Start » Svensk retorik » Svenska recensioner » Topiker för textproduktion

Topiker för textproduktion

av Anders Sigrell

Recension. Hur skriver man sakprosatexter – och hur analyserar man dem? Det är grundfrågan i Torsten Thuréns Författarens verktygslåda, som Anders Sigrell här ser i retorikens perspektiv. 

Topiker för textproduktion

Recension. Torsten Thurén: Författarens verktygslåda – att läsa och skriva sakprosa, Liber, 2006. 166 s.

Anders Sigrell

Handboksförfattaren och journalistikforskaren Torsten Thurén har kommit med en ny bok. För oss retoriskt intresserade är han nog mest bekant för böcker som Populärvetenskapens retorik. 2000, (recenserad här i RetorikMagasinet nr 8/2000), diverse vetenskaps­teoretiska handböcker och Språket, tanken och verkligheten, 1995.

Thurén utgår inte explicit från retorisk teoribildning, men bokens målsättning sägs på första sidan vara ”att bredda det retoriska registret”. Och det moraliska ansvar de flesta av oss tycker sig se i den retoriska teoribildningen uppmärksammas då det talas om ”frestelsen att använda sin retoriska skicklighet för att manipulera” (s. 5).

Frågan är kanske om man som retoriker ska uppfatta bristen på retoriskt språkbruk och retorisk teoribildning som ett tillkortakommande? Ur en infallsvinkel är svaret tveklöst ja; teorilösheten och avsaknaden av koppling till en mycket lång tradition av skrivpedagogik förflackar framställningen (trots att såväl Göran Hägg (sic) och Kurt Johannesson citeras varsin gång i inledningen). Men är man ute efter fungerande redskap för hantverket att skriva effektiv sakprosa är svaret kanske inte lika självklart.

Välvalda exempel

Det är en på flera sätt fascinerande bok. Rent strukturellt består den av två kortare teorikapitel på dryga tio sidor: ”Författarens verktygslåda” som inleder och ”Att använda verktygslådan” som avslutar. Däremellan är det sju längre kapitel med autentiska sakprosaexempel på verktygslådan. Alla exempel är mörka skildringar av våld, förtryck och främlings­skap. Detta av det enkla skälet att sådana exempel underlättar diskussionen om författarens moraliska ansvar för sitt val att presentera en företeelse eller ett skeende på ett visst sätt ur ett visst perspektiv.

Annonce

Det ska sägas på en gång att det främst är dessa välvalda exempel som bidrar till läsupplevelsen. De är tillräckligt långa för att man (eller åtminstone jag) ska bli fångad och läsa dem nästan av spänning för att ’se hur det går’, och tillräckligt korta för att tillåta en initierad diskussion över författarnas retoriska val, dess möjliga påverkansresultat och därav följande moraliska ansvar för konstruktionen av ett stycke omvärld. Exemplen spänner över de flesta världsdelar, ett antal århundraden och med så skilda ämnen som kvinnoförtryck, slaveri, kolonialism, folkmord och fotbollshuliganism. Bland de citerade författarna kan nämnas Jack London, George Orwell, Jolo, Sven Lindquist, Günter Wallraff, V. S. Naipul, Slavenka Drakulic och Åsne Seierstad.

Inventiotopiker

Vad är det då som finns i författarnas verktygslåda? Från en retorikpedagogisk infallsvinkel är det naturligtvis ingenting annat än ett antal topiker för konstruktivt inventioarbete. De topiker som framhålls är: exempel, berättelser, jämförelser, egna upplevelser, perspektiv, att visa och att tala om samt persona. När man ser den här topiklistan ser den ganska mager ut. De olika topikerna befinner sig också till synes på samma nivå, trots att det hade varit ganska enkelt att bjuda på en systematiserande pedagogisk struktur. Så kan t.ex. berättelser ses som utbyggda exempel med fasta undertopiker i en spänningskurva (person, handling, tid, plats, orsak och resultat); att visa och att tala om kan sortera under att beskriva och att argumentera etc. Men Thuréns autentiska exempel är som sagt den stora behållningen.

Ett par av topikerna är dock värda ett extra omnämnande. Personligen blir jag mycket nöjd över att Thurén väljer att framhålla jämförelsen som ”författarens viktigaste verktyg” (s. 152). Som retoriker vill jag tro att vår kunskap är relativ, eller i alla fall perspektivistisk. Allt vi vet eller kan vet vi i förhållande till något annat. Det är först när något sätt i relation till något annat som utmärkande drag framträder och vi ser skillnader och/eller likheter. Likheter och skillnader som gör att vi på något sätt tycker oss vara i stånd att förhålla oss konstruktivt till saken i fråga. När vi lär oss något nytt förstår vi det i ljuset av något annat. På det sättet är all vår kunskap metaforisk eller metonymisk. Thuréns exempel visar också att jämförelsen som kunskapsbefrämjande kommunikativ topik alltid är närvarande, även om ingen jämförelse görs explicit. Talar man om indisk boendestandard, hur afghanska kvinnor behandlas eller hur afrikaner uppfattar tiden, så finns det alltid en jämförelse med – i de här fallen – västerländska förhållanden då författaren och läsaren är eller antas vara västerlänningar.

Antik förlaga

När jag skriver detta slår det mig att den antika retorikpedagogiska övningsserien progymnasmata som rönt så mycket uppmärksamhet på sistone, också här i RetorikMagasinet (se tex nr 6/2000), har en övning med namnet just Jämförelse. En snabb jämförelse (sic!) mellan Thuréns topiker och progymnasmata visar att övningsserien tar upp och behandlar de topiker Thurén framhåller. Och att de sätter in övningarna i ett retorikteoretiskt sammanhang. Övningarnas övergripande syfte är att utöka varje talares/skribents förråd av faktiska valmöjligheter i varje kommunikationssituation. Copia heter denna repertoar, detta register, med retorisk terminologi. Och ”att bredda det retoriska registret” var ju också målsättningen med Författarens verktygslåda. Thurens topik ’exempel’ tränas grundläggande i Krian och Ordspråket, för att komma igen i de senare övningarna. Jämförelse finns som topikpunkt i snart sagt varje övning, plus att det är en egen övning. Att visa och att tala om tränas både var för sig (förutom Beskrivning, Vederläggning, Bekräftelse, Lovprisning och Smädelse även i Allmänplatsen och Ethopoeian) och sammansatt i övningarna Tes och Lagförslag. I de två senare – och ­

sista – övningarna tränas att i argumentationen ta upp och bemöta motargument. Enligt Thurén är det det svåraste topikvalet en sakproseförfattare kan göra. Ännu en påminnelse om den genomtänkta progressionstanken i progymnas­mata.

Att de topiker Thurén talar om tränas i den grundläggande retorikpedagogiken minskar naturligtvis inte den pedagogiska betydelsen av Författarens verktygslåda, snarare tvärtom. Men det visar på risken med att försöka uppfinna hjulet på nytt. Man riskerar att gå miste om viktiga pedagogiska och teoretiska insikter om man bortser från tvåtusen år av retorikpedagogisk forskning och teoretisk reflektion. T.ex. hur topikerna inbördes kan vara relaterade till varandra och att det kan finnas en pedagogisk progressionsordning bland dem. Samt naturligtvis att topikerna utgör en mycket liten del av en skrivpedagogik värd namnet. Lite förvånade är det att Thurén bara finner utrymme för att i en metaforisk bisats tala om dispositionens betydelse, att stilval, mottagar- och kontextanalys i stort förbigås.

Vem är ’jag’?

En annan av Thuréns topiker som är värd ett ord är persona. Det är förhållandevis få retorikforskare som använt sig av begreppet persona. De allra flesta verkar tycka att Aristoteles definition av ethos täcker in det som persona syftar på. De som använder begreppet kan sägas ligga någonstans mellan två extremer, båda med etymologiskt stöd i den antika betydelsen av ’persona’ som mask för religiösa eller dramatiska syften inom kulten och teatern. Antingen är varje texts författarjag att betrakta som en fullständig konstruktion som helt bör skiljas från den faktiske författaren, eller så är författar­jaget det val varje författare gör för att kunna uttrycka sitt faktiska jag så framgångsrikt som möjligt. Aristoteles ligger i sin Retoriken mittemellan då en talares eller skribents ethos i varje situation skapas – eller i alla fall väljs – av de för tillfället tillgängliga medel som är bäst lämpat att övertyga. Thurén ligger i sin framställning klart närmare synen på författarjaget som en konstruktion i det att han, med välfunna exempel, ser persona som något radikalt annorlunda än någon faktisk författtare. Författarjaget ”är inte identisk[t] med författaren av kött och blod” (s. 156).

Kanske är det tydligare att tala om tre typer av retorisk användning av begreppet persona: Aristoteles retoriska konstruktion utifrån tillgängliga medel. Det litterära greppet att skapa en fiktiv författarröst av estetiska eller persuasiva skäl (Thurén och progymnasmataövningen Ethopoeia). Eller att tala om behovet att skapa sig ett författarjag utifrån de problem av sociostrukturell (eller doxologisk) natur som begränsar en talares/skribents valmöjligheter. Vanliga sådana doxologiska begränsningar inbegriper kön, etnicitet, klass, ålder, akademiska och andra möjligen irrelevanta meriter. Brigitte Mral har mycket tydligt har visat att denna tredje användning av personatermen är ett konstruktivt grepp för att förstå kvinnors retoriska val och strategier genom historien fram till våra dagar.

Sanning och verklighet

Det är lite förvånande att se en vetenskapsteoretiker skriva om ”en motsättning mellan berättande och sanningsenlighet. [d]en författare som beskriver verkligheten får antingen producera en saklig men tråkig text eller en spännande som gör våld på verkligheten” (s. 15). Visserligen kompliceras detta synnerligen oreflekterade antagande, men för retoriken är det självklart att någon sådan motsättning inte finns. En saklig framställning är inte mer sann än en berättande. I alla fall så länge man accepterar det doxologiska antagandet att det samtidigt kan finnas en mängd olika sanningar om varje företeelse och skeende, som också kan vara i konlikt varandra (så länge vi inte glömmer bort att bara för att det finns många sanningar så upphör inte lögnen att existera…). Ingen berättelse är en enkel spegelbild av verkligheten, vare sig det handlar om strängar i universum eller en resa i Afrika. Som i alla kommunikationssituationer måste den som berättar välja ett perspektiv bland många möjliga. Perspektivet kommer att avgöra vad som blir centrum och periferi i berättelsen, var fokus hamnar. Genom att lyfta fram detta val – som ju också inbegriper val av språkdräkt, en föryngringsyta är något mer positivt än ett kalhygge – poängteras berättelsens subjektiva drag. Bland ett mycket stort antal möjliga perspektiv och möjliga språkval har berättaren, i ett visst syfte, valt just det här perspektivet och de här språkvalen, för att försöka göra ett bestämt sätt att se världen gemensamt med mottagaren. Om detta står klart för oss som mottagare har vi goda möjligheter att förhålla oss konstruktivt till berättelsens sanning som den allenarådande. Berättelser kan vara sanna på annat sätt än en som en spegelbild av verkligheten. Berättelsen kan säga något sant om livet, människan och hennes plats i tillvaron. Den kan förmedla insikter som är avgörande för vårt ställningstagande i en fråga, insikter som knappast hade kunnat förmedlas genom ”att säga som det är”. Just av det enkla skälet att vår tillvaro ofta är så mångbottnad och diffus att raka påståenden kan riskera att skymma snarare än att upplysa vår förmåga att se klart.

Retorik som avvikelse

Av Thuréns användning av ordet ’retorik’ kan man sluta sig till att han sällar sig till de, som t.ex. utifrån begreppsparet ordo naturalis och ordo artificialis ser retorik som på något sätt en avvikelse från ett naturligt språkbruk. Ett typiskt exempel är ”Ingenting tyder heller på att hon har tagit sig några friheter med fakta. Den retoriska utformningen av texten går – förefaller det – hand i hand med sakligheten” (s. 102). Personligen vill jag tro att den synen idag är mer ovanlig bland retorikforskare. I mina ögon innebär en sådan retorikuppfattning en onödig begränsning av retoriken som sådan – antingen talar man naturligt eller så använder man retorik. Men framför allt vänder jag mig mot den uppfattningen då den skulle kunna tas som intäkt för att det fanns ett givet, omarkerat, språkval.

Det farliga med en sådan syn är att den kan tas som grund för antagandet att någonting egentligen heter eller är på ett visst sätt. Och det strider mot den grundläggande retorik­teoretiska perspektivismen som säger att varje given företeelse kan betraktas ur ett mängd olika perspektiv, och att det perspektiv vi väljer avgör hur saken kommer att uppfattas. Tron att det finns ett naturligt sätt att uppfatta och återge en objektiv omvärld ligger farligt nära uppfattningar som definitivt står i konflikt med retorikens doxologi. Att vara kritisk mot ordo naturalis som något skilt från retoriska påverkansprocesser är självklart något helt annat än ett bejakande av den för kommunikativ framgång nödvändiga publikanpassning som ligger i begreppet decorum.

Undertiteln – att läsa och skriva sakprosa signalerar att boken också är avsedd för sakproseanalys. Men det är en produktionsorienterad bok det är frågan om. Mycket lite sägs explicit om konstruktiva analytiska förhållningssätt för läsning av sakprosa.

Fast det är klart, i princip är det ju bara att vända steken. På samma sätt som partesmodellen kan fungera som analysredskap kan topikerna jämförelse, perspektiv, persona m.fl. tveklöst användas. Och exemplen, exemplen. ❧


Läs mer

Ekedahl, N. & Sigrell, A. (2000): “Retoriska övningar”, i: RetorikMagasinet 6/2000, s 8-12

Mral, Brigitte (1997): ”Den offentliga kvinnan”. I: ­Rhetorica Scandinavica nr 2, s. 28-36

Mral, Brigitte (2011 [1999]): Talande kvinnor. Kvinnliga retoriker från Aspasia till Ellen Key.


Läs mer om RetorikMagasinet 30.


Anders Sigrell

Professor i retorik vid Lunds universitet.

Latest posts by Anders Sigrell (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere