Retoriker är gärna självgoda: Med god retorik kan världen bli en bättre plats. Men oförskämda kritiker har börjat ifrågasätta hur bra retoriken egentligen är.
Vad tror retorikerna egentligen att de är?
Lisa Storm Villadsen
Ifall retoriken vore en religion skulle väl Aristoteles vara dess gud, och jag undrar om inte Quintillianus, Vico och Perelman skulle vara hans profeter? Det skulle göra mer anonyma retoriker till retorikens prästskap, som predikar det heliga budskapet att med ethos, logos och pathos i rätt doser kan vi främja god retorik för alla. Evangeliet om retoriskt medborgarskap skulle kunna utgöra ramen för en särskild sekt. Och för eventuella syndare skulle en lämplig botgörelse kunna vara daglig repetition av redlighetsreglerna eller 15 minuters reflektion över den universella publiken.
Det är karaktäristiskt att retoriker säger sig ha den bästa lösningen på etiska problemställningar, och att retoriker gärna tar sig för att värdera andras kommunikation och beredvilligt ger anvisningar om hur andras retorik kan bli ”bättre”.
Retorikens fromma självgodhet
Så har det varit länge, och det ser inte ut att ta slut. Den norske retorikhistorikern Øivind Andersen påpekade till exempel i sin diskussion om Alexander-retoriken att denna ”tämligen tekniskt präglade handbok” förutsätter en ”etisk flytkraft” i retoriken. Så sent som 2004 gav den amerikanske retorikern Wayne C. Booth i boken The Rhetoric of Rhetoric ett bud på hur man inom retorikens fält kan skilja mellan å ena sidan ”lyssnandets retorik” vars syfte är att minska missförstånd, och å andra sidan manipulativ ”tricksorik” (rhetrickery). ”Retorologi” är Booths förslag till en retorikvetenskap som systematiskt försöker finna gemensamma nämnare mellan olika ståndpunkter, och han inbjuder oss att växa i en gemensam strävan efter en bättre värld.
Är retorikerna bara en samling naiva och självgoda smakdomare som ser det som sin särskilda uppgift att lära andra hur man blir en god samhällsmedborgare?
Retorik definieras typiskt som en deskriptiv och normativ vetenskap med ett praktiskt syfte. Dess självmedvetna och ihållande orientering mot det normativa är något som skiljer den från andra discipliner som också sysslar med kommunikation, men som gör det på en primärt deskriptiv nivå. Men varifrån kommer retorikens envetna övertygelse om att den vet vad som är gott, och kan utpeka eller främja det i konkreta fall?
Tankeväckande nog är det ovanligt att denna fråga väcks av retorikerna själva. De verkar snarast utgå från att ha rätten och det goda på sin sida. Den amerikanske renässansforskaren Richard Lanham tog av sig silkesvantarna när han påpekade att humanister i allmänhet, och retoriker i synnerhet, systematiskt undviker frågan ifall humanistisk utbildning faktiskt skapar bättre medborgare. Dessvärre leder detta strutsbeteende enligt Lanham ofta till en hel del självcentrerad, självpromoverande predikan och en hel del självbelåtet utövande. Var kommer denna självgodhet ifrån?
Retorisk evangelisation
Svaret är retorisk evangelisation. Åtminstone om du frågar de amerikanska retorikerna Jushua Gunn och Christian Lundberg. I en mycket sprudlande artikel ger de igen på en kollega, Cheryl Geislers tolkning av vad begreppet rhetorical agency kan och bör täcka. I det polemiska svaret introducerar de begreppet retorisk evangelisation som en del av förklaringen till att retoriker tror så starkt på retorikens goda potential.
Med termen retorisk evangelisation hänvisar de två skribenterna till en etiskt självrättfärdigande retoriksyn som utan vidare självreflektion predikar normer för civil kultur och i synnerhet förpliktelsen att vara samhällsmässigt engagerad. I det milt uttryckt polemiska inlägget frågar de två rakt ut vem eller vad som ger retorikerna rätt att avgöra vad som är bra och dåliga normer för socialt deltagande. Vad som bland annat förargar skribenterna är det etiska självrättfärdigande som de menar att Geislers agency-begrepp badar i (Retorisk agency är en retorisk teoribyggnad som rör möjligheten, kraften – och makten – att handla, red.). De anklagar henne för att göra sig skyldig till vad man kallar ”det naturalistiska felslutet” (det vill säga att man sluter från ”är” till ”bör”). Geisler utgår nämligen inte bara från att man kan sluta från att retorisk handlingskraft existerar (”är”), till att den härrör från en retorisk agent (en kausalitet som Lundberg och Gunn är ytterst skeptiska till), men också att denna agents retoriska handlingskraft är något gott och konstruktivt (”bör”).
Lundberg och Gunns poäng är bland annat att det skulle kläda retorikerna bättre att förhålla sig mindre tvärsäkert till dessa saker och särskilt till föreställningen om att retoriken i sig själv är en etisk angelägenhet. Deras elementära utmaning av den utbredda självförståelsen hos retoriker om att retorik som pedagogiskt och kritiskt fack är särskilt etiskt, förtjänar uppmärksamhet.
Q-frågan
Ett annat exempel på kamratlig uppläxning är Richard Lanhams diskussion om hur frågan om humanioras uppbyggliga verkan ofta har varit en helig ko i utbildningsdebatten. Där Lundberg och Gunn i grund och botten sätter frågetecken vid många retorikers filosofiska/metafysiska utgångspunkt för att försvara retoriken, är Lanham upptagen av dess inre konflikt mellan det goda och det effektiva. Den omtalade artikeln har den ovanliga titeln ”The ’Q’ Question”. Q:et syftar till den klassiske teoretikern Quintilianus som i tolfte boken av Institutio Oratoria frågar sig själv ifall den duktige retorn, som han i de elva föregående böckerna har försökt utbilda, nu också är en god människa? Med öm ironi beskriver Lanham hur Quintilianus själv glider bort ifrån frågan. Han försäkrar istället sig själv om att talaren naturligtvis är en god människa, för det är ju en sådan han har eftersträvat att beskriva med sin lärobok!
Lanham påpekar att retoriker sedan dess har tenderat att göra som Quintilianus och komma med ett svagt försvar för retoriken. Det svaga försvaret kännetecknas av att vi delar in retoriken i två: den goda retoriken som är vår, och den dåliga/onda retoriken som är de andras. Manipulation, lögn, förtigande et cetera må vara retorik, men den goda retoriken har ord för vad som är galet med den dåliga/onda, och därmed är vi rustade för att motstå den och hålla oss på den goda sidan av retoriken. Som antytts är Booths bok kanske det senaste exemplet på denna tradition av idealistisk hoppfullhet bland retoriker.
Men enligt Lanham kan vi mobilisera ett starkare försvar för retoriken. Det går ut på att betrakta retorik som skapande, med andra ord inte som en slags språklig iklädelse av redan existerande sanningar, utan som själva den sociala verklighetens existensform.
Lanhams poäng är att retorikerna gör bäst i att vidstå att retoriken har en inbyggd dualitet: Dess många insikter om hur språk och argumentation kan bearbetas till något vackert, uppfinnelserikt eller manipulativt, ledsagas av dess inbyggda handlingsaspekt som förutsätter en kollektiv skapelse av förståelse. Retoriken i sin helhet, säger Lanham, är starkast när vi vidkänner båda aspekterna. En äkta retorisk utbildning tränar studenten just i att kunna växla mellan de två på ett medvetet sätt. Emellanåt kan vi låta den språkliga utformningen vara föremål för vårt intresse, och vi kan frossa i stilfigurer och all den estetiska njutning som språklig kreativitet kan skapa. Vid andra tillfällen, ”vippar” vi över uppmärksamheten från språket som yta till den sociala handling som språk också utgör, och till det etiska ansvar som medföljer. Lanhamns vippbrytare är en metafor för det metamedvetande som registrerar om vi uppfattar språket estetiskt eller symbolisk-pragmatiskt.
Och däri ligger det etiska rättesnöret.
Kan retoriken vara normativ och vetenskaplig?
Ett mer jordnära sätt att komma till saken på skulle kunna vara att fråga ifall retorikerna bara är en samling naiva och självgoda smakdomare som ser det som sin särskilda uppgift att lära andra om hur man blir en god samhällsmedborgare? Det skulle inte vara ett snyggt sätt att fråga på (!), men i grund och botten är det ju exakt vad frågan om retorikens normativitet handlar om.
Problemet med begreppet ”smakdomare”, är att det upphäver skillnaden mellan den personliga och den fackmässiga värderingen och får därmed experternas värderingar att framstå som dubbelproblematiska: Inte bara baserar de sig på ”elitistiska” teoretiska utgångspunkter, de är också, suck, subjektiva!
Manipulation, lögn, förtigande et cetera må vara retorik, men den goda retoriken har ord för vad som är galet med den dåliga/onda, och därmed är vi rustade för att motstå den och hålla oss på den goda sidan av retoriken
Men en fackmässig värdering kan mycket väl vara individuell eller subjektiv utan att vara privat. En retorisk kritiker vars analys baserar sig på den neo-aristoteliska traditionen, kommer att bedöma en text mycket annorlunda jämfört med en kritiker vars teoretiska inspiration är hämtad från fransk poststrukturalism. Bägge analyser bör basera sig på täta beskrivningar av texten, men när den vetenskapliga behandlingen går från analys till värdering kan variation lätt uppstå utan att det för den delen ska ses som ett tecken på personligt smakdömeri.
Att vara normativ innebär att värdera hur något bör vara, eller hur man bör uppföra sig. Normativitet förekommer i alla vetenskaper i den meningen att forskaren till exempel förhåller sig till hur väl en teori som beskriver världen fungerar. Det kan handla om ifall Newtons mekanik verkligen beskriver hur kroppar rör sig, ifall monetarismen är den bästa förklaringen till hur samhällsekonomin kan beskrivas, eller ifall Bitzer med sin retoriska situation skapade en heltäckande bild av hur retorik uppstår. I praktiken hör vi som regel bara forskarens slutsatser formulerade i kortform som en normativ dom: ”Det var en svag argumentation”.
I vissa vetenskapliga sammanhang kan man också tala om en normativitet på ett annat plan, nämligen ett – i brist på bättre ord – mer ideologiskt plan. Inom retoriken kan det vara svårt att skilja mellan de två planen eftersom många av de teorier som används i retoriken handlar just om samhällets organisation och det allmänna bästa. Till skillnad från naturvetenskapen har samhällsvetenskaperna och humaniora ju det gemensamt att de kan påverka sitt ämnesområde. När sociologer lär oss att förstå bestämda befolkningsgrupper annorlunda än tidigare, kommer det ofta leda till att de behandlas annorlunda och att deras position i samhället ändras. När retorikerna förklarar vilka konsekvenser det kan få för åsiktsutvecklingen ifall man följer människan mer än bollen, så kan det inspirera till ett annat debattbeteende.
Varför ska retorikerna alltid vara domare?
Denna form av normativitet återfinner vi i andra humanistiska ämnen såväl som i samhällsvetenskapen, men ibland kan man få intrycket av att man i offentligheten inte har problem med att acceptera oenigheter mellan till exempel ekonomer angående vilket som är det bästa sättet att rädda Sverige ut ur lågkonjunkturen (detta kan förklaras utifrån ifall ekonomerna är neo-Keynesianer, monetarister eller något helt tredje), medan divergerande åsikter bland humanister oftast tas som ett uttryck för personliga, ideologiska övertygelser. Kanske är retorikerna bara särskilt utsatta för denna form av misstankar eftersom vad de ofta uttalar sig om – offentlig diskurs i demokratin – är något som särskilt avspeglar och handlar om politiska och ideologiska frågor. Därför finns det antagligen inte annat att göra än att upprepa att utgångspunkterna för värderingar inte är tagna från ingenstans. När vi till exempel diskuterar redbarhet eller politikers skyldighet att besvara de frågor som ställs, är de konkreta exemplen ju mätta utifrån generella ideal, till exempel om hur praktisk argumentation ska se ut, eller hur deliberativ demokrati ska förverkligas. Ifall retorikerna var bättre på att explicitgöra sina värderingsunderlag, skulle deras utsagor kanske också verka mindre (sken)heliga. Men till syvende och sist är det en fråga om tro vilka teorier man menar ger de bästa svaren. Lundberg och Gunn mer än antyder att det finns en dos av fundamentalism i många retorikers tro på bland annat individens handlingskraft i förhållande till samhället.
Och så är vi tillbaka där vi började: Varför kan retorikerna inte bara nöja sig med att vara deskriptiva och slopa förkunnelsen? Det vanliga svaret är: på grund av att retoriken inte bara är ett analytiskt ämne, utan också en praktisk disciplin. Om man inte har en föreställning om vad god retorik är, kan man heller inte ge råd till andra om hur man blir bättre på att uttrycka sig. Vi kan inte undvara normativiteten på teoretisk nivå, och vi kan inte tjäna retorikens pragmatiska funktion utan att ha ett normativt riktmärke. Därför måste retoriken hela tiden förhålla sig till vad god kommunikation är. Människor som Lundberg, Gunn och Lanham, men också Booth, driver oss till att inte växa fast i våra föreställningar om hur retoriken kan spela en roll, utan stanna upp och fråga oss hur vi kan utveckla våra ideal om vad god retorik är.
Lisa Storm Villadsen är lektor i retorik vid Köpenhamns universitet och huvudredaktör för Rhetorica Scandinavica.
Läs mer om RetorikMagasinet 49.
Liknande artiklar:
Konsten att inte svara
Bilden av Bill
Yrke: Blairs budskapare
Ett krig på ord
Lektor i retorik vid Köpenhamns universitet.