av närhet – men givetvis endast skenbart. Det fanns visserligen möjligheter att skicka e-post till henne men i varje fall när det gäller kolumnerna svarade hon aldrig vare sig på fiktiva eller riktiga frågor eller eventuella invändningar mot hennes texter.

Propagandateoretikerna Jawet & O’Donnel talar om svart, vit eller grå propaganda, stundtals också om subpropaganda, för att klassificera olika grader av öppenhet, manipulation och indoktrinering. Hillary Clintons politiska kolumner (ett fåtal hade opolitiska, allmänmänskliga teman) kan sägas ­falla inom ramen för ”vit” propaganda, dvs en öppet propagandistisk hållning, avsedd att skapa trovärdighet hos publiken, med syfte ”to convince the audience that the ­sender is the ‘good guy’ with the best ideas and political ­ideology”. Jag skulle dessutom vilja beteckna Hillary Clintons brev som stödpropaganda för makens och demokraternas politik. Med stödpropaganda avses då en retorik som principiellt ansluter sig reservationslöst till den officiella propagandabilden men som rekontextualiserar den från en annan ­vinkel, i ett nytt medium och inför en speciell publik.

Som utanförstående betraktare kan man, när det gäller Kosovo-kriget, emellertid säga att Hillary Clinton stod inför ett speciellt problem, nämligen att hennes eget humanitära ethos, bilden av henne som de utsattas vän och hjälpare, inte fick råka i konflikt med makens och NATOs militära intentioner. Hennes under många år uppbyggda liberala och fredsvänliga image kan tyckas rimma illa med ett försvar för en uppenbar krigshandling. Frågan i denna studie blir hur hon tog itu med detta ethos-problem.

 

Topiken i veckobreven

Jag kommer att analysera de sex aktuella kolumnerna som de retoriska budskap de var och undersöka hur propagandan utformades med avseende på topiker, nyckelord och dikotomier. Topiker eller topoi är ett klassiskt retoriskt begrepp som avser de platser eller resurser varifrån en talare hämtar sina argument och andra byggstenar till ett tal. För varje tema som en talare tar upp finns en uppsättning allmänna och specifika topiker som är lämpliga att uppsöka och använda för att bygga upp och underbygga argumentationen. När det gäller t.ex. krigspropaganda hittar man ut­över mer eller mindre ”naturliga” topiker som t.ex. nationellt försvar, fosterlandskärlek, hot och frälsning ofta också mera långsökta och konstruerade topiker, t.ex. från historien i form av analogier som Sadam-Hitler; eller från det medicinska området i form av eufemistiska metaforer, t.ex. ­”klinisk krigföring”. Under Kosovokriget användes t.ex. Milosevic/Hitler-analogin, jämförelsen mellan Holocaust och etnisk rensning samt den moraliska eufemismen ”humanitära bombningar”. Frågan här blir i vilken utsträckning Hillary Clinton använder sig av de aktuella propa­gandatopikerna och/eller utnyttjar andra resurser, uppsöker andra ”fynd­platser”.

Topiker bildar utgångspunkterna för en talares arsenal av metaforiska och argumentativa verktyg. Inför varje tal väljs ett eller några få topiska kärnämnen som byggs ut till tankefigurer och mer eller mindre slutna ideologiska världar. Som många andra vana retoriker organiserar Hillary Clinton sina texter ofta runt speciella nyckelbegrepp eller kodord som fångar essensen i den världsbild hon vill förmedla. Jag kommer att ta fram dessa samt de termer som bildar kluster, svärmar, kring dessa icke förhandlingsbara värdeord, eller med en specialterm hämtad från Hart, de ”ultimate terms” hon använder. ”Ultimate terms” kan delas in i ”God terms” och ”Devil terms”. De förra representerar talarens ideal, talarens syn på vad som är bäst eller perfekt, de senare det som framstår som definitivt negativt eller ont för talaren. Målet med en sådan ”cluster analysis” är förstås att se de underliggande mönster vilka avslöjar den ideologi som förmedlas.

 

Talking it over 31 mars 1999

Den 31 mars, alltså sju dagar efter det att bombningarna började, offentliggör Hillary Clinton sin första kolumn om Kosovo-frågan. Som så ofta tar hon som utgångspunkt ett av sina aktuella officiella uppdrag. I det här fallet hade hon varit på officiell resa i Marocko, i egenskap av First Lady. Hon målar upp detta land som ett föredöme i demokrati och tolerans och anger därmed temat för dagen:

During World War II, France’s Vichy government asked Morocco’s King Mohammed V for a list of Jews to be ­handed over to the authorities. He refused and called on all Muslims to stand together with their Jewish brothers and sisters — saying we aren’t Jews or Arabs, only Moroccans.

Kolumnens upptakt är således klassiskt retorisk med en aktuell och förtroendeväckande inledning (exordium), här i form av en politisk parallell som framhäver både hennes egen, de fredsälskande ledarnas och Muslimernas trovärdighet.

Redan i andra avsnittet lämnar hon emellertid Marocko-temat och går över till att kommentera det som hon kan anta vara ”on peoples minds”, nämligen Kosovo, och ger här också för första gången sin definition av konflikten och dess kontrahenter:

And I’ve imagined how life would be different in other parts of the world — especially in Kosovo — if all of the world’s ­leaders worked for tolerance and peace rather than divisiveness and war.

Den föreskrivande tesen är entydig om än inte explicit formulerad: Bombningarna behövs för att stoppa den etniska rensningen. I den följande komprimerade bakgrunds­beskrivningen (narratio) till konflikten skisseras med snabba drag aktörerna och offren i den etniska rensningen: ”the ­leader of Serbia, Slobodan Milosevic, fanned the flames of ethnic division for his own personal political advantage …” När det gäller offren betonar hon att de är muslimer, en grupp som hon i det inledande citatet har betecknat som toleranta och vidsynta. Hon ger också redan här, vilket återkommer i samtliga brev, mycket konkreta exempel på folkfördrivningens effekter, bl.a. med hjälp av ögonvittnesskildringar.

Bakgrundsbeskrivningen ger en bild av en odiskutabelt hotfull situation där gärnings­männen, offren och hjältarna framstår i tydlig relief. NATO-sidan står för ”tolerance and peace”, den ­serbiska sidan för ”divisiveness and war”. Att NATO-sidan just har startat ett krig definieras därmed bort. Argumentationen är sluten utifrån grundtanken att det inte fanns andra alternativ kvar än att bekämpa Milosevic med alla medel.

När det gäller frågan om de föregångna förhandlingarna avfärdar hon snabbt och kategoriskt eventuella invändningar mot Rambouilletavtalet:

It is now clear that, while the Kosovars were engaged in ­peace negotiations in France with representatives of the ­Serbian government, President Milosevic was planning a campaign for the systematic destruction of Kosovo — a plan that he is now executing.

Även invändningen att insatserna kommer att kosta både liv och pengar bemöts tvärsäkert:

Achieving a permanent peaceful solution to the tragedy in Kosovo will not come without a price. But we must do what­ever it takes to ensure that ethnic tensions are resolved by the force of argument, not the force of arms.

Det hon här formulerar är den logiska kullerbytta som i princip är utgångspunkten för själva NATO-aktionen: mera våld kan förhindras med hjälp av mera våld. Men det är förstås alls inte den slutsatsen som hon vill att läsaren ska dra, bl.a. därför att den skulle ifrågasätta hennes trovärdighet. Våld utövas, krig förs av Milosevic, inte av NATO, vilket är den genomgående vinklingen i samtliga kolumner.

”God terms” i denna kolumn är ”tolerance and peace”, varierade med uttryck som (circle of) ”human dignity”; ”the force of arguments, not the force of arms”; ”leaders who work for peace”; ”a fertile climate of tolerance”.

”Devil Terms” är ”divisiveness and war” varierade med starka uttryck och fraser som ”ethnic slaughter”; ”Milosevic wages war on his neighbors and his own citizens”; ”syste­matic destruction of Kosovo”; ”Milosevic fanned the flames of ethnic division” – vilket osökt för tankarna till helvetes­elden och helvetets härskare.

Serberna och framför allt deras ledare beskrivs som den onda makten. NATO däremot framstår som ett under av fredsvilja. Bombningarna nämns inte i explicita och kon­kreta termer utan omskrivs som ”airstrikes” och ”work forpeace”.

7 april

Milosevic får oftast representera hela den serbiska aktionen, som i nästa kolumn: ”ethnic Albanians driven from their homes by Slobodan Milosevic”. Denna gång målar hon, med hjälp av ögonvittnesskildringar, upp en mycket konkret bild av de serbiska aktionerna som ger tydliga associationer till judeförföljelserna:

Reports out of Pristina describe Serb soldiers and police herding Albanians into the center of the city and lobbing shells at them. And men have been separated from their families and are being held in factories, stadiums and other locations within the country.

One refugee said, “They had snipers who shot at us. They ­killed one of our neighbors, an old man, 70 years old, and a girl, 16, and a little boy who was only 5.”

A housewife recalled with horror: “They were killing the children. They were killing the men. They were burning our houses and stealing everything in them — TVs, furniture, ­everything. They took money and jewelry from the women. They came with guns into houses where we were hiding and ordered us to get out, and they were holding knives to our children’s throats.”

Intressant är hur hon karaktäriserar ögonvittnena. Den första är Vjosa Dobruna, en barnläkare som hon för övrigt nämnde redan i första brevet och ”who shared tea with me at the White House last spring”. Nu är denna Vjosa Dobruna inte vilken barnläkare som helst utan i skrivande stund en av två ministrar för departementet för demokrati och det civila samhället i Kosovos övergångsadministration. Det andra vittnet är ”One doctor, who had worked for an international aid agency …” Många av hennes vittnen har hög status, och alla vittnesmål handlar om barnens situation, detaljerade och upprörande bilder, avsedda att framkalla vrede och medlidande.

De kusliga ögonvittnesskildringarna som beskriver en stegring av grymheter, kontrasteras sedan med en bild av den hjälpsamma amerikanska allmänheten och regeringen:

As is always the case in these situations, the American ­people have responded to the plight of the Kosovar refugees. As they’ve seen the all-too-vivid pictures and heard the devastating stories, they have reacted with customary generosity. /…/

Before this latest Serbian offensive began, the United States had committed $100 million in humanitarian assistance and sent in enough food to supply half a million people for three months. Now, the President has committed another $50 million to the operation and announced the creation of a special coordinating committee for the relief effort as well as plans to accept up to 20,000 refugees on a temporary basis.

Och för att avrunda raden av allusioner till andra världs­kriget ger hon en direkt historisk påminnelse:

It’s time for us all to find ways to stand up against this ­terrible reminder of the violence and hatred that have ­marked too much of this century.

”Devil term” i denna text är ”horror” (3 ggr), självklart ­syftande på ”Milosevi’s ethnic cleansing” och konkretiserad med en anhopning av fraser som ”driven from their homes”, ”taken from his house”, ”been displaced from their homes”, ”forced at gunpoint to leave (from their towns)” etc., samt förstärkt med fasansfulla beskrivningar av framför allt ­barnens utsatthet: ”‘It’s a catastrophe,’ she says as she tells the story of a 17-day-old baby who died in her arms”.

”God term” är ”help”, uppföljd av ”with customary generosity”, ”countless calls offering contribution”, syftande på ”the American people”, samt ”humanitarian assistance” och ”relief effort” från regeringens och presidentens sida.

14 april

Nästa brev, den 14 april, är i sin helhet formulerat som en analogi mellan judeförföljelserna och den etniska rensningen i Kosovo. Som så ofta anknyter hon till en aktuell händelse i USA, helgdagen Yom Hashoah, till minnet av Holocaust, och ett tal som Elie Wiesel höll vid en ceremoni i White House.

Även i detta sammanhang målar hon, med hjälp av ­Wiesels ord, upp bilden av amerikanska soldater som ­hjälpare och befriare:

Liberated /…/ by american soldiers /…/ he remembers their rage at what they saw. And even if he lives to be a very old man, he will always be grateful to them for that rage and also for their compassion. Though he did not understand their language, their eyes told him what he needed to know: that they too would remember and bear witness.

Men framför allt kan brevet knappast tolkas som annat än ett direkt försvar för de aktuella militära handlingarna. Devil term, här är ”indifference”, använt tio gånger. Wiesel hade själv valt ordet som nyckelbegrepp för hela sitt tal under titeln ”The Perils of Indifference. Lessons learned from a Violent Century”, där han varnar för likgiltighet och historisk glömska inför Holocaust-minnena. Hillary använder nu citaten från detta tal för att å ena sidan uttryckligen likställa Kosovoalbanernas fördrivning med judeförföljelserna och å den andra för att med hjälp av fredspristagarens ord bygga ett försvarstal för Nato-bombningarna. Dikotomin blir här indifference – military action utan att andra alternativ diskuteras. Propagandaavsikten blir närmast över­tydlig:

In 1999, it isn’t enough to refuse to commit crimes against humanity. It isn’t enough to look deep into our hearts and say we find them free of hatred. We have to do more. Every time we let a religious or racial slur go unchallenged, or an indignity go unanswered, we are making a choice to be indifferent. We are making a choice to ignore history — a choice that punishes not just us but our children as well.

This is why we are in Kosovo.

Med tanke på att bombningar av städer, vägar, kraftverk, broar, kort sagt civila mål, har pågått i veckor måste hennes inledande ord ses som anmärkningsvärda försök att blanda bort korten. Samma dag, den 14 april bombade NATO av misstag en flyktingkonvoj. Är det en ödets ironi att hon just denna dag skriver att det gäller att vägra utföra ”crimes against humanity”, eller tvärtom ett ovanligt vältajmat ­propagandadrag? För den senare tolkningen talar ett stycke längre ner i texten där hon tar upp kritiken mot bombningarna som verkningslösa att kunna lösa etniska konflikter – med hjälp av en argumentation som följer inget annat än sin egen logik:

The President knows that any military action we take cannot put an end to ancient grudges or heal freshly opened wounds overnight. But our action can make it more likely that people will resolve their differences by force of argument rather than by force of arms and, in so doing, will learn to live together.

Vad hon menar är förmodligen att bombningarna ska tvinga parterna tillbaka till förhandlingsbordet men återigen bortser hon, som i brev 1, från den slutsats som en någorlunda vaken läsare kan dra, nämligen att NATO och USA för närvarande uppenbarligen inte ägnar sig åt att lösa konflikten med hjälp av argument. Kan hon vara så säker på att läsaren gör den ”rätta” tolkningen? Att hon närmast ordagrant upprepar dikotomin ”the force of argument not the force of arms” tyder på att hon här förlitar sig på en central aspekt i den amerikanska självförståelsen nämligen att vara ett demokratiskt land där det fria utbytet av åsikter är grunden för den politiska dialogen. En självförståelse som går ut på att USA inte ägnar sig åt aggressioner och blint våld utan i princip enbart åt fredliga problemlösningar eller, på sin höjd, ett kliniskt försvar och ”humanitära bombningar”.

5 maj

Sedan dröjer det tre veckor innan nästa brev skrivs. Den 5 maj tar hon återigen upp det amerikanska folkets inbyggda generositet och hjälpsamhet genom att återge citat från fyra brev från olika delar av landet med frågor om hur man ska kunna hjälpa flyktingarna. Nyckelorden här är ”family”, community” ”our country” (”MUST help these people, and soon”) – kodord för det amerikanska nationalmedvetandet. Själv kommenterar hon förfrågningarna på följande klassiska sätt: ”I’m proud to be an American: Whenever and wher­ever people are in need, Americans stand ready to help.”

Så återkallar hon återigen bilderna från flyktinglägren genom citat från den första grupp Kosovoalbaner som i dagarna hade kommit till en flyktingmottagning i USA. Och hon nämner att det nu är närmast 700 000 människor ”who have fled the terror that Slobodan Milosevic and his regime have inflicted on the ethnic Albanians living in Kosovo.” Inte heller i detta brev nämns bombningarna. Däremot framstår kriget som en ren hjälpinsats som den vanlige medborgaren kan stödja genom att sätta in pengar på ett visst hjälpkonto. Hjälpinsatserna och krigshandlingarna vävs avslutningsvis ihop på ett välformulerat och kongenialt sätt:

Every offer of help is an offer of hope. The people of America are sending the people of Kosovo a very strong message: You are not abandoned. You are not forgotten. Slobodan Milosevic has not succeeded in erasing your identity from the pages of history, and he will not succeed in erasing your presence from the land of your parents and grandparents.

We can provide temporary help, but we know that what the refugees want and need most is to be able to return to their homeland. That goal is the reason the United States and its NATO allies remain committed to the mission they have undertaken.

19 maj

Följande brev, två veckor senare, skriver hon efter att själv ha besökt lägret Stenkovac I i Makedonien. I känsliga och konkreta bilder beskriver hon flyktingarnas situation – återigen genom att återge enskilda flyktingöden. Och återigen alluderar hon på judeförföljelserna genom följande upprörande historia:

I will never forget the last story I heard that day. A woman described the crush of refugees being herded onto trains to leave Kosovo. She held tightly to the hand of her oldest daughter who, in turn, held onto the younger children. ­Horri­fied, she felt her daughter’s hand slip away. Forced by the authorities to board a train, she realized that her girls and her husband, who was trying to find them, were lost. Today, she, too, lives without any word of where they are or even whether they are still alive.

Vilket är syftet med att på detta hjärtskärande vis sätta ord på och ge konkretion åt TV-bilderna? Givetvis att under­stryka Milosevic’ förbrytelser, men framför allt återigen att försvara kriget, den här gången med ett pathos som, från europeisk horisont betraktat, närmast överskrider gränsen för vad som låter sig sägas även i utpräglat propagandistiska sammanhang. I amerikanska ögon, bör samma pathos ­kunnat uppfattas som en självklar bekräftelse för aktionens moraliska grund. I avslutningens första del tar hon underförstått upp kritiken att bombningarna är del av flykting­problemet genom att låta flyktingarna själva uttrycka sin tacksamhet för USA’s agerande:

Every single person I met at Stenkovac has one thing in common: Each one wants to go home. And, des­pite the horrors they have endured, they all told me how grateful they are to the United States and the NATO allies for standing up to Slobodan Milosevic. As the refugees told me their stories, their eyes filled with tears, just as their hearts are ­filled with hope.

Veton Sylejmani, who came to this country with his wife and 7-month-old son, Albert, summed it up best at the White House this week when he said, “I don’t know what else to say except God bless America.”

Och i slutavsnittet anknyter hon indirekt åter till Elie ­Wiesels tal om att det gäller att minnas förbrytelser mot mänskligheten och låter, med ett diskutabelt lappkast, ­minnesarbetet legitimera NATOS närvaro i Kosovo.

We cannot let these people down. We must tell and retell their stories, because there is no more powerful argument for why the United States and our NATO allies are in Kosovo. There is no more powerful justification for why we will not give up until the evils perpetrated by Milosevic have ended and these refugees are once again living in their own homes in peace and security.

 

23. juni

En månad senare, den 23 juni kommer så ”hyllningstalet” över den vunna segern. USA lovade att hjälpa Kosovo och USA har hållit sitt ord. Visserligen blir flyktingarnas hemkomst inte lätt, men återigen, som efter andra världskriget, är USA berett att hjälpa till även med återuppbyggnaden Som Philip Knightly sa i en intervju i ETC: ”propaganda ­fungerar bäst om man håller sig till lättbegripliga historier. Allra bäst är att påminna folk om sådant de upplevt ­tidigare” – och, kan man komplettera, fått beröm för förut.

Slutet på kriget betecknar hon som ”victory” och ­”triumph” och föreskriver därmed en ovedersägligt positiv tolkning: ”The victory in Kosovo is the triumph of a united international community over the forces of inhumanity and hatred”. Både ”vic­tory” och ”triumph”(upprepat två gånger) är starkt heroiska ord som bildar kulmen i och understryker brevets karaktär av hyllningstal. Och som i klassiska hyllningstal lovordar hon givetvis de segrande ak­törerna:

But it is also the triumph of countless unheralded individuals — from brave American and NATO soldiers to thousands of generous fami­lies, relief workers and businesses — who ­opened their hearts, their homes and their ­pocketbooks to help make sure that every Kosovar refugee would one day be able to go home with dignity.

Här dyker nyckelordet från första brevet upp: ”dignity”. Intressant är också att hon inte nöjer sig med att lovorda NATO-soldaterna utan ”brave American and NATO sol­diers” och därmed klargör vem den största äran bör tillfalla. Och återigen uttrycker hon stolthet över sitt land, dess president och hans konsekventa agerande:

When the President ordered our armed forces into combat, he declared three goals: first, to enable the Kosovar people to return to their homes in safety; second, to require Ser­bian forces to leave Kosovo; and third, to deploy an international security force, with NATO at its core, to protect all the ­people of that troubled land — Serbs and Albanians alike. I am proud that America stood steadfast by these goals and that they are being met.

Stilen i detta sista brev blir alltmer triumfatorisk och visionär där hon avslutningsvis hävdar att ”America and our NATO allies” i och med detta krig (som hon omskriver med ”the resolve”, alltså ”beslutet”) har satt en slutpunkt för ­detta århundrade, ”the bloodiest in history”, och har gjort det ”not with helpless outrage but with an affirmation of decency and human rights. I hope this will be the foundation for the new century”. Denna den sista i raden av försköningar av krigshandlingarna får en att fundera på om inte mycket av det hon skriver handlar om besvärjelser, om att i alla lägen försöka framställa USA’s agerande som det enda moraliskt godtagbara, även långt bortom trovärdig­hetens gräns. Bör man se henne själv som offer för den officiella propagandan? Bortsett från att det är svårt att föreställa sig Hillary Clinton som offer torde hon ha haft ­omedelbar tillgång till både officiell och inofficiell information om krigshandlingarna. Därför kan hennes texter inte tolkas som annat än medveten stödpropaganda. Man kan också säga att hon rekontextualiserar de officiella propa­gandatopikerna, ger dem ett nytt ansikte genom att byta perspektiv från storpolitiken till privatlivet. På sätt och vis förmänskligar hon propagandan. Hon ger flyktingarna namn och identitet och erbjuder därmed den amerikanske medborgaren identifikationsmöjligheter. Men hon individualiserar också den amerikanska hjälpvilligheten genom att låta enskilda komma till tals. Till och med de stridande soldaterna får så att säga en personlighet genom att hon via Elie Wiesels ord låter dem iaktta och känslomässigt reagera på grymheterna. Och, sist men inte minst, erbjuder hon personlig närhet till maktens centrum genom att tala om ”my husband”, som om hon var grannfrun eller väninnan som berättar om makens bravader.

 

En empatisk persona

Kanske framstår breven som medveten propaganda endast i europeiska ögon, och med facit i hand? Utan att behöva psykologisera Hillary Clintons bevekelsegrunder kan man konstatera att hon gör vad en amerikansk propagandist ska göra: förmedla stolthet över det egna landets agerande, tillit till ledningen, understryka det rättmätiga och moraliskt upphöjda i handlingen genom att hänvisa till historien och likställa aktionen med USA’s humanitära agerande i andra världskrigets slutskede; förmedla offrens tacksamhet – som värdiga offer, och måla upp en enkel och tydlig fiende.

Samtidigt gör hon vad rollen som First Lady kräver av henne, nämligen att vara tveklöst lojal med makens politik. Detta understryks inte bara genom fullständig frånvaro av kritik utan också genom att hon direkt anknyter till hans formuleringar från t.ex. talet vid krigets början, den 24 mars, där han yttrade: ”… if America is going to be prosperous and secure, we need a Europe that is prosperous, secure, un­divided and free”. Hos henne heter det:

Our European partners are shouldering much of the burden, but it is also in America’s interest to play a part in setting Kosovo, as well as all of Southeastern Europe, on a course toward a prosperous, peaceful and secure future.

I sitt första tal angav Bill Clinton propagandaramen med krigshetsaren Milosevic, det fredsälskande UCK, de målande beskrivningarna av flyktingarnas situation: ”a largely defenseless people”, en formulering som Hillary övertar i brev I; den explicita Holocaust-parallellen och det folkliga, ansvarstagande samförståndet: ”we cannot let them down now”, som t.ex. återfinns i Hillary Clintons brev den 19 maj som: ”we cannot let these people down”.

Men hon uppfyller också ett annat krav som ställs på presidentfrun, nämligen det humanitära. Hon lyckas/försöker förena sitt humanitära ethos, sin medkänsla med kvinnor, barn och äldre med kriget genom att helt enkelt fokusera helt och hållet på flyktingarna och fullständigt utesluta alla tankar på vilka effekter kriget kunde få för andra civila. Hon begränsar sig därför till några få topiker som inte står i strid med hennes eget ethos: analogin med judeförföljelse och andra världskriget, flyktingsituationens elände, förbrytaren Milosevic, de goda och hjälpsamma amerikanerna.

Summerar man hennes icke förhandlingsbara värdeord får man följande lista av God terms respektive Devil terms:

peace                                  war

help                                    terror

tolerance                             divisiveness

hope                                  evil

security                              destruction

dignity                                indifference

 

Av detta väver hon en sammanhängande, dikotom och sluten världsbild av ont och gott, svart och vitt, hot och frälsning – helt i överensstämmelse med den officiella krigspolitiken. Samtidigt lyckas hon genom fokuseringen på offren att utforma propagandan fullt kongruent med hennes persona som fredsälskande First Lady med stor empati för barns och kvinnors situation, en strategi som tydligt går igen även i de stöduttalanden som makarna till ledarna i det nu aktuella kriget har fört fram. ❧

---

Läs mer:

Brown, Mary Ellen & Darlaine, C. Gardetto, ”Representing Hillary Rodham Clinton: Gender, Meaning, and News Media”, i: Annabella Sreberny & Liesbet van ­Zoonen: Gender, Politics and Communication, Cresskill, New Jersey: Hampton Press, Inc.

Foss, Sonja K. (1996), Rhetorical Criticism. Exploration & Practice. Second Edition, Illinois: Waveland Press

Hart, Roderick P. (1997), Modern Rhetorical Criticism, 2nd ed., Boston: Allyn & Bacon

Hellspong, Lennart (1992), Konsten att tala. Handbok i praktisk retorik, Lund: Studentlitteratur

Johannesson, Kurt (1998), Retorik eller konsten att över­tyga, Stockholm: Norstedts

Jowett, Garth S. & O’Donnell, Victoria (1992), Propaganda and Persuasion, 2nd Edition, Newbury Park: Sagep

Karlberg, Maria & Mral, Brigitte (1998), Heder och på­verkan. Att analysera modern retorik, Stockholm: Norstedts

Kelley, Elizabeth Colleen (2001), The Rhetoric of First Lady Hillary Rodham Clinton. Crisis management Discourse, Westport, Connecticut: Praeger

Levin, Carole & Sullivan, Patricia A. (red.) (1995), Political Rhetoric, Power, and Renaissance Women, New York Press

Mral, Brigitte (1998), ”It’s the end of the world as we know it and I feel fine”. ID4 – en beredskapsfilm inför ett tredje världskrig, i: Karlberg & Mral (1998).

---

Talking it over:  Hillary Rodham Clinton, veckobrev 14 april 1999.

”För – på dagen – femtiofyra år sedan, vaknade en ung Judisk pojke från en liten stad i Karpaterna upp på en för evigt vanärad plats, Buchenwald. Han var äntligen fri, men det fanns ingen glädje i hans hjärta. Han trodde det aldrig skulle finnas glädje där igen.”

Så indledde förintelseöverlevaren och mottagaren av Nobels Fredspris Elie Wiesel sin föreläsning vid ’The ­Seventh Millennium Evening’ i Vita Huset i måndags, ­”Likgiltighetens faror: Lärdomar från ett våldsamt århundrade”.

Han fortsatte med att beskriva sin reaktion på de amerikanska trupper som befriade honom från skräcken i koncentrationslägret: ”Räddad en dag tidigare av Amerikanska soldater, minns han deras ursinne över vad de såg. Även om han lever tills han blir en mycket gammal man, kommer han alltid att vara tacksam mot dem för det ursinnet och även för deras medkänsla. Trots att han inte förstod deras språk, sade honom deras ögon allt han behövde veta: att också de skulle minnas och bära vittnesbörd.”

Jag bad Elie Wiesel för över ett år sedan att delta i en Millenium-föreläsning. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig då att vi, denna vecka då människor överallt uppmärksammar Yom Hashoah – den dag som vikts för ihågkommande av Förintelsen – skulle se barnen i Kosovo hopträngda på tåg, skilda från sina hem och familjer, bestulna på sin barndom. Hur kunde detta hända igen?

Serien av Millennium-föreläsningar syftar till att ge oss en möjlighet att se tillbaka på vårt förflutna och använda det som en guide när vi föreställer oss framtiden. Tidigare sammankomster har tillägnats hyllningar av Amerikansk historia, kultur och vetenskapliga upptäckter.

Men för att kunna hedra vårt förflutna, måste vi lära oss av det. Vi ska inte bara se till våra finaste stunder men också våra största misslyckanden. När vi väljer likgiltighetens väg ignorerar vi det förflutnas lärdomar.

Elie Wiesel känner till de hemskheter som kan växa ur ­likgiltighet och han har vigt sitt liv åt att vittna om dem så att de aldrig må upprepas. Likgiltighet kan vara lockande, varnar han, till och med förförande. Han förstår vår tyst­låtenhet och vår tvekan: ”Det kan vara mycket lättare att vända sig bort från offren, att undvika sådana grova störningsmoment i vårt arbete, våra drömmar, våra hopp. Det är, trots allt, obekvämt och påfrestande att dras in i någon annans smärta och förtvivlan.”

”Men,” förklarar han, ”likgiltighet är alltid fiendens vän. För den gagnar angriparen, aldrig hans offer, vars smärta mångdubblas då han känner sig bortglömd. De politiska fångarna i sina celler, de svältande barnen, de hemlösa ­flyktingarna – att inte reagera mot deras utsatthet, att inte lindra deras isolering genom att erbjuda en gnista av hopp är att förvisa dem från vårt gemensamma minne. Och genom att förneka dem sin mänsklighet, förråder vi vår egen. ­Likgiltighet blir då inte bara en synd utan också en bestraffning.”

1999 är det inte tillräckligt att vägra begå brott mot mänskligheten. Det är inte tillräckligt att se djupt in i våra hjärtan och konstatera att vi finner dem fria från hat. Vi måste göra mer. Varje gång vi tillåter religiöst eller rasistiskt förtal utan att protestera, eller lämnar oförskämdheter utan årgärd, väljer vi likgiltighet. Vi väljer att ignorera historien – ett val som straffar inte bara oss utan även våra barn.

Detta är anledningen till att vi är i Kosovo.

Om vi väljer likgiltighet när vi ser människor tvingas från sina hem under pistolhot, som blir lastade och bortförda på tåg, straffar vi inte bara dem utan oss själva. Om vi väljer ­likgiltighet när vi ser deras identitetshandlingar konfiskeras, deras blotta existens strykas från all dokumentation, blir vi fiendens vän.

Presidenten vet att oavsett vilka militära åtgärder vi än tar till så kan de inte stoppa historiska motsättningar eller läka färska sår över en natt. Men vårt agerande kan göra det mer troligt att människor löser sina tvister med argumentets kraft hellre än med vapnens och därigenom lär sig att leva tillsammans.

När Elie Wiesel mottog Nobels fredspris, mindes han att han många år tidigare frågade sin far hur världen kunnat förbli tyst. Och han föreställde sig samma yngling idag ­ställa frågan ”Vad har du gjort med min framtid? Vad har du gjort med ditt liv?” Jag skulle svara honom, säger Elie, att jag har försökt att hålla minnet vid liv och att jag har slagits mot dem som ville glömma.

Detta är vad Elie Wiesel har gjort. Han har lärt oss att ­aldrig glömma. Han har tvingat oss att lyssna till hatets och ondskans offer. Han har hjälpt oss förstå likgiltighetens faror.

 

---

Författare: Brigitte Mral är professor vid retorikinstitutionen vid Örebro universitet..

---

Artikeln finns i RetorikMagasinet 15, s 23-31