Henrik Rosenkvist

Som man frågar får man svar

En retorisk analys av studiointervjun

När det behövs en djupare analys av en nyhet tillgriper vanligen TV:s nyhetsprogram en studiointervju: en särskilt inbjuden ämneskunnig får i direktsändning svara på frågor om den aktuella händelsen. Samtidigt ger detta naturligtvis den inbjudne möjlighet att sprida sitt eget budskap. I denna artikel granskar Henrik Rosenkvist samspelet mellan intervjuare och intervju­offer i nyhetsprogrammet Aktuellt.

Om artikeln
Ingår i: Rhetorica Scandinavica 17, 2000.
Artikel s 24-40.

15017_3 216.22 KB 6 downloads

...

Download

Om skribenten

❦ Henrik Rosenkvist är fil. mag. och sedan 1995 doktorand vid institutionen för nordiska språk i Lund. Hans avhandling kommer att behandla grammatikaliseringsteori.

Fulltext:

I den allmänpolitiska debatten hör man ibland politiker beklaga sig över att de särbehandlas av media: politikers yttranden återges i förvanskad form, de får inte tillfälle att förklara sig och ibland anser de sig rent av vara jagade av media (som i fallet med Mona Sahlin under hösten 1995). Efter valdebatterna hösten 1998 uttryckte till exempel både statsminister Göran Persson och oppositionsledaren Carl Bildt sitt missnöje med mediernas behandling. I den här artikeln vill jag undersöka om detta är sant, åtminstone vad gäller den speciella form av möte mellan journalist och politiker som studiointervjun utgör. Blir politiker verkligen negativt särbehandlade? Och om så är fallet, vilken form tar sig denna sär­behandling?
Som grund för min jämförelse har jag valt nyhetsprogrammet Aktuellt, som har stor genomslagskraft. Dessutom har jag alltså begränsat undersökningen till direktsända studiointer­vjuer, för att få så få variabler som möjligt. I ­studi­on intervjuas både politiker, redaktionsmedlemmar med specialkunskaper och särskilt inbjudna experter, och dessa intervjuer sker under täm­ligen fasta former. Därför utgör de en bra grund för en jämförelse av den art jag är ute efter.
Den allmäna teoretiska bakgrunden för min analys kommer att vara Fairclough1. Dock kommer jag att i olika avsnitt använda mig av andra mer specifika analysmetoder2 när det behövs. Huvudsakligen har jag använt mig av Clayman3, som intresserar sig för intervjuinledningar, och Harris4, som ägnar sig åt hur politiker och andra besvarar frågor i intervjuer.
I respektive avsnitt återkommer jag till dessa och andra metoder och presenterar dem mer utförligt där.
Basen för min undersökning är videoinspelningar av det TV-sända nyhetsprogrammet Ak­tu­ellt som skett under tiden 28/9 – 14/10, det vill säga under 13 vardagar i följd. På vardagarna sänds Aktuellt 21.00–21.30 inom den större ramen Nyhetstimmen, som är uppdelad i fyra delar: allmäna nyheter (Aktuellt), ekonomi­nyhet­er, sportnyheter samt en avslutande fem­minuters­sammanfattning. Studiointervjuerna sker nästan undantagslöst under den inledande all­mäna nyhetsdelen, och jag har därför bara granskat dessa. Min definition på en studiointervju är:
· intervjun sker i Aktuellts studio
· intervjun är direktsänd

Således har intervjuer som skett på andra platser uteslutits, även om de sänts direkt.
Studiointervjuer förekommer i nästan varje Aktuelltsändning; under den tid jag har följt programmet saknades sådana i bara två program (7/10 samt 9/10), och i båda fallen var Aktuellts ordinarie ankare, Jarl Alfredius, frånvarande.
Sammanlagt finns det 15 studiointervjuer i mitt material, och jag har valt ut 8 stycken av dem för att de tycks uppvisa typiska drag och för att både politiker och experter deltar i dem. Dessa har jag transkriberat enligt den metod som Fairclough5 använder sig av, och jag kommer att använda avsnitt av transkriptionerna som exempel i artikeln. Transkriptionsmetoden är täm­ligen trubbig när det gäller att återge talets fonetik, men då jag är mer intresserad av sakinnehåll, talspråkliga drag på det syntaktiska planet, turtagning etc bör den räcka för mitt syfte. Dess­utom är vanliga stödjande diskursiva markörer som mmm och jaha mycket ovanliga i nyhets­intervjuer6, och jag har inte funnit några i mitt material.
Studiointervjun
– en särskild diskurstyp?
Studiointervjun är en särskild form av media­diskurs. Fairclough använder termen discourse type7 som beteckning för en typ av diskurs som faktiskt förekommer och som tycks vara täm­ligen stabil. En intertextuell analys av en text kan avslöja att texten är en blandning av flera olika genrer – Fairclough exemplifierar med dokumentärer, som är sammansatta av drag från ­genrerna underhållning, information och över­talning. Dokumentärer har alltså flera olika funktioner, vilket i regel inte framgår av en analys som koncentrerar sig enbart på hur texten är uppbyggd eller vilka delar den består av. På ett liknande sätt tycks studiointervjun vara en diskurstyp: den är väl strukturerad och den har många funktioner (informerande, underhållande, kritiserande etc).
Dessutom är studiointervjuer stående inslag inte bara i Aktuellt, utan också i andra nyhetsprogram, och vid en ytlig granskning (jag har jämfört mina inspelade intervjuer med intervjuer i Rapport och i TV 4:s nyheter) har det visat sig att studiointervjuer i olika TV-sända nyhets­program är uppbyggda på samma sätt och verkar tjäna samma syften. Det finns alltså goda skäl för att anta att studiointervjun verkligen är en diskurstyp inom den större ramen mediadiskurs.
I en studiointervju frågar nyhetsprogrammets ankarperson en politiker, en expert eller en medlem av den egna redaktionen med specialkunskaper8 om en aktuell (vanligen dagsaktuell) händelse, och i själva intervjusituationen har både intervjuaren och intervjuoffret många roller att spela. Intervjuaren ska givetvis försöka extrahera relevant information ur intervjuoffret, men samtidigt måste intervjuaren ha underhållningsvärdet i åtanke (i ett internationellt perspektiv verkar dock nyhetsprogrammens avhängighet av underhållningsvärde i Sverige vara tämligen låg – särskilt gäller detta de statliga tv-kanalerna). Vid intervjuer med makthavare (politiker) tycks det också vara viktigt att inta en svagt kritisk, ifrågasättande attityd. Detta är ju en av de mest centrala funktionerna hos massmedia i ett demo­kratiskt samhälle. Frågan är om alla dessa funk­tioner visar sig på intervjuernas yta, och i så fall på vilket sätt?
Intervjuoffrets roll beror på vem det är som intervjuas. Naturligtvis är alla som intervjuas angelägna om att göra ett positivt intryck på den tittande och lyssnande allmänheten, men poli­tiker, som för sin ställning är direkt beroende av allmänhetens omdöme, bör vara mer fokuserade just på denna aspekt, medan oberoende experter kanske fäster något större vikt vid faktiska förhållanden och försöker göra en objektiv och ärlig bedömning.
Intervjuoffret är där för att intervjuaren förväntar sig att denne har kunskaper som är relevanta, naturligtvis, men det kan också vara fråga om att leta upp intervjuoffer som har provokativa åsikter eller på något annat sätt kan stimulera till debatt. Intervjuaren ska ju inte bara förse allmänheten med den information som intervjuoffret förhoppningsvis sitter inne med, utan han ska ju också se till att tittarsiffrorna hålls uppe – detta gäller för både statlig och reklamfinan­sierad television.
Alla de ovannämnda faktorerna samverkar och påverkar intervjun, och detta ger som resultat en intervju som inte ser ut som den intervju lekmannen kanske föreställer sig: intervjuaren frågar efter fakta och besked, och intervjuoffret svarar vänligt och sanningsenligt. I stället kan varje intervju bli ett intrikat maktspel där del­tagarna agerar för egen vinnings skull, och frågor och svar kan vara implicita påståenden, för­nekanden eller anklagelser. Detta hoppas jag ska framgå av min analys.
Studiointervjuns huvudsakliga funktion är att ge tittarna en djupare kommentar till ett nyhetsinslag. Samtliga studiointervjuer i mitt material föregås av ett inslag om en vanligen dagsaktuell händelse, vilket alltså får utgöra ämnet för intervjun.

Studiointervjuns ramar
En studiointervju inleds av att intervjuaren, från att ha suttit riktad rakt mot kameran, vänder sig mot intervjuoffret och presenterar denne med en fras som till exempel den följande påhittade presentationen: I studion nu NN, expert på bordurisk miljöpolitik. Därefter ger intervjuaren ibland en kort bakgrund och fortsätter sedan med en inledande fråga: Miljöministern menar att det finns mycket att lära av Bordurien och att vi i Sverige bör ta till oss de borduriska metoderna. Håller du med om det, NN? De intervjuinledningar som jag har studerat följer samtliga den ram som Clayman9 presenterar; inledningens två viktigaste syften är att visa att intervjun sker för tittarnas skull och att presentera en agenda som intervjun sedan följer.
Under denna inledande fas visas i TV-rutan i regel en ruta med intervjuoffrets namn och titel, och, om det är en politiker, partitillhörighet. Ibland återkommer skylten i ett senare skede. Interjuoffret svarar vanligen tämligen utförligt på den första inledande frågan och intervjun fort­sätter med frågor och svar tills interjuaren av­slutar. När det gäller Jarl Alfredius är standard­avslutningen: Ok. Tack, NN. Intervjuaren vänder sig sedan rakt fram mot kameran igen och fortsätter med någon annan nyhet.
Längden på intervjuerna varierar mellan två och fem minuter. Intervjuerna jag använt mig av ses nästa sida.

I min analys ser jag till att börja med intervjun ur två perspektiv: hur intervjuaren uppträder och hur intervjuoffren uppträder. Naturligtvis är intervjun ett samspel mellan dessa två parter; i denna artikels avslutande kapitel gör jag en analys av detta samspel, grundad på analysen av deltagarnas uppträdande.

Intervjuarens inledning
I 7 av de 8 intervjuerna är det Jarl Alfredius som intervjuar, i den åttonde är det Lars Adaktusson.
Jarl Alfredius har varit anställd på Aktuellt sedan 1986, och han är (i skrivande stund) programledare för 21-sändningen, tillsammans med Helena Stålnert. Han uppträder ibland som kommentator i olika TV-sända evenemang (Nobel­festen etc) och är förmodligen en av de mest kända journalisterna i Sverige.
Lars Adaktusson har av och till fungerat som nyhetsankare i Aktuellt, men tycks inte längre arbeta på redaktionen (han nämns inte bland de anställda på Aktuellts hemsida).
Studiointervjuer inleds alltid av att inter­vjuaren presenterar den/de som ska intervjuas, och denna presentation är den enda del av intervjun som riktar sig direkt till åskådarna. I inledningen ges också vanligen information om den egen­skap som gör intervjuoffret intressant – studiointervjun föregås oftast av ett inslag om ett dagsaktuellt ämne, som nämnts ovan, och i presentationen anger intervjuaren varför just intervju­offret kan tänkas ha något att säga om detta. Inledningen avslutas med den första frågan, som också sätter en agenda för resten av intervjun. I inledningen infogas också en informationsruta med kortfattad information om intervjuoffren i bilden, och denna ger naturligtvis också viktiga ledtrådar till hur intervjuoffret ska uppfattas.
Clayman har studerat intervjuinledningar i amerikansk TV, men han har inte begränsat sig till studiointervjuer. Studiointervjuns inledning motsvarar vad Clayman10 kallar introduktion (introduction). De delar som föregår introduk­tionen i Claymans material (headline, story, lead in) är inte nödvändiga i studiointervjun, eftersom denna i huvudsak fungerar som en kommentar till ett nyhetsinslag: ämnet och aktualiteten är redan fastställda när intervjun börjar. Dess­utom tvingar reklaminslagen i amerikansk TV ibland fram en upprepning av presenta­tionen, vilket vi dock (ännu) inte behöver i svensk TV.
Intervjuaren kan välja hur intervjuoffret presen­teras, både vad gäller den egenskap som gör honom/henne intressant i sammanhanget och vilken roll intervjuoffret ska ha i intervjun. Clayman identifierar tre roller som kan delas ut åt intervjuoffret: deltagare/åskådare (participant-observer), expert (certified expert) och debattör (advocate). Den sistnämnda kategorin omfattar personer som är kända för att ha tagit ställning i en viss fråga och som närvarar i egenskap av företrädare för sin ståndpunkt (Clayman skiljer alltså inte mellan politiker i maktposition och fria debattörer). Naturligtvis påverkar denna inledande klassificering såväl den följande intervjuns utformning som tittarnas värdering av intervjuinläggen; man väntar sig inte att en expert varmt propagerar för ett politiskt ändamål, till exempel, medan en debattör kan förväntas göra just det.

I mitt material finns följande inledningar:
1    I studion nu Helle Klein ledar­skribent på socialdemokratiska Aftonbladet och Inger Segelström som är ordförande för … socialdemokratiska kvinnoförbundet eh … Helle Klein … varför gick det så dåligt eh för social­demokraterna bland kvinnorna i valet?
inforuta: Helle Klein, ledarskribent Aftonbladet · Inger Segelström (s), ordf kvinnoförbundet
2    Då säger jag välkommen i studion till eh . Barbro Dahlman . Dahlbom-Hall eh .. som arbetar med ledarskapsfrågor sedan många år . du hör kritiken eh .. och du har studerat eh Göran Perssons ledarskap utifrån länge .. det verkar som om det behöver förbättras .. vad kan man göra?
inforuta: Barbro Dahlbom-Hall, ledarskapskonsult
3    Ja Klas Eklund chefsekonom på SE-banken . varför rasar världens börser igen?
inforuta: Klas Eklund, chefsekonom SE-banken
4    Ja . Thage G Peterson som nu lämnar regeringen efter 30 år i politiken . när du hör hur det låter nu från miljöpartiet och vänster­partiet tror du att samarbetet kommer att vara mandatperioden ut?
inforuta: Thage G Peterson, statsråd (s)
5    Mmm Erik Fichtelius . vad är din kommentar till regeringsförklaringen?
inforuta: Erik Fichtelius
6    Mmm jag säger välkommen till Martin Bennulf som är statsvetare . i Uppsala särskilt har du studerat miljöpartier .. och du har hört regeringsförklaringen idag hur ser du på det här . samarbetet . som nu har inletts mellan regeringen . miljöpartiet och vänsterpartiet?
inforuta: Martin Bennulf, statsvetare
7    Peter Malmqvist börsanalytiker kapitalförvaltare vid Aragon fondkommission .. vad är din förklaring till dom här kraftiga svängningarna?
inforuta: Peter Malmqvist, chef kapitalförvaltningen Aragon
8    I studion nu försvarsminister Björn von ­Sydow och eh … eh moderaten Anders Björck tidigare försvarsminister (1) Björn von Sydow hur går ekvationen ihop kan allmän värnplikt rymmas inom försvarets ramar
inforuta: Björn von Sydow (s) försvarsminister · Anders Björck (m)

Ingen introduceras som deltagare/åskådare i mitt material, och jag vill hävda att det är mycket ovanligt att någon får den rollen i just studio­intervjuer. Detta beror givetvis på att studio­intervjun ska ge en kvalificerad kommentar och analys av en nyhet, vilket en deltagare/åskådare inte kan bidra med. Därför uppträder nästan alltid enbart experter och debattörer i studiointervjuer.
När politiker deltar i intervjuerna är det vansk­ligt att kategorisera dem som antingen experter eller debattörer; i inledningen till intervju 4 ger Jarl Alfredius närmast en expertroll åt Thage G. Peterson, som med sin gedigna politiska erfarenhet kan väntas förstå hur samarbete partier emellan kan utvecklas. Dock är ju Peterson social­demokrat och regeringsledamot, och detta fram­går mycket tydligt redan i Petersons första replik, vilken alltså är Petersons svar på Alfredius in­ledande fråga:
Eh . vi samarbetar ju om de frågor där vi tre är överens .. sen finns det ju frågor där vi . är väldigt långt från varandra och där där behöver vi ju inte komma överens
Här är det fullständigt klart att Peterson är aktiv politiker, med möjlighet att påverka utveck­lingen, och inte en oberoende expert. Jag vill hävda att även om han presenteras som expert, så är det allmänt känt att han är socialdemokrat och detta behöver därför inte nämnas i inled­ningen. Det är alltså inte helt säkert att den ling­vistiska ytan avslöjar vilken roll som ett intervjuoffer verkligen får. Dessutom ledsagas den muntliga presentationen som sagt av en liten informationsruta som dyker upp i bildens nederkant vid intervjuns början, och i Petersons fall får han däri titeln statsråd, (s).
Med anledning av detta vill jag utöka Claymans rollkategorier med rollen politiker, som på sätt och vis är en kombination av expert/debattör11. Gränsen mellan debattör och politiker drar jag vid uttryckt/allmänt känd partitillhörighet, men också ämnet för intervjun avgör i vilken roll ett intervjuoffer deltar. I en av de intervjuer som jag inte analyserar i detalj (från den 13/10) intervjuas till exempel Carl Bildt, men inte i egenskap av politiker utan som expert: ämnet är nämligen Kosovokrisen. Också när ämnet för intervjun är interna stridigheter i ett parti kan en intervju­deltagare med klart uttryckt politisk tillhörighet introduceras som expert eller som debattör. I intervju 1 nämner Jarl Alfredius båda de intervjuades partitillhörighet, men ändå vill jag hävda att åtminstone en av dem, Helle Klein, inte kan sägas vara politiker. En klar skillnad mellan en expert och en politiker är att den senare kan väntas ha personliga/partirelaterade motiv för att uppträda i media, och en klar skillnad mellan en debattör och en politiker är att politikern har ett politiskt program för vilket han/hon kan ställas till svars, medan en debattör är friare i detta av­seende. Ofta har fria debattörer bara en eller få frågor som de för stunden argumenterar för.
Med detta resonemang i åtanke vill jag alltså göra följande klassificering av i inledningen tilldelade roller:

Denna indelning ligger alltså till grund för min vidare analys, både i detta avsnitt och i de sen­are. Den stämmer helt överens med informations­rutorna, som anger partitillhörighet för samtliga som jag har klassificerat som politiker.
Vad gäller inledningarna kommer jag härnäst att granska hur experter, debattörer och poli­tiker introduceras för åskådarna, och vilka slutsatser man kan dra av de skillnader som finns.

Hur presenteras
intervjuoffren?
Av de fyra politikerna introduceras tre som innehavare av en politisk befattning: Inger Segelström (IS) är ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet, Thage G. Peterson (TP) är/har varit regeringsledamot (som nu lämnar regeringen) och Björn von Sydow (BvS) är försvars­minis­ter, vilket Anders Björck (AB) tidigare har varit (1991-1994). Nu får AB epitetet moderaten. Alla tre befattningarna är relaterade till socialdemokraterna; även om man inte känner till att BvS är socialdemokrat är inferenskedjan försvars­minis­ter – regeringsledamot – socialdemokrat naturlig. I intervju 8 benämns inte AB med någon av de politiska befattningar som han faktiskt har, även om åtminstone två befattningar direkt har att göra med ämnet (ledamot i krigsdelegationen och suppleant i försvarsutskottet), förmodligen beroende på att Jarl Alfredius vill betona att intervjuoffren är politiska motståndare och på så sätt göra intervjun intressantare.
Att bli presenterad som politiker innebär automatiskt att man också tillmäts vissa åsikter och, om man har en befattning, ett visst ansvar. Intervjuaren kan således i intervjun kritisera en politiker för fattade beslut eller för partiets politik i en viss fråga.
Experterna presenteras först med namn, och därefter anges vilken expertis de besitter. Detta sker antingen med titel (statsvetare, börsanalytiker) eller en allmän kvalifikation (som har arbetat med ledarskapsfrågor i många år). I två fall får vi också reda på den exakta befatt­ningen (kapitalförvaltare vid Aragon fond­kommission och chefsekonom på SE-banken). Undantaget är Erik Fichtelius, som inte presenteras i någon egenskap alls – han förutsätts vara känd för tittarna, förmodligen beroende på att han har varit aktiv som journalist i 30 år (han har också varit chef för Dagens Eko och gästprofessor vid Stockholm universitet, bland annat) och att han ofta uppträder som redaktionens egen expert på inrikespolitik. Han är också anställd just som politisk reporter på Aktuellt.
Två av experterna introduceras enbart med en allmän kvalifikation: Martin Bennulf och Barbro Dahlbom-Hall.
Ingen av experterna presenteras alltså som ens parentetiskt politiskt intresserade eller ak­tiva, utan tonvikten läggs på deras kunskaper.
Endast Helle Klein (HK) deltar som debattör i en intervju. Hon presenteras som ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet, men i informationsrutan nämns inte hennes politiska tillhörighet. Eftersom debatten rör interna motsättningar i det socialdemokratiska partiet är det naturligt att enbart socialdemokrater deltar i den, men då HK:s befattning inte är politisk har hon större frihet att kritisera gubbväldet i partiet. Som ledarskribent i den största socialdemokratiska tidningen har hon givetvis också den kun­skap och insyn som krävs för att aktivt delta i debatten, och hon har också gjort sig känd som en företrädare för kvinnorna i partiet. HK mot­svarar mycket väl Claymans12 definition på en debattör. Presentationen av HK visar alltså dels att HK är socialdemokrat, dels att hon står fri inom partiet. I den senare delen av intervjun (se nedan) försöker Jarl Alfredius utnyttja detta faktum.
Någon större skillnad mellan introduktionen av politiker, experter och debattörer är svår att se. Dock betonas i en intervju (intervju 8) de politiska motsättningarna, och i en annan visas att debattören är insatt i ämnet, och så att säga behörig att debattera, och friare än politikern som också deltar i intervjun. Experterna presenteras genomgående som fria från politisk tillhörighet och politiska åsikter – deras kompetens tycks vara huvudsaken, vilket är föga för­vånande.

Vem får vilka frågor?
Intervjuarna kan agera på olika sätt för att få fram information ur sina motparter i intervjuerna. Jag ser tre sätt att ställa frågor, ur en grammatisk synvinkel: polära frågor, sökande frågor samt en kategori som innefattar påståenden, repetitioner av intervjuoffrets svar och andra tänkbara yttranden; denna senare kategori kallar jag helt enkelt för övrigt. Jag låter alltså formen på frågan avgöra hur jag klassificerar den – en annan möjlighet vore naturligtvis att ta hänsyn till tonfall etc, men då det är svårt att kvantifiera den typen av yttranden i termer av illokutionär kraft har jag valt att gå på formen. Polära frågor räknar jag som den starkaste frågetypen (motpartens respons be­gränsas till ja eller nej) och kategorin övrigt som den svagaste (motparten får frihet att kommentera sitt eget eller intervjuarens yttrande).
I en fråga kan man presupponera ett sakförhållande, och sådana frågor fungerar delvis som påståenden. Det är omöjligt att bevara en polär fråga som Har du slutat röka än? med ja eller nej, om man aldrig har rökt, och detta sätt att fråga kan ställa intervjuoffret inför närmast omöjliga situationer. En intervjuare som använder sig av denna metod spelar falskt, kan man säga, eftersom han/hon gör det svårt för mot­parten att samarbeta i intervjun utan att bryta den yttre formen för denna genom att underkänna frågan. Det kan alltså vara ett starkt och verkningsfullt medel för en luttrad intervjuare att ta till när han/hon kanske vill få liv i intervjun genom att utmana motparten.
Presuppositioner fungerar bara om det finns en bakgrund som båda parterna i en intervju känner till, och presuppositionen bekräftar denna bakgrund: ”Presuppositions anchor the new in the old, the unknown in the known, the con-tentious in the commonsensical.”13
I det här avsnittet undersöker jag både intervjuarens frågetyp och eventuella presupposi­tioner för att se hur intervjuaren behandlar de olika grupperna.14
De typer av frågor som jag klassificerat under övrigt kan se ut på lite olika sätt.
Dels kan det röra sig om repetition av svaret, dels kan det vara ett slags ämnesintroduktion; det kan också vara en sammanfattning av svaret som intervjuaren gör, kanske för att tittarna ska känna sig säkra på att de har förstått rätt eller för att svaret inte är glasklart. Dessa tre olika typer exemplifieras nedan.
Repetition:
2    BD: Jaaa jag ser ju att eh .. det är en . ledare som eh .. behöver få hjälp . med att förstå sitt eget agerande jag tror att det finns . ut­ifrån sett för jag har aldrig arbetat med eh . regeringen så ser jag en mycket sårbar människa som eh . eh . är mycket snabb på att ta beslut . men eh . inte . har kontakt med sina känslor utan min min uppfattning vad jag ser efter det jag tror att han . får ganska arbetsamt med sig själv och en sån ledare … kan få hjälp på många olika sätt eh . handledning . en utomstående att föra dialog med . och också .. eh hjälp . få hjälp med att diskutera inom sin egen grupp hur uppfattas jag hur hur (knackar i bordet) hur ska jag göra så att ni inte känner er överkörda .. för utifrån sett . med konsultögon så att säga så eh .. ser jag att regeringen idag inte är en bra grupp jag tror inte . man har eh . roligt till­sammans och det måste man ha för att det ska kunna bli bra jag tror att dom är rädda
JA: Omgivningen eh . hans omgivning är rädd för honom (frågande)
Ämnesintroduktion:
1    IS: Ja hon är en av de starka kvinnorna vi har en hemlig lista som . eh som vi kommer att presentera för Göran Persson och vi säger att vi har två kompetenta kvinnor på varje ledig position som finns .. så kvinnorna kommer med ilfart nu
JA: Men samtidigt hör vi att Margot Wallström och kanske också Ylva Johansson försvinner ur regeringen snart
Sammanfattning:
8    BvS: Då vill jag göra klart . att i dom förhandlingar som har förts mellan regeringen och vänsterpartiet och miljöpartiet . gäller ingenting om säkerhetspolitiken eller försvars­politiken eller europapolitiken .. det gällande försvarsbeslutet som finns . mellan social­demokraterna och centerpartiet det är utgångspunkten . när vi nu vill ha en . samverkan med mitten i svensk politik .. om den kontrollstation där vi stämmer av . hur är nu säkerhetsläget i norra Europa . i förhållande till det försvar .. vi har idag och som vi vill ha om fem sju tio år
JA: Så ni söker er högerut i stället för till vänster
Rent grammatiskt är alltså detta inte frågor, även om de fungerar som frågor i kontexten (de är så kallade pragmatiska frågor). De ger dock inter­vju­offret större handlingsfrihet än sökande och polära frågor.
En sammanställning av vilken typ av frågor intervjuarna ställer till de olika grupperna ges i tabell 1.
I kurvdiagram framgår skillnaderna än tyd­ligare.
Politikerna utsätts alltså för betydligt fler polära frågor än experterna, och de får betydligt färre frågor av kategorin övrigt än experterna, vilket innebär att intervjuarna mycket tydligt sär­behandlar de olika grupperna i detta avseende. Vad gäller debattören (HK), som bara får 5 frågor, verkar hon hamna i något slags mellan­grupp, men givetvis är underlaget för magert för en generell slutsats.
Presuppositioner visar sig inte på den ling­vistiska ytan och är därför svåra att kvantifiera; beroende på definition kan man säga att varje fråga i sig rymmer en eller flera presupposi­tioner. För att få ett jämförelsematerial har jag ändå räknat antalet presuppositioner, och grunden för beräkningen har varit min subjektiva bedömning av hur frågan fungerar i diskursen, jämfört med andra frågor. Därvid har jag också i en del fall räknat frågor som bygger på inter­vjuarens påståenden som presuppositioner, näm­ligen då intervjuaren påstår något som inte med nödvändighet är sant eller som är klart värderande, och sedan ställer en följdfråga.
En enkel räkning som denna visar dock ingen större skillnad mellan grupperna (politiker och experter utsätts för 4 presuppositioner var), men däremot är de presuppositioner som riktas mot politikerna något mer personliga och därför mer utmanande. Ett typiskt exempel är följande:
JA: Björn von Sydow eh .. nytt försvarsbeslut det är många partier som kräver det idag .. eh .. eh .. och din .. samarbetspartner . miljöpartiet Birger Schlaug han tycker att man ska lägga ner förslaget försvaret över huvud taget (otydligt) hur ska det gå?
(intervju 8. Presupposition: miljöpartiet kan påverka försvarsbelutet)
Men också åtminstone en expert, PM, utsätts för en tämligen skarp presupposition:
LA: Samtidigt har du och många andra analytiker talat om att sitta still i båten att inte ha panik . och så säger du samtidigt att sedan i somras har kurserna sjunkit med trettionio procent småspararna har förlorat mycket pengar
(intervju 7. Presupposition: du och andra har givit fel råd)
Också HK råkar ut för en presupposition som jag antar är ett försök av JA att få igång en känslo­laddad debatt:
JA: Helle Klein . hur mycket är Göran ­Perssons fel?
(intervju 1. Presupposition: åtminstone en del av skulden ligger på Göran Persson)
HK har något större frihet än det andra intervjuoffret i intervju 1, IS, att kritisera Göran Persson, eftersom hon inte har en direkt partirelaterad befattning. Ändå visar hennes reaktion på frågan att hon inte känner sig helt obesvärad: hon skrattar och instämmer sedan delvis med JA:s presupposition, i vaga ordalag, samtidigt som hon ger en brasklapp (sen är det aldrig bara så att det är ens fel).
Man kan alltså inte säga att någon av grupperna systematiskt särbehandlas när det gäller presuppositioner.
Intervjuarna ställer fler polära frågor till poli­tikerna än till experterna och färre pragmatiska frågor. Presuppositioner fördelas däremot jämnt mellan grupperna.
Emellertid är typen av fråga en viktig faktor för intervjuns struktur, och generellt är det svår­are att ge ja/nej-svar än att besvara sökande frågor. Dessutom är det klart att politikerna får betydligt färre chanser att själva kommentera sina svar eller ett ämne som intervjuaren introducerar. Därför kan man säga att intervjuarna ger politikerna mindre frihet i intervjuerna; de hålls i stramare tyglar än experterna, som ofta får ge svar i form av allmäna kommentarer. Möjligen är polära frågor intervjuarens sätt att försöka tvinga fram svar eller explicita ställningstaganden från politikerna:
Intiutively, it would seem that to provide an explicit ’yes’ or ’no’ (or the equivalent) response is the most direct way of an­swering a question. Indeed, interviewers seem to sense this and most often employ polar questions when they are attempting to force a politician to commit him/herself on a particular issue (…)15
Varför avbryts den som talar?
Endast i två fall sker det att intervjuaren avbryter mitt i en replik. I båda fallen ser man en tydlig tendens att intervjuoffret glider bort från ämnet: i det ena fallet, MB, verkar detta bero på brist­fällig planering, i det andra fallet, AB, beror avbrottet förmodligen på att AB själv tagit ordet från BvS och sedan argumenterar för en moderat försvars­politik:

6    MB: Eh jag skulle vilja säga som en första kommentar att det inte är nån sensation vi kan ju placera in miljöpartiet på vänster högerskalan och då finner vi dom . till vänster om .. socialdemokratiska partiet i dom flesta frågor så att det är en ganska naturlig koalition . svenska miljöpartiet är också känt som ett så kallat realistiskt miljö­parti . som . då .. eh är van vid realpolitiskt samarbete i bland annat kommunerna som vi har sett så att . de de här är [sic – nega­tion saknas] nån sensation och miljöpartiet har ju alltid hävdat att man vill stödja det regeringsalternativ som har den bästa miljö­politiken .. och eh med tanke på .. regering­en Perssons förra mandatperiod där man satsade ganska hårt på hållbarhetsfrågorna så det är en ganska naturlig samarbetspartner för miljöpartiet så att
JA: (avbryter) Vad finn vad finn vad finns det för fallgropar tror du under det här kommande samarbetet?

8    AB: Men ska vi fortsätta med den här nedrustningen .. för det handlar det ju om . och vi är ju ändå i en besvärlig ekonomisk situation .. så tror jag ändå vi måste se sanningen i vitögat . vad vi nu har påbörjat . det är en sådan förändring av det svenska försvaret att ett svenskt NATO-inträde .. ligger bakom hörnet jag tror det är den enda möjligheten på lite sikt jag säger på lite sikt för det är inte aktuellt idag . att skapa ordentliga garantier för en framtida svenska säkerhet och därför är det naturligtvis bra att vi får en internationell anpassning . av det svenska försvaret . jag tror
JA: (avbryter) Är det det du vill Björn von Sydow föra in Sverige i NATO?
I båda fallen verkar JA:s avbrott bero på bristande ordning i intervjun; han för intervjun tillbaka till ämnet genom att avbryta dels ett dåligt strukturerat svar, dels en politisk harang. Detta är naturligtvis en av intervjuarens viktigaste upp­gifter, och att han ingriper här beror sannolikt inte på att han särbehandlar MB eller AB.

Intervjuoffrets roll
Också intervjuarens motpart, intervjuoffret, påverkar naturligtvis hur intervjun fortlöper, och i detta avsnitt undersöker jag om det finns några skillnader mellan grupperna i detta avseende. Både typ av svar, repliklängd, avbrott, ämnes­byten och genrebyten analyseras.
Harris16 analyserar hur politiker besvarar frågor i en intervju, och kategoriserar svaren med hänsyn till hur de förhåller sig till frågan.
Harris ser följande svarsalternativ (ordnade i fallande grad av direkthet):

I. Direkta svar.
A. Svaret inehåller ja, nej eller en (bekräftande) repetition av frågan.
B. Svaret innehåller ett sökt värde (Vem? -Handelsministern)
II. Indirekta svar.
A. Av svaret kan ja, nej eller ett sökt värde utläsas tydligt.
B. Av svaret kan inte ett ja, nej eller sökt värde utläsas tydligt, men svaret har relevans för frågan.
III. Utmaningar.
A. Svaret ifrågasätter en eller flera av pre­suppositionerna i frågan.
B. Svaret ifrågasätter frågans giltighet.

Harris slutsats är att det faktiskt finns fog för den allmäna åsikten att politiker undviker att ge raka svar. Hennes jämförelsematerial består dock av intervjuer i helt andra miljöer (polisförhör och intervjuer under rättsförhandlingar), där frågor­na ser helt annorlunda ut. Faktiskt skiljer sig dessa diskurser åt så mycket, att det är tveksamt om man kan jämföra dem så som Harris gör; i ett polisförhör är det ju troligt att en politiker svarat mindre undvikande än i en radio- eller TV-intervju.
Eftersom mitt material bara består av studiointervjuer bör min jämförelse mellan olika grupper ge ett mer tillförlitligt resultat. En samman­ställning av analysen presenteras nedan:

Resultatet bekräftar Harris slutsats: politikerna ger mycket vagare svar än experterna. 78% av experternas svar (typ I A+B) ger den informa­tion som frågats om, medan politikerna bara svarar direkt i 37% av fallen. Däremot ligger båda dessa grupper på samma nivå när det gäller att besvara polära frågor – möjligen kan man misstänka att politiker vet att tittarna vill ha raka svar på polära frågor, medan svar på sökande frågor är betydligt svårare för gemene man att utvär­dera och alltså erbjuder lite större svängrum.

Hur länge får man tala?
En av intervjuarens uppgifter är, som nämnts ovan, att se till att det som sägs i intervjun är relevant. Man kan därför vänta sig att intervjuaren intervenerar när intervjudeltagare avlägsnar sig från ämnet eller inte verkar vilja svara på frågan. Detta bör avspegla sig i intervjuoffrets genomsnittliga repliklängd: ju mer saklig och koncis han/hon är, desto längre är det troligt att han/hon får tala, medan ett intervjuoffer som avviker från agendan måste återföras till denna av intervjuaren medelst en ny fråga eller ett avbrott.
En komplicerande faktor i mitt material är att det i intervjuerna 1 och 8 finns två intervjuoffer. Dock verkar antalet deltagare inte påverka den genomsnittliga repliklängden i intervjuerna – den kortaste repliklängden har TP, som ju inte deltar i någon av dessa intervjuer, och AB, som deltar i intervju 8, lyckas komma upp i en genom­snittlig repliklängd på 75,7 ord/replik, ­vilket är högst bland politikerna. Jag bortser därför, kanhända en smula lättvindigt, från ­denna faktor.
Den genomsnittliga repliklängden för varje individ och för grupperna visas i diagram 3.

Det finns alltså en betydande skillnad mellan politiker och experter. Mellan grupperna skiljer det 22 ord/replik (59,0 vs. 81,0). Debattören, HK, placerar sig nästan mitt emellan de båda grupperna (71,3), men jag upprepar att med bara en debattör i materialet går det inte att dra några generella slutsatser.
En viktig faktor för hur lång en replik blir är givetvis frågan; vanligen blir ett svar på en polär fråga kortare än ett svar på en sökande fråga. Därför kan det tänkas att politikernas repliker i snitt är kortare än experternas eftersom de får fler polära frågor. För intervjuaren är det också lättare att avgöra om ett intervjuoffer har be­svarat frågan uttömmande vid en polär fråga, och han/hon kan därför ganska smärtfritt intervenera med nya frågor under ett svar på en sådan fråga utan att bryta ramarna för intervjun. Polära frågor ger alltså kortare svar, men samtidigt finns det en tendens hos politikerna att utveckla sina svar efter att ha svarat ja eller nej:
1    JA: Inger Segelström .. eh . ni va ha har ni misslyckats inom kvinnoförbundet?
IS: Nej jag tycker med dom politiska frågorna så fick ju vi med alla dom frågorna vi ville ha med i valmanifestet så politiskt tror jag nog att vi har varit mer framgångs­rika .. med att få upp . eh våra frågor högst upp på den politiska dagordningen . men däremot så har vi inte kommit lika långt vad gäller den här grabbigheten och det måste vi nu rätta till
Det verkar alltså som om intervjuaren vill ha korta svar från politikerna, eftersom de får så många polära frågor, men politikerna vill å sin sida gärna ge långa svar och utveckla dem i vissa riktningar.

Kan den intervjuade
ta egna initiativ?
Endast i två fall i mitt hela material händer det att intervjuoffret tar ordet utan att vara tillfrågad: i intervju 1 kommenterar HK ett svar av IS och i intervju 8 gör AB samma sak efter ett svar från BvS. I båda fallen sker detta alltså i intervjuer med tre deltagare och det är inte intervjuaren som blir fråntagen ordet; det är förmodligen oerhört sällsynt att ett intervjuoffer avbryter intervjuaren eller själv tar ordet i den här typen av intervjuer, eftersom detta är ett flagrant brott mot intervjuetiketten och säkert uppmärksammas av tittarna.
Ett tydligt genrebyte genomför AB i intervju 8:
8    JA: Anders Björck (1) att skala allmäna värnplikten till tre månader vad säger du om det?
AB: Naa det tror jag inte är . särskilt vettigt och .. Björn von Sydow tror jag lite försöker anpassa .. dom militära realiteterna till det politiska eh . läget .. egentligen borde han nog tituleras (ler) nedrustningsminister i stället för försvarsminister . vi är nu i ett läge där . det gällande försvarsbeslutet har kollapsat .. och jag håller med dom som har krävt ett nytt försvarsbeslut . det måste komma nästa år det går inte att hålla på att lappa och laga på det försvarsbeslut som .. finns på papperet
Här passar AB på att ge BvS ett politiskt tjuvnyp, men hans yttrande ligger inte direkt utanför vad som söks i frågan – han ombeds ju av JA att ge ett eget omdöme, vilket han också gör.
Också IS passar i intervju 1 på att föra in politiska poänger i (minst) ett av sina svar (JA:s fråga anspelar på HK:s påstående att grabbighet är ett problem med Göran Perssons ledarstil):
1    JA: Håller du med där . Inger Segelström?
IS: Ja han är traditionell i sin mansroll .. och eh . därför är är det precis så som Helle säger att det måste vara .. han måste kompletteras med starka kvinnor som vågar ta platsen bredvid honom .. och . det tycker jag att det är det som vi pratar eh mest om nu . och sen måste naturligtvis också politikerrollen eh . förändras för kvinnorna och det ska vi . s-kvinnor starta projekt som är fler­årigt och partiet startar en diskussion om det här för att kvinnorna kräver det här idag
Naturligtvis har det projekt som s-kvinnorna eventuellt ska starta väldigt liten relevans för JA:s fråga, även om informationen är intressant i sammanhanget.
Det finns ytterligare några genrebyten av den här typen i mitt material, och det är enbart politiker som byter genre för att föra in intervjun på det egna partiets förtjänster eller motståndarnas brister.
Även om en fråga bemöts med ett rakt svar, kan den som svarar avleda uppmärksamheten från ämnet genom att själv introducera ett annat ämne. Detta kan ske genom en glidning från det ena till det andra, som kan vara svår för en observatör att upptäcka i vanligt tal eller i en direktsändning. Också denna faktor är svår att kvantifiera; i synnerhet gäller detta vid pragmatiska frågor, vilka tillåter tämligen fria kommentarer. Men om man enbart granskar de polära frågorna visar sig ett mönster: politikerna försöker ofta föra över intervjun till andra ämnes-områden, inte sällan det egna partiets goda ­sidor, medan experterna nästan undantagslöst håller sig till ämnet. Några typiska replikskiften med politiker är:
1    JA: Är det inte ganska oroväckande då det som . som tydligen håller på att spira en kvinnorevolt vi har en Carina Lindberg full­ständigt rasar . i sin artikel som hon skrev i Göteborgsposten?
IS: Jo det är mycket oroande mycket oroande . men jag tycker ändå att att vi vi diskuterar det här idag och det gjorde man inte innan vi blev varannan kvinna i politiken
4    JA: Mm Ingela Thalén partisekreteraren sa härom dagen att ändå den här debatten eh .. är viktig håller du med om det?
TP:Ja både och . faktiskt alltså eftervalsdebatt efter ett sånt här svidande nederlag . måste vi ju få det fick ju Erlander efter valnederlaget 66 Palme fick det efter valnederlaget 76 och Ingvar Carlsson efter valnederlaget 91 . och det vore underligt om inte Göran Persson skulle ha en sådan debatt också efter . detta valnederlag . men jag tycker man ska skilja lite på . den debatten i sakfrågor och och rena rena personförföljelsen den den kunde vi faktiskt ha varit utan
IS går från JA:s fråga till att framhäva att social­demokraterna verkar för en jämställd riksdag, och TP tycks hellre vilja diskutera pressens behandling av Göran Persson än om Göran Perssons ledarstil är ett problem för partiet. Experterna är däremot i regel trogna ämnet:
7    LA: Ska småspararna det diskuteras alltid i såna här lägen . stanna kvar eller sälja?
PM: Tittar man på värderingarna . de är låga idag . det är bra för börskurserna på sikt sex till tolv månader tittar vi på räntan . den är också låg . det är också väldigt bra för börskurserna tittar vi på konjunkturen så som den är . i dagsläget så är den också väldigt stark . både i Europa och i USA .. och det finns alltså ett antal faktorer som är väldigt positiva för börskurserna . de var posi­tiva förra veckan också och nu är det tio procent billigare så att i det korta perspektivet är det väldigt svårt att säga någonting om vart . börsen är på väg men på sex till tolv månaders sikt så är min bedömning att de här fundamentala faktorerna som värdering ränta och konjunktur dom kommer ge en god avkastning men man får vänta lite
Trots att PM här inte svarar ja eller nej håller han sig ändå till ämnet och lämnar det inte även om svaret är förhållandevis långt.
Eftersom politikerna regelmässigt byter genre och ämne, i motsats till experterna, är det be­fogat att säga att de är mer aktiva i intervjuerna än experterna, och dessutom är de mer benägna att leda intervjun till ämnen som är gynnsamma för dem själva.

Särbehandlas politikerna?
Politikerna tycks verkligen svara mer undvikande än experter i en studiointervju, och dessutom tar de tillfället i akt för att byta till en politisk genre och att ge sig själva en positiv framtoning genom att introducera ämnen som passar dem. Sammantaget framtonar bilden av att politikerna som intervjuoffer är betydligt mer undanglidande än experterna, och därmed svårare för intervjuaren att få fram den sökta informationen ur.
Vidare har politikerna som grupp en avsevärt kortare genomsnittlig repliklängd än experterna – möjligen beror detta på ingripanden från intervjuarens sida, då politikerna avviker från intervjuns ämne. Dock är de rena avbrotten få. För att ytterligare klargöra exakt hur intervjuaren tar ordet vid varje replik behöver man göra en mer nyanserad analys än min.
Interaktionen mellan intervjuare och experter tycks fungera bättre i en studiointervju än mellan intervjuare och politiker; intervjuaren ställer frågor som är lättare att besvara till experterna, och experterna ger oftare riktiga svar på frågorna. Politikerna utsätts däremot för fler polära frågor och svarar samtidigt (därför?) mer undvikande, i synnerhet på sökande frågor. De får heller inte tala lika länge som experterna.
Det verkar alltså som om politiker och intervjuare i viss mån motarbetar varandra i en studio­intervju – frågan är vad som är orsak och verkan i det här fallet. Är det politikernas undvikande svar som tvingar fram rakare frågor eller är det tvärtom? Fairclough17 menar att politiker i mass­media alltmer blir tvingade att anpassa sig efter de villkor som råder i den aktuella diskursen. I en valdebatt får de finna sig i att det finns debatt­ledare som kanske avbryter och som kanske ställer oönskade frågor. I radions barndom var den gängse formen för politiska budskap direktsända tal, som inte sällan var timslånga. Statsmän bemöttes med respekt av oftast anonyma re­portrar. Nu får politikerna allt mindre tid i media, och den tid de får är vanligen hårt regisserad av intervjuare eller debattledare som själva är kändisar. Vidare uppfattar journalister sig ofta som garanter för en öppen debatt och anser att det är deras skyldighet att vara kritiska mot makt­havare, och i synnerhet mot politiker. Sammanfattningsvis blir innebörden av detta för studiointervjun att samarbetet i intervjun brister för att båda parter aktivt arbetar för egen räkning: intervjuaren söker visserligen information, men vill samtidigt kritisera, och kanske provocera fram kommentarer med nyhetsvärde, medan politikern främst vill förmedla ett politiskt bud­skap. Intervjun blir därför en dans där båda vill föra. Följande utdrag ur intervju 4 illustrerar en sådan dans väl. JA söker information, men ställer samtidigt utmanande frågor till den avgående TP, medan TP själv svarar undvikande och återkommer till politiska poänger eller utslätande kommentarer:
4    JA: Du var ju med och samarbetade med centern som sagt tror du att att regeringen kommer att söka sig åt åt mitten igen?
TP: Det är inte uteslutet det finns alltså fler partier i den svenska riksdagen än miljö­partiet och vänsterpartiet men . det måste ju vara eh eh . viss storlek på partierna det måste ju komma upp i en majoritetssitua­tion så att regeringen får igenom sina förslag
JA: Nu slutar du alltså efter efter eh ett eh det sämsta valresultatet för socialdemokraterna sedan 50-talet borde du inte ha stannat kvar och vänt utvecklingen?
TP: Det hade ju varit roligare naturligtvis att . lämna regeringen om vi hade gjort en val­seger och att eh . vi hade klarat vissa frågor typ att få majoritet för .. barnomsorgstaxan och mycket mer nu nu vann vi inte valet och då får vi lämna vissa frågor men vi ger ju inte upp dom
JA: Hur ska ni få tillbaka väljarna?
TP: Genom att eh . förklara oss tydligare vi hade faktiskt .. flera .. ideologiska framtids­frågor som också var ungdomsfrågor typ eh .. kunskapssamhället eh .. att forma Sverige i miljövänlig riktning och mycket mer men . vi var dåliga uppenbart på att tala om för människorna att det här var viktiga frågor om framtiden
JA: Göran Perssons ledarstil diskuteras ju nu mycket som del orsak . grabbighet . han vill styra allting själv hur ser du på den kritiken som har jobbat nära honom?
TP: Ja . det är ju ingen hejd på uttrycken de här dagarna jag höjer ögonbrynen varje morgon då jag öppnar en tidning . och . får reda på olika benämningar utav regeringschefen . eh .. jag har sagt eh . tidigare idag eh att om allt det där skulle stämma . på Göran Persson då skulle jag inte stannat så länge på statsrådsberedningen som jag har gjort
Man kan förstå att även en garvad intervjuare som JA ibland får stryka flagg inför ett besvärligt intervjuoffer: av TP:s 11 svar hamnar inte mindre än 6 (drygt hälften) i kategorin II B, det vill säga att ja, nej eller sökt värde inte kan utläsas ur ­svaret.
Slutsatsen av min undersökning är således att politiker verkligen blir behandlade annorlunda än experter av media, åtminstone i studiointervjuer. Däremot är det nog inte enbart intervju­arens fel att så sker, utan politikerna har delvis sig själva att skylla.

Noter

1    (Fairclough (1995). Artikeln ska inte ses som ett inlägg i debatten om diskursanalys vs. massmedieretorik (Lundgren (1997), Svensson (1998)); jag har helt enkelt, utan djupare teoretisk eftertanke, använt mig av de metoder som jag funnit tillämpbara i en undersökning av det här slaget.
2    Fairclough är tämligen dunkel vad gäller hur man handgripligen går till väga inför en text som ska analyseras: ”(…) it has to be admitted that the exposition is not very thorough. Though Fairclough refers to a large range of topics, his discussion is bitty and repetitive, and nothing is covered in detail” (Fowler 1997).
3    Clayman (1991)
4    Harris (1991)
5    Fairclough (1995)
6    ”It is possible to search through hours of courtroom and newsinterview interaction without encountering a single mm hm, oh, newsmark or affiliative assessment.” (Heritage (1985), s. 98).
7    Fairclough (1995), s. 76ff.
8    Även politiker är naturligtvis en sorts experter, men vanligen ligger deras expertis inte på det sakliga planet: ”Politiker måste inte vara experter inom sina sakområden. Deras expertis ligger mer i konsten att vara politiker: att fatta beslut, förankra, förhandla, kompromissa osv”. (citat av Olof Ruin, SDS 30/10 1998).
9    Clayman (1991)
10    Clayman (1991), s. 53.
11    Se not 8 ovan.
12    Clayman (1991)
13    Fairclough (1995), s.107.
14    Jag skiljer inte på de båda intervjuarna (JA och LA) eftersom deras intervjutekniker är mycket lika varandra.
15    Harris (1991), s. 87.
16    Harris (1991)
17    Fairclough (1995), s. 185ff.

Litteratur:

Aktuellts hemsida (http://www.svt.se/aktuellt/index.html) 22/12 1998.
Bell, P & van Leeuwen, T. (1994): The media interview: confession, contest, conversation. University of New South Wales Press.
Corner, J. (1991): The interview as a social encounter. Broad­cast talk, red. P. Scannell. Sage Publications.
Fairclough, N. (1995): Media Discourse. Edward Arnold, London, New York.
Fowler, R. (1997): “Review of Fairclough 1995”, i: European Journal of Communication 12:2, 246-248.
Heritage, J. (1985): “Analyzing news interviews: aspects of the production of talk for overhearing audiences”, i: Handbook of discourse analysis 3, ed T. van Dijk. Aca­demic Press, London.
Herman, E. & Chomsky, N. (1988): Manufacturing consent: the political economy of mass media. Pantheon Books.
Lundgren, K. (1997): “Diskursanalys vs. massmedieretorik”, i: Rhetorica Scandinavica 2/97, s. 64-76.
Mancini, P. (1988): “Simulated interaction: how the television journalist speaks”, i: European Journal of Communi­cation 3, 151-166.
Scollon, R. (1998): Mediated Discourse as Social Interaction. London, New York; Longman.
Svensson, C. (1998): “Massmedieretorik & diskursanalys”, i: Rhetorica Scandinavica 5/98, 59-66.
Sydsvenska Dagbladet. 30/10 1998, sid A8.