Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essäer » Rhetorica Scandinavica Debatt » Objektivitet – en fråga om referensram?

Objektivitet – en fråga om referensram?

av Peter Cassirer

Reduplik

Författare: Peter Cassirer.

Rhetorica Scandinavica 17 (2001), s 60-66.

Vad innebär egentligen ”objektivitet” i humanvetenskaperna? Är det egentligen snarare ett bekännande till allmänt vedertagna värderingar än värderingsfri ståndpunkt? Frågan är föranledd av Tore Bjørgos artikel “Retorisk analyse som kritisk virksomhet” i Rhetorica Scandinavica nr 15 (2000).

Redupliken

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.
Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fag­miljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.
Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.
Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.
Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at frem­hæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.
Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.
Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.
Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken ­– og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.
Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Univer­sitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimen­sional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdi­baserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.
Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension ­– kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!

Tore Bjørgo tar i artikeln ”Retorisk analyse som kritisk virksomhet” i Rhetorica Scandinavica 15/00 sin utgångspunkt i min kritik av ett av honom författat avsnitt i en introduktion för universitetsbruk, Politisk kommunikation.1 Bjørgo går i artikeln ganska snabbt över från bokkapitlet till en fråga som han formulerar ”Skal retorisk analyse være værdinøytral?”, en fråga som i för­längningen leder till nedanstående reflexioner om den oerhörda roll som våra värdepremisser spelar i all texttolkande verksamhet. Det är i detta sammanhang som det spelar en avgörande roll huruvida uttrycket holocaust of assimilation verkligen har använts ”mycket”, exempelvis i ”propagandan för att öka judisk invandring till Israel” vilket Bjørgo påstår i sitt bokkapitel. Det förra menar han sig i repliken också ha stöd för. Jag återkommer till den frågan i den senare delen av denna replik. Dessförinnan en kort sammanfattning av tvistefrågorna.

Annonce

I Politisk kommunikation framförs tesen att metaforer slits ut av att användas mycket (reto­riskt slitage och urvattning). Det är en tes som i och för sig förefaller plausibel nog med tanke hur många lexikaliserade metaforer som finns i språket, men argumenteringen för tesen före­faller mig tvivelaktig. Den består i exempel från den israelisk-palestinensiska konflikten; huvudargumentet är att den amerikanska beteckningen för Förintelsen, Holocaust2, har använts (och används) som metafor för betydligt mindre allvarligare företeelser än vad som avses med Förintelsen. Som stödargument för detta argument anförs exempel på judisk användning av uttrycket holocaust of assimilation.3
I min artikel ifrågasatte jag argumentets och stödargumentets hållbarhet och relevans genom att gå igenom de anförda exemplen. Jag fann att egentligen inget av dem övertygande stödde den i och för sig rimliga huvudtesen (att metaforer urvattnas och slits ner). Jag ansåg mig kunna rikta berättigad kritik mot såväl hållbarheten som relevansen hos såväl huvudargument som stödargument. Dessutom och inte minst ville jag i min genomgång på en rad punkter visa hur Bjørgos egen inställning i den israelisk-palestinen­siska konflikten kommer till uttryck i en rad perspektivmarkörer, det vill säga formuleringar som (möjligen omedvetet för skribenten) avslöjar ett ställningstagande i en läro­medelstext som förut­sätter så hög grad av opartiskhet som är möjligt.4 Eftersom författarna inte explicit anger var deras sympatier ligger blir texten genom dessa perspektivmarkörer pseudo­objektiv.
Om det motbjudande uttrycket holocaust of assimilation alls använts ville jag hänföra det till (ett förhoppningsvis litet antal) extrema fundamentalister. Det är mycket sannolikt mindre representativt för en allmän judisk eller israelisk ståndpunkt än vad de nazistiska sajterna på nätet är representativa för den officiella svenska håll­ningen i invandrarfrågor och gentemot ”främlingar”. Även om uttrycket förekommer eller har förekommit är det angeläget för mig som jude att understryka att det inte kan uppfattas som typiskt eller karakteristiskt. Därför efterlyste jag belägg på uppträdandet av uttrycket i stället för de pseudokvantitativa uttrycken ”många”, ”mycket” och ”ofta” som förekommer i bok­kapitlet. I sin artikel i Rhetorica Scandinavica menar sig Bjørgo kunna ge tre sådana belägg. Jag berör dessa nedan under rubriken De så kallade beläggen.

I min ursprungliga kritik av Bjørgos framställning ifrågasatte jag också relevansen för huvudtesen i flera av hans exempel, blant annat detta:
Men när denna symbol [Holocaust] används i alla möjliga sammanhang blir den till slut så urvattnad att den mister det mesta av den enastående moraliska och historiska betydelse den har haft både för judar och ickejudar. Statsminister Begin var känd för att ofta hänvisa till Holocaust när han skulle legitimera israeliska handlingar och intressen eller stoppa kritik från omvärlden: ”Var var de då vi blev slaktade i Auschwitz och Dachau? Ingen skall komma och lära oss moral!”5
Exemplet visar mycket riktigt att Begin här använder namn som ingår i begreppssfären för Förintelsen; Auschwitz och Dachau är meto­nymer för Förintelsen. Men exemplet är i mina ögon inget argument för huvudtesen, nämligen att uttrycket eller begreppet skulle vara (eller vara på väg att bli) utslitet. Tvärtom är det starkt laddade ordet slaktades och namnen på två av de värsta förintelselägren snarare tecken på att begreppet är mycket plågsamt levande och på intet sätt utslitet — i vart fall för Begin och hans tänkta auditorium.

Exemplet är alltså relevant för tesen att Begin har hänvisat till Förintelsen, och det är mycket möjligt och med kännedom om den mannen sannolikt att detta har skett ett antal gånger och i det syfte Bjørgo anger, och att detta med rätta kunde kritiseras. Men det är alltså knappast relevant som argument för huvudtesen, eftersom det så tydligt förutsätter auditoriets (eller en del av auditoriernas) känslor inför Förintelsen.6

De så kallade beläggen

Så till den enda punkt i min kritik som Bjørgo överhuvudtaget svarar på i sin artikeln, den punkt där han menar sig kunna ”tilbakevise en faktapåstand – eller rettere sagt en påstand om manglende fakta”. Det gäller mina tvivel mot att användandet av holocaust-symbolen skulle ha använts ”mycket i propagandan för att öka judisk invandring till Israel”. På s. 50 i sin artikel ger Bjørgo vad han menar är tre exempel på sådan användning. Men av dessa innehåller endast ett enda ordagrant uttrycket ”the holocaust of assimilation”. Det härrör från en (uppenbarligen ultrafundamentalistisk) rabbin som undrar vart alla judar har tagit vägen; det finns nämligen bara en miljon fler av oss i världen sedan krigsslutet medan det enligt hans uträkningar om folk­ökning borde finnas sju miljoner fler. Svaret är att ”the silent holocaust of assimilation has ­caused them to disappear as jews”. Detta är ­otvivelaktigt ett exempel på uttrycket holocaust of assimilation i den användning av begreppet som Bjørgo menar, men det är också det enda.

Det först anförda ”exemplet” är svårtytt, men en sak är alldeles klar: någon propaganda för invandring till Israel kan det inte vara fråga om när en israelisk utbildningsminister säger: ”There may be a spiritual and cultural holocaust if Diaspora communities do not take their future into their own hands —- If all the spiritual and cultural ­vision we can offer Diaspora Jews is aliya [invandring till Israel] … we are condemning them to spiritual and cultural annihilation”.
Ministern menar uppenbarligen att enbart det faktum att judar flyttar till Israel inte är någon garanti för att de kommer att upprätthålla sitt andliga och kulturella arv vilket väl snarare är motsatsen till propaganda för inflyttning till Is­rael. Det är inte heller något exempel på holocaust of assimilation, och om Bjørgo menar att ”spiritual and cultural holocaust” begrepps­mässigt har samma funktion måste han argumentera för det. Däremot är exemplet relevant som argument för att holocaust kan (miss)­brukas som metafor för något avsevärt mindre allvarligt. Därför skulle jag inte göra något väsen av att detta citat inte ordagrant innehåller uttrycket holocaust of assimilation om inte Bjørgo hävdade att just den formuleringen ”var (og er) såpass vanlig at vi i bokversjonen av vår studie ikke så det som nødvendig å angi nøy­aktige referanser […] Nedenfor følger imidlertid noen få eksempler blant de mange vi kunne gjengitt (et “holocaust of assimilation”-søk på Altavista eller Ly­cos gir flere)” (s. 50). I ljuset av den skrivningen kunde man kräva att detta och inga andra uttryck anfördes som ”exempel”.7
I det tredje exemplet, ett citat ur en artikel av en politisk kommentator i en israelisk tidning, Anette Dulzin, demonstreras Bjørgos huvudtes i den första delen8:
That Jewish leaders can speak of assimilation as a ’spiritual holocaust’ demonstrates how much emotion has been drained from the word and how much has been forgotten or trivialized…
I den andra delen artikuleras min och många andras (inte minst sannolikt och förhoppningsvis den överväldigande majoriteten av oss ­judars) uppfattning om användningen av holocaust i sådana sammanhang:
[…] for surely no sane person could com­pare a child’s forsaking of Judaism with ­losing him in the gas chambers.
Även om vi alla i princip är överens i detta sista avseende, så innebär bestämningsordet spiritual (liksom adjektivet silent i ett tidigare citat) och att holocaust skrivs med gement h att den konkreta associationen till gaskammare sannolikt inte är avsedd och rimligen inte bör ligga lika nära som om adjektivattributen hade saknats.9 Bortsett från denna invändning mot Dulzins tolkning av uttrycket så visar citatet visserligen att holocaust of assimilation används eller har använts, men det kan inte räknas som exempel på den påstådda stora mängden av belägg av uttrycket — inte bara för att Dulzin inte använder uttrycket ordagrant, utan framförallt därför att det rör sig om en metatextuell användning.10
Det är för övrigt viktigt i sammanhanget att notera att ”assimilation” i det aktuella sammanhanget inte (som Bjørgo hävdar i artikeln) bara betyder anpassning ”inn i en ikke-jødisk kultur og kjærlighetsforhold til ikke-jøder” utan avser att beteckna att de ”anpassade” upphör att vara judar (vilket visserligen ofta är en följd av kärleksförhållanden). Assimilation är givetvis en ­skalär term — det finns olika grader av assimila­tion. Det fundamentalisterna menar med ordet är ett totalt uppgående i den omgivande kul­turen.11

Hur mycket är mycket?

Jag har också kritiserat Bjørgos formulering ”Holocaust-symbolen […] har […] använts mycket i propagandan för att öka judisk invandring till Israel” därför att ordet mycket låter ­påskina att detta skulle vara en allmän och gängse judisk syn på assimilering. Och Bjørgos på­stående att han är i den lyckliga omständigheten att kunna tillbakavisa mitt påstående om ”manglende fakta”, blir inte särskilt trovärdigt av att han ”blant de mange [eksempler] vi kunne gjengitt” kan anföra bara ett enda som bokstavligen innehåller uttrycket holocaust of assimilation. Om nu denna fras verkligen ”var (og er) såpass vanlig” och kan hämtas i stor mängd på nätet borde Bjørgo kunnat anföra mer än detta enda.

Att uttrycket holocaust överhuvudtaget förekommer i metaforisk användning skulle trots allt kunna vara ett argument för Bjørgos huvudtes, att användandet av ordet som metafor riskerar att urholka ordets, begreppets och själva före­teelsens betydelse. Låt oss därför se närmare på Anette Dulzins reaktion mot användandet av holo­caustmetaforen. Hon påstår (som Bjørgo) att det trivialiserar holocaustbegreppet. Men hennes egen reaktion med de starkt laddade uttrycken ”no sane person” och den konkreta metaforen ”losing him to the gas chambers” bör snarare tolkas som indicium på motsatsen. Och detta blir ju så mycket mer påtagligt som hennes associationsbana egentligen är något långsökt. Men för henne är tydligen det faktum att vissa personer överhuvudtaget använder uttrycket holocaust i metaforisk användning stötande och sårande. Detta ger i sin tur vid handen att hennes känslomässiga reaktion inför uttrycket knappast har ändrats under tidens lopp — lika lite som min. Och det om något måtte väl visa att (hennes egen och) Bjørgos tes om urvattning av just det begreppet inte stämmer. Om utveck­lingen av innebörden i holocaustbegreppet verk­ligen hade gått i den riktning Bjørgo varnade för 1987, varför blir Dulzin (och jag) då så upprörda av att det missbrukas år 1989 resp. 2000?

Det är här den viktiga frågan ”för vem” kommer in. Yttranden om holocaust of assimilation förekommer (i original) tydligen i vissa fundamen­talistiska judars uttalanden, riktade till andra ­judar.12 Skribenterna förefaller totalt okänsliga för hur den icke-judiska omvärlden kan tänkas reagera på deras självöverskattning av sin reli­gion och nedvärdering av den kultur de lever i. Denna min reaktion på uttrycket tolkar Bjørgo i sin artikel som att ”Ufrivillig gir han [jag, alltså] oss for så vidt rett i mye av vår analyse…”
Detta är ett utomordentligt förvånande på­stående. Bjørgos tes är att användningen sliter ut laddningen och innebörden i holocaust (s. 51). För mig är min reaktion snarare ett indicium på — för att inte säga bevis för — att hans huvudtes (att (miss)bruket av ”holocaust” i metaforisk användning skulle leda eller ha lett till utslitning och nivellering av Förintelsen) är fel. Och det i sin tur beror kanske på att uttrycket dessbättre varken används ”mycket” eller ”ofta”. Jag betviv­lar starkt att andra har tillnärmelsevis samma känslomässiga förhållande till ordet/begreppet/­företeelsen Holocaust som vi. Anette Dulzin och jag själv tillhör den sannolikt mycket stora majoritet av judar som finner uttrycket holocaust of assimilation smaklöst och protesterar mot fundamentalisternas användning av det.13

Om metod i retorisk analys

En läsare som är bekant med någon av mina re­toriska analyser (om inte just med den i RetorikMagasinet) torde ställa sig frågande inför några metodisk-teoretiska proklamationer i Bjørgos artikel. En huvudpunkt är:
Oftest er nettopp ved å gjøre eksplisitt de premisser og sammenlikninger som reto­rikeren forsøker å la være uuttalt, at analy­tikeren kan avdekke retorisk manipulering.
Eftersom detta är precis det jag har avsett att göra (och förhoppningsvis också har gjort) med Bjørgos text i Politisk kommunikation förstår jag inte varför han särskilt understryker denna (för mig och för flertalet retorikanalytiker) självklara utgångspunkt i sitt svar på min kritik. Den enda förklaringen till meningen med att framhäva denna programförklaring i detta sammanhang förefaller mig vara att Bjørgos huvudsyfte med artikeln egentligen i första hand är att eta­blera sitt ethos och inte att rikta någon replik till mig. I denna sak är vi ju totalt överens. Men på mig gör givetvis programförklaringen ett något egendomligt intryck.
Det här är nu inte den enda förvånande in­falls­vinkeln i Bjørgos artikel. Efter det inledande avsnittet möts läsaren av rubriken ”Skal retorisk analyse være værdinøytral?” (repliken s. 51). Den överraskande frågan ter sig för mig som om en fotbolls­spelare, som blivit avblåst för hands, skulle hävda att han avser att spela handboll. De regler jag spelar efter föreskriver största möjliga kontroll av subjektiva aspekter i analysen och strävan efter högsta möjliga grad av intersubjektivitet. Självfallet hade min kritik av Bjørgos kapitel ingen giltighet om hans text vore en politisk pamflett och inte en retorisk analys i en lärobok om politisk kommunikation. ”Cassirer synes imid­lertid å ha en oppfatning av at retoriske og politiske analyser skal være ­verdimessig nøy­trale” skriver Bjørgo i repliken.14
Ja, det kan Bjørgo hoppa upp och sätta sig på, och det är jag ju inte precis ensam om.15 Vi humanister kan visserligen aldrig någonsin infria naturvetenskapernas krav på till exempel undersökningens upprepningsbarhet, eftersom inte ens samma text, läst andra gången av samma läsare, längre är ”samma” text,16 men det innebär inte att tolkarens egen livsåskådning och förför­ståelse okontrollerat skulle få lov att påverka analysen. Detta är som bekant hermeneutikens ständiga grundproblem. Jag skulle hellre formulera frågan ”Hur kan vi undvika att en retorisk (eller annan semiotisk eller textuell analys) blir subjektiv och avhängig analysatorns inställning?” Mitt svar på den frågan är identiskt med Bjørgos slutord i repliken i Rhetorica Scandinavica: ”Det vitenskaplige prosjekt i retoriske analyser er en kontinuerlig argumentasjon for sannsynligheten i våre fortolkninger” (s. 59); bevisbördan för en tolknings giltighet ligger på tolkarens argument för sin tolkning.17

Vad menas egentligen?

Eftersom vi ur metodisk synvinkel också här är helt överens och om Bjørgo egentligen inte menar att en retorisk analys får vara okontrollerat subjektiv och manipulera med exempelvis snett faktaurval uppstår frågan åter vad han egentligen menar med sin fråga om retorisk analys ”skal være værdinøytral?” Något teoretiskt resonemanget förs inte vidare (förutom att också själva objektivitetsbegreppet är beroende av vår inställning i sakfrågan, vilket Bjørgo har funnit i en av sina undersökningar).18 Inte heller fram­går det av redovisningen av de mycket sympatiska forskningsprojekt som Bjørgo refererar till i sin artikel att de skulle vara genomförda med en subjektiv metodik, avvikande från de gängse.
Sannolikt rör det sig därför om en olycklig formulering. Vad Bjørgo egentligen menar är nog snarare att också en rigoröst utförd retoriska analys kan utgå från och bygga på ett ställningstagande, en värdepremiss. Alltså att vi har vissa fundamentala värderingar utifrån vilka vi väljer forskningsområde eller material att analysera. Jag undrar om det finns någon humanist som skulle ifrågasätta detta; själv gör jag det definitivt inte. Om dessa värdepremisser överensstämmer med samhällets officiella — det vill säga exempelvis att rasism och främlingsfientlighet är av ondo19 — behöver forskaren knappast argumentera för denna sin utgångspunkt. Men om forskaren arbetar utifrån en grundläggande värdering som inte kan förutsättas vara allmänt accepterad — exempelvis att det är hedervärt att mörda och stjäla eller att hata muslimer — så måste han givetvis dokumentera denna åsikt och argumentera för den.

Det är här som min oro inför Bjørgos kapitel i Politisk kommunikation ligger: kan orsaken till att han inte öppet redovisat sin ståndpunkt vara att han anser att de värderingar som han utgår ifrån är allmänt accepterade och okontrover­siella? Att jag med sådant eftertryck ifrågasätter Bjørgos argumentering för att ha lyckats göra troligt att uttrycket holocaust of assimilation skulle vara representativt för den allmänna judiska och israeliska inställningen är att det — om det verkligen vore representativt — faktiskt ­skulle motivera ett starkt avståndstagande mot inte bara Israel utan också allt judiskt. På något sätt har nog Bjørgo fått för sig att det verk­ligen är så. Endast det skulle kunna förklara hans egendomliga bedömning att jag skulle ge honom rätt i mycket av hans analys genom att tycka odelat illa om uttrycket holocaust of assimilation (s. 51). Och om han verkligen tror att den obehagliga attityd som kommer till uttryck i den formuleringen är typisk för flertalet judar och israeler, räknar han kanske en negativ inställning till ­judar och Israel som en gängse och grundläggande värdering, lika självklar som vårt av­ståndstagande från nazister och rasister (och numera också) kommunister.20 I ett sådant ljus blir formuleringarna som jag i min analys av bokkapitlet betrak­tar som perspektivmarkörer i stället uttryck för en allmän värdegemenskap. Det är givetvis därför jag har blivit så upprörd över först Bjørgos kapitel i Politisk kommunikation och sedan över hans dessbättre misslyckade försök att verifiera uttryckets spridda användning.

Noter

1    Heradstveit&Bjørgo, 1 uppl. 1987, svensk övers. från 2 uppl. 1992, Studentlitteratur 1996. Min ursprungliga kritik av Politisk kommunikation är publicerad i det svenska RetorikMagasinet 4/1999.
2    Det grekiska ordet holocaust betyder ’stor, förödande brand’ och förekommer i engelskan som beteckning på en stor olycka långt innan Förintelsen fick sitt engelska (amerikanska) namn. Frågan är i hur hög grad Holo­caust (alltså namnet på Förintelsen) med stort H egentligen är en metafor. Man kan väl knappast kalla den svenska benämningen Förintelsen för metafor. Funderingen är inte minst föranledd av José Louis Ramirez intressanta reflektioner i Rhetorica Scandinavica 16/00. Frågan är dock inte avgörande i denna debatt.
3    Uttrycket refererar till det hot mot judendomens fortlevnad som så kallad assimilation leder till. Om innebörden av assimilation se längre fram i denna duplik.
4    Termen perspektivmarkör myntad i Andersson-Furbergs Språk och påverkan. (Många upplagor, den senaste på Nya Doxa)
5    Uttrycket ”i alla möjliga sammanhang” i citatet ur Politisk kommunikation är en av de formuleringar som jag i min analys i RetorikMagasinet ansåg tydligt visa var Bjørgo har sina egna sympatier.
6    Att palestinierna känner stark motvilja mot att Förintelsen anförs som ”ursäkt” för israeliska våldshandlingar är helt förståeligt. Vad jag vänder mig emot i min kritik av kapitlet i Politisk kommunikation är att Bjørgo utan kommentarer ansluter sig till deras uppfattning. Givetvis rik­tar sig Begins uttalande också i hög grad till den icke­judiska omvärlden, även om pronomenet i ”var fanns de” implicerar en hemmapublik. Ur judisk synvinkel går det alldeles utmärkt att ”förstå” vad Begin avser medan det utifrån betraktas som ett inadekvat försök att und­vika kritik.
7    På AltaVista har jag funnit 13 sidor efter sökning på ”holocaust of assimilation”. Av dessa innehåller tre samma avsnitt av ”Ask the Rabbi” i vilken vi finner uttrycket ”silent holocaust”. Delar av rabbinens anförande, inklusive ”the silent holocaust of assimilation” citeras i ett tal av Benjamin Netanyahu som finns på nätet. På Rabbi Shurs hemsida (som förekommer två gånger), finns ett citat: ”American Jewish leaders refer to the spititual holocaust of assimilation” vilket förfaller vara just det uttryck som Anette Dulzin kritiserar och som citeras i Bjørgos artikel. Bland de 13 sidorna finns en bokrecension från Time Magazine som varken innehåller ordet holocaust eller assimilation och jag förstår inte riktigt varför artikeln har hamnat på den sidan. Övriga sidor kunde jag inte öppna.
Sökningen på AltaVista ger alltså på intet sätt den mängd exempel som Bjørgo påstår.
8    Jag utgår från att damen ifråga är judinna.
9    Adjektivattributen spiritual och silent har som effekt att holocaust metaforiseras och inte direkt refererar till Förintelsen. Jag finner således också Dulzins reaktion och farhågor avgjort överdrivna. I min artikel i RetorikMagasinet hade jag inte uppmärksammat detta viktiga förhållande. Det hindrar mig dock inte på något sätt att ändå ta starkt avstånd från alla yttranden av denna art.
10    Metatextuell eller metalingvistisk användning innebär att vi diskuterar själva ordet eller uttrycket, inte det som det refererar till. I språkvetenskapliga framställningar kursiveras metatextuellt använda ord. I denna artikel används således uttrycket holocaust of assimilation ett stort antal gånger metatextuellt och även om jag som använder det är jude kan det inte räknas som ett av de exempel Bjørgo menar sig kunna hitta. Man måste i ett resonemang som Bjørgos vara ytterligt uppmärksam på att skilja metatextuell användning från den normala i alla kontexter.
11    Tidskriften Judisk Krönika har under hösten och vintern publicerat en rad artiklar om svenska judars anpassning till svenska och rentav kristna seder.
12    Utan att vara närmare bekant med de många antisemitiska sajterna på nätet skulle jag kunna föreställa mig att ett uttryck som holocaust of assimilation kunde väcka berättigad upprördhet och låta sig använda effektivt i antisemitisk propaganda. Det var vad jag menade med min passus ”Antisemitismens historia är dessvärre full av sådana fula beskyllningar, vanställda ‘citat’ och i ondskefull avsikt feltolkade bibelställen”. Jag beklagar att det låter sig läsa som om jag beskyllde Bjørgo för antisemitism, vilket inte var meningen.
13    Jag finner det sannolikt att fundamentalisterna kan använda uttrycket utan att själva få kväljningar beror på dels att de kombinerar det med ett adjektivattribut som ger helheten en annan, mindre drastisk innebörd, dels att de ser endast till resultatet av Förintelsen, upphörandet av det judiska, medan andra ser till tillvägagångs­sättet i tyskarnas utrotningsförsök. Den hypotesen stärks av Dulzins citerade formulering.
14    Jag tolkar ”retoriske og politiske” (välvilligt) som en tautologi. Vad som menas är väl ”retorisk analys av politiska texter”. Att politiska analyser (till skillnad från reto­riska) givetvis är så långt ifrån värdeneutrala som ­tänkas kan är så självklart att det knappast kan vara Bjørgos mening att hävda detta.
15    I Svenska Dagbladet har just pågått en polemik om mjuk­datametodiken med ”deltagande observation” i sociologin, en metodik som har kritiserats vehement av professorn i vetenskapshistoria i Uppsala Tore Frängsmyr: ”Den bärande grundprincipen för all vetenskaplig forskning går ut på att alla påståenden och resultat skall kunna kontrolleras. Det kan ske genom iakttagelse och observation, genom experiment och laboratorieförsök eller genom granskning av källor och dokument.” (00-12-14) Som vi ser undviker Frängsmyr det humanistiska dilemmat och förbigår problemen med ”granskning av källor och dokument”. Mellan hermeneutikens av äldre snitt Skylla (”Fingerspitzengefühl”, Geistesgeschichte m.m.) och positivismens Charybdis måste vi texttolkare kryssa så gott vi kan i våra ensamma farkoster på det upprörda hav, för att nu anknyta till diktarna.
16    Gamle ordförande Mao sa på sin tid att för att avgöra om ett päron är gott måste man bita i det. Han tänkte sannolikt på helt andra saker än texttolkning, men metaforen stämmer givetvis även in på den.
17    I stort sett all min stilistiska forskning sysselsätter sig med denna fråga. En uppställning av mina skrifter finns på min hemsida: http://home.swipnet.se/cassirer.
18    En förvisso inte ointressant men inte desto mindre ­ganska förutsägbar iakttagelse i ljuset av vår referensrams betydelse i all perception.
19    Evidens för sådana gemensamma värdepremisser är att många nazister förnekar att de är främlingsfientliga (eller) rasister; dessa ord är så strakt negativt laddade att nazisterna och rasisterna inte gärna medger att det är vad de är.
20    Fokuseringen på de så kallade nybyggarna i Israel och deras attityd gentemot alla som inte delar deras värderingar kan onekligen ge en mycket beklaglig uppfattning om att denna attityd är den gängse.

 

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.

Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fag­miljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.
Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.
Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.
Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at frem­hæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.
Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.
Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.
Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken ­– og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.
Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Univer­sitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimen­sional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdi­baserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.
Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension ­– kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!Læs

Latest posts by Peter Cassirer (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere