Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essäer » Rhetorica Scandinavica Konferencerapporter » RSA-konferens 2000

RSA-konferens 2000

av Brigitte Mral

Konferensrapport

RSA-konferens, Washington, 25-28 maj 2000.

Bibliografisk

Brigitte Mral, Mats Landqvist, Gudrun Weiner, Maria Wolrath-Söderberg.

Rhetorica Scandinavica 15 (2000), s 70-75.

Annonce

Rapporten

RSA, det vill säga The Rhetoric Society of America är en interdisciplinär organisation för retoriklärare och -forskare inom hela det akademiska fältet i USA. Den har funnits sedan 1968, har i dagsläget ca 700 medlemmar och i statuterna slås bland annat fast att:
The purpose of this Society shall be to gather from all relevant fields of study, and to disseminate among its members, current knowledge of rhetoric, broadly contrued; to identify new areas within the subject of rhetoric in which research is especially needed, and to stimulate such research; to encourage experimentation in the teaching of rhetoric; to facilitate professional cooperation among its members; to organize meetings at which members may exchange findings and ideas; and to sponsor the publications of newsletters and reports concerning all aspects of rhetoric.
Den 25-28 maj detta år anordnade sällskapet sin 19:e konferens i Washington D.C. med temat ”Professing Rhetoric”. Under dessa fyra dagar kunde man välja mellan ca 100 workshops med sammanlagt ca 300 föredrag. Som tur var kunde så gott som samtliga sammanfattningar/abstracts hämtas från nätet en månad i förväg1 och vi fyra deltagare från Sverige fick på så sätt en chans att förbereda oss någorlunda väl för att kunna välja bland godbitarna.
Som brukligt vid konferenser var utbudet heterogent, men det gick att urskilja några genomgående linjer. Här en del spridda intryck från de sessioner som vi fäste oss särskilt vid:
Retorikanalys och hur man kan lära ut ett kritiskt förhållningssätt till retoriska budskap diskuterades bland annat under rubriken ”Rhetoric, Rhetorical Criticism, and Undergraduate Curriculum Initiatives”. Mark Gellis från Kettering University försökte ringa in ämnet på så vis att retorik­analys (Rhetorical Criticism) i princip omfattar vilken metod som helst som hjälper oss att analysera symboler men också att alla litterära texter och icke-litterära symboler kan analyseras som retorik. Han menade att man inte bara bör be­gränsa sig till avsedda utan framföra allt utforska oavsedda effekter av en retorisk handling. Detta väckte en diskussion om av­gränsningen av retorikanalys från bland annat diskurs­teorier och kulturstudier.
Ska man inringa diskussionens huvudfokus handlade det om ethosfrågor och allmänna ­etiska aspekter. Alice Gillam och Jami Carlacio från University of Wisconsin-Milwaukee tog till exempel upp aspekter på retoriskt ledarskap i termer av ‘virtue’: Kan man lära ut ‘dygd’? Deras svar blev att man inte kan lära ut en moralisk håll­ning, men ”it can be learned” om man lyckas förmedla ideal som respekt, tolerans, rättvisa och ansvar på ett trovärdigt sätt. Därmed blev etiken retorikens kärna, en klassisk, men fortfarande synnerligen tänkvärd slutsats.
I en annan workshop, ”Rhetorical Criticisms”, menade Beth Bennet från University of Alabama att retorisk effektivitet och etiskt ansvar alltid är direkt korrellerade, det vill säga att en etisk retorik är den mest effektiva. Hon tog upp den andra ständigt aktuella frågan om hur missbruk kan förhindras.
Nancy Christiansen från Brigham Young University avslutade sina funderingar kring argumentationsanalys (”All texts are arguments”) och retoriklärarens ansvar med att konstatera ”We don’t want more Hitlers”.

Kvinnors retorik var på denna konferens ett stort ämne med mer än 10 workshops och teman som ”Recovering Women’s Rhetoric in Private and Public Spaces”, ”Female Rhetors of the Far Right” och ”Professing Activism: Rhetoric, Gender and Labor”. Det förekom dock ingen explicit diskussion kring teoretiska spörsmål utan forskningen verkar i huvudsak fortfarande vara koncentrerad till frågor kring arkivmaterial och enskilda indi­vider.
En mera metodologisk fråga togs dock upp av huvudtalaren Patricia Bizell som menade att man borde dra lärdom av den feministiska forsk­ningen och börja diskutera känslor i forsk­ningen. Hon talade mycket om forsknings­passion och vikten av att integrera forskarens kropp, själ och känslor i forskningen. Hon ­menade också att en identifikation med forskningsobjekten så som det har praktiserats i delar av genusforskningen, men även i studier av andra marginaliserade grupper, tillför insikter som inte kan fås på annat sätt. Bizzell kallade detta för en ‘hybridmetod’ där den traditionella käll­kritiska empiriska forskningen kombineras med en explicit redovisning av forskarens egna intentioner och intressen. Det blev dock inte riktigt tydligt vad detta anti-objektivistiska tillvägagångssätt skulle kunna tillföra den vetenskapliga förståelsen utöver det som finns inbyggt i den klassiska hermeneutiska tolkningstraditionen.

En intressant workshop var den som handlade om tragedi och sorg ur ett retoriskt offentligt perspektiv. Här höll Eve Wiederholt från University of Chicago ett föredrag där hon anknöt till den välkända sanningen att inget förenar människor så mycket som chockartade katastrofer. Men hon menade samtidigt att den allmänna diskursen i våra medier gärna ses ur ett perspektiv. Andra nyheter än katastrofer kan behandlas mångsidigt och kritiskt, men den sorgereaktion som medierna framför är ­oftast ganska ensidig. I vissa fall är den dessutom överdriven i sin representation; det är till exempel vanligt att hela städer, nationer antas sörja okända människor som omkommit i svåra olyckor. Ibland tar sig det hela orimliga proportioner, som att ‘hela världen’ är sårad, skakad av djup sorg etc. Den förmenta sorgen blir på så sätt offentlig och uppfattas mer eller mindre som beordrad.
Här anknöt Kristen Hoerl från University of ­Texas-Austin fint med sitt paper som handlade om ett sådant fall av nationell sorg, nämligen dödsskjutningarna på Colombine High School utanför Denver, Colorado. I medierna diskuterades knappast de bakomliggande problem som lett fram till tragedin, utan alla förväntades enbart känna med de förolyckade och deras ­familjer. Till och med presidenten förkunnade att hela nationen kände sig drabbad av det fruktansvärda.
Den ensidiga fokuseringen på (och beordring­en av) ‘spontan’ sorg ledde till och med till att människor utan någon personlig anknytning till offren i helt andra landsändar begärde finansiell ersättning från försäkringsbolag och liknande för sina egna svåra upplevelser. Men huvudpoängen i Hoerls föredrag var att när vi identifierar oss så full­ständigt med offren så bidrar detta till att de marginaliserade hamnar än mer i skymundan. De som kände sig förtryckta, mobbade och ut­stötta på Colombine High School fick inte komma till tals, och i de fall där förhållandena på skolan ändå togs upp blev de som inte kände sig som en del av ‘Colombine-andan’ demoniserade och fram­ställda som onda, subversiva element. Medier och allmänhet verkade alltså kämpa för att upprätthålla den kollektiva fiktionen om och identifikationen med de oskyldiga, goda, vanliga människorna som drabbas av den meningslösa och oförklarliga ondskan.

Ett vidare historiskt perspektiv tog Andrew ­Gooding från Marshal University, vars föredrag handlade om nationssorger i USAs militära historia och bar den förnämliga titeln ”In Splendid Forgetfulness: The Unknown Soldier and the Memory of World War I”.
USA har ju varit inblandat i en del krig under de sekler som gått, och behovet av symboler för den nationella sorgen över förluster i form av stupade har alltid varit ett spörsmål för de nationella ledarna. Den tidigare konventionen var att låta någon konstnär skapa ett minnesmärke – oftast i form av en staty. Under USAs historia har dessa minnesstatyer samlats framför allt i Washington DC och uppfattades under 20-talet som ett tämligen dystert inslag i stadsbilden. Dess­utom ansågs många statyer fula och obegripliga. Ämnet diskuterades i medierna och man tyckte att den här typen av minnesmärken inte fick associera till tungsinne och sorg utan skulle ­skapa en känsla av positiv stolthet hos allmän­heten. Så kom man i USA att sluta bygga minnesmonument och övergå till så kallade levande monument, det vill säga skolor och sjukhus och andra offentliga bygg­nader som används i levande livet men som uppkallats till minne av stupade soldater. På så sätt kan man låta sig bländas av landets sociala och medicinska framsteg och slippa minnas det grymma krigets offer med sam­vetet i behåll.

En annan intressant workshop handlade om retorik och social förändring. Först talade ­Deborah Gassman och Richard Stockton från College of New Jersey om skillnaden mellan ‘Advisory rhetoric’ och ‘Adaptory rhetoric’, där den förra kan sägas representera en moraliskt indignerad och fördömande stil (namnet till trots) och den senare en mer försonlig.
Den gammaltestamentliga profeten Jeremia får stå som exempel på den fördömande retorik som förknippas med samhälleliga förändringar. Hans retorik kan beskrivas som en där talen förenar det förflutna med det nuvarande och med hans profetiska visioner. Talens huvudfunktion, menade man, var att åstadkomma en moralisk chock­verkan hos åhörarna, framför allt genom hårda attacker på omgivningens hyckleri. Effekten av en moralisk chockverkan leder emellertid inte alltid till bestående sociala förbättringar, enligt författarna, som studerat och jämfört två exempel från 1820-talet, nämligen vita kvin­nors och amerikanska indianers samhällsposi­tion i USA. De menade att retoriken kring de två grupper­nas förändrade status såg olika ut. Indianernas var förknippade med den tydligt indignerade ‘Ad­visory rhetoric’, och ledde till ett magert resultat, medan kvinnornas situation har förbättrats lång­samt med den försiktigare ‘Adaptory rhetoric’. Kanske kan man säga att moralisk chockverkan inte alltid är så enkel att åstadkomma numera, och att en mer försonlig ton därför blir nödvändig, där angrepp på det omoraliska sker mer implicit. Möjligen är också en mer sofistikerad stil mer effektiv om man vill få sociala förändringar till stånd.

Några få workshops behandlade klassiska teman som till exempel sofisterna som under den senaste tiden åter har blivit föremål för retoriska studier. Seminariet om sofisterna hade titeln ”Journeys, Masks and Contests: the Sop­hists Refigured”. John Muckelbauer från Pennsyl­vania State University menar att nya studier bekräftar påståendet om Platons oppositionella inställning till sofisterna och hans avståndstagande från retoriken, men hittills har de flesta undersökningar utgått från tre av Platons dialoger: ­Faidros, Gorgias och Protagoras. Dialogen Sofisten däremot har knappast blivit uppmärksammad alls av nu­tida retoriker. Detta förbi­gående beror förmod­ligen på att denna dialog är extremt invecklad, med dunkla, tvetydiga uttalanden av både sofisten och filosofen, säger Muckelbauer. Han anser att dialogen är svårbegriplig och att den återigen ger prov på hur komplicerat det är att försvara sofisternas principer gentemot Platons sålänge studierna bedrivs inom ramen av Platons filosofi. Det krävs ett nytänkande för att komma närmare sanningen: forskaren måste först och främst överge den ­traderade uppfattningen om Platons antagonism mot sofisterna och sedan återgå till de ursprungliga texterna. Endast då erbjuds forskaren en möjlighet att läsa på ett annat sätt, att se och förstå texterna på ett nytt sätt.

Vid många seminarier framfördes idéer om nya alternativa vägar för retorisk forskning.
Elizabeth C. Britt från Northeastern University kallade sitt föredrag ”Toward a Cultural Rhetoric: A Call for Multi-sited Ethnography”. Hon hävdade att retoriken måste närma sig andra discipliner, särskilt inom den högre utbildningen (graduate studies) om man ska forska och undervisa i en tvärvetenskaplig värld.
‘Multi-sited ethnography’– en forskningsmetod som ursprungligen har använts av antropologerna – har spridit sig till tvärvetenskapliga projekt och används numera också inom retorisk forskning. Elizabeth Britt anser, att den etnografiska metoden lämpar sig väl för retoriska studier – exempelvis studier om diskursens be­tydelse för skapandet och bevarandet av kulturella system. Särskilt intressant, tipsade Britt, är att följa en viss vara, en viss konflikt eller ett ­visst händelse­förlopp. Den retoriska artefakten bör vara så tydligt avgränsad som möjligt, men ­studeras så mångsidigt som möjligt ur kontextperspektiv.

Peter Goggin talade om andra kulturers retorik, och syn på retorik. Framför allt uppehöll han sig vid svårigheterna att studera till exempel asiatisk eller arabisk retorisk teori och praxis. Han ­menade att studera en så kulturbunden lära som retoriken medför samma slags problem som arkeologer brottas med, det vill säga att de bara kan studera andras kultur genom sina egna ­kulturfärgade glasögon.
Enligt Goggin är stu­dierna av andra kulturers retorik egentligen studier av den västerländska retorikens för­storingsglas. Det påminner om kolonisatörernas beskrivning av sina erövringar under 1600- och 1700-talet. Lösningen på det här problemet ­ligger i vår retoriks inventio: Först utifrån till­räcklig förståelse för andra kulturers sociala kontext kan vi börja bedöma deras syn på retorik.

Ett mycket intressant inslag var lingvist-antropologen William Hanks som inbjudits till konfe­rensen och som hade studerat mayaindianernas texter under många år. Han har ägnat sig åt att sortera mayadokument, officiella som till exempel petitioner, testamenten och krönikor, och mer inofficiella, som till exempel beskrivningar av riter. Han blev därvid tvungen att formulera kriterier för en adekvat genreindelning eftersom innehållet inte alltid räckte som indelningskriterium, och kom så småningom att välja kriterierna textdeltagare (text-jag, text-du och andra referenser till personer), temporalitet, spatialitet (text-när, text-var) och evidentia (vad texterna vittnar om och genom vilka modaliteter erfarenheter genereras, till exempel syn, rykten). Han visade därpå en synnerligen rik genreuppsättning från mayaindianerna.
Men eftersom de spanska erövrarna invaderat riket med ett annat språk, andra kulturella värderingar och en annan religion samt en annan text­kultur, får man anta att en betydande kors­befruktning ägt rum, inte minst vad gäller text­genrer. Det visade sig att de texter som först framstod som mycket typiska för indiankulturer i allmänhet och maya i synnerhet i själva verket uppstod först i kulturmötet med Spanien. Det gick i själva verket inte längre att härleda något som typisk indianskt, även om det såg ut att vara det i förstone. De mest betydande texterna ­skrevs också av tvåspråkiga författare och ibland trespråkiga (maya, spanska och latin), en starkt bidragande faktor till att texterna blev interaktionistiska produkter.

Även Ralph Cintron från University of Iowa gav exempel på innovativa retoriska studier. Under rubriken ”Fleshing Out Everday Life and Discourse: A Project for Rhetorical Studies” uppmanade han retorikerna att arbeta med ‘every­day life studies’, att analysera politiska, ekonomiska och sociala förhållanden i olika typer av samhällen. Han betonade fördelarna med att använda en etnografisk forsknings­metod, som å ena sidan kartlägger materiella resurser i ett samhälle, å andra sidan kommer individerna inpå livet genom att ställa frågor av olika slag, till exempel vad de tycker om sitt arbete, hur de uppfattar samhället, hur de uppfattar sig själv, vilka drömmar, vilka förhoppningar de har, och så vidare. Cintron hade undersökt tre olika samhällen i Chicago med hjälp av denna metod. Han jämförde dem och undersökte om och hur individerna lyckades hantera sin situation i en tid där samhällena förändrades i rask takt. Han ställde avslutningsvis frågan om studien kunde anses vara en produkt av traditionell retorisk forskning eller en variant av ‘urban an­thropology’. Gränserna mellan disciplinerna hade överskridits, det var inte längre urskiljbart var tyngdpunkten lå.

Susan C.Jarrett (Miami University) berättade om sin studie ”Rhetoric in the City: Critical Geogra­phy and the Case of Cincinnati’s Over-the-Rhine”. Det gällde undersökningen av en stadsdel i centrum av Cincinnati, hur den har förändrats under de senaste tjugo åren från att vara ett nergånget, fattigt område till dagens läge, där stadsdelen är upprustad och utgör ett hög­statusområde. Genom intervjuer och studier av brev, motioner, protokoll med mera hade hon undersökt hur kontakten hade skötts mellan invånarna och myndigheterna. Hon analyserade ur retorisk synvinkel hur invånarnas demokra­tiska rättigheter hade tillgodosetts, men också hur klassfördelningen hade ändrats till förmån för den högre medelklassen, hur invandringen till innerstan hade hanterats samt klasskampen i området. ­Detta kallade hon för ”rhetorics of ­critical geography” – ytterligare ett gränsöverskridande som kan få efterföljare.

Den genomgående intresseinriktningen på de flesta seminarierna var dock frågor kring reto­rikens pedagogik med aspekter på bland annat analys av visuella budskap. Att se bilder, filmer och bild/text-kombinationer som retoriska objekt kan förefalla självklart, men var det inte i detta sammanhang, eftersom många av deltagarna kom från engelska institutioner där man traditionellt handskas enbart med texter. På hela konferensen fanns överhuvudtaget ett starkt intresse för textanalys och skrivpedagogik – något som vi kanske inte hade förväntat oss.
Men retorik­forskare tjänstgör ju oftast som lärare på olika nivåer, mestadels på College. Vid undergraduate studies, under första och andra årskursen, erbjuds särskilda skrivkurser till ­studenterna. Kurserna kallas för ”Rhetorical ­Writing”, ”English studies and Rhetorics”, ”Literature and Rhetorical Criticism”, och så vidare. Även studenter som inte läser engelska, språk- eller litteraturveten­skap eller retorik som huvud­ämne måste genomgå någon typ av skrivkurs.

Frågor kring till exempel nya medier, journalistik och även kring muntlig kommunikation förekom endast glest. Vi fick så småningom förklaringen att retoriken i USA, när man ser till hela landet, är splittrad på två områden.
Den ena, som brukar sortera under rubriken ”Composition”, är text- och tolkningsorienterad och bedrivs på institutionerna för engelska. Det var forskare från detta område som dominerade konferensen.
Den andra inriktningen som intresserar sig för frågor som politiska tal, journalistik, propaganda etc återfinns på Communication Studies. Denna gren beskrivs som mera positivistiskt inriktad och samarbete med textanalytikerna och pedagogerna verkar närmast obefintlig, även på ett och samma universitet.
En i detta sammanhang intressant workshop hade den för oss något överraskande rubriken: ”Are Speech Communication and Composition Scholars Doing the Same Thing?” – och kom fram till att det gjorde de förstås i viss mån. En skillnad ligger dock i själva målgruppen för ­forskning och undervisning, där Engelskan/­Composition är studentorienterad medan ­Speech Communication är maktorienterad. Eller, som Michael Halloran från Rensselaer ­Polytechnic Institute påpekade: Engelskan ser studenten/novisen som retor och målgrupp för pedagogiken, medan Speech communication kon­centrerar sig på experterna.
De historiska orsakerna till denna splittring föreföll något dunkla, men det intressanta på denna konferens var en allmän vilja att åter närma de två områdena till varandra för att stärka retorikens ställning i allmänhet. Orsaken till detta var att båda inriktningarna kände sig marginaliserade på var sitt håll, det vill säga på engelska- respektive kommunikationsinstitutionerna.
Halloran beskrev retoriken som ”the ugly step­child in both disciplines” och betonade fördelarna av att börja samarbeta. Inget främjar samarbete ­bättre än en gemensam fiende, som någon anmärkte.
Under en avslutande paneldebatt med titeln ”Planning Strategically for the Future of Rheto­ric” fördes rent praktiska diskussioner om att samordna aktiviteterna med avseende på konferenser, gemensam webbplats etc. – självklara steg kan det tyckas, men tydligen alls inte okontroversiella i det aktuella läget.

Vår allmänna slutsats efter konferensen blev att retoriken i USA visserligen har en avsevärt längre och mera diversifierad teori- och metod­utveckling än här i Norden och att vi självklart kan finna många genvägar genom att ta till oss den amerikanska forskningen i alla dess förgreningar. Men att vi å andra sidan har den fördelen att hittills i stort sett ha undvikit att gräva skyttegravar. Vi är så pass heterogena, fördelade på så många olika ämnen och institutioner att samarbete ­borde vara det enda naturliga och att destruktiva revirstrider borde kunna undvikas även i fortsätt­ningen.

Brigitte Mral

Professor i retorik vid Örebro Universitet

Latest posts by Brigitte Mral (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere