Förord - Talande kvinnor

Introduktion

Inledningen till boken “Talande kvinnor – Kvinnliga retoriker från Aspasia till Ellen Key“, Brigitte Mral, Retorikförlaget 2011, s. 10-20.

Bibliografisk

Författare: Brigitte Mral är professor i retorik vid Örebro Universitet.

Inledning – Talande kvinnor

Annons

Kritisk retorikanalys

Behöver du verktyg för att genomskåda och förstå de olika slags budskap som omger och vill påverka oss alla? Både verbala, ickeverbala och visuella? Då är detta boken för dig.

Den främsta målgruppen är retorikstudenter på olika nivåer som står inför uppgiften att analysera retoriska objekt, från enskilda analyser till större uppsatser. Men även studenter från andra discipliner som intresserar sig för text- och bildanalys kan ha nytta av retorikens metodiska angreppssätt. Läs mer...

Kritisk retorikanalys, kapitel 1

Brigitte Mral, Marie Gelang & Emelie Bröms: Kritisk retorikanalys. Text. Bild. Actio. Kapitel 1: Retorik som vetenskap Läs mer...

Retoriken, den klassiska talekonsten, har ända till alldeles nyligen varit männens domän. I skolundervisningen uppfostrades pojkar under alla århundraden till att bli stridbara retoriker, väl förberedda för den offentliga rollen som politiker, advokater eller präster. Kvinnor fick sällan någon retorisk utbildning och har heller inte haft någon självklar plats i offentligheten.
Tvärtom har de oftast hindrats från att inta talarstolen och att säga sin mening. De kvinnliga talare som man ändå kan hitta i historien har länge betraktats som kuriösa figurer, sällan värda att ens nämnas i översikter över de stora talarna. I antologin Världens bästa tal hittar man bland 115 texter en enda skriven av en kvinna: den amerikanska rösträttsaktivisten Susan B. Anthony.1

På grund av den manliga dominansen i retorikens historia är det följdriktigt att även retorikforskningen har varit en i huvudsak manlig disciplin. Det är först under de senaste tio åren som ett genusperspektiv har börjat göra sig gällande, och då framför allt inom den amerikanska forskningen.2

Retorikforskning är i vidaste mening studiet av de sätt på vilka människor använder symboler för att tilltala och övertyga varandra. Symboler kan då vara både ord och bilder, gester, formspråk och även musik.

Mänsklig kommunikation omfattar ständiga försök att engagera, övertyga och på andra sätt påverka andra och förändra sin egen och andras livssituation. Retorikforskning undersöker kommunikation som påverkan. Nu är ju den mänskliga förmågan att engagera och övertyga inte knuten till bara ett kön. Uttrycken för denna påverkan och dess olika former skiljer sig dock tydligt mellan män och kvinnor, beroende på sociala och historiska omständigheter och normer. Retorikforskningen och -undervisningen har under alla tider lagt ner stor möda på att undersöka hur män försöker påverka individer och opinioner, hur män formulerar sina predikningar, försvarstal och politiska anföranden. Men om man vill förstå mänskligt symbolskapande och människors påverkan i hela deras mångfald måste givetvis även kvinnors retorik undersökas.

Men kvinnliga talare inom till exempel den politiska, religiösa och juridiska sfären vilka tidigare har uppmärksammats i den traditionella retorikhistorien är en mycket liten grupp. Detta beror inte på att de inte existerade – orsaken är att forskarna inte har intresserat sig för dem, inte förrän alldeles nyligen.

För lika lite som kvinnor har varit frånvarande i litteraturens, filosofins eller musikens historia har de varit det i retorikens. Vem som helst kan efter en snabb blick i historieböckerna hitta originella och inflytelserika kvinnor vars retorik är väl värd att studera. Det har ju trots allt funnits en rad dynamiska drottningar, kvinnliga politiker och opinionsbildare, och inte minst författare, som har haft stort inflytande på samhällsutvecklingen och på människornas sinnen. Och som så ofta när man på allvar börjar spåra kvinnors liv och verk i historien växer materialet efterhand. Man behöver inte gräva särskilt djupt för att finna många kvinnor som väl hävdade sin plats i talarstolen och bidrog till retorikens utveckling. Några av dessa, både namnkunniga och mindre kända, återfinns i denna bok. Många, det stora flertalet, saknas. Forskningen om kvinnors vältalighet har som sagt bara börjat och det mesta är ogjort. En del kvinnliga retoriker har fått uppmärksamhet från litteraturvetenskapligt, filosofiskt och (ide-)historiskt håll, men ytterst få retoriska studier finns att utgå ifrån, i varje fall när det gäller den europeiska forskningen.3

Och även om kvinnornas närvaro i offentligheten inte är svår att upptäcka blir det också genast uppenbart att kvinnor har haft, och för den delen fortfarande har, helt andra villkor för sina framträdanden än män.

Denna bok handlar därför inte bara om enskilda kvinnliga talare utan även om de begränsningar och möjligheter för deras samhälleliga agerande som har funnits och hur de har varierat från tid till annan. Nyckelorden är språk, makt och offentlighet.

Något om mäns och kvinnors språk

Det finns en allmän uppfattning att det inte föreligger några större skillnader mellan mäns och kvinnors språk – eller att det i varje fall inte borde finnas några. Den samhälleliga föreställningen är idag att män och kvinnor talar samma språk och kommunicerar på samma sätt. Dagens skola är i princip byggd på den tanken. Dessutom betonas det i diskussioner om språk och språkbruk ofta att alla människor är individer, och det varnas genast för generaliseringar om någon försöker dela in språkbrukarna efter kön. Samtidigt som ingen ifrågasätter exempelvis förekomsten av sociala eller geografiska skillnader i språkanvändningen finns det alltså ett tydligt motstånd mot att acceptera teser om skillnader mellan mäns och kvinnors språk. Detta motstånd märks mest hos kvinnor och det har rationella skäl.
Erfarenheten från andra områden säger att om man skulle acceptera att det finns könsskillnader i språket så blir slutsatsen gärna att det ena språket är underlägset det andra, att det manliga språket är normen och det kvinnliga avvikelsen. Därför är det framför allt många kvinnor som hävdar att kvinnors språk i grunden inte skiljer sig från mäns, respektive att alla människor är individer och inte bör indelas i fack och studeras som åtskilda grupper.
Språkvetarna är däremot idag överens om, så överens som man nu kan vara i det akademiska livet, att det finns skillnader mellan kvinnors och mäns språk. Vari skillnaderna består, och hur tydliga de är, diskuteras.

Och framför allt har frågan alltid varit om skillnaderna är ”naturliga”, biologiska, eller kulturella, inövade, om det är egenskaper som man har inom sig från födseln eller om de är odlade i det sociala samspelet. De två ståndpunkterna kan i sin mest tydliga form illustreras med två språkvetare, Gustav Cederschiöld och Deborah Tannen. Cederschiöld, som var verksam vid förra sekelskiftet, speglar den syn på kvinnors språk som i stort sett var rådande under hela den tid, ända sedan medeltiden, som denna bok handlar om. Tannen är en modern amerikansk forskare som har stort inflytande på både den vetenskapliga och den mera populära diskussionen kring språk och genus idag.

I en längre uppsats från år 1899 med titeln ”Kvinnospråk” utgår språkvetaren Gustav Cederschiöld från den raka tesen att känslan dominerar hos alla kvinnor medan det är förståndet som dominerar hos männen. Överfört på språket innebär det att kvinnan låter sig styras av sina spontana stämningar, talar snabbt och med för männen delvis obegripliga hopp i resonemangen, samt med överdrivna känsloyttringar. Hon har därför också svårt ”att foga sig i en ordentlig diskussions parlamentariska former”.4 Mannen som tänker logiskt och resonerar med förnuftet måste sansa både sig själv och henne om en diskussion mellan könen överhuvudtaget ska vara möjlig.

Var kommer den föreställningen ifrån? Man kan i själva verket gå mycket långt tillbaka i historien och gång på gång hitta samma idé. Sedan antiken representerar männen förnuftet och placeras därför högst i rang både som människor och i den sociala hierarkin, medan kvinnorna representerar känslorna och befinner sig längst ner. Männen ses som konstruktiva, kvinnor som destruktiva. Intressant nog hittar man detta synsätt mycket tydligt uttalat just hos den för det västerländska tänkandet och inte minst för retoriken så betydelsefulle Aristoteles. Han menade att kvinnor saknar personlig auktoritet, värdighet, smak, förmåga till teoretiskt tänkande samt medvetna hedersbegrepp och att de därmed inte bör ha någon plats i det offentliga livet.5

Antikens och Cederschiölds biologiska, eller med ett annat ord, essentialistiska syn på mäns och kvinnors språkbruk är i dagens vetenskapliga litteratur ganska sällsynt. Skillnaderna förklaras däremot ofta som antingen en kombination av biologiska och sociala faktorer eller som enbart kulturellt betingade.

Lingvisten Deborah Tannen utgår från att skillnader mellan mäns och kvinnors språk är rent kulturella, framkallade genom uppfostran och social interaktion. Hon menar att kommunikationen mellan män och kvinnor är att likna vid interkulturell kommunikation med alla de svårigheter och kulturkrockar som där kan förekomma. Men hon kommer i princip till resultat som är ganska snarlika Cederschiölds och andra essentialisters när det gäller uttrycksformerna i kvinnors och mäns både verbala och icke-verbala samspel. Skillnaden är att Tannen framställer kvinnors språkbruk inte som en defekt utan i positiva ordalag. Om man vill sammanfatta Tannens föreställning om typiska skillnader mellan mäns och kvinnors kommunikation i enkla drag kan man få fram följande kategorier:

män   kvinnor
hierarki   samförstånd
oberoende   närhet
beslut   diskussion
asymmetri   symmetri
lösa problem   förstå problem

Män betraktar sig själva som experter, diskussioner består för dem av antagonism och kamp. Kvinnor däremot ser sig som åhörare och målet med deras kommunikation är gemenskap och konsensus, enligt Tannen.6
På samma sätt resonerar Janet Holmes i sin bok Women, Men and Politeness (1995), men hon söker inte efter förklaringar till skillnaderna utan konstaterar bara fakta utifrån empirisk forskning. Holmes konstaterar att det är välkänt att flickor är språkligt mera avancerade än pojkar. Detta gäller både talet, meningarnas komplexitet, lyssnande, ordförråd och stavning. Kvinnor har generellt ett försprång när det gäller språklig förmåga, men kvinnor och män använder språk olika. De flesta kvinnor gillar att tala och de använder språket för att etablera kontakt och skapa relationer. Män däremot ser språket som ett verktyg för att få och sprida information. Språket är ett medel för att nå ett mål och målet kan vara mycket precist formulerat: ett beslut att fatta eller ett problem att lösa. Denna skillnad när det gäller synen på syftet med att tala ger en förklaring till skillnaderna mellan mäns och kvinnors bruk av språket, enligt Holmes. Män tenderar t.ex. att dominera den offentliga talartiden, på jobbet eller i andra formella, icke-personliga sammanhang. Män har lärt sig att se samtalssituationer som en tävling, medan kvinnor ser dem som ett sätt att skapa samförstånd – samförstånd i sig, inte för något mål – samförstånd för att alla ska må bra.7

Regler, normer och makt

Även om båda kommunikationsformerna är effektiva på sitt sätt kvarstår trots allt frågan om vem som är normen, vilka regler som är de tongivande. Enligt ett traditionellt synsätt, som också är spritt inom retorikforskningen, är svaret givet. Det är de manliga reglerna som dominerar och som också är de mest ändamålsenliga för samhällelig kommunikation. De har utvecklats och finslipats under årtusenden och är därmed beprövade och adekvata for samhällelig kommunikation. Aristoteles, som var en av de första som utvecklade regler för retorisk kommunikation, och vars normer fortfarande är tongivande, identifierade tre grundformer av offentligt tal: det juridiska talet, det politiska talet och högtidstalet. Från alla dessa tre former eller arenor har kvinnor varit uteslutna ända tills alldeles nyss. Frågan är och har alltid varit, hur förhåller man sig som kvinna till detta? Den manliga normen utstakar inte bara vilket språk som är det rätta i varje offentlig situation, utan framför allt vem som får delta i det offentliga samtalet och på vilket sätt.
Vi bär med oss en mängd regler om språket och dess användning, både formella och informella regler, allmänna och speciella. På samhällets olika arenor, det kan vara skolan eller kyrkan, bastun eller universitetet, kafferepet eller teatern, gäller det att känna till:

• Vem som får tala
• Vad man bör tala om
• Hur man ska tala
• Hur man inte får tala

Allt detta lär man sig, inklusive lämpliga val av ansiktsuttryck, gester och kläder. Man socialiseras in i olika talhandlingar, men normerna är mycket olika för män respektive kvinnor, och kvinnor har, som jag ser det, än i denna dag inte hunnit utveckla egna trygga och allmänt accepterade normer för sitt offentliga språk. Om man inte känner sig trygg och accepterad är det svårt att agera obesvärat och självmedvetet. För att ta ett exempel: som lärare är kvinnor självklara auktoriteter, de vet i allmänhet precis hur de bör lägga sina ord för att bli accepterade av både barnen, föräldrarna och kollegorna. Det är trots alla individuella skillnader en kollektiv roll att hålla sig till, en klart avgränsad personlighet att ta på sig när man kliver över skolans tröskel, en roll som har utvecklats under mer än ett sekel. På samma sätt är männens politikerroll klart definierad – men det är, trots alla förändringar på den svenska politiska parnassen, inte de kvinnliga politikernas.

Livet har varit relativt okomplicerat så länge kvinnan höll sig till den plats som det patriarkala tänkandet (hos både män och kvinnor) anvisat henne, den privata, intima, lågmälda identiteten. Så fort hon ger sig ut ur den privata sfären, om det så bara är som facklig representant på ett sammanträde, måste hon fatta beslut om hur hon vill bli uppfattad. Även där är det än så länge tryggast att följa reglerna för hur en kvinna bör vara, nämligen lågmäld, medlande, diskret. Men ibland måste hon bryta mot dem och då är frågan vilken strategi hon väljer. Hon kan acceptera och tillägna sig reglerna, hon kan spela det manliga spelet av hierarki, konkurrens och symboliskt våld. Men då löper hon risk att få höra att hon förlorat sin kvinnliga identitet. Eller så kan hon vägra att acceptera reglerna och istället försöka ändra dem. Då löper hon risk att inte bli förstådd, inte bli tagen på allvar. Under århundraden har kvinnor förnekats offentlig auktoritet – enbart därför att de är kvinnor. Synen på ”offentliga kvinnor” håller nu på att ändras i takt med att fler kvinnor kommer i maktpositioner. Men mentalitetsstrukturerna förändras långsamt och ännu finns mycket osäkerhet kvar.

Även om kvinnor, med ytterst få undantag, har varit uteslutna från den traditionella retoriska scenen, har många emellertid som sagt framgångsrikt deltagit i striden om verklighetstolkningen och samhällsutvecklingen på olika arenor. Vi kommer dock att se att kvinnors retoriska strategier ofta ser annorlunda ut än männens, utan att för den skull vara mindre effektiva.

Kvinnors retoriska masker

Kvarstår frågan om det finns olika genuint kvinnliga sätt att uttrycka sig även i offentliga situationer. Går det att urskilja en specifik kvinnlig retorik eller bör allt kvinnligt tal tolkas som ett resultat av och en reaktion på komplicerade mönster av eftersträvad makt och faktisk samhällelig underlägsenhet? Liknande problem har givetvis länge diskuterats inom språkvetenskapen. McConnell-Ginet menar exempelvis att istället för att tala om olika ”språk” skulle man hellre tala om olika stilar eller strategier eller språkbruksmönster som man föredrar.8 Eller, som Cheris Kramerae uttrycker saken: ”På samma sätt som männen agerar kvinnor för att vinna personliga fördelar. Men eftersom kvinnor inte har samma status eller samma resurser som män kommer kvinnor ofta att använda annorlunda medel för att få inflytande över sitt eget eller andras liv.”9 Utifrån denna tanke om verbala strategier som medel att övervinna maktlöshet kommer jag i föreliggande bok att studera kvinnors olika sätt att utforma sina offentliga framträdanden som indikationer och svar på skillnader i maktfördelningen. Det rör sig alltså inte om en undersökning av ”kvinnlig retorik” utan om ett studie av kvinnors retoriska val i konkreta situationer.

För att strukturera tankarna om kvinnliga strategier i olika tider har jag funnit det fruktbart att utgå från ett teoretiskt begrepp hämtat från psykologin, nämligen frågan om kvinnliga talares personae (sing. persona). Detta jungianska begrepp kan på en elementär nivå definieras som en yttre karaktär som, i en komplicerad process, å ena sidan i viss mån påtvingats individen av omgivningen men som å andra sidan lika mycket beror på dennes eget val. Denna karaktär utgör ett slags välbehövlig mask att hålla framför sig och att tala igenom. Hjalmar Sundén, som har intresserat sig för skönlitterära författares val av personae, menar att ”en författares persona ter sig i vissa fall mycket tydligt som en skapelse av den kritik för vilken författaren i fråga blivit utsatt”.10

Personae hos kvinnliga talare bildas på liknande sätt i skärningspunkten mellan å ena sidan den samhälleliga bilden, omgivningens uppfattning om hur en kvinna bör vara, och å andra sidan kvinnans eget val. Kvinnor i offentligheten har alltid varit utsatta för massiv kritik och behövt ta hänsyn till detta i sitt agerande. Det gällde att välja en mask som kunde accepteras av den publik som var präglad av respektive tids norm för hur kvinnor skulle uppträda. Vilket som var det ”verkliga jaget” bakom förklädnaden är en fråga av psykologiskt intresse men ganska meningslöst att efterforska i detta sammanhang. Att välja en persona innebär att (över-)betona en enskild sida av den egna komplexa personligheten. Det handlar om att tona ner vissa personlighetsdrag för att istället framhäva andra, att variera och utveckla olika sidor av den egna identiteten. Man kan se valet av persona som en strategisk anpassning till omgivningens förväntningar och regler.

Både den yttre kontexten i form av förbud eller marginalisering, publikens karaktär och eventuella fientlighet, och talarinnans eget behov att värna sin kvinnliga identitet krävde och kräver tydligen fortfarande i vissa fall en speciell retorisk anpassningsförmåga. Å andra sidan ingår det som bekant i varje god talares, mans eller kvinnas, hantverk att välja rätt decorum vid sina anföranden och att anpassa talet till publikens förväntningar. Decorum definieras i Kurt Johannessons Retorik eller konsten att övertyga som ”det passande” eller de allmänt accepterade normer, konventioner och ideal som en talare måste anpassa sig efter i sitt eget tal och uppträdande för att inte väcka åhörarnas ovilja eller anstöt och förlora sitt medborgerliga anseende.11 Men om man nu från början kan vara säker på att man väcker anstöt och ovilja bara genom att ställa sig i talarstolen och om man kanske inte äger något medborgerligt anseende att tala om? Många kvinnor i offentligheten verkar ha försökt klara sig förbi detta dilemma just genom att mer eller mindre konsekvent tala bakom masker, genom att ta på sig tillfälliga förklädnader för att skapa sig ett handlingsutrymme. Och med mask menar jag då mer än en anpassning till talgenren och situationen, vilket även manliga talare gör och måste göra. Jag menar att kvinnor har behövt byta karaktär på ett mera radikalt sätt, från den privata personligheten till en officiellt godkänd identitet som var i balans med samhällets fördomar och förväntningar. Jag återkommer till denna fråga i slutdiskussionen.

Något om bokens disposition, urvalskriterier och undersökningsmetod

Det hävdas ibland att man, för att kunna förstå kvinnors retoriska tradition, måste vidga fältet så att detta omfattar även andra områden än de former av tal som män i historien har hållit för varandra inom offentliga sfärer som var stängda för kvinnor: juridik, religion och politik.12 De områden som avses är då till exempel fiktion, brev, pedagogik och privatsamtal. Men faktum är att även om man begränsar intresset till de tillfällen där kvinnor har yttrat sig i samhälleliga frågor på de klassiska offentliga arenorna är gruppen kvinnliga talare imponerande både till antal och originalitet. Denna bok ska i huvudsak handla om kvinnor som faktiskt var offentligt verksamma, det vill säga har stått i talarstolen eller predikstolen och hävdat sig i politiken och det samhälleliga samtalet. Här kan dock inte presenteras mer än ett litet urval av de mest framträdande kvinnorna.
Innebär nu detta försök att betrakta kvinnors retorik som en företeelse för sig återigen en marginalisering av kvinnor – kvinnors retorik som en avvikelse från den verkliga retoriken, den klassiska, manliga?13 Jag tror inte det, för av personporträtten framgår tydligt att kvinnors retorik inte bara är lika effektiv och originell som männens utan dessutom i många avseenden nyskapande. Kvinnors särbehandling är i detta fall nödvändig i väntan på den retorikhistoria som tillerkänner kvinnor en självklar plats på samma nivå som männen.
Och frågan är om inte de samlade insikterna i kvinnors speciella retoriska strategier kan leda till en ändrad syn på retoriken i sin helhet och till en vitalisering av de gamla formerna. Jag återkommer även till detta i slutdiskussionen.
De kvinnor som presenteras här är alla ”ovanliga” i den meningen att de gick utanför ramarna för vad som egentligen var tillåtet för kvinnor i respektive samhälle och epok. Här skulle man kunna invända att framställningen då inte blir något annat än en kvinnlig version av studiet av den stora manliga västerländska retoriken, där bara de mest skickliga och framgångsrika får en plats. Men att det rör sig om extraordinära kvinnor med ovanliga begåvningar, intelligens och uthållighet talar knappast emot att retorikforskningen borde intressera sig för dem. Och inget hindrar givetvis att sedan gå vidare och integrera även mindre kända kvinnor samt mindre vedertagna kommunikationsformer än det offentliga talet i retorikhistorien.

Boken är kronologiskt disponerad, från den första kända kvinnliga retorikern i antiken över medeltidens visionärer och renässansens drottningar till 1800-talets feminister. Personligheterna presenteras mot bakgrund av de kunskaper vi har om samtida villkor för kvinnors offentliga uppträdanden, de arenor som var tillgängliga för kvinnor att framträda på. Kvinnornas respektive bildningshistoria undersöks som en viktig utgångspunkt för belysningen av deras retoriska praktik i politiska och religiösa sammanhang. Kärnpunkten i personporträtten är dock analysen av de kvinnliga retorikernas stil och intentioner. När det gäller det material som vi har att utgå ifrån för att kunna bedöma stilen, rör det sig givetvis enbart om skriftliga källor. Hur kvinnorna lät i verkligheten kan endast rekonstrueras via eventuella ögonvittnesskildringar och minnesbilder, källor som är osäkra om än ofta intressanta.
Metodiskt bygger texttolkningarna i första hand på klassiska retoriska begrepp och modeller där ett tal alltid betraktas som en helhet av innehåll, form och situation. Men även moderna retoriska infallsvinklar, som t.ex. de som idag ryms i begreppet ”rhetorical criticism”, ligger till grund för undersökningen av de retoriska situationerna.14 Allmänt kan också för tydlighetens skull sägas att det empiriska urvalet och materialet har styrt valet av metod och teori.
Men kvinnors retorik handlar som sagt inte bara om texter och enskilda individer utan är alltid också ett svar på varje samhälles förväntningar på och normer för kvinnors offentliga tal. Därför börjar framställningen med en blick på vad delar av den klassiska litteraturen säger om kvinnors språk.