Slutet är åter nära

”Stora berättelser” går utöver den specifika berättelsen och finns istället inuti kulturen – som ett slags underström som präglar samhällets självuppfattning. Historiska, som när dagens flyktingsituation jämförs med andra världskrigets, eller mytiska, som när Ronald Reagan använde ett cowboy-mythos som förklaringsram. [Foto: Kirsten Streussel]

Berättelser om världens undergång har alltid fascinerat och ­förfärat människan. Religiösa skrifter har bebådat Domedagen, Ragnarök och Harmagedon som gudarnas vilja. I dag är det klimatförändringarna som leder till människans undergång – och det är människan själv som bebådar och föranleder dem..

Esben Bjerggard Nielsen

Slutet är åter nära

Hotet om världens undergång är en livaktig berättelse

”Stora berättelser” går utöver den specifika berättelsen och finns istället inuti kulturen – som ett slags underström som präglar samhällets självuppfattning. Historiska, som när dagens flyktingsituation jämförs med andra världskrigets, eller mytiska, som när Ronald Reagan använde ett cowboy-mythos som förklaringsram. [Foto: Kirsten Streussel]

Varje år strömmar det filmer från Hollywood där vår planet hotas av allt från superstormar och asteroider till gigantiska monster. 2012 pratade alla om mayakalenderns profetia om slutet på världen. Jo, man kan nog lugnt säga att vi fascineras av berättelsen om människans och jordens undergång.

Det är dock inget nytt. Berättelsen om jordens undergång – apokalypsen – har varit en del av den kristna kulturhistorien sedan dess början. I Johannes uppenbarelse är evangeliet egentligen en narrativ insikt i Guds plan för världens sista dagar.

Genom historien har en lång rad sociala rörelser använt berättelsen om en hotande undergång – oftast med Gud som enväldig auktoritet och upphovsman. I modern tid har politiker och forskare återigen väckt undergångberättelsen till liv, men denna gång för att beskriva ett hot som är vår egen uppfinning: hotet om värdens klimatundergång.

Ingrodda samhällsberättelser

För antikens retoriker var berättelsen en viktig del av ett juridiskt tal. Här framfördes en narratio där en framställning av sakens omständigheter ingick – alltså vad som hade hänt. När retoriker idag arbetar med berättelser är denna tradition för den konkreta berättelsen fortfarande i fokus, men den stöds av andra typer av berättelser. Dessa berättelser kan vi kalla ”stora berättelser” då de går utöver den specifika berättelsen och istället finns inuti kulturen – som ett slags underström som präglar samhällets självuppfattning. De kan vara historiska, som när dagens flyktingsituation jämförs med andra världskrigets, eller de kan vara mytiska, som när Ronald Reagan upprepade gånger använde ett cowboy-mythos som förklaringsram för sin uppfattning av och vision om det amerikanska samhället. Ett annat exempel på en sådan större berättelse som verkligen är ingrodd och mycket använd i västlig kultur är apokalypsen, berättelsen om världens undergång.

Apokalypsen är en tredelning

Som överordnat argument och berättelse baserar sig apokalypsen på tre sammanhängande topoi eller teman: ondska, auktoritet och tid.

Första topos ondska har två ändamål: först erkänner retorn publikens kval och känsla av att bli förtryckt. Sedan syns det andra topos, när retorn framhäver en utifrånkommande ondska, till exempel genom att utpeka Antikrist eller att skylla på makthavarnas dekandens och korruption. Denna form av argumentation grundas på en högre auktoritet än talaren själv (oftast är auktoriteten Gud) och retorn ger därmed sig själv rollen som förmedlare av den högre auktoritetens avsikter. Det sista topos – tid – handlar om när undergången kommer. För effektens skull måste den vara nära, men vissa talare har genom tiderna försökt sig på mer precisa uträkningar av deadlinen.

Tillsammans bildar dessa topoi både ett argumentativt sammanhang och fungerar som teman inom den större berättelsen. Dessutom är det en retorisk berättarstruktur som återfinns genom västvärldens historia.

Klimatet är den nya undergången

Man ser även apokalypsens topos om ondska speglat i framställningen av klimatförändringar. (Foto: Madochab)

Genom den större delen av människans historia låg undergången i händerna på Gud. Därför blev Gud det naturliga centrum för berättelsen och auktoriteten bakom undergången. Med uppfinnandet av kärnvapen tog människan själv över rollen och auktoriteten. Nu kunde vi förinta oss själva med en knapptryckning. Sedan slutet på Kalla kriget har miljökatastrofer och inte minst klimatförändringar utgjort det nya undergångsscenariot. När Al Gore i sin film ”En obekväm sanning” (2006) säger att ”klimatförändringar är naturens utflykt genom Uppenbarelseboken” argumenterar han utifrån en tydligt apokalyptisk ramberättelse.
Skillnaden är att Gore i stora drag gör berättelsen sekulär. Han baserar sina argument på en större auktoritet, men istället för Gud använder Gore klimatvetenskapen som retoriskt fundament. Givetvis gör han det för att Bibeln idag inte har samma auktoritativa tyngd som naturvetenskapen. Det blir därmed meningsfullt att förankra sin retorik i en vetenskaplig ram, även om det inte gör den överordnade berättelsen i Gores film mindre apokalyptisk.

Man ser även apokalypsens topos om ondska speglat i framställningen av klimatförändringar. Gore erkänner både publikens oro och radar upp de många, många problem vetenskapen ser i klimatförändringarna. En minnesvärd scen i ”En obekväm sanning” är när ljudet från en sönderbrytande glaciär dränker salongen. Då råder det inget tvivel om att vi står inför ett stort hot!

När detta hot blir en realitet är dock en annan fråga. Internet kryllar av nedräkningar till ett ”Point of no return” och Al Gore och hans gelikar pekar gärna på det akuta i problemet. Det intressanta är dock att tidstopos i detta fall inte handlar så mycket om själva undergången, utan om när vi inte längre har möjlighet att handla. Al Gores apokalyptiska argument är helt fokuserat på att skapa en känsla hos publiken om ett speciellt ögonblick i nutiden, där människan faktiskt kan handla, där hon kan göra något. Det är det hoppet som egentligen är kärnan i den sekulära apokalypsen – att vi kan och bör förhindra undergången. Vi är nämligen själva den handlingskraftiga auktoriteten bakom katastrofen.

Vart tar berättelsen vägen?

Trots detta börjar vi ändå se hur klimatförändringarna alltmer påverkar världen. Öknen sprider ut sig i Kina, Stillahavsöar ser vattennivån höjas och i Alaska rapporteras om lokalsamhällen som fördrivs på grund av smält permafrost och ökande kusterosion. Katastrofen är inte längre något framtida, utan har tagit plats i människors vardag. In­tima berättelser om just den frustration som enskilda lokalsamhällen upplever har blivit ett nytt sätt att förmedla klimatförändringarna. Här ser vi en förbindelse mellan den konkreta berättelsen (framställning av sakens omständigheter) och den större globala berättelsen om civilisation och klimat.
Det blir intressant att se hur den stora berättelsen om klimatapokalypsen framöver kommer att figurera i dagspressen, tillika i de små vardags­berättelser grannar och vänner emellan – och med ­vilken retorisk kraft det kommer att ske.

 

 


Författare: Esben Bjerggaard Nielsen, lektor i retorik vid Aarhus Universitet.


25057Från RetorikMagasinet #57, s 4-8

Latest posts by Esben Bjerggaard Nielsen (see all)

Liknande artiklar:

Kommentera