Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essäer » Rhetorica Scandinavica Konferencerapporter » Argumentation theory

Argumentation theory

av Anders Sigrell

Konferensrapport

Dep. of Philosophy vid University of Texas at Austin anordnade den 29-31/3 2002 en konferens med den stimulerande titeln “Argumentation Theory: Models of Fruitful Discussion in Social Life and Politics”. Inbjudna huvudtalare var de framstående pragmadialektikerna Frans van Eemeren, Francisca Snoeck Henkemans och Agnes van Rees från Dep. of Speech Communication, Argumentation Theory and Rhetoric från Am­sterdam universitet.

Bibliografiskt

Anders Sigrell är lektor vid Umeå universitet.

Rhetorica Scandinavica 22 (2002), s 66-68.

Annonce

Rapporten

Pragmadialektiken är en argumentations­analytisk teoribildning som de senaste tjugo åren har rönt uppmärksamhet och framgång med sitt väl utvecklade forsknings­program, där man har den uttryckliga ambitionen att förena dialektikens normativitet med pragmatikens empiri, därav namnet pragma-dialektik. Framgången ligger i en heltäckande teoribildning samt utvecklandet av distinkta redskap för argumentations­analytisk praktik. Den förra kan enklast visas av uppdelningen av programmet i fem avgränsade komponenter: den filosofiska, som svarar på frågor av typen hur kan man veta vad som är rimligt, skäligt eller rationellt?; den teoretiska: hur kan man konstruera fungerande modeller av vad det innebär att förhålla sig förnuftigt/rationellt i en argumenterande diskurs?; den analytiska: hur kan man rekonstruera en argumenterande diskurs så att endast de relevanta aspekterna blir föremål för tolkning/evaluering?; den empiriska: vad är det som för­sigår i faktisk argumentering?; och den praktiska: hur ska insikter inom övriga komponenter kunna komma vår argumentativa verksamhet till godo, inom såväl politik, juridik, pedagogik som vardagsliv? Det är en uttalad och vällovlig ambition att låta forskningsresultat uppnått inom ett del­område komma de andra till godo. Det senare, distinkta redskap för argumentationsanalytisk praktik, kan exemplifieras med Tio regler för en kritisk diskussion, som kan användas vid t.ex. fallasianalyser; logiskt minimum och pragmatiskt optimum, som är ett väl fungerande redskap vid rekonstruktion av under­förstådd budskapsförmedling och de metodologiska premisserna för en rekon­struk­tion av en argumentations struktur och schema.
För den som är mer intresserad kan lämpliga referenser vara Argumentation, communication and fallacies. A pragma-dialectical perspective (1992), Fundamentals of Argumentation History. A Handbook of Historical Backgrounds and Contemporary Developments (1996) och Argumentation: Analysis, Evaluation, Presentation (2002).1 Den senare titeln är intressant också av det skälet att man här försöker inkorporera vissa ‘retoriska’ insikter i det att man också har en kortare sektion om hur man framför en argumentation muntligt och skriftligt så effektivt som möjligt. Trots det ringa omfånget av dryga 20-sidor, visar det på en lovvillig ambition att inte enbart vara receptionsorienterade (på samma sätt som mycken modern retorik inte är primärt produktionsorienterad2).
Att det är en framgångsrik teoribildning vi har att göra med visas av antalet publikationer med teoribildningen som bas, kvali­teten på forskningsartiklar i t.ex. Argumentation och att den olympiska (avseendes fyra­årsperiod och inte ett sportevenemang) konferensen anordnad av ISSA (International Society for the Study of Argumentation) i Amsterdam. Sommarens konferens3 lockar över tre hundra talare, flera skandinaviska retoriker.
Pragmadialektikens koppling till retoriken är uppenbar, inte nog med att argumentationsanalys självklart är en central del av ett retoriskt studium värt namnet, att pragmadialektikerna nu har lagt till ‘retorik’ i sitt institutionsnamn, eller att man nu har den uttalade strävan att också inkorporera retoriska insikter i sitt forskningsprogram. Det senare talades det om redan på ISSA-konferensen 1998, dock utan att de då församlade retorikerna blev särskilt imponerade av den retorikuppfattning som presenterades. Därför var det med spänning som vi såg fram emot att få höra vad som hänt under de fyra år som gått. Tyvärr, från en retorisk synvinkel, så vidhåller man, inte utan viss emfas, skillnaden mellan dialektik och retorik. Moderna retorikteoretiker är i stor utsträckning skeptiska till den åtskillnaden, och skyller den gärna på ett missgrepp från renässanshumanisten Petrus Ramus, eller drar den tillbaka till de romare som var mindre benägna att inom ett retoriskt studium, i aristotelisk efterföljd, analysera argument också med logiska förtecken. Ett passande citat i sammanhanget, som visar att dagens retoriker ofta ser en pragmadialektisk dialektikförståelse som inbegripen i en retorisk teoribildning, är Charlotte Jørgensen: “Sondringen mellem ‘retorik’ og ‘dialektik’ har ikke længre gyldighed. Nyere retorik hævder netop persuasio som en reversibel proces”.4
Det är ju just avsaknaden av en ’reversi­bilitet’ som, ur en infallsvinkel, utgör grund­bulten för pragmadialektikernas positiva förståelse av dialektiken på retorikens be­kostnad; retoriken blir monologisk utan någon återkoppling, dialektiken blir dia­logisk.
Vad det innebär för pragmadialektiken att de nu också har inkorporerat retoriska insikter är alltså något oklart. På en explicit fråga om inte retorikens kanske främsta teoretiska bidrag, att hela triaden ethos, pathos, logos ligger till grund för ett rationellt ställningstagande, skulle kunna inarbetas och få en plats i den pragmadialektiska teoribildningen, ber Frans van Eemeren, efter en kort tankepaus, att få återkomma.
Utifrån den strikta åtskillnaden retorik-dialektik uppfattar pragmadialektiken retorik, med ett passande ordval, som antropo-relativistiskt-mottagarorienterad, medan dialektiken blir kritiskt-rationellt-lösnings­orienterat. För pragmadialektiken blir därmed inte några publika reaktioner av betydelse för att avgöra huruvida en argumentation är som den bör vara och ett möjligt bidrag till själva utgångspunkten för en argumentation, att lösa problemet med skilda ståndpunkter. Det blir i stället olika former av teoretiskt förankrade och empiriskt prövade (mer eller mindre logiska) slutledningsmönster som får stå för valideringen av vad som ska gälla som sant och riktigt. För en mer retorisk argumentationsteori är det ett ohållbart synsätt. Att det alltid är vi människor (antropos) som har att avgöra möjlig handlingsväg; att frågan under diskussion, med Aristoteles ord, tillhör “det som kan vara på annat sätt” (relativ, eller i alla fall perspektivberoende) samt att avgörandet alltid tar plats i en situa­tionell kontext (förekomsten av mottagare), visar tydligt den epistemologiska skillnaden mellan retorik och pragmadialektik.
Frågan om hänsyn till publika reaktioner är direkt central för retoriken, och alls inte trivial. Ur en infallsvinkel kan det väl sägas att det är just hänsyn till tänkta eller närvarande åhörare, och inte någon absolut standard som är grunden för vissa retorikteoretikers tal om retorikens samband med demokrati som modell för samhällets organisation. Om något övertygar mottagarna, kan det visserligen vara helt åt skogen (ack, historian…), men alternativet, att några sitter inne med den rätta lösningen som bör följas oavsett vad ett bångstyrigt folkflertal anser, en sådan syn på samhällets organi­sation ligger mycket nära den teknokrati Platon förespåkar i Republiken, och som vi i dagens samhälle kan se allt fler förespråkare för. Retorikens perspektivberoende epistemologi, att det finns ett antal riktiga svar på och möjliga handlingsalternativ till frågan under diskussion, diskvalificerar oss dock inte från att via vad pragmadialektikerna kallar ‘kritisk diskussion’ och retoriker gärna ‘medel för övertygelse’, att söka det för oss mest konstruktiva förhållningssättet i en fråga. Ett tydligt exempel är vårt ansvar att kritisera den förenkling, förstärkning, förtätning, förening/söndring och möjligen förklädnad (för att citera Hellspong igen), som kan sägas utmärka de framgångar avseende attraktionskraft hos stora delar av befolkningen för populistiska politiska strömningar i de Skandinaviska länderna. Alltså också det omvända förhållandet, att trots, eller på grund av, vårt bejakande av demokrati och nödvändigheten i att beakta en ståndpunkts förmåga att övertyga, så medför inte retorikens pluralistiska perspektivism ett upphävande av kritiken av ogiltiga eller direkt felaktiga grunder för en ståndpunkt. Angående ansvaret för denna heuristiskt-emancipatoriska bedömning skulle vi kunna lära en hel del från pragmadialektikens normativa ideal.
Nu var det som nämnts en filosofiinstitution som var värd, och de amerikanska så kallade ‘informella logikerna’ som rönt viss framgång (nämnas kan den digra titelsamlingen av Douglas Walton) tog inte någon framträdande plats. Det gjorde däremot formal-logikerna. Det måste erkännas att det inte var helt bekvämt att sitta och vara kritisk till alltför stark logos-fokusering hos huvudtalarna när logikern Nicholas Asher blir ifrågasatt för den logiska validiteten i sitt exempel, då han av “John fell. Mary pushed him” drar slutsatsen om ett kausalt samband mellan satserna. Trots det levde konferensen utan tvivel upp till de höga förväntningarna. När vi säger att retorikens kärna är språkvalet och hela triaden ethos, pathos, logos betydelse för huruvida vi ska bli övertygade eller inte, vore det rent ut dumt att inte utnyttja insikter från de som tänkt lite extra på logos och vårt val av språk­dräkt.
Anders Sigrell

Litteratur

Eemeren, Frans & Grootendorst, Rob (1992): ­Argumentation, communication and fallacies. A pragma­-dialectical perspective. Foris Publication, Dordrecht/­Cinnaminsons.
Eemeren, F., Grootendorst, R. & Snoeck Henkemans, F. (1996): Fundamentals of Argumentation History. A Handbook of Historical Backgrounds and Contemporary Developments. Lawrence Erlbaum, Mahwah, NJ.
– (2002): Argumentation: Analysis, Evaluation, Presen­tation. Lawrence Erlbaum, Mahwah, NJ.
Hellspong, Lennart (2001): Metoder för bruks­textanalys. Studentlitteratur, Lund
Jørgensen, Charlotte (1995): “Debattens væsen og ovæsen”, i: Retorik Studier, nr. 10 1995, s. 3-44.
Sigrell, Anders (2001): Att övertyga mellan raderna, Retorikförlaget.
Walton, D. (1989): Informal Logic. A Handbook for Critical Argumentation. Cambridge University Press.

 

Noter

1    På svensk botten finns en kritisk genomgång av pragmadialektiken i min egen ”Att övertyga mellan raderna” (2001).

2    Se t.ex. Hellspong (2001)
3    25-28 juni, det går bra att registrera sig på plats. Se vidare hemsidan http://www.hum.uva.nl/issa/

4    Jørgensen (1995), s. 14.

Anders Sigrell

Professor i retorik vid Lunds universitet.

Latest posts by Anders Sigrell (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere